Kära bloggläsare,
Greger Andersson har återkommit ikväll med ett till gästblogginlägg som svar bl.a. på det svar jag publicera här under lördag förmiddag.
hälsn
Stefan Swärd
här följer hans inlägg:
Jag ska försöka att svara på Stefan Swärds reaktion på mitt blogginlägg och relaterar även till Anders Gerdmar. Med risk att jag blir impopulär bland dem som brukar kommentera i bloggen måste jag tyvärr, utan att vara arrogant, fortsatt hävda att Swärd helt enkelt inte förstår mina resonemang. Innan jag svarar mer konkret på Swärd vill jag därför göra några klarläggande även om det innebär att jag gör vissa upprepningar. Ni som i första hand är intresserade av mitt svar till Swärd kan med fördel hoppa direkt till den andra delen.
Om Anders Gerdmars resonemang
Det är viktigt att notera vad diskussionen egentligen handlar om. Alltihop började med att några debattörer uttryckte oro över att de frikyrkliga seminarierna kommit att överge traditionella positioner. Man anförde att förklaringen till denna utveckling var att lärarna vid dessa seminarier givit efter för universitetsteologin för att man var rädd om sina akademiska karriärer, fruktade HSV eller helt enkelt anammat en sekulär världsbild. Mot detta gjorde jag invändningen att det i själva verket kan vara så att man ändrat sig i vissa frågor helt enkelt för att man genom ett seriöst lyssnande kommit fram till att det finns övertygande argument för dessa andra uppfattningar.
Jag har också vänt på argumentation och hävdat att det kanske i själva verket är så att – när det gäller hur man ser på vissa sakfrågor i Bibeln – en del evangelikaler varit alltför styrda av sin bibelsyn och sina dogmatiska övertygelser för att ta argument för andra uppfattningar på tillräckligt allvar.
Jag ifrågasatte dessutom påståendet att den övertygelses som t.ex. Anders Gerdmar företräder överensstämmer med dem som kyrkan alltid hyst. I stället menade jag att de formades i konflikten med den moderna vetenskapen.
Nu har Gerdmar invänt och hävdar att han inte har några problem med att hålla fast vid sina övertygelser när det gäller t ex författarskapsfrågor även inom akademin. Visserligen hävdar han att dessa övertygelser är givna av hans bibelsyn men han menar också att de står sig väl inom akademin. Situationen är alltså den att båda parterna ifrågasatt varandras integritet samtidigt som båda hävdar att de har kvar sin egen integritet både som forskare och som troende.
I det sammanhanget försökte jag sortera upp i argumentationen genom att skilja mellan litterära, historiska och teologiska argument (inte perspektiv eller läsningar – detta är en av Swärds missuppfattningar). Min utgångspunkt var att de teologiska argumenten inte är giltiga inom den akademiska exegetiken. Gerdmar menar dock att han har exegetiska (dvs. litterära eller historiska) argument för att t ex Jona är historisk, att hela Jesaja bok går tillbaks till 700-talet, att Daniels bok är skriven på 500-talet f Kr, att alla brev som bär Paulus namn är skrivna av denne, etc. Gerdmar befinner sig därmed i den positionen att det inte finns några spänningar mellan hans dogmatiska (bibelsyn) uppfattningar i dessa frågor och de uppfattningar han har som akademisk teolog.
Jag måste förstås respektera hans uppfattning på denna punkt på samma sätt som jag hoppas att han respekterar att mina uppfattningar grundar sig på mina iakttagelser och inte enkelt kan förklaras som eftergifter till akademin.
Det skulle dock vara intressant och önskvärt om Gerdmar redovisade sina exegetiska argument i dessa frågor. Det finns enorma luckor att fylla här när det gäller t ex försvaret av en Jesaja. Den fråga man lämnas med är nämligen varför Gerdmars position i denna och flera andra likartade frågor befinner sig i en sådan påtaglig minoritetsställning i akademin om han nu verkligen har goda exegetiska argument för sina uppfattningar.
