Svar till Jonasq

~ stefan

Jonasq har ställt en fråga till mig här på bloggen som jag har lovat att svara på. Han skrev så här: ”Frågan är om de som här på Stefans Blogg, inklusive Stefan Själv, som har velat problematisera den akademiska teologin för att ”intellektualisera bibeln”, ”ta den ur vanliga fromma människors händer” och liknande saker kan acceptera att exegeter arbetar med historisk-kritiska redskap UTAN att vara liberalteologer, vilja förneka något i Guds Ord eller ha några andra otrevligheter för sig? Och min andra fråga är: Kan det vara viktigt för pastorer, som står i predikstolen och undervisar Guds församling i Ordet, att ha kännedom om historisk-kritiska synsätt, kanske till och med behärska dem i någon mån? Att känna till åtminstone det elementära i exegetiskt arbete och tänkande, även om de själva inte är professionella exegeter? Vad säger Stefan Swärd om detta? Och hur ”evangelikalt” tycker han att ett sådant synsätt är?”

Jag ska göra ett försök att svara på Jonas frågor. Nu är Jonas betydligt mer bevandrad i akademisk teologi än vad jag är, så mina kunskaper inom området är bristfälliga, men självklart har jag gjort en del reflektioner. Svarar i punktform för att det inte ska bli för rörigt.

1. Mitt första konstaterande är att den här typen av frågor diskuterades en hel del på min blogg i somras, då jag drog igång en debatt om statliga pengar och Högskoleverkets värderingar styr för mycket över frikyrklig teologisk utbildning.

2. Bibeln är en unik bok, Guds tilltal och uppenbarelse till mänskligheten, vilket jag och Jonas är helt överens om. Det medför enligt min mening att den troende behöver förhålla sig till Bibeln på ett helt annat sätt än den icke troende.

3. Som jag sade i somras tror jag att en hel del vanlig akademisk forskning om Bibeln och dess bakgrundshistoria och omvärld, kan vara till hjälp för Bibelläsaren i fördjupad bibelkunskap. Bibeln är skriven på gamla klassiska språk. En forskning med fokus på Bibelns språkbakgrund är mycket relevant och motsäger inte att utgå från Bibeln som Guds ord. Jag söker som pastor och bibelutläggare konstant hjälp i bibelkommentarer och teologiska referensverk för att förstå orden i Bibeln. Det handlar ju om att fördjupa sig i att förstå vad Bibeln faktiskt säger, det är ju inte självklart att svenska språket och våra aktuella bibelöversättningar har rätt nyanser här.

4. Jag tycker också att det kan vara värdefullt med forskning om Bibelns tillkomst och historiska bakgrund. Om det hjälper till med att förstå bibeltexten och vad budskapet är i den. Om det förtydligar vad bibeln påstår så har jag inga problem med det. Kan forskningen hjälpa oss på traven med genrefrågan, som vi har diskuterat i Jona-debatten, den typen av synpunkter kan man hantera utan att krocka med sin grundläggande Bibelsyn. Jag försöker själv tillägna mig sådan information genom bibelkommentarer och andra teologiska arbeten, som underlag för predikningar och bibelutläggningar. Att använda utombibliska historiska källor för att belysa vad Bibeln påstår har jag inga problem med.

5. Jag tycker dock att man måste vara mycket ödmjuk inför mänsklig forskning som försöker klarlägga vad som hände för 2000 år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden. Det akuta problemet blir när forskningen säger något helt annat än vad Bibeln påstår. Då måste man någonstans ta ställning, är Bibeln auktoriteten, eller finns det någon högre auktoritet än Bibeln, som ytterst avgör vad som är sant, då i detta fall modern akademisk forskning. Här menar jag att en evangelikal bibelsyn leder till ett tydligt ställningstagande i den frågan, Bibeln är högsta auktoriteten. Här är modern akademisk forksning en bristfällig vägvisare, vad som är populära hypoteser vid en viss tidpunkt, kan vara passé hundra år senare.

