Kära bloggläsare!

Jag har ju som praxis att när jag kritiserar något någon har sagt eller skrivit att jag ger dem chansen att kommentera eller kritisera det jag har sagt. Antingen genom ett personligt möte eller på annat sätt, i vissa lägen genom att skriva ett gästblogginlägg. Jag har nu gett Greger Andersson den möjligheten. Har suttit i möten hela onsdagen från tidig morgon till sen kväll så jag har varken hunnit läsa kommentarer eller Gregers inlägg men jag återkommer i debatten endera dagen när jag har hunnit läsa ikapp.

Här följer Greger Anderssons inlägg:

Nu har jag läst Stefans blogg och alla inlägg. Det är sannerligen inte lätt att svara på allt. Men här ger jag först ett svar där jag förklarar mitt resonemang en gång till. Sedan ska jag ta ”bladet från munnen” och säga varför jag tror att det är nödvändigt att diskutera dessa frågor.

Jag gick in i diskussionen utifrån uppfattningen att debatten i Dagen handlade om vad som ryms i den evangelikala bekännelsen att Bibeln är sann i allt den påstår. Så uppfattad blir innebörden i orden sann och påstår av avgörande betydelse. Syftet med mitt föredrag och mina inlägg har varit att försöka sortera bland argumenten. Jag prövade att skilja mellan litterära, historiska och teologiska resonemang.

Utgångspunkten i den litterära argumentationen är att en utsagas sanningsvärde måste bedömas utifrån vad som är utsagans karaktär och syfte. Låt mig exemplifiera. Om Jesus till exempel säger att senapskornet är det minsta av alla korn, eller Krönikeböckernas författare säger att det var vanligare med guld än sten i Jerusalem på Salomos dagar, så tar jag inte detta som faktapåståenden. Det innebär att de inte kan vara osanna eftersom de inte avser att förmedla som fakta att senapskornet är minst eller att det var vanligare med guld än sten på Salomos dagar. Jag förstår innebörden i dessa utsagor som att Jesus vill belysa en sanning om riket där kontrasten mellan litet och stort är centralt och att Krönikeböckernas författare vill visa på rikedomen under Salomos dagar. Det är texternas sanning. Detta kallar jag, lite slarvigt kanske, för ett litterärt argument. Om nu någon lägger ner en massa arbete på att bevisa att senapskornet visst är det minsta kornet på jorden eller att det faktiskt är rimligt att andelen guld översteg andelen sten på Salomos tid, så kommer det alltså inte att ha någon betydelse för min argumentation. De som svarar mig så gör nämligen ett kategorimisstag eftersom de uppfattar mitt litterära argument som ett historiskt argument.  Mitt svar på dessa hypotetiska motargument skulle alltså vara att de inte spelar någon roll, eftersom jag inte uppfattar att det är dessa sakförhållanden som utgör författarnas ”påståenden” och alltså dessas ”sanning”.

Nu kan man invända mot det litterära argumentet att det inte finns något säkert sätt att på ett slutgiltigt sätt ”veta” vad en text faktiskt ”påstår”, dvs. vilken typ av yttrande den utgör. Det är riktigt. Däremot menar jag att det finns goda skäl att försöka resonera om dessa frågor eftersom människor uppenbarligen gör en sådan skillnad. Det kan till och med framställas som en grundläggande kommunikativ kompetens. Min ingång är alltså generell eftersom vi som litteraturvetare sitter med denna diskussion ständigt. Jag är lite förvånad över alla de som tycks mena att allt ska uppfattas som historia om det inte anges i texten att det är något annat. Men min tolkning av den typen av påståenden är att man här bara refererar till bibeltexterna. I ett större sammanhang är hållningen nämligen helt omöjlig.  