Gerdmar skriver så här: ”Det vetenskapliga sökandet efter sanningen (som just med denna formulering tillhör pelarna i visionen för Livets ords teologiska seminarium) är dock nödvändigt. Och man kan bedriva hederligt akademiskt arbete inom exegetik utan att kompromissa med vare sig tro eller vetenskap. I dagens vetenskapsklimat klargör man sin utgångspunkt och argumenterar för sin tolkning. Feminist- och gayteologerna gör det, varför inte vi? Å andra sidan: att vara akademiker betyder inte att vara ”liberal” – frikyrkan har väl haft svårt att hantera de akademiska frågorna, och ofta tappat intellektuella och kulturöppna personer. Min bakgrund är annorlunda; uppvuxen bland teologer, konstnärer, intellektuella och kämpande präster” (AG i ViD 23/11)
Jag är inte säker på hur jag ska förstå det ovanstående stycke. Den tolkning jag nu gör kan alltså vara felaktig. Jag har dock flera gånger hört Gerdmar säga det som han antyder i sin senaste artikel, dvs. att man kan gå in i det vetenskapliga arbetet utifrån olika perspektiv. Så kan man ha ett queer-perspektiv, feministiskt perspektiv eller ett bibeltroende perspektiv. Min tolkning är att Gerdmar använder perspektiv som något som kan liknas vid dogmatiska övertygelser. Det skulle, om jag nu förstår honom rätt, innebära att man i det vetenskapliga arbetet styrs av övertygelser som står över den vetenskapliga granskningen. Detta skulle i så fall innebära att själva kravet på intersubjektivitet (d.v.s. forskarsamhällets gemensamma uppfattning) och den kritiska granskningen av argument inte längre gäller fullt ut. Men om det är fallet har vi anledning att vara mycket oroade över vetenskapen (och det jag valt att kalla ”akademin”).
Man kan invända att alla vet att vetenskapen inte kan vara helt objektiv. Men den invändningen är naiv. Vetskapen om att man inte kan vara helt objektiv innebär inte att man ska upphöja den typ av subjektivitet som lätt förväxlas med perspektiv till norm. Istället bör man desto mer sträva efter att göra distinktioner, söka genomskinlig argumentation och en ständig kritisk dialog. Det finns inga perspektiv (i betydelsen dogmatiska övertygelser) som står över den dialogen. Jag tror att de flesta av oss aldrig skulle godta islamsk forskning som från början hade bestämt – av dogmatiska skäl – att allt i Koranen är skrivet av Muhammed. Precis som vi inte borde godkänna perspektiverade avhandlingar som sätter den kritiska diskussionen ur spel.
Alltså kan vi inte heller, om vi nu vill gå in i den vetenskapliga diskussionen, hävda vår rätt att i denna diskussion utgå från vissa dogmatiska antaganden. Istället måste vi finna oss i att föra en öppen och kritisk diskussion. En forskare kan alltså ha vissa utgångspunkter men man kan aldrig ha övertygelser som, i princip, står utanför den vetenskapliga prövningen. Det betyder inte att man ger upp sin tro i akademin utan att man lär sig att sorterna bland argumenten och att göra distinktioner.
Om Stefan Swärds resonemang
Även här vill jag börja med några klarlägganden. Jag har aldrig diskuterat huruvida Gud kan göra under eller inte. Faktum är att jag tror att Gud kan göra under – men det är inte relevant i relation till den diskussion jag fört!
Av någon anledning har min argumentation av somliga uppfattats som svår, därför upprepar jag samma sak igen: Jag skiljer mellan genren historia och genren icke-historia (som jag ger samlingsnamnet fiktion). För mig och alla andra i den litteraturvetenskapliga forskarvärlden är detta neutrala beskrivande termer som kan användas för att referera till en texts genre och syfte. De här begreppen har i min användning inte med materialets ontologiska status att göra, dvs. om det är påhittat eller inte. När jag alltså säger att Jona inte har till syfte att höra till genren historia så innebär inte det per automatik att materialet är påhittat.
När jag nu skall kommentera Swärd så gör jag det utifrån det radikala påståendet att jag och han i stort sett är överens, det är bara det han inte vet det! Jag har bara hävdat att vi behöver göra vissa viktiga distinktioner och här uppstår det tydligen ett terminologiskt problem. Låt mig på nytt exemplifiera.