6. Man skulle kunna formulera den målkonflikten, vad är högsta instans, Guds ord, Guds uppenbarelse, eller människans förstånd. Här är jag också inspirerad av Calvinsk teologi som gör tydligt tesen om att människan i sitt naturliga tillstånd är förmörkat till förståndet, det är bara Guds ljus, Guds uppenbarelse som kan ge oss insikt i de frågor som Bibeln vill ge oss klarhet. Den inställningen medför att jag har ett visst mått av kritisk distans till sekulär akademisk forskning på detta område, men notera att jag är inte helt avvisande mot vad allmän akademisk forskning kan bidra med. Någon konsekvent Calvinist är jag nog inte. Den fråga vi har diskuterat i Jona-debatten är just detta när Bibeln påstår att den uttrycker och skildrar Guds ingripande i mänsklighetens historia, och när forskningen ifrågasätter detta. I ett sådant läge relativiserar och problematiserar jag forskningen, och lyfter fram Bibelns auktoritet.

7. Jag vill återigen stryka under att Bibeln är en unik bok. Vi behöver Andens hjälp för att förstå den. Den innehåller inte bara texter, det är en uppenbarelse om Gud. Läser jag Bibeln rätt lär jag känna Gud, jag får veta något om Guds tankar och Guds planer. Bra teologi syftar till att lära känna Gud bakom Bibeln. Här kanske jag skiljer mig från delar av mycket konservativ teologi som inte lyfter fram andliga dynamiken i bibelstudiet och att lära känna personen som inspirerat skrifterna. Det här gör att enkla människor som lever i Andens uppenbarelse bättre kan förstå Bibeln än vissa akademiska teologer.

8. Bibeln är inte bara en teoretisk lärobok för mig, utan Guds tilltal och redskapet för att bygga församling. Teologin och bibeltolkningen, tillämpningen, utformas i församlingsmiljön, i den gemensamma efterföljelsen. På denna punkt är jag skeptisk till akademisk teologi, därför att den kan skapa för mycket av elfenbenstorn och för mycket intellektualisering av bibelstudiet. Akademisk teologi har också problem att fånga upp och greppa bibelns inre dynamik, den handlar om under, Guds uppenbarelse, Guds övernaturliga ingripande i mänsklighetens historia. Akademin har brister att tolka och förstå den typen av fenomen. Och som jag försökte säga ett antal gånger i sommaren debatt, upplysningsparadigmet och en materialistisk inomvärldslig världsbild definierar bort under. Och då är Jona bok en sagoberättelse, Adam och Eva är en gammal myt, Exodusundret har inte inträffat, och Jesus är inte Gud inkarnerad och har inte uppstått från det döda, och gick aldrig på vattnet. Då krockar världsbilderna. Det handlar inte om man tror på forskning eller inte, problemet är betydligt djupare än så.

Ett försök att svara kortfattat, på några viktiga frågor. Har svårt att se annat än att jag och Jonasq är överens om detta, men våra meningar kanske går isär kring några detaljfrågor – jag vet inte.

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonasq

    Stefan,

    Nästan lite rörd över att jag har bevärdigats ett helt blogginlägg. Jag har inte tid att kommentera ditt svar nu, men återkommer i eftermiddag eller i morgon förmiddag. Men du svarar bara halvt på mina frågor. Min fråga rörde inte bibeln i relation till ”den akademiska miljön” i allmänhet som du verkar tro, utan enbart en teologisk disciplin, exegetiken, och dess plats i bibeltolkningen och i pastorers verksamhet. Men jag återkommer som sagt. Det mest intressanta nu tycker jag är det dröjande svaret av Anders Gerdmar. Greger har ju varit mycket öppenhjärtig och besvarat frågor efter bästa förmåga. Anders, som har framställt sig som den konservativa bibeltrons försvararare inom akademin har dock i sina inspel befunnit sig på en abstrakt bekännelsenivå. Nu vill vi höra de exegetiska skälen (alltså inte några allmänna fromma bekännelser) för en författare till Jesaja, Paulus författarskap till alla brev som tillskrivs honom i NT, datering av Daniels bok till 500-talet osv. Ser fram emot det.

  • Josefgustafsson

    Stefan, du beskriver ofta en konflikt mellan den kristna världsbilden och den du beskriver som formad av Upplysningsparadigmet. När jag läser det du skriver så tänker jag dock att du verkar acceptera de distinktioner som Upplysningsparadigmet målat upp. Skillnaden gentemot den som accepterar en strikt materialism är att du bekänner en tro på det övernaturliga; det som du tänker existerar bortom den materiella verkligheten vi kan se och ta på. Gränsdragningen förefaller alltså vara densamma. Min försiktiga analys är därför att den världsbild du beskriver som kristen är en reaktion mot Upplysningsparadigmet snarare än grundad på Bibelns ord då detta inte verkar uppenbara de tydliga distinktioner du ger uttryck för. Effekten av detta blir exempelvis att du skriver om ”Guds övernaturliga ingripande i mänsklighetens historia” som om mänsklighetens historia existerar separat från Gud då Gud inte övernaturligt ingriper.

