Bibel, historia och litteratur – svar till Greger Andersson

För mig var Jonafrågan egentligen utagerad redan för en månad sedan, när debatten började, eftersom jag uppfattade att den har anspråk att berätta något som har hänt i vår konkreta historia. Sedan dess har diskussionen blivit som ett sånt där tåg som finns på Legoland och andra trevliga ställen. En liten slinga där tåget går runt hela tiden. Samma stationer: Fisken, Busken, Nineve, Fakta, Fiktion. Jag valde inte frågeställningen, den av arrangörerna ställda frågan var ”Finns det myter i Bibeln?”. Greger Andersson var det som valde Jonafrågan och att istället diskutera fakta och fiktion utifrån ett litteraturvetenskapligt metodperspektiv.

Jag är själv lite av en metodfreak; t ex tillämpade jag i min doktorsavhandling ett multimetodiskt arbetssätt. Men metoder, vilket betyder ”vetenskapliga tillvägagångssätt”, är bara så värdefulla som de har förmågan att förklara. Jag tycker inte att i den här debatten det litteraturvetenskapliga motsatsparet fakta-fiktion har haft förmågan att förklara – Greger Andersson får också ideliga propåer om att det är oklart vad han menar, att det är dimridåer et cetera. I slutet av denna artikel tar jag upp ett ytterligare exempel på där fiktionsbegreppet blir riskabelt.

Jag har då funderat på: vad i ekvationen är fel? (Lugn, jag kommer till Greger Anderssons ”raka frågor” ;-))

Jag ser två problem som direkt påverkat den senaste månadens debatt: att den pga Greger Anderssons specialinriktning hamnat i knät på en viss litteraturvetenskaplig metoddiskussion som inte självklart är till hjälp för att förstå bibeltext och, för det andra, att den betingats av en syn på historia som inte tar hänsyn till de bibliska texternas tillkomst och karaktär.

Detsamma har jag sett i andra försök att applicera litteraturvetenskapliga perspektiv – även när jag själv testat om sådana metodpaket kunde hjälpa mig. Man tar en tankemodell och en begreppsapparat som använts i analysen av t ex fransk romankonst på 1850-talet eller amerikansk litteratur på 1960-talet, extraherar själva metoden och flyttar över den till analys av bibeltext. Visst kan det fungera, men det är inte alls självklart.

Hur man ser på historia är det andra frågan. I Greger Anderssons resonemang har ”historia ” betytt att man när man talar om den stora fisken eller Jonas välsignade buske så gör man precisa utsagor om dessas beskaffenhet. Detta utifrån Yvonne Sherwood bok om Jonabokens tolkningshistoria där den moderna diskussionen 1861 ställt nya frågor och krävt nya svar, nu ”vetenskapliga”, dvs naturvetenskapligt exakta. Det är i denna diskussion Greger Andersson rör sig, om än kritiskt, precis som fundamentalismen (i dess egentliga, icke-skällsordsbemärkelse) och klassisk evangelikal bibelsyn handlat om att svara på modernitetens angrepp på Bibeln. Greger Andersson började ju också sitt anförande i Örebro med att tala om hur han på olika sätt frigjort sig från evangelikal bibelsyn av klassiskt snitt. Hans lösning på frågor om fiskar och buskar och om man kan göra upp eld på båt under storm blir att förpassa dem till fiktionens värld. Men historia är ju något annat och mycket mer; jag har hela tiden tyckt att detta ’moderna’ sätt att se på historia i Jona bok har känts främmande och onödigt. Men det kan ju också användas för att visa bokens synbarliga orimligheter om man så vill.

Diskussionen om ’fictionality’ och historia hör, så vitt jag som är amatör på det litteraturvetenskapliga området förstår, främst hemma i en diskussion om modern litteratur och hur man kan eller inte kan etablera gränser mellan fiktion och historia. Det gäller främst verk med litterära ambitioner av olika slag. Greger Anderssons första exempel Doris Cohn analyserade t ex Proust, Mann och Tolstoy utifrån denna frågeställning. Jag har ingenting emot litteraturvetenskap, vet att många exegeter använder narratologiska teorier och förstår att studenter på ÖTH uppskattar Greger Andersson som en duktig lärare där säkert olika litteraturvetenskapliga teorier har berikat reflektionen.

Men jag kan inte se hur grepp som detta faktiskt passar Jona bok, som hör hemma i en helt annan litterär och historisk kultur. Jag tror helt enkelt att man gör ett för stort hopp historiskt-kulturellt och kan riskera att bortse från de främreorientaliska och judiska litteraturernas egna berättarkulturer när man lägger moderna kriterier på dessa texter. Jag har också svårt att se hur man kan applicera begreppen fiktionalitet-historia på Jona eller Pentateuken eller andra texter i samma tradition utan att göra våld på dess egenart. I fallet Jona har Greger Andersson fört in kategorier som är främmande både för texten och dess kultur och dessutom för de judisk-kristna trosgemenskaper i vilka texterna brukas.

Också synen på historia är främmande för den främreorientaliska-judiska-tidigkristna litteratur som vi har att göra med och jag tror inte vi kan förstå någon av texterna vi diskuterar här utan att försöka förflytta oss till den världen.

Det var i sådana berättartraditioner som präglat dessa kulturer man först förmedlade berättelserna om Urhistorien, Abraham och de andra patriarkerna, om kungarna – levande traditioner som man kan se utvecklas redan över tid redan inom Gamla testamentet, vilket t ex både Michael Fishbane och Bernard Levinson har visat. Att berättelserna är autentiska är självklart för berättarna och de återger traditionen med så stor noggrannhet som möjligt. Och detta var viktigt; judarna tror ju på två slags lag från Sion, den skriftliga och den muntliga, och den muntliga Torahn förmedlades från generation till generation med en mnemoteknik och traderingsteknik som var makalöst exakt. M a o muntlig tradition betyder inte löslig tradition.

Vi kan inte exakt bedöma Jonabokens bakgrund, hur den kom i skrift men det är definitivt inte fråga om modernt författande. Istället bör man nog tänka sig en sådan traderingsprocess som skisserats bakom texten. Karakteristiskt nog börjar den just med hebreisk berättelsemarkör: wajhi, ”Och det hände sig”. Min poäng är att man inte med tanke på det extrema avståndet ifråga om berättarkultur och historiepraktik kan lägga 1861 års perspektiv på texten. Man måste se att historien är berättad, traderad och överförd till skrift på ett helt annat sätt och med ett helt annat tänkande. Detsamma gäller naturligtvis Pentateuken och annan berättande litteratur, inklusive den om skapelse och syndafall, floden och Exodus. Det blir därför tokigt att utan vidare applicera moderna litterära och historiska mallar på dessa texter, det blir som att pressa igenom fotbollsregler på en handbollsmatch.

Ett liknande traditionstänkande som det israeliska finns också i den tidiga kyrkan. Som Birger Gerhardsson har visat och fått ökande stöd för memoreras Jesusorden ytterst noggrant och traderas med samma noggrannhet tills de som ’muntliga texter’ kommer att tillhöra källmaterialet för evangelierna. Vi har all anledning att tro att, precis som man var noga med att bevara den eller den rabbinens utsagor, bevarade man ännu mer den store Rabbinens Jesusord. Detta appliceras ofta på synoptikerna, men jag ser inte varför Johannesevangeliet skulle undantas. Om man var noga med Jesusorden i den tidiga kyrkan, varför skulle Johannes inte vara det? Detta stämmer också med ny spännande forskning av Richard Bauckham.

Sedan måste man förstå att texter och utsagor har olika karaktär, vilket jag och Greger Andersson naturligtvis är ense om. När det gäller t ex att guld var lika vanligt som trä et cetera bör man nog ta hänsyn till att också bibliska författare kan använda hyperbol som stilmedel, dvs överdrifter. När Jesus säger att det är bättre att ett öga rivs ut än att gå förlorad för att en man har orent tittat på en annans hustru, menar han att alla män i församlingen ska vandra omkring enögda? En försyndelse till och alla är blinda. Nej han säger att synd är dödligt! Kamelen och nålsögat tillhör nog samma kategori. Jesus överdriver ibland för att påverka sina åhörare. Det är tolkarens jobb att kunna höra honom och de andra apostlarna rätt utifrån den kulturens kommunikativa spelregler.