Under bibelsynsdagen frågade Stefan Green (tidigare studieledare på det nu nerlagda Pingströrelsens Teologiska Seminarium, nu på ÖTH) Anders Gerdmar om han inte hade några problem med att både 1 Moseboken 1 och 1 Moseboken 2 är historiska när den ena bl a säger att människan skapas sist och den andra att människan skapas först. Gerdmar svarade att han inte hade några problem med detta. Hur ska vi förstå detta? Alla vet ju att två motsatser inte kan vara sanna samtidigt, antingen är båda falska eller också är en av dem falsk och den andra sann. Den välvilliga tolkningen är att Gerdmar menar att han inte har något problem med att detta är genren historia (för han kan inte mena att han tror på historiciteten i båda påståendena), dvs. att det en gång fanns en genre i vilken man kunde tillåta motstridiga uppgifter i en text som man ändå benämnde som historisk. Men om man väljer att beskriva detta som ”historia” så innebär det, och det är min poäng, att detta måste vara historia i en annan bemärkelse än vi vanligen använder termen. Det innebär att vi läser dessa texter i enlighet med en annan typ av ”regelsystem” än det som gäller vid läsningen av det vi numera vanligen benämner som historia. Detta är alltså en ”historia” och ett ”regelsystem” som tillåter en typ av motsägelser som vi inte skulle tillåta i andra sammanhang.
Detta stämmer, menar jag, med Swärds intuitioner. Han har, säger han, alltid läst Jona som historia men har aldrig t ex frågat sig vilken fisk det var. Det visar att han inte uppfattat detta enligt det regelsystem som gäller för vår tids ”faktiska” och ”historiska” texter. Om Swärd läst Jonaberättelsen i en dagstidning, det är jag övertygad om, hade han genast ställd just de frågor han nu inte ställer sig.
Den bibelkritiska forskningen tycks, då den uppstod i Upplysningens spår, ha bortsett från frågan om ”olika regelsystem” och kastade sig över Bibeln med den typ av källkritiska frågor man ställer till texter som tillhör andra kommunikativa regelsystem. Man kunde alltså inte längre acceptera t ex att människan skapades både först och sist. Nu kom tyvärr (och detta var min poäng) det konservativa gensvaret ofta – i sin iver att försvara texterna – att godta det det paradigm (ramverk) som den bibelkritiska forskningen slagit fast. Följaktligen blev man tvungen att hitta godtagbara förklaringar till det som kommit att bli problem (givet den nya förståelsen av regelsystemet). Alltså fick man ta sig an frågorna om Kains hustru, fisken, etc. Man la också ner enorm energi på att försvara olika författarskapsangivelser. Detta var ju de väsentliga sanningsfrågorna enligt bibelkritikerna.
Låt mig nämna ytterligare ett exempel. Swärd menar att evangelierna är skrivna av olika ögonvittnen. Detta är söndagsskoleförklaringen till att de fyra evangelierna skiljer sig åt, dvs. att fyra ögonvittnen givit var sina skildringar oberoende av varandra. Man ska ha respekt för söndagskollärare och deras uppgifter, men detta tror inte ens de mest konservativa forskare. Det är nämligen uppenbart att evangelisterna i viss utsträckning haft tillgång till varandra och gemensamma källor. Alltså måste man ge andra förklaringar till de skillnader som finns mellan dem. Det är alltså givet att dessa skillnader i många fall ska betraktas som avsiktliga. Därför frågar man alltid efter urval, arrangemang och bearbetning då man söker studera de olika evangelisternas budskap.
Swärd menar att jag har en modernistisk historiesyn. Men det har inte med saken att göra. Det är själva det faktum att kyrkan (såväl som dess olika exegeter och dogmatiker) fram till reaktionerna på Upplysningens bibelkritik inte uppfattat olika varianter som motstridiga versioner som visar att man läst evangelierna enligt ett annat regelsystem än det som förknippas med historisk information. Det betyder inte att evangelierna inte gör historiska anspråk! Till skillnad från i Jona bok är jag övertygad om att de gör det. Däremot betyder det att vi måste förstå vad de anspråken innebär givet de kommunikativa regelsystem som gällt då man skrivit dessa texter.