    Jag har utvecklat dessa tankar i ett inlägg på min blogg om det är så att någon är intresserad. http://freestylechristianity.com/2012/06/07/nietzsche-modernity-and-theology/

    Min fråga är om du reflekterat kring detta och i så fall hur dina slutsatser kommit att påverka din teologiska förståelse.

  • Jonasq

    Stefan!

    Först vill jag säga något om vad mina ursprungliga frågor handlade om  och sedan vill jag ge några kommentarer till dina punkter som delvis handlar om andra saker än mina frågor.

    Min ursprungliga fråga var tydligt kopplad till diskussionen mellan Greger och Anders. Du var väldigt mån om att få ”raka svar” av Greger, men verkade inte lika intresserad av att få svar på frågorna som ställdes till Anders. Varför? Och i diskussionen som följde, det vill säga Anders inlägg och de efterföljande inläggen i kommentarsfältet, blev det tydligt att Greger av många förstods som någon sorts liberalteolog med ”bortförklaring av Guds sanna Ord” på agendan medan Anders framstod som den konservativa bibeltrons försvarare – detta till mångas glädje (utifrån reflexen: ”Ha, ha! där ser ni, alla liberalteologer med liten tro, här har vi minsann en teolog som tycker precis som vi! Vi klår er både i kyrkan och akademin!)

    Mot den bakgrunden pekade jag på det faktum att eftersom båda två är professionella exegeter är skillnaderna mellan dem rimligtvis inte alls är så stora som de har kommit att framstå här på bloggen. Och orsaken till det är att de som exegeter använder sig av exegetiska metoder (konstigt vore det väl annars?), och följaktligen ägnar de sig åt saker som litterärkritik, redaktionskritik, grammatisk kritik, traditionskritik osv. 

    Vad man bör känna till är att användandet av dessa metoder ger delvis andra svar på frågor som bibelläsare ställer till de bibliska texterna. För att illustrera detta – alltså de stora likheterna mellan Greger och Anders i egenskap av professionella exegeter – hänvisade jag till två klassiska hypoteser inom exegetiken, en från NT-fältet och en från GT-fältet. Det första exemplet gällde läsningen av de fyra evangelierna, där man som läsare ganska snart märker att det finns en stark samhörighet mellan de tre första medan det fjärde avviker på flera sätt. De tre första kallas som bekant de synoptiska evangelierna (av de grekiska orden ordet syn och optik som tillsammans ger innebörden ”samskåda” eller ”samsyn”). Vi lämnar det fjärde evangeliet utanför diskussionen nu och koncentrerar oss på de synoptiska evangelierna. För även om det finns stora likheter mellan dessa tre evangelier så finns också vissa skillnader. Frågan är vad detta beror på och hur det kan förklaras? Detta problem har blivit så uppmärksammat att det till och med fått ett eget fint namn: ”det synoptiska problemet”. Att lösa det synoptiska problemet handlar alltså om att förklara likheterna och skillnaderna mellan Matteus, Markus och Lukas.

    I våra försök att lösa detta problem hamnar vi ofrånkompligen i en spänning mellan ”den vanlige bibelläsarens” förklaring på problemet och exegetikens. Den vanliga bibelläsarens förklaring, som vi också skulle kunna kalla ”söndagsskoleförklaringen” går ut på att vi har att göra med fyra olika ögonvittnens beskrivningar av vad Jesus gjorde och lärde, hans liv, död och uppståndelse. Precis som ögonvittnen till exempelvis en bilolycka alltid är samstämmiga till viss del – det skedde en krock, människor blev skadade osv – så kan man förklara de många likheterna mellan evangeliernas beskrivningar utifrån att ögonvittnena ju skildrar samma händelser och därför är överens när det gäller allt centralt. När det gäller olikheterna kan man hävda att ögonvittnen trots allt är olika personer som var och en ser saker på sitt eget personliga sätt och därför fastnar för vissa saker i skeendet på bekostnad av andra. På samma sätt kan man alltså hävda att de fyra evangeliernas författare uppfattade och betonade saker i evangelihändelserna på lite olika sätt utifrån att de såg händelserna ur fyra olika vinklar. Detta, ungefär är vad ”den vanlige bibelläsaren” brukar anföra när evangeliernas likheter och olikheter diskuteras utifrån söndasgsskoleläsningen.