Också de apostoliska breven har förmedlats i en levande tradition. Man tar då inte lätt på författarskapsfrågor, eftersom författarnamnet borgar för brevets autenticitet och därmed auktoritet; apostoliska brev var redan i samtida judendom just ”apostolisk” auktoritetsutövning. Serapion av Antiokia, som då han upptäckt att det apokryfa Petrusevangeliet användes i en församling, säger att ”vi respekterar apostlarna, men vi förkastar skrifter som inte är äkta”. Samma sak gäller det s k Laodiceabrevet eller 3 Korintierbrevet vars författare, en presbyter i provinsen Asien, fråntogs sitt ämbete och fördömdes pga att han förfalskat ett paulusbrev. Men de äkta breven traderades och igenkändes inom den tidiga kyrkans blodomlopp och att de kom från just den eller den aposteln var betydelsefullt.

Mot denna bakgrund menar jag att man ska vara försiktig med att utan mycket goda skäl hålla en text som av kyrkan i nästa två tusen år ansetts äkta för pseudepigrafisk (att en bok har falsk författarangivelse) och istället återigen noga och förutsättningslöst pröva författarskapet. Det kan vara svårt. Jag minns gamle nestorn Harald Riesenfelds avskedsföreläsning om Timoteusbreven som han ansåg äkta och hur man fnyste åt denne gigant, trots hans noggranna filologiska argumentation. Men hans chuzba gjorde intryck!

Många år inom exegetikhistoria inom både Gamla testamentet och Nya testamentet har dessutom lärt mig att man ska vara försiktig med att bara anamma en forskningstradition. Den som har privilegiet att vara först får definiera problemen. Ofta styrs bilden av texterna därefter av vad en avlägsen första generation av forskare sagt. Men man ser hur deras mycket speciella och tidsbundna perspektiv fick dem att forma bilden av breven, en bild som sedan vann spridning och ”blev” till axiom.

Med risk att göra Greger Andersson besviken kommer jag inte att gå in på de komplicerade detaljfrågorna kring Jesaja, Daniel och Pentateuken, vilket han så generöst har inbjudit mig att göra. Varför? För att jag inte är gammaltestamentlig exeget, att jag inte är så inläst på dem så att jag kan ge kvalitativa svar. Här skulle Seth Erlandsson vara en mycket bättre speaking partner för Greger Andersson, t ex när det gäller Jesaja. Inte heller har jag avkrävt Greger Andersson detaljresonemang om nytestamentliga texter.

Men mer allmänt kan man bara undra varför Greger Andersson och hans kollegor som nu har ”ändrat sig” just har ändrat sig precis i linje med den förhärskande forskningstraditionen? Och jag vidhåller att det verkligen finns beaktansvärda argument för olika hypoteser i Jesajafrågan. Ifråga om Daniel menar jag att världsbild kan spela in i dateringen, nämligen att man för Daniels förutsägelser, liksom för Jesu profetia om Förödelsens styggelse, har svårt att acceptera exaktheten i utsagorna som möjliga och därför väljer att se dem som ”profetia i efterskott”.

Vad jag i någon mån kan uttala mig om är Nya testamentet. Jag har i denna diskussion valt Efesierbrevet som exempel, och naturligtvis kunde jag också än en gång ta upp Judas och Andra Petrusbrevet. De senare, särskilt 2 Pet har länge av en nästan samfälld forskning puttats undan som varande väldigt sent, ”hellenistiskt” och pseudepigrafiskt, men en noggrann analys visar enligt min mening att det passar allra bäst i en tidig palestinensisk miljö. En samfälld forskning skakade först på huvudet, men man ser redan tecken på att den kan börja ändra sig.

Fallet Efesierbrevet är intressant. De första 45 generationerna av kristna betraktade det som paulinskt och det är väl betygat som sådant i de tidiga källorna. 1825 kommer W M L de Wette, som Greger Andersson torde känna till från hans forskning kring Pentateuken, och menar att Efesierbrevet inte kan vara autentiskt. Han var den som la grunden och de ideér som de Wette torgförde kom sedan att följa brevet fram till idag. Det som talar emot äktheten, menar han, är likheten med Kolosserbrevet, dess ”tankelösa ordrikedom”, vilken esteten de Wette inte alls gillade, i jämförelse med det kortare Kol. Dessutom tankar som är främmande för aposteln (hur de Wette nu kunde se in i Paulus huvud…): kyrkosyn, demonologi, hans ovänliga förmaningar, kopplingen kyrkan och äktenskapet mm. Språk och vokabulär var en annan punkt de Wette tog upp. Exakt samma argument finns i dagens kommentarer och inledningar till NT, och konsensus är att Efesierbrevet är deuteropaulinskt, alltså inte autentiskt. Men samtliga dessa argument kan man faktiskt vända på. Och jag tycker det är värt försöket – vilken rikedom med detta brev som en del av Paulus och den apostoliska kristendomens urteologi!

De Wettes kommer också med sina glasögon att radikalt skriva om Pentateukens tillkomsthistoria, bl a utifrån sin negativa syn på judar och judendom. Deuteronomium måste, menar han, vara efterexilisk och representerar en degeneration, en legalistisk fossilisering av den från början sunda israelistiska religionen. I linje med sin liberala åskådning såg de Wette det utvärtes i religionen som ett tragiskt förfall från en ursprunglig inre frihet i religionen som hebreerna hade haft. De Wettes historiografi skulle komma att styra all pentateuchforskning efter honom.

Min poäng är att alla forskare: de Wette, Greger Andersson och Anders Gerdmar är barn av sin tid och att vi och våra hypoteser måste bedömas kritiskt utifrån det. Hos de Wette såg vi hur en av den moderna exegetikens absoluta pionjärarkitekter kunnat forma forskningen på två viktiga områden. Detta mitt ideologikritiska perspektiv på exegetik gör mig grundskeptisk till hur teoribildningen gått till och gör att jag faktiskt inte tar något för givet bara för att jag lärde mig det på grundkursen.

Slutligen måste jag få ta upp några viktiga teologiska perspektiv på denna diskussion. Greger Andersson har kritiskt påpekat att jag låter dogmatiska preferenser styra. Men självklart är Greger Andersson också teolog och har ett ’dogma’, en tro.

Då kan jag undra var inspirationen av Guds Ord kommer in i Greger Anderssons teologi, att all Skrift är utandad av Gud. Vad är inspirerat? Hur? Hur mycket?

Vad i den syndafallsberättelse som han ser som fiktiv är inspirerat och inte? Och vad betyder det att den är fiktiv? Han skriver:

”Det jag sagt är att det finns texter som tycks ha en fiktiv karaktär (fiktiv i den betydelse jag hela tiden gett ordet, dvs. inte i betydelsen ”påhittat”) som fått en historisk och teologisk funktion. Hit hör t ex syndafallsberättelsen. Om denna berättelse inte är historiskt sann så lämnas vi med den teologiska frågan om varför världen då är ond.”

Min fråga blir då: vad betyder det för Greger Anderssons teologi att syndafallsberättelsen inte är historiskt sann utan fått en ”historisk funktion”? Ser han den som en ren etiologi, dvs en berättelse människor skapat för att t ex förklara människans ursprung? Vilka konsekvenser får hans syn för den undervisning om synd och syndafall som är fundamental i kristen teologi? Vad skulle Greger Andersson beteckna som historiskt och varför?

Ytterst gäller min fråga vilken teologisk agenda han har – jag har redovisat min. Egentligen tror nog varken han eller jag att vi ska övertyga den andre, men denna diskussion är viktig för att klargöra för Sveriges kristna ledare och det troende folket var olika teologer står.

Jag tycker frågeställningarna kring syndafallet bekräftar det som varit min poäng från dag ett i denna diskussion: vad vi konstruerar vid våra professorsskrivbord kan få mycket stora konsekvenser för den teologi som förmedlas till den lilla människan. För oändligt många människor, däribland förkunnare, är det viktigt vad Gud säger i Urhistorien, t ex om människosyn, äktenskap, synd. De många stora frågorna som exegetiken väcker visar nödvändigheten av att exegeterna kan vila i Kristi kropps långa och rika tradition som ger oss nycklarna till att förstå Guds Ord. Annars kan vi komma riktigt snett.

Anders Gerdmar

Jag har grubblat lite mer på frågan ClasN ställt till mig om min syn på evangelikalism kontra fundamentalism. Vi har i diskussionen utgått från John Stotts 8 kritierier på fundamentalism.