Jag har utgått ifrån att det hör till det goda lyssnandet att man först ställer den litterära frågan och inte förutsätter att alla Bibelns texter är påståenden av samma slag och genast hamnar i diskussioner om materialets trovärdighet. Det är tendensen att göra det senare som jag menar är en eftergift till det sanningsbegrepp som förfäktas av just de ”liberala” bibeltolkare som man säger att man inte vill bli besmittat av.  Mitt påstående är inte att man inte uppfattade Bibeln som sann för upplysningen utan att ordet ”sann” kom att få en specifik betydelse och att vissa frågor därmed fick en dignitet som de inte tidigare haft i kyrkan.

När jag använde mig av Jona bok i föredraget var det alltså utifrån den litterära frågan: Vilken typ av text är detta? Vad vill den här texten säga mig? Vad ”påstår” den här texten egentligen? Jag argumenterade i mitt föredrag för att det finns goda skäl att inte se Jona bok som en historisk framställning. Detta uttryck betecknar då att bokens primära syfte inte verkar vara att ge oss korrekt information om partikulära personer och händelser. Den inbjuder oss inte heller till en kritisk reflektion över dess uppgifter. I stället finns det, menar jag, goda skäl att uppfatta Jona bok som en historia, en konfiguration med ett generellt budskap. Nu kan man säga att ingen av de som invänt mot mitt föredrag hävdat att Jona bok är historia i modern bemärkelse. Man tycks helt enkelt inte vilja godta att det finna anledning att skilja mellan olika kategorier av texter på det sätt som jag föreslår. Nåväl, man kan alltså uppfatta att de som kritiserar mig hävdar att Jona bok är en bok med ett budskap som utgår från historiska händelser, ungefär som en modern roman som är ”based on a true story”. En del gör ett kategorimisstag och tror att diskussionen handlar om de övernaturliga inslagen. Men det uppfattar jag som irrelevant. Den viktiga skiljelinjen går i stället mellan de som säger (a) Jona bok är en bok med ett budskap och på grund av detta syfte spelar det ingen roll om den utgår från historiskt material eller inte (jmfr. Jesu ord om senapskornet eller guldet och stenen på Salomos dagar) och (b) de som säger att Jona bok är en bok med ett budskap men att alla händelser som återges måste ha inträffat i historien.

Det är, enligt mig, alltså en missuppfattning att tro att det vi debatterar är en historisk fråga. Ursäkta att jag måste upprepa detta. Jag diskuterar ö h t inte om fiskar kan svälja människor och spotta upp dem levande på land, om man kan offra på en båt i storm, vilken den snabbväxande busken kan ha varit eller om hela Nineve blev omvänt. Det är inte detta diskussionen handlar om.

Det intressanta är i stället en tredje kategori, vid sidan av den litterära och den historiska kategorin, teologin. Jag menar att det är det som Gerdmar m.fl. gör. De har helt enkelt en teologi, i det här fallet bibelsyn, som säger att Jona bok måste vara historisk sann eller att Paulus måste ha skrivit alla brev som bär hans namn. Det innebär att de inte godtar det litterära argumentet att Jona bok kanske inte gör detta påstående eller att påståendet om Paulus författarskap inte ska tas som absolut. Här har vi olika uppfattningar.

I mitt föredrag anförde jag en annan typ av teologiska argument som jag själv tycker är intressantare. Jag hänvisade då till syndafallsberättelsen i 1 Mosebok och ett uttalande (jag tror det är av Bernard Ramm): ”If Adam didn’t do it, who did it?” Det intressanta med den här frågan är att den visar hur en text som har en tydlig mytisk karaktär lyfts in i en historisk kontext och att detta påverkar dess teologiska funktion. Syndafallet blir alltså inte enbart en konkret beskrivning av vad det innebär att vara människa utan ger en historisk förklaring till varför Guds goda skapelse blivit den svåra värld som är vår verklighet. Om vi nu inte godtar textens svar som historiskt står vi alltså där med Ramms fråga: Varför är då världen ond?