    Men – och det här är viktigt – exegetiken har helt andra lösningar på det synoptiska problemet. Man tänker sig inte alls att vi har att göra med fyra ögonvittnesskildringar, att det finns hela andra orsaker till likheterna och olikheterna. Jag tänker inte här upprepa skälen till den hållningen, men jag syftar alltså på den klassiska tvåkällshypotesen som menar att Markusevangeliet har skrivits först, författarna till Matteus och Lukas har haf tillgång till Markus och inkorporerat det i princip i sin helhet i sina evangelier. Men de har också haft en annan källa som består av fristående Jesusord, exempelvis Bergspredikan och några liknelser som de har placerat på olika ställen i sina evangelier. Argumenten för denna förklaring till det synoptiska problemet har jag redan redovisat och är någon intresserad av att fördjupa sig finns de här resonemangen i alla introduktioner till NT-s exegetik, det tillhör nämligen exegetikens elementa.

    På liknande sätt har exegetiken förklarat de olika upprepningar, stilskillnader, skarvar och motsägelser som vi finner i pentateuken (de fem moseböckerna). Resultatet av det arbetet är den klassiska dokumenthypotesen, eller fyrkällshypotesen ”JEDP” (Fyra olika författarlager: Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och Prästskriften). 

    Dessa hypoteser i sig är inte det intressanta (de anförs här bara som exempel), det har funnits och finns fortfarande en mycket livlig diskussion om dem och hypotserna har motsagts och reviderats på olika sätt av många forskare. Men POÄNGEN är att det exegetiska samtalet sker utifrån denna slags intersubjektivt prövbara resoneamang och argument. Man kan alltså inte som exeget hävda att man tror att Mose  skrev hela pentateuken därför att det har judar och kristna trott fram till bibelkritikens födelse på 1700-talet. Det är inget argument överhuvudtaget, det är bara ett fastslagande av en åsikt utan några som helst argument mer än eventuellt en hög värdering av traditionen. Inte heller kan man hävda att en hypotes är felaktig för att den innebär en ”intellektualisering” som står i konflikt med min bekännelse av bibeln som Guds Ord. När exegeter som Greger och Anders deltar i det exegetiska samtalet gör de det alltså utifrån den exegetiska spelplanens regler, med de argument som är giltiga inom den sfären. Alltså finns det större likheter mellan deras sätt att jobba med bibelns texter än man har kunnat tro när man läst diskussionen på denna blogg. 

    Mina frågor handlade om huruvida du Stefan anser att man kan vara evangelikal, med en hög bekännelse av bibelns om Guds Ord och ”sann i allt den påstår” och arbeta med exegetik utifrån det exegetiska samtalets regler, eller om du anser att man då sysslar med ”intellektualisering”, ”bortförklaring av Guds Ord”, ”inte läser som det står” eller något annat kätterskt? Den andra frågan rörde pastorers yrkesutövning, om det kan finnas ett värde i att pastorer får en exegetisk skolning och förstår att värdera exegetiska diskussioner och låta den informera det egna studiet av bibelns texter? När jag gav några exempel på hur man kan läsa texter kontextuellt, en text från Filipperbrevet där Pauls hänvisar till antikens trevåningsuniversum och skapelseberättelsen, så menade du att jag ”intellektualiserade”, därav frågorna.

    Så till dina punkter:

    1. Ja, faran med statlig styrning är reell och jag delar din oro. Men seriös exegetik har inget med statlig styrning att göra så den anmärkningen har inte så mycket med de problem vi diskuterar här att göra.

    2. Både ja och nej. Bibeln är unik och som troende läser vi den annorlunda än otroende. Håller såklart med om att bibeln är unik. Håller också med om att vi som troende läser den annorlunda en otroende. Vi läser för att möta Gud, lära känna honom, erfara Guds förlåtelse och nåd och förvandlas till Kristi avbild. Dock finns det annan annan nivå av bibelläsningen som handlar om att läsa bibelns texter som litteratur, dvs att förstå des olika genrer, historiska bakgrund, begreppsvärld osv, och när det gäller de sakerna är troende och otroende på samma arena och samma argument är giltiga eller ogiltiga vare sig man är troende eller inte.