Dels är John Stotts teser inte helt självklara. Och flera av dem är vaga. T.ex. om synen på vetenskap, är en luttrad forskare som läst mycket vetenskapsteori, och kommit till insikt om forskningens begränsningar, som t.ex. Peter Stenumgard, som han har uttryckt i sin bok, är en sådan person fundamentalist? Eller är en kalvinist med automatik fundamentalist därför att man betonar mänskliga förståndets begränsningar.

Bara ett exempel på att Stotts teser kan behöva problematiseras.

Ett skäl till varför jag gör mer gränsdragningsdiskussioner gentemot liberal teologi mer än fundamentalism, är att jag ser det som ett större bekymmer i en svensk kontext. Hade jag varit amerikan skulle jag kanske se det på annat sätt. Jag tycker att det är svårt att peka på vilka rörelser, strömningar och kristna ledare i Sverige idag som man skulle kunna kalla för fundamentalister enligt John Stotts negativa kriterier.

Det finns en tredje aspekt av detta som jag tycker är viktig. I storstadsmiljön formar nu församlingar i framkant globala, multikulturella och multinationella församlingar. Det skapar helt nya utmaningar i att bygga kyrka, i jämförelse med att bygga homogena svenska församlingar. Det är en avgörande Gudsrikesfråga att bygga en gränsöverskridande församling, i ett samhälle där främlingsfientligheten breder ut sig. Personer som kommer från andra världsdelar kan i vissa fall uppfylla vissa västerländska fundamentalistkriterier mycket lättare än en traditionell svensk. I vissa Stockholmskyrkor jobbar vi mycket med muslimer t.ex., och som stegvis rör sig i riktning mot kristen tro. De har en bakgrund i tron på koranen som diktamen-inspirerad. I mötet med öststatskristna kan dessa frågor bli aktuella, även i mötet med människor med afrikansk bakgrund.

Tydliga gränsdragningar mot fundamentalism, tror jag kan försvåra ett sådant arbete, det kräver lyhördhet, kulturell kompetens, för att bygga denna typ av församling.

Jonasq har ställt en fråga till mig här på bloggen som jag har lovat att svara på. Han skrev så här: ”Frågan är om de som här på Stefans Blogg, inklusive Stefan Själv, som har velat problematisera den akademiska teologin för att ”intellektualisera bibeln”, ”ta den ur vanliga fromma människors händer” och liknande saker kan acceptera att exegeter arbetar med historisk-kritiska redskap UTAN att vara liberalteologer, vilja förneka något i Guds Ord eller ha några andra otrevligheter för sig? Och min andra fråga är: Kan det vara viktigt för pastorer, som står i predikstolen och undervisar Guds församling i Ordet, att ha kännedom om historisk-kritiska synsätt, kanske till och med behärska dem i någon mån? Att känna till åtminstone det elementära i exegetiskt arbete och tänkande, även om de själva inte är professionella exegeter? Vad säger Stefan Swärd om detta? Och hur ”evangelikalt” tycker han att ett sådant synsätt är?”

Jag ska göra ett försök att svara på Jonas frågor. Nu är Jonas betydligt mer bevandrad i akademisk teologi än vad jag är, så mina kunskaper inom området är bristfälliga, men självklart har jag gjort en del reflektioner. Svarar i punktform för att det inte ska bli för rörigt.

1. Mitt första konstaterande är att den här typen av frågor diskuterades en hel del på min blogg i somras, då jag drog igång en debatt om statliga pengar och Högskoleverkets värderingar styr för mycket över frikyrklig teologisk utbildning.

2. Bibeln är en unik bok, Guds tilltal och uppenbarelse till mänskligheten, vilket jag och Jonas är helt överens om. Det medför enligt min mening att den troende behöver förhålla sig till Bibeln på ett helt annat sätt än den icke troende.

3. Som jag sade i somras tror jag att en hel del vanlig akademisk forskning om Bibeln och dess bakgrundshistoria och omvärld, kan vara till hjälp för Bibelläsaren i fördjupad bibelkunskap. Bibeln är skriven på gamla klassiska språk. En forskning med fokus på Bibelns språkbakgrund är mycket relevant och motsäger inte att utgå från Bibeln som Guds ord. Jag söker som pastor och bibelutläggare konstant hjälp i bibelkommentarer och teologiska referensverk för att förstå orden i Bibeln. Det handlar ju om att fördjupa sig i att förstå vad Bibeln faktiskt säger, det är ju inte självklart att svenska språket och våra aktuella bibelöversättningar har rätt nyanser här.

4. Jag tycker också att det kan vara värdefullt med forskning om Bibelns tillkomst och historiska bakgrund. Om det hjälper till med att förstå bibeltexten och vad budskapet är i den. Om det förtydligar vad bibeln påstår så har jag inga problem med det. Kan forskningen hjälpa oss på traven med genrefrågan, som vi har diskuterat i Jona-debatten, den typen av synpunkter kan man hantera utan att krocka med sin grundläggande Bibelsyn. Jag försöker själv tillägna mig sådan information genom bibelkommentarer och andra teologiska arbeten, som underlag för predikningar och bibelutläggningar. Att använda utombibliska historiska källor för att belysa vad Bibeln påstår har jag inga problem med.

5. Jag tycker dock att man måste vara mycket ödmjuk inför mänsklig forskning som försöker klarlägga vad som hände för 2000 år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden. Det akuta problemet blir när forskningen säger något helt annat än vad Bibeln påstår. Då måste man någonstans ta ställning, är Bibeln auktoriteten, eller finns det någon högre auktoritet än Bibeln, som ytterst avgör vad som är sant, då i detta fall modern akademisk forskning. Här menar jag att en evangelikal bibelsyn leder till ett tydligt ställningstagande i den frågan, Bibeln är högsta auktoriteten. Här är modern akademisk forksning en bristfällig vägvisare, vad som är populära hypoteser vid en viss tidpunkt, kan vara passé hundra år senare.

6. Man skulle kunna formulera den målkonflikten, vad är högsta instans, Guds ord, Guds uppenbarelse, eller människans förstånd. Här är jag också inspirerad av Calvinsk teologi som gör tydligt tesen om att människan i sitt naturliga tillstånd är förmörkat till förståndet, det är bara Guds ljus, Guds uppenbarelse som kan ge oss insikt i de frågor som Bibeln vill ge oss klarhet. Den inställningen medför att jag har ett visst mått av kritisk distans till sekulär akademisk forskning på detta område, men notera att jag är inte helt avvisande mot vad allmän akademisk forskning kan bidra med. Någon konsekvent Calvinist är jag nog inte. Den fråga vi har diskuterat i Jona-debatten är just detta när Bibeln påstår att den uttrycker och skildrar Guds ingripande i mänsklighetens historia, och när forskningen ifrågasätter detta. I ett sådant läge relativiserar och problematiserar jag forskningen, och lyfter fram Bibelns auktoritet.

7. Jag vill återigen stryka under att Bibeln är en unik bok. Vi behöver Andens hjälp för att förstå den. Den innehåller inte bara texter, det är en uppenbarelse om Gud. Läser jag Bibeln rätt lär jag känna Gud, jag får veta något om Guds tankar och Guds planer. Bra teologi syftar till att lära känna Gud bakom Bibeln. Här kanske jag skiljer mig från delar av mycket konservativ teologi som inte lyfter fram andliga dynamiken i bibelstudiet och att lära känna personen som inspirerat skrifterna. Det här gör att enkla människor som lever i Andens uppenbarelse bättre kan förstå Bibeln än vissa akademiska teologer.

8. Bibeln är inte bara en teoretisk lärobok för mig, utan Guds tilltal och redskapet för att bygga församling. Teologin och bibeltolkningen, tillämpningen, utformas i församlingsmiljön, i den gemensamma efterföljelsen. På denna punkt är jag skeptisk till akademisk teologi, därför att den kan skapa för mycket av elfenbenstorn och för mycket intellektualisering av bibelstudiet. Akademisk teologi har också problem att fånga upp och greppa bibelns inre dynamik, den handlar om under, Guds uppenbarelse, Guds övernaturliga ingripande i mänsklighetens historia. Akademin har brister att tolka och förstå den typen av fenomen. Och som jag försökte säga ett antal gånger i sommaren debatt, upplysningsparadigmet och en materialistisk inomvärldslig världsbild definierar bort under. Och då är Jona bok en sagoberättelse, Adam och Eva är en gammal myt, Exodusundret har inte inträffat, och Jesus är inte Gud inkarnerad och har inte uppstått från det döda, och gick aldrig på vattnet. Då krockar världsbilderna. Det handlar inte om man tror på forskning eller inte, problemet är betydligt djupare än så.