Det skulle vara ett misstag (för mig t om ett obegripligt misstag) att uppfatta att min litterära argumentation gör att sanningsfrågan inte blir akut. Tvärtom, om en text verkligen för fram historiska påståenden så kan inte dessa dribblas bort. På samma sätt måste vi ta texternas teologiska påståenden på yttersta allvar. Men vi måste också våga göra distinktioner. Låt mig ge ett exempel: Om vi t ex hävdar att evangelierna är fyra varianter av Jesusberättelsen så betyder det att de inte kan vara historia i modern mening. I modern historia kan det finnas versioner. Dessa är alltid konkurrerande eftersom logiken säger att två motsatta sanningar inte kan vara sanna samtidigt och eftersom historikerns mål är att genom källkritiskt metod söka komma så nära det faktiska händelseförloppet som möjligt. Om man tillåter varianter så betyder det alltså att man uppfattar texten som ”något annat” och att man läser dessa texter utifrån ett annat ”regelsystem” än det som gäller för ”historia”. Detta ”andra” måste kunna diskuteras och beskrivas. Självklart kan vi dessutom göra historiska påståenden i andra yttrandeformer än de rent historiska. Jag menar att evangelierna har historiska anspråk men är samtidigt intresserad av att förstå hur de har blivit lästa och förstådda.  

Nu till att ”ta bladet från munnen”
Det finns en utbredd föreställning om att det finns en mängd goda forskare som med goda skäl argumenterar för de klassiska konservativa uppfattningarna om Jona, Jesaja författarskap, etc. Det gör det inte! Orsaken till att evangelikala forskare inte tänker sig att det t ex finns en författare bakom Jesaja bok är helt enkelt att de inte kan komma på några hållbara – icke-dogmatiska- skäl för att så är fallet. Detta skapar ett dilemma. Detta dilemma tycks extra svårt för många amerikaner som har att försöka hålla sig till ”statements of faith” samtidigt som de vill vara goda forskare.

Man har emellertid funnit strategier för att kunna ”tala med två röster”. Man kan ha långa pinsamma utläggningar där man tar skydd bakom en naiv variant av postmodernismen för att med hjälp av en relativistisk kunskapsteori försvara tron på vissa absoluta sanningar, man kan äga sig åt diverse ”litterära läsningar”, utan att ens försöka sätta sig in i litteraturteori, som ofta blir ett slags mambo jambo, ytterligare en strategi är att ägna sig åt perifera ämnen så att man kan undvika de brännande frågorna.

Jag är innerligt trött på dessa dubbla röster och har fått för mig att jag vill tala med en och samma röst i de sammanhang där jag befinner mig. För att vi ska kunna göra det och kliva rakt in i mitten av forskningen måste vi kasta skygglapparna och försöka skapa reda i argumentationen. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna undvika den fruktade ”smygliberaliseringen” om en sådan nu finns. Finns den, så kommer den via dem som talar med dubbla röster. Antingen för att de döljer vad de egentligen tycker eller för att de helt enkelt ”blir för korta i den akademiska rocken”.

Om det i slutändan visar sig att Guds ord inte är Guds ord i precis de genrer som vi hoppas på eller i enlighet med en höger-evangelikal apologetik så menar jag att det är dags att fråga sig om den typen av föreställningar verkligen ska få stå i vägen för ett verkligt seriöst lyssnande till ordet.

Så några ord om akademin

Flera kommentatorer ger uttryck för ett direkt förakt för akademi och forskning. I flera fall tycks man tänka sig att akademin vill tillägna sig all tolkningsrätt. Jag tror att även detta är en missuppfattning. Akademin har att redovisa sina resonemang på ett sätt som gör argumentationen och bevisföringen synlig och genomskinlig. Det betyder att alla är inbjudna att delta i det akademiska samtalet. Alla har dock inte samma utrymme eftersom man inte kan slösa bort värdefull tid på ren okunskap.

Alternativet till detta samtal är ofta auktoriteter. Då inbjuder man inte till samtal utan tvingar folk att höra till eller att inte höra till. Då kan man t ex anföra som argument i en diskussion om Jona att man måste höra till den ena sidan om det ska bli väckelse eller också kan man fara omkring med etiketter och klassificera människor och åsikter.

För min egen del tvekar jag inte att välja akademin om detta är valet.