    3. Bra att du ser värdet av förståelse för bibelns språk och historiska bakgrund. Jag delar förstås den synen.

    4. Se ovan (du upprepar i princip samma sak här som i punkt 3).

    5. Ödmjukhet inför texterna alltid viktiga. Det är därför man inom akademin har ett ständigt samtal utan vare sig påvar eller självutnämnda karismatiska uttolkare som ”har hört från Gud” och som vet hur saker och ting ska förstås. Ödmjukheten gäller alltså alla som ägnar sig åt tolkning; man måste vara beredd att läsa igen, omtolka, revidera, lyssna in nya argument osv. Exakt så ser det exegetiska samtalet ut. TILL SKILLNAD från fundamentalistens stelbenta upprepande om att ”det är Guds Ord” som ett sätt att tysta alla frågor.

    6. Här använder du Calvin för att hänvisa till den protestantiska – alltså även den lutherska – tanken om ”arvssynd” eller ”totalt syndafördärv” som man brukar kalla detta i reformert teologi. Att människan är fallen, inklusive hennes förnuft, är såklart helt grundläggande för varje protestantisk kristen. Men lika lite som vi ger upp försöken med att finna smarta lösningar på dagens miljöproblem – för att anknyta till ditt miljöengagemang – så ska vi ge upp försöken att förstå de bibliska texterna på sina egna villkor. Vi kan alltså inte ge upp de noggranna exegetiken med hänvisningar till vårt ”förmörkade förstånd”, det vore total galenskap.

    Din referens till Jona och vad ”Bibeln påstår” och spänningen mellan detta och exegetiken har jag lite svårt att förstå. Forskningen vill inte ”ifrågasätta” i den meningen som du tycks tro, utan istället läsa texterna på sina egna villkor. Frågan rör, som Greger har upprepat hundra gånger nu – hur en text som Jona VILL förstås, som en fiktiv berättelse med ett allvarligt budskap eller som en faktisk historisk berättelse. Om detta kan man ha olika uppfattningar och man får då anföra skälen för dessa. Vad man inte kan göra är att sluta lyssna på argument, stoppa fingrarna i öronen, envist hålla fast vid sin egen uppfattning och bara ropa: ”Det är Guds Ord”! 

    7. Här upprepar du detta med att bibeln är unik. Och du kommer sedan in på Andens roll i bibeltolkningen. Och här har vi definitivt olika uppfattningar. För jag tror inte att Anden förklarar för oss hur exempelvis genren apokalyptik fungerar för att vi rätt ska kunna läsa Uppenbarelseboken. Det får vi allt ta reda på själva genom att sätta oss in i denna genre. Andens roll är mer att illuminera Guds Ord, att låta det träffa våra hjärtan med övertygelse och förvandlande kraft. Du kan inte få rätt tolkning av exempelvis 1 Kor 11 (kvinnor ska skyla sig i gudstjänsten) genom Anden. Du måste göra det exegetiska jobbet med språket, genren, strukturen, historisk bakgrund osv. Jag ser dock ingen motsättning mellan detta – seriöss exegetiskt arbete och Andens verk – men Anden ersätter inte vårt arbete med texterna.

    8. Samma för sig såklart, alltså bibeln är inte en ”teoretisk lärobok” (vem som nu har påstått något sådant). Jag läser bibeln både som andakt och under bön och som litteratur som kan begripas och tolkas. Upplysningsparadigmet får vi ta någon annan gång, för det är klart att exegetikens verktyg till viss del är upplysningsprodukter. Men det är ju alla vetenskapliga redskap.

    Tack för mig!

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    De två viktigaste berättelserna i Bibeln måste vara om Syndafallet och Korsfästelsen. Båda talar om för oss människor vilka vi är: vi är alla syndare som leker Gud.

    I den första berättelsen frestar Ormen och lockar oss att bli större än vi egentligen är:
    ”Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”  (1 Mos 3:5)

    Syndafallet är inte en historia från en dunkel forntid, utan en levande berättelse om alla oss utstötta från Edens trädgård, från paradiset. Men vi bad om det, vi fick som vi ville.
    Vår fria vilja använder vi till att leka Gud. Och visst fick vi kunskap om gott och ont, men utan kärlek kan vi inte skilja dem åt.

    Och priset för vårt storhetsvansinne är nu att vi alla måste dö.