Ett försök att svara kortfattat, på några viktiga frågor. Har svårt att se annat än att jag och Jonasq är överens om detta, men våra meningar kanske går isär kring några detaljfrågor – jag vet inte.

 

Jag beklagar att jag inte har hunnit hänga med på min egen blogg senaste dagarna, har varit helt upptagen av att förflytta mig från Sverige till Qatar, och senaste dygnet har jag varit helt upptagen av det som har med FN-konferensen att göra.

Har inte ens hunnit läsa gästblogginläggen och kommentarerna, ska dock försöka komma ikapp närmaste dagarna, så håll ut kamrater, jag ska försöka svara på frågor m.m.

Kära bloggläsare!

Jag ägnade hela onsdagen åt att förflytta till mig från Stockholm, till Doha och Qatar, och hade därför inte möjligheter att ens vara uppkopplad. Här kommer ett till gästblogginlägg. Det har ställts frågor till mig, tyvärr har jag inte hunnit hänga med i diskussionen, under torsdagen är jag helt upptagen av FN-konferensen. Återkommer så snart jag hinner.

hälsningar

Stefan Swärd

Här följer Greger Anderssons gästblogginlägg:

Jag har egentligen redan sagt tack för mig i den här intressanta diskussionen. Jag skulle dock vilja sluta med att upprepa mina svar och be de två som jag uppfattar inte har svarat på några frågor, Swärd och Gerdmar att också ge konkreta svar. Jonas Q har ställt frågor till Swärd, som den senare inte svarar på. Själv har jag ställt några konkreta frågor till Gerdmar, som egentligen bara är en spegel av frågor han ställt mig. Jag är helt enkelt nyfiken på vilka hans raka svar är på olika omstridda punkter i forskningen, eftersom han framställer det som att han står för sin bibelsyn och får ihop detta med sin roll som akademiker.

När vi talade om Jona slog han fast att boken var historisk. När jag bad om skäl blandade han teologiska och exegetiska argument. Jag pressade honom på detta och frågade vad han som docent i NT egentligen tror i frågor av typen Mose författarskap, en Jesaja, att hela Daniel tillkommit på 500-talet f Kr, att alla Jesusord i evangelierna är autentiska eller att Paulus skrivit alla brev som tillskrivs honom. Gerdmar började då tala om perspektiv och diskuterad kontinental hermeneutik. Men dessa teorier har inte primärt med den här typen av sakfrågor att göra utan vetter åt helt andra tolkningsproblem. Alltså kvarstår det faktum att samtidigt som Gerdmar avkräver mig svar undviker han själv att svara. Men det är just hans krav på raka besked som ger mig frimodighet att fråga honom på nytt: Tror Anders Gerdmar att Mose skrivit Moseböckerna, att det bara finns en Jesaja, att hela Daniel tillkommit på 500-talet f Kr, att alla Jesusord i evangelierna är autentiska och att Paulus skrivit alla brev som tillskrivs honom?

Här upprepar jag alltså mina svar på Gerdmars frågor

Jag har blivit ombedd att ge klara besked i ett antal frågor. Det gör jag gärna även om jag själv uppfattar att jag svarat på just dessa frågor både i mitt första föredrag, i artiklarna och i mina inlägg här. Kanske har jag varit svår att följa eftersom jag har min utgångspunkt i litteraturvetenskapen och inte är historiker. När jag nu än en gång klargör min ståndpunkt får jag alltså be om ursäkt för att jag tyvärr måste upprepa mig igen. För att underlätta diskussionen ställer jag upp mitt resonemang i punktform:

1. Jag har i allt jag skrivit i denna fråga börjat med att ange att den diskussion som ledde fram till bibelsynsdagen i Örebro handlade om uttrycket ”Bibeln är sann i allt den påstår”. Frågan har alltså hela tiden varit vad det innebär att tro på texternas sanning och vad de egentligen påstår. Jag har uppfattat det som självklart att en konsekvens av denna utgångspunkt är att om texterna gör historiska påståenden så är det väsentligt att dessa är sanna.
2. Jag har anfört att det som ser ut som faktiska påståenden inte med nödvändighet behöver tas på det sättet. När Jesus alltså säger att senapskornet är det minsta av alla korn eller när Krönikeböckernas författare säger att det var vanligare med guld än med sten i Jerusalem på Salomos dagar, så uppfattar jag det som uttryck som används för att förmedla en annan typ av sanning än ett rent faktapåstående. Det är alltså inte nödvändigt för mig att tro att det faktiskt var vanligare med guld än sten på Salomos dagar.
3. När det gäller Jona bok så har jag argumenterat för att jag inte tror att det är en bok som gör historiska påståenden. Jag uppfattar alltså, precis som med uttrycken under punkt två, att bokens ”sanning”, det som den ”påstår” inte är de enskilda historiska uppgifterna. Här har Swärd och Gerdmar en annan uppfattning. De menar boken uppenbart har historiska anspråk. Att tro att den är sant i allt den påstår innebär alltså för dem att man bör tro på bokens inslag som historiska uppgifter. Här har vi olika uppfattningar.
4. När det gäller evangelierna har jag tydligt angett att jag uppfattar att detta är texter som gör historiska påståenden. Jag har visserligen hävdat att de tycks fungera enligt ett annat kommunikativt regelsystem än det vi uppfattar som historia idag och att detta kommer att påverka hur jag uppfattar texternas ”påståenden”. Men jag har, som sagt, tydligt angett att jag dessa böcker måste, med den angivna reservationen, vara historiskt sanna.
5. Gerdmar frågar också om författarangivelser. På denna punkt har jag inte gett något tydligt svar eftersom han i första hand har diskuterat Efesierbrevet. Jag kommer att svara utifrån GT. Jag tror t ex inte att David har skrivit alla de psalmer som tillskrivs honom. Här är förstås åter frågan om texterna verkligen gör författarpåståenden och om min misstro mot Davids författarskap därmed innebär att jag inte tror att ”Bibeln är sann i allt den påstår”. Detta har jag inget enkelt svar på. Min hållning är dock att man måste vara försiktig med hur man uppfattar författarangivelser som just påståenden.
6. Jag har inte heller kommenterat Exodushändelsen. Jag uppfattar att Bibeln faktiskt påstår att dessa händelser inträffat. Alltså är det viktigt att detta är sant. Däremot gör en närläsning av t ex 2 Mos klart att inte heller detta är historia i modern bemärkelse. Detta kommer också att påverka min uppfattning om bokens ”påståenden”.
7. Jag har i mitt första anförande och i mitt blockinlägg pekat på ett problem i mina resonemang. Det jag sagt är att det finns texter som tycks ha en fiktiv karaktär (fiktiv i den betydelse jag hela tiden gett ordet, dvs. inte i betydelsen ”påhittat”) som fått ett historisk och teologisk funktion. Hit hör t ex syndafallsberättelsen. Om denna berättelse inte är historiskt sann som lämnas vi med den teologiska frågan om varför världen då är ond. Detta är alltså en intressant variant av det problem vi diskuterar. Men denna fråga har ingen tagit upp.

 

Nu har jag sagt allt en gång till. Jag antar att jag fortfarande kan uppfattas som ”oklar”. Men poängen är alltså att bekännelsen att man tror att Bibeln är sann i allt den påstår måste leda till ett intensivt lyssnande där man ställer sig frågor som vad är detta för text och vad påstår den egentligen.

Tack för mig!

Greger Andersson

Jag skulle vilja ha några raka svar från Greger Andersson

Några raka frågor till Greger:

Hur faktisk historisk är Urberättelsen?

Hur faktisk historisk är Exodusberättelsen?

Det skulle jag vilja ha raka svar på.

För övrigt: Greger Andersson är tacksam för mitt förra inlägg här på bloggen och tycker att vi i stort är överens, nämligen om att det finns ”goda argument inom akademin för olika uppfattningar i t ex författarskapsfrågor och i t ex förståelsen av olika genrer. Att man i det seriösa lyssnandet och samtalet kan komma till olika slutsatser behöver alltså inte förklaras vare sig av att man ger efter för det ena eller andra trycket utifrån.”

Jag är inte lika tillfreds. Det finns goda argument för mycket, och jag har inte förespråkat att alla svar är lika bra. Genrefrågan tycker jag är utagerad nu, det är inget att språka mer om, det är självklart att det finns olika genrer, men också att man inte automatiskt kan trolla bort historicitetsfrågan med genreresonemang.

Men författarfrågorna är akuta och det finns visst en stor risk att man böjer sig för majoriteten i vetenskapssamhället som i andra samhällen. Här har jag hävdat att det är ohållbart att bara anamma det som forskningstraditionen bjuder.

Men den fråga som tydligen både Stefan Swärd och jag tycker Du glider undan är ju den historiska. Man kan faktiskt uppleva dina litteraturvetenskapliga funderingar kring fakta och fiktion som dimridåer och undra var Du verkligen står.

Så låt oss lämna Jona.

Och ge mig om möjligt svar på ovanstående frågor.

Vänligen

Anders Gerdmar

Svar till Greger Andersson och försök att se framåt

Låt mig först av allt säga: jag tycker det är trist att den här diskussionen har ”snöat in” på Jona bok men till synes undviker de frågor som innehåller betydligt mera dramatik: hur historisk är Exodusberättelsen i 2 Mos enligt Greger Andersson, hur ser han egentligen på Urberättelsen, något som bara han snuddade vid i Örebro men inte utvecklade.  Jag kan se att Jona länge har engagerat Greger Andersson. Det är viktigt att Jona är historisk eftersom det av allt att döma är så den berättas i Jona; jag har alltså inte köpt Greger Anderssons fiktiva läsning (den som vill titta närmare på argumenten kan t ex läsa på min blogg www.andersgerdmar.com ), INTE för att de strider mot tradition eller bibeltro utan för att jag inte tycker den tar hänsyn till textens karaktär. Men som jag hävdat gång på gång: låt oss inte bara fastna där. Ge raka besked i de tyngre frågorna!

Jag har inte ifrågasatt Greger Anderssons integritet. Tvärtom tror jag att han ”ändrat sig” och att det finns mera han skulle kunna säga som visar i vilken omfattning. Det har man rätt att göra och det är sedan upp till konsumenterna av ens tjänster, här svenska frikyrkosamfund och individer, huruvida man uppskattar dessa ändringar eller ej.

Men tyvärr läser Greger Andersson mig fel på flera punkter som alla ifrågasätter min integritet som vetenskapsman. Detta kommer nu att säga ”på köttsligt vis” (2 Kor 11:18) J, och där har jag goda förebilder.

Jag kan inte läsa Greger Andersson annorlunda än som att jag är dogmatiskt styrd och inte behärskar eller vill spela enligt de spelregler som gäller i akademin. I kommentarerna noterar någon till mitt försvar att ”ändå har Anders Gerdmar lyckats bli docent i Nya testamentet exegetik vid Uppsala universitet och du verkar mena att han inte följer de vetenskapliga ’spelreglerna’”. Det är naturligtvis upp till Teologiska institutionen vid Uppsala universitet att ge skäl för sina beslut, men 2009 utnämnde man mig till docent i Nya testamentets exegetik efter ett sakkunnigutlåtande av den allt annat än evangelikale professorn Heikki Räisänen. Jag inbillar mig inte att det gynnade mig att jag är medlem i Livets Ord, tvärtom har jag haft en uppförsbacke till att bli docent i exegetik pga min ideologiska hemvist. Jag är dessutom huvudförfattare till en lärobok i nytestamentlig metodologi som utgivits av Studentlitteratur och används av teologiska institutioner i Norden, inklusive Uppsala universitet.

Greger Andersson menar att en del evangelikaler har varit alltför styrda av sin bibelsyn och sina dogmatiska övertygelser. Faktum är att jag aldrig själv beskrivit mig som evangelikal och inte är särskilt inne i den amerikanska debatt som präglat ÖTH och Greger Andersson. Jag tycker tvärtom att dels den evangelikala diskussionen målat in sig i ett hörn och att det dessutom idag under denna etikett både finns sådana som gör allt för att försvara varje prick i Skriften med större nit än Jesus, till sådana som har ”ändrat sig” och kan gå ganska långt i sitt ifrågasättande av olika texters autenticitet. Detta är en utveckling som skett över tid och jag tycker absolut man kan tala om en ”slippery slope”. Låt oss titta på läget 2032, om vi har nåden att leva nå, och se hur olika institutioner har utvecklats om inte de ideologiska grundpositionerna förändras. Vad teologer och filosofer säger i sin kammare basuneras ut på torgen 20 år senare.

Om Greger Andersson vill ”lyssna noga” ska jag en sista gång beskriva min syn – jag gjorde så redan vid bibelsynsdagen – och jag använder ett speltänkande analogt med Wittgensteins. De läsare som inte är vana vid akademiska resonemang i humaniora får ursäkta, men jag kan inte ta den här diskussionen utan en viss teoretisk apparat i botten.

I boken Vägar till Nya testamentet presenterar jag en exegetik med en ”hermeneutisk approach”, dvs att man ska veta vad man håller på med när man tolkar. Vad betyder mina glasögon? Vad betyder mina ideologiska förutsättningar? Att redogöra för dessa hjälper mina läsare att läsa mig rätt. Det betyder naturligtvis inte att ”anything goes”, att jag kan hävda vad som helst och jag undervisar där just om intersubjektiviteten som det vetenskapliga samtalets livsnerv. Detta tänkande hjälper oss att sortera mellan de olika spel som ändå pågår när vi tolkar. Dessa har olika spelregler, ungefär som fotboll eller handboll, där att hålla bollen med händerna både kan vara ”hands” och något självklart. I sin tur representerar spelen olika parallella tankevärldar som en person eller en grupp kan vara del av. Min egen forskning sedan 1995 har handlat om hur ideologi präglar tolkning, senast hur nazistiska bibeltolkare betingas av sina utgångspunkter när de tolkar texter.

Jag tycker detta är ett bra och nyktert sätt att resonera. Den kontinentala hermeneutikens upptäckt, som är mycket viktig i mitt eget vetenskapliga arbete, är ju just hur mycket tolkningshorisonten spelar in i tolkningen. Det betyder främst en självkritisk hållning, att jag måste vara medveten om mina värderingar vid tolkningen, men också en metodkritisk hållning, att jag inte bara köper hypoteser utan granskar förutsättningarna. T ex tro. Det kan vara konfessionell tro eller en antikonfessionell tro. Alla är präglade av sina perspektiv och det vetenskapliga samtalets uppgift är att under reglerade former diskutera och utvärdera möjliga tolkningar. En viktig impulsgivare i detta tänkande var Ethics of Biblical Interpretation av Daniel Patte, inte för att jag köper hela hans koncept, men hans öppna approach som presenterar exegetik som ett samtal mellan flera ideologiskt betingade men ändå dialogbenägna samtalspartners.

Det betyder inte att jag ger upp i mitt sanningssökande. Det finns en sanning, men den är verkligen svår att få tag på med vetenskaplig metod. Därför säger jag till mina studenter: ”Don’t preach in ’my’ papers!”, dvs att alla argument i en uppsats måste vara intersubjektivt prövbara.

1. Det grundläggande spelet: min tro och världsbild

När Andersson eller jag eller vem som helst tolkar bibeltext så pågår alltså olika spel: kanske ett som bestäms av våra grundvärderingar och ett som bestäms av vetenskapens spelregler. Detta förra gör t ex att Andersson öht väljer Jona, att han finner att vissa saker talar till honom medan andra inte gör det, att han kan finna saker vara relevanta eller irrelevanta. Greger Andersson är inte den förste objektive tolkaren i världshistorien utan som alla styrd av sina värderingar, liksom jag. Vi har hittills i en lång debatt inte fått veta så mycket om var Andersson står eller vart han är på väg teologiskt.

Jag väljer att klargöra var jag står. Jag tror att Bibeln är Guds ord inspirerat av den Helige Ande, jag tror att den världsbild som Jesus opererade inom är normerande och jag ser Bibeln som en produkt av den helige Andes fantastiska verk från inspiration till kanonisering. Jag menar dessutom att detta synsätt är det enda som fungerar. Det finns inte möjlighet att inom det vetenskapliga spelet tillfredsställande argumentera för t ex kanons utseende. Då måste man tro att Kyrkan ÄR Kristi kropp som fått Skriften genom en övernaturlig process ledd av den Helige Ande.