    I den andra berättelsen dör Jesus Kristus på korset och förlåter oss våra galenskaper. Hans  kärlek är full av nåd och fortfarande är den i full kraft hos de ödmjuka. Men inte hos dessa som leker Gud.

    Omvändelse och andedop, frälsning och befrielse innebär att sluta leka Gud. När vi förstår att vi är skapta till människor och inte något annat, kommer frid att råda i våra sinnen och vi får fred med varandra.
    ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss”  kan vi läsa i Första Moseboken 1:26.
    Men den moderna västerländska människan är inte guds avbild. Men vems avbild är vi då?

    Den första Adam svek och lekte Gud. Men inte den andre, Jesus Kristus. Med Adam kom synden in i världen. Det är först när vi slutar leka gudar med kunskap om gott och ont som vi kan bli guds avbilder igen.

    Det är fullt möjligt. Och jag tror att evigheten hålls vid liv av kärlek. Men tron är bara halva sanningen.

    Den andra sanningen är att jag lekt Gud på denna blogg, det erkänner jag. Men nu är det slut med det.
    Och Bibeln varnar faktiskt för sådana som jag, det gör fruktansvärt ont att inse. Jag trodde jag var guds avbild men jag var Adams! 

    Hädanefter kommer jag att läsa och kommentera sparsamt, och då endast i rollen som guds avbild, inte Adams. Det gör hela skillnaden.

  • Birgit Hedstrom

    Gud välsigne dig Bengt med sin frid och närvaro!

    Birgit

  • Ulrika Jansso

     Hej Adam…Eva här…

    Hur kommenterar man som ”guds avbild?”

    Om Gud så kraftigt insett hur vi är och förblir Adam och Evor så kanske vi också lugnt ska landa i den insikten?

    Det är när vi inser hur vi är och förblir Adam och Eva som offret får den värdighet som vi om möjligt är förmögna att ge det? Själv har jag jätteproblem att ta in händelserna kring den första påsken men ja, vi kan, som du skriver, åtminstone försöka att inte ta åt oss äran som om det var vi själva som hängde där på korset. Som om det var vi som offrat oss.

    Obegripligt, hur Han kunde göra det, men vi tror på det och då står det att vi får kalla oss rättfärdiga.

    Inte en chans att du skapades för att hålla tyst.

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Kyrkan är Adams avbild. Den saknar personlighet och mänskliga drag. Den är avhumaniserad och lever i ett tomrum. Här leker man Gud.

    Motbilden är den personliga frälsningen. Här förenas den enskilda människan med Kristi kropp och får nya egenskaper, genom en process som faktiskt kan liknas vid ett stålverk.

    Stål är en legering som till största delen består av järn.
    När man tillsätter kol i processen bildas stålet med dess unika egenskaper.

    När kärlek tillsätts till den personliga frälsningen bildas en legering bestående av Jesus Kristus och du själv.
    Du är Guds avbild och har gjort ett personligt avtryck i evigheten.

    Du är som det finaste stål. Kyrkan har möjligen ett skrotvärde.

  • Ulrika Jansso

     Jaha du menar så. Ja, A o E valde sin egen väg (E lurade A till det) och sådant pågår i kyrkan men även mer eller mindre inom alla människor. Det är när vi erkänner oss vara A o E som vi kan börja lyssna till Gud? När vi erkänner att ingen rättfärdig finnes utan endast genom tron på att Jesus dog för våra A o E-egenskaper kan vi lita på vår rättfärdighet?

    Tycker om dig också.

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Du ensam, är mer värd än alla dokument i världens alla kyrkor, mer levande än kristendomens alla predikningar tillsammans.

    Och ändå är du inte kärleken. Du har bara lärt dig att älska. Gud är kärleken. Inte du och jag.

    Han återuprättar ditt sanna jag, som den var tänkt i skapelseögonblicket. Det är vad frälsningen handlar om. Inte att få en kyrklig personlighet, att bli en ”sann kristen”.

  • Ulrika Jansso

     Tack. För alltihop.

  • Ulrika Jansso

     Funktionen att redigera finns inte hos mig så jag skriver ett svar till och det är för att berätta hur du nu givit mig det uppslag som jag tror ska vara på den tomma sida i den tonårs”pyssel-arbetsbok” som jag håller på med. Självklart måste korset och syndafallet vara med!

    Önska mig lycka till:)