Jag kommer alltså till texterna med denna grundsyn. Jag menar att det är ärligt att säga det och stå för det. Och hoppas att Greger Andersson gör sammalunda.

2. Det vetenskapliga spelet

Nu till det vetenskapliga spelet där vi ska tolka bibeltext. Jag ser inte detta som främmande eller farligt. Tvärtom är det naturligt i en tro som hävdar att den har en historisk sanning som grund.

Kring bordet kanske sitter en feministexeget, en uttalad avmytologiseringstänkare och någon annan, kanske en av mina vänner från ÖTH. De har sina grundsyner, jag har min. Ibland är vi överens om tolkningar, ibland inte. Det är inget problem utan helt i enlighet med reglerna. Jag kan lära mig från vilken som helst av mina samtalspartners.

Jag erkänner alltså villigt och glatt det vetenskapliga samtalets värde.

Och här har Greger Andersson läst mig fel: ”Nu har Gerdmar invänt och hävdar att han inte har några problem med att hålla fast vid sina övertygelser när det gäller t ex författarskapsfrågor även inom akademin. Visserligen hävdar han att dessa övertygelser är givna av hans bibelsyn men han menar också att de står sig väl inom akademin.”

Visst, jag kommer till samtalet med min grundsyn. Det gör även Greger Andersson. Men jag kan naturligtvis påverkas i min grundsyn av samtalet. Det är alltså INTE som Andersson felaktigt uppfattar att jag utan vidare i akademin kan hävda mina övertygelser bara för att de passar min bibelsyn. Jag måste naturligtvis argumentera för saken med intersubjektivt prövbara argument. Mitt eget exempel är Andra Petrusbrevet och Judasbrevet där jag mot en nästan samfälld forskning hävdade att man läst Andra Petrusbrevet fel pga sina glasögon och att man om man prövar att läsa med andra glasögon kan komma till helt andra resultat. Jag menade att man missat den ”judiska” dimensionen i brevet pga de ”hellenistiska” glasögonen.

Men om jag säger: jag tror att Andra Petrusbrevet hör hemma i palestinsk-judisk miljö för att det är inspirerat av Gud och därför ingår i kanon, skulle mina samtalspartners säga: ”Jaha”.

Jag är ju inte så dum så jag tror att någon ska köpa mina ståndpunkter utan goda argument. Mina uppfattningar får förhoppningsvis gehör i den mån de bygger på sådana. Om man vet något om spelet inom akademin så vet man att allt inte är så objektivt som man först tror. Det är svårare att vara pingstvän eller EFK:are om man vill bli rektor för Lunds universitet. Det är svårare att få tjänster vid akademin om man är livetsordare.

Istället krävs det ju ännu mer av en exeget eller rektor från marginalen. Min opponent, som inte delade min teologiska position, och betygsnämnden köpte i alla min analys och jag ser nu att det faktiskt är lättare att tala om den judiska dimensionen i Andra Petrusbreven än det var 2001.

3. Blir det inte ”skilda världar”?

Men bli inte detta att tala med dubbel tunga? Nej, jag har en gång bestämt mig för att radikalt följa det jag finner under mitt studium. Ska jag övertygas eller övertyga måste det vara med intersubjektivt prövbara argument.

Samtidigt kan ju inte vetenskapen pröva om Jesus har uppstått eller om Jesus gick på vattnet. Vi har berättelser om det och vi förstår om inte ateister kan acceptera dem som historiska utifrån sin grundsyn. MEN DET BETYDER INTE ATT VI BEHÖVER SKRIVA UNDER PÅ EN INOMVÄRLDSLIG VÄRLDSBILD. Vetenskapen kan bara bedöma det som ligger inom deras ”språkspel”, och enligt min grundsyn är övernaturliga saker både möjliga och naturliga.

Om jag skulle vilja vinna en vetenskaplig debatt om Jesu uppståndelse skulle jag inte säga ”jag tror, jag tror, jag tror”. Det är att slösa med mina agnostiska kollegors tid. Jag skulle säga med Larry Hurtado: intressant nog tycks det ha uppkommit en kult kring Jesus strax efter hans död och denna präglas av språk som pekar mot att han av sin samtid uppfattades som gudomlig. Et cetera et cetera.

Vad gäller äkthetsfrågorna kring Paulusbreven m fl så menade jag i Örebro att man även i viss evangelikal forskning alldeles för snabbt anammar de hypoteser som levt i 200 års forskningstradition, t ex att Efesierbrevet inte skrivits av Paulus. Alltför ofta ser jag att de som uttalar sig om dessa ting, eller mitt eget forskningsområde, utan att ha kollat. Det ÄR bara så att Andra Petrusbrevet är det senaste av Nya testamentets brev. Inte för att man suttit några år med näsan över brevet utan för att de lärde jag mig redan på grundkursen i teologi.

Jag går inte in i detaljdiskussion om Jesaja eller Daniel. Jag bara säger att Greger Andersson är ojuste när han i ett tidigare blogginlägg med ett penndrag ogiltigförklarar sina evangelikala kollegors argument. Så enkelt är det inte. Det finns en rättmätig diskussion kring Jesaja och Daniel och det är väl inte bättre om konsensus i forskningen blir ens dogmatik? Minoritetsställning i akademin behöver inte betyda att man har fel. Consensus is a roadsign, but is never an argument. Andersson citerar också mitt svar till Stefan Green angående skapelsen av människan och menar att jag borde se en motsättning mellan ”den första” och ”den andra” Skapelseberättelsen. Jag ser inte att det är nödvändigt och jag menar att Greger Andersson här låser in mig och berättelsen i en historiesyn som jag inte känner mig hemma i. Nej, berättelserna är olika och har nog inga ambitioner att debattera en slags tidslinje. Deras form och perspektiv är också väldigt olika, kan ha olika ärenden och ändå berätta om Guds skapelse av Adam och hans värld.

Greger Andersson läser mig alltså fel: ”Min tolkning är att Gerdmar använder perspektiv som något som kan liknas vid dogmatiska övertygelser. Det skulle, om jag nu förstår honom rätt, innebära att man i det vetenskapliga arbetet styrs av övertygelser som står över den vetenskapliga granskningen. Detta skulle i så fall innebära att själva kravet på intersubjektivitet (d.v.s. forskarsamhällets gemensamma uppfattning) och den kritiska granskningen av argument inte längre gäller fullt ut. Men om det är fallet har vi anledning att vara mycket oroade över vetenskapen (och det jag valt att kalla ”akademin”).”

Jag har aldrig hävdat att dogmatiska övertygelser står över den vetenskapliga granskningen. Jag har hävdat att det finns områden som den vetenskapliga granskningen inte kommer åt men som tron kan uttala sig om. Och detta måste ju Greger Andersson som pingstteolog hålla med om. Men jag kan inte förstå Greger Anderssons tolkning av vad intersubjektivitet är: ” forskarsamhällets gemensamma uppfattning”. Intersubjektivitet är det ömsesidiga tankeutbytet mellan fullvärdiga parter, ett samtal som ersätter den för vetenskapen omöjliga subjektiviteten eller den helt orealistiska objektiviteten. Forskarsamhällets gemensamma uppfattning är ju intressant men har ju inget egenvärde i ett vetenskapligt sanningssökande.

Grundläggande köper jag dock Greger Anderssons formulering: ”Istället bör man desto mer sträva efter att göra distinktioner, söka genomskinlig argumentation och en ständig kritisk dialog.”

Så var lugn, Andersson: mina exegetkollegor sedan snart 20 år vet att jag spelar det vetenskapliga spelet. Och vi vet alla att utanför klassrummet går vi och lever ut våra liv på en mängd olika sätt, och kanske inte alls som den andre skulle ha gjort, både teologiskt och moraliskt. De kan tycka att jag är styrd av min grundsyn och jag kan tycka att de är det.

Men om man arbetar i ett konfessionellt baserat seminarium är det naturligt att det finns vissa teologiska ramar att arbeta inom, mitt ”grundläggande spel”. Detta gäller både katolska, protestantiska och frikyrkliga institutioner. Här menar jag att de grundläggande trosperspektiven måste vara självklara, t o m så att det vore fel och oärligt att inte redovisa hur man ser å grundfrågor som bibelsyn när folk tar ställning till institution. Akademi inom ÖTH, PTS, LOTS eller katolska prästseminariet borde alltså delvis agera utifrån andra spelregler än den statliga. Inte att vi ogiltigförklarar det vetenskapliga sanningssökandet men att vi bedriver sådant inom en pastoral och kyrklig kontext. Katolikerna har gjort detta ganska bra pga att de i sin teologi byggt in plats också för sökandet efter sanningen (tyvärr kommer väl 14 inlägg nu om katolska kyrkan J).

4. Finns det en väg framåt?

Jag har i min artikel i ViD 23 november 2012 försökt skissa lite på vägar framåt http://www.varldenidag.se/debatt/2012/11/23/Vagar-framat-i-bibelsynsfragan/ .

Jag vet inte om Greger Andersson finner något nyttigt där, men kanske andra gör det.

Några punkter för vidare samtal:

a/ Vi måste se att vårt uppdrag är att forma pastorer och inte att i första hand forskare. Sedan är det roligt om några blir duktiga sådana i alla fall, vilket vi också ser.

b/ Vi måste göra ett hederligt och kvalificerat vetenskapligt arbete utan att kompromissa med sanningskravet.

c/ Vi behöver ”sega gubbar”, exegeter som inte bara sätter upp fingret och känner åt vilket håll vinden far (obs jag sa inte detta om Greger Andersson) utan som vågar att utifrån sitt ”grundläggande spel” vara lite seg med att anamma nya hypoteser och verkligen kräva rejält stöd för sådant som ifrågasätter klassisk kristen tro. Väldigt mycket vetenskap blir bara att man agerar som vetenskapssamhället förväntar sig och det är svårt att hävda saker mot strömmen. Här behövs det mod och goda argument för att visa på andra möjligheter. Om någon tycker jag är seg är att alltså just för att jag gärna är en seg gubbe J.

d/ Vi behöver en förnyad bibelsyn som inte har fastnat i den intellektualistiska försnävning som drabbat amerikansk debatt. Jag känner mig inte hemma i den. Snarare i ett både–och. Hålla fast vid Bibelns inspiration ända ner till minsta ”horn”, som Jesus säger. Dvs inte bara bokstav utan till och med den lilla ljudskiljande krumelur i hebreiskans bokstäver som kan ändra betydelsen. Och samtidigt hålla fast vid den helige Andes frihet att använda Skriften kreativt, profetiskt, pneumatologiskt. Detta kallar jag preliminärt apostolisk bibelsyn: en tolkning som rör sig mellan ellipspunkterna bokstavligt och pneumatologiskt. Långt innan ordet evangelikalt var uppfunnet praktiserades varianter av detta, både i judisk, patristisk, medeltida och pietistisk tradition. Detta är dock jobbigt om man i modernitetens anda skrivit under på den kritiska rationalitetens herravälde. Men åt detta här hållet skulle jag vilja gå i fortsatta samtal med sådana kollegor som vill tänka konstruktivt kring bibelsynen.

Anders Gerdmar

Claes Newman har frågat mig om jag är fundamentalist, eller rättare sagt hur jag definierar evangelikalism kontra fundamentalism. Även Joachim Elsander har uttryckt oro över detta på twitter. Jag är något konfunderad över frågan. Räknas man som fundamentalist i Sverige om man uttrycker tilltro till historiciteten i Jona bok? Ordet fundamentalist är alltid ett skällsord i svenskt språkbruk. Det är ingen som går runt och kallar sig för fundamentalist.

Jonasq har i denna bloggdiskussion fört fram John Stotts definition av fundamentalism, för att göra en gränsdragning mellan evangelikalism och fundamentalism. Följande lyfter Jonasq fram i sitt Stott-citat:

i. A general suspicion of scholarship and science, which sometimes degenerates into a thoroughgoing antintellectualism;

ii. a mechanical view or ’dictation theory’ of biblical inspiration, with a consequent denial of the human, cultural element in scripture and therefore of the need for ’biblical criticism’ and careful hermeneutics;

iii. a naive, almost superstitious, reverence for the Authorised version of the bible, warts and all, as if it were quasi-inspired, which leads to a neglect of textual criticism;

iv. a literalistic interpretation of all scripture – every word as literal truth, leading to an insufficient recognition of the place of poetry, metaphor and symbol;

v. a separatist ecclesiology, together with a blanket repudiation of the Ecumenical Movement and the World Council of Churches;

vi. a cultural imprisonment, whose evil consequences have included racial prejudice and prosperity teaching;

vii. a denial of social implications of the gospel, except for philanthropy and some extreme right-wing political concerns; and

viii. an insistence on premillenial eschatology, with a rather dogmatic contemporary interpretation of prophecy, including an uncritical espousal of Zionism.

Det är 8 kännetecken på fundamentalism enligt denna definition.  Mitt svar är när det gäller vissa av punkterna är jag absolut inte fundamentalist, vill någon hävda det får man verkligen ge argument för ståndpunkten. När det gäller punkt 3-7 är jag absolut inte fundamentalist. När det gäller punkten 4 så visar ju denna diskussion att det inte är solklart vilken genre som olika bibeltexter hör till.

När det gäller vetenskapssynen och första punkten så är jag nog ganska kluven. Modern vetenskapsteori visar ju tydligt hur fragmentarisk och osäker den vetenskapliga kunskapen är. Vetenskapssynen har ju inom akademin blivit betydligt ödmjukare under de senaste 40 åren. Här tycker jag nog att tekniska och naturvetenskapliga forskningen har kommit längst. Så hur vetenskapstroende man måste vara för att kalla sig evangelikal, jag antar att jag uppfyller kriteriet, men jag vet inte hur Claes Newman ser på det.

Punkt 2 är jag också osäker på. Ser inte bibelns inspiration som diktamen vilket muslimerna tror om Koranen eller mormonerna om Mormons bok. Men jag anser att även ordvalet i Bibeln är inspirerat (eftersom Jesus och Paulus så ofta diskuterar exakta ordval i GT kan jag inte gå förbi detta), även om inspirationen sker genom mänskliga redskap, deras språk och kunskapskällor.

Sista punkten 8, så har jag försvarat en nyanserad variant av kristen sionism. Är det fundamentalism, så är det risk för att jag kan klassas på det sättet.

Min bedömning är nog att jag ligger närmast fundamentalismen i tre av de åtta kriterierna, dels att jag har en ganska vetenskapsskeptisk grundinställning vilket beror på att jag har doktorerat och sysslat med forskning en hel del i mitt liv, har nog insett ganska väl vetenskapens begränsningar, jag vet inte hur jag ska beskriva min syn på bibelns inspiration, men ligger nog ganska nära en verbalinspirationshållning, och jag har ställt mig positiv till en nyanserad form av kristen sionism.

När det gäller de övriga frågorna är jag i varje fall inte medveten om några fundamentalistiska drag hos mig, men det kanske andra kan bedöma bättre.

Eller vad tycker Claes Newman? Jag kan köpa att någon kallar mig för fundamentalist om man ger en vettig definition av begreppet, och kan påvisa att min inställning motsvaras av dessa kriterier.

David Willgren har också frågat mig om jag rekommenderar folk att läsa på Örebro missionsskola.

Även där tycker jag att frågan är något märklig. Jag har inte diskuterat Örebro missionsskola i denna diskussion. Att vissa kommentatorer kommer in på detta får stå för dem, det beror ju naturligtvis på att Greger jobbar där.

Det enda jag har gjort är att skriva ned några kritiska reflektioner över en text som Greger Andersson publicerat i Världen Idag. Allt jag skrivit sedan i debatten, är bara ett svar på kritik och invändningar som har riktats mot mig i denna debatt.

Jag har aldrig haft några problem med att rekommendera Örebro missionsskola. Jag har till och med suttit i skolans styrelse i flera år och som de flesta vet varit ordförande för skolans ägare i åtta år. Så jag vet inte varifrån frågan kommer. Om jag uttrycker synpunkter på något Greger Andersson har sagt, innebär det då att jag tar avstånd från hela den skola han jobbar på?

 

 

Det här blir nog min summerande kommentar i Jonadebatten. Jag läser Jona historiskt, men textens budskap är det viktiga för mig. Jag följer skriftens uppmaningar att läsa Bibeln för att få vägledning, kraft, ljus, förståelse, lärdomar etc. Då är inte reflektioner om vad för sorts fisk som svalde Jona, och hur han kunde överleva i fiskens mage – det är marginella frågor, man hamnar endast i spekulationer om man ska försöka begripa detta. Jag bekymrar mig inte heller över hur Ninive kunde vara så stor stad att det tog tre dagar att gå igenom, det är ju helt omöjligt för mig att idag veta något om hur man räknade tiden för att gå runt hela staden, hur fort gick man, hur många timmar gick man per dag, räknade man en hel region runt Ninive – man hamnar ju helt i periferin i förhållande till bibeltexten om man fastnar i sådana spekulationer. Det är ju en typ av spekulationer som man bara ägnar sig åt när man läser Bibeln ur ett bibelkritiskt perspektiv.

Det låter på vissa kommentatorer att man fastnar i detaljer när man läser Jona bok historiskt, det tror jag är en felbedömning av bibelläsaren som läser Jona som historisk text, även för oss är budskapet det viktigaste.

Och då menar Greger att vi egentligen ligger ganska nära varandra i uppfattningarna, för honom är också budskapet det viktiga, inte historiska kontexten.

Jag är ändå något förvånad över att Greger hela tiden glider undan frågan om historiciteten. Tror han inte på den borde han säga det rent ut. Jag har försökt skumma igenom den teologiska forskningen om Jona bok, och de forskare som kallar Jona för fiktion, brukar inte tro på historiciteten. Men den frågan glider Greger undan. Min huvudfråga blir dock, vad säger han i klassrummet på Örebro missionsskola? Radar han då upp bibelkritikens alla argument mot Jona historicitet? Radar han upp argumenten för historiciteten och kyrkans klassiska hållning i denna fråga? Hur väger han samman argumenten?

Jag tror inte heller att jag får Greger att svara på den frågan, han har inte gjort det i två gästblogginlägg eller i två Världen-idag-artiklar.

Det är möjligt att han skulle svara att han inte vet hur det ligger till med historiciteten, det går inte att avgöra om texten är baserad på historiska fakta eller enbart fiktion. Den tydliga bibelkritiken går ju mycket längre, och förnekar historiciteten, något jag inte kan se att Greger gör i sina texter. Om detta är Gregers hållning, vilket jag tror när jag läser honom (men ändå inte kan veta med full säkerhet eftersom han uttrycker sig ganska vagt), så är det inte rättvist att hävda att han fullt ut har anammat bibelkritikens idéer och argument.

Men, som jag hävdade i mitt tidigare blogginlägg blir det en stor skillnad att läsa Jona historiskt och utifrån detta få fram budskapet, som framförallt handlar om Guds övernaturliga ingripande vid en specifik punkt i mänsklighetens historia.

Budskapet blir avtrubbat om man inte tror att detta faktiskt har hänt. Det är min uppfattning.

Sedan förs det ju fram synpunkter att det är skillnad på historia och historia. Texter som är mer än 2500 år gamla, kanske präglas av ett annat sätt att skriva historia än vad vi har använt oss av i modern tid. Kanske att man mer blandar historiska fakta och fiktion. Det kan vara en möjlig hypotes. Tycker dock att Bibeln konsekvent visar på en historisk noggrannhet. Jag tycker nog att hela den judiska traditionen var mycket historiemedveten och exakt och noggrann i sin historiska hållning. Och även Jona bok präglas av denna typ av biblisk historicitet. Och när Jesus, Lukas eller Paulus kommenterar händelser i gamla testamentet så gör man det med ett tydligt historiskt perspektiv, det är händelser och personer som har hänt och existerat som man kommenterar.

Att man då kan hitta saker i Bibeln som är svårförståeliga, eller som uppfattas som ologiskt utifrån vår tids bedömningar, är väl inte särskilt konstigt, det handlar om mycket gamla texter, skrivna i en helt annan tid, på helt andra språk. Läser man Bibeln för att höra Guds röst och få vägledning i sitt lärjungaskap, man tenderar då att hoppa över sådant man inte begriper. Knappast någon hävdar att Bibeln är en manual i naturvetenskap eller att allt historieskrivande exakt följer dagens normer.

Jag har gjort vissa snabba efterforskningar och hittar en rad exempel på teologer, bibelkommentarer m.m. som försvarar historiciteten i Jona bok. Jag har något tittat även på den katolska debatten där kritiker av Jona historicitet klassas som liberala teologer, och där försvaret av Jona historicitet tycks vara kyrkans huvudlinje.

Mina snabba efterforskningar visar att kyrkohistorien försvarar historiska tolkningen. PP Waldenström försvarade historiciteten. Jag vet inte om det går att hitta någon av de banbrytande frikyrkoprofilerna som hade en annan hållning, samma sak med reformationen. Inom den evangelikala rörelsen är det uppenbart att tron på historiciteten är huvudlinjen.

Jag har också snabbt plöjt igenom bibelkritikens argument mot Jona historicitet. Tycker mest att det liknar bibelkritikens vanliga spektakulära hypoteser för att hitta fel i Bibeln. Utifrån det jag har läst finns det ingen avgörande bevisning som omkullkastar historiciteten. Jag är mycket skeptisk till den vetenskapstillit jag märker hos en del som försöker ifrågasätta Bibelns budskap, genom vetenskapliga argument. Bibelkritiken läser Bibeln med agendan och utgångspunkten att hitta så mycket fel och motsägelser som möjligt. Som jag har sagt i tidigare debatter, är det helt fel ingång när det gäller att läsa Bibeln – det är i varje fall ingen evangelikal ingång. Ett  exempel på ett bibelkritiskt argument är att det i Jona bok står om kungen i Ninive, det är felaktigt uttryck. Det fanns ingen kung i Ninive, det var kungen över Assyrien. Märklig invändning, både i Bibeln och modern språkbruk kan man väl beskriva regenten utifrån bostads- och arbetsort. Att Ninives omvändelse inte har gett mer avtryck i allmän historia är en annan invändning. Också spektakulärt, det är inte säkert att en sådan händelse sätter avtryck i andra former av historiska data. Invändningen tycks mer bottna i en allmän skepsis om Guds mäktiga ingripande i historien, mer än i en välargumenterad vetenskaplig teori.

Det är den moderna bibelkritiken som har fört fram idén om att boken inte ska uppfattas som historia utan som fiktion (jag använder då begreppet som att berättelsen inte uttrycker något som faktiskt har hänt, Greger använder inte begreppet på det sättet), detta borde man väl ändå kunna vara överens om. Samma bibelkritik ifrågasätter ju mycket av Gamla testamentets historicitet, som kung David, Abraham, Adam och Eva, Noa etc.

I kommentarer här på bloggen  har det också ifrågasatts att Jesu ord bekräftar Jona historicitet. Det hävdas att den typen av referens hade kunnat göras även om Jona bara var en berättelse utan historisk förankring. I min läsning av evangelierna refererar Jesus enligt min mening till GT-berättelser som historiska händelser. I samma avsnitt nämner Jesus t.ex. om drottningen av Saba som besökte Salomo, den händelsen har ju inte ifrågasatts på samma sätt inom den kritiska forskningen (vad jag begriper).

Den här bloggdebatten har ju inte heller gett några övertygande argument varför man inte ska betrakta det som står skrivet i Jona bok som faktiska historiska händelser. Greger Andersson har inte gett något argument för detta vad jag kan se. Några av bibelkritikens argument har nämnts i några kommentarer, bl.a. att Ninive inte var så stort som det beskrivs i Jona bok, men detta kan jag inte betrakta  mer än somspekulativa hypoteser, inte någon verifierad teori som omkullkastar historiciteten i Jona bok.

Tydligen ska man klassas som fundamentalist i en svensk kontext, om man hävdar att det finns en historisk trovärdighet i gamla testamentets berättelser. Det är en helt annan definition av fundamentalist än vad t.ex. John Stott förespråkar. Då får man väl bära den smäleken.

När söndagsskolbarnen frågar mig när det berättas om Jona, har detta verkligen hänt, då svarar jag ja på den frågan.

Nu har jag skrivit mitt sista inlägg som gästbloggare på Evangeliska frikyrkans pionjärblogg, man hittar det här http://pionjarbloggen.wordpress.com/.