Det kommer många kommentarer i bibelsynsdebatten på denna blogg. Har svårt att hinna hänga med. Har dock snappat upp några kommentarer som jag undrar över, och där jag gärna vill ha ett förtydligande.

Tommy Wasserman skriver i en kommentar att: ”jag hoppas inte att evangelikalismen i Sverige förbyts mot fundamentalism så som den allt som oftast visar sitt ansikte i denna bloggmiljö, separatistisk och dömande mot andra kristna”.

Här kommer igen en kraftig kritik mot denna blogg och där jag inte vet vad som åsyftas, är det jag som bloggare som åsyftas, eller är det en kritik mot vissa av kommentarerna. Bibelsynsdebatten på denna blogg präglas ju av ganska olika röster, de teologiskt liberala rösterna saknas i stor utsträckning, men för övrigt är det en stor spännvidd, även om antalet kommentatorer är begränsat. Skulle gärna vilja att Wasserman utvecklar detta, är det en kritik mot mig som bloggare, och vad har jag då sagt som föranleder denna kommentar, eller är det en kritik mot att det är för högt i tak på denna blogg.

Jag undrar över en annan sak som Greger Andersson skrivit i en kommentar:  Han skriver bl.a. att ”En alltför konservativ syn är inte trogen mot texterna och deras intention. Jfr. Jobs vänner som försvarade Gud och den konservativa tron, men kom att tala fel om den Gud de ville försvara. Man förväxlar sanning och historicitet. En text kan vara sann utan att den stämmer historiskt. Det beror på vad som är dess syfte. En troendes uppgift är att lyssna till texternas sanning.”

Här skulle jag vilja att Greger något utvecklar resonemanget. I vilket avseende är jag inte trogen mot texterna i min Bibelläsning, jag uppfattas ju av en del kommentatorer som för bibeltrogen och konservativ i min bibelläsning. Och när det gäller vilka texter förväxlar man sanning och historicitet. Eller för att uttrycka det ännu konkretare. Vad är det jag missar i min bibelläsning, som Greger upptäcker i sin bibelläsning. Ska jag förstå argumentet, skulle jag behöva få fler exempel på bibeltexter där man kan anses läsa och tolka texten på fel sätt. När det gäller Jona-debatten begriper jag fortfarande inte vad jag missar i texten när jag läser den ganska bokstavligt och enligt kyrkans urgamla tradition. Det kan hända att detta har förklarats, men jag kan då ha missat det.

JOnasQ skriver så här på ett ställe: ”Att kämpa så hårt för ”den sanna bibeltron” men ändå lyckas missa vad detta bibelfokus borde innebära: att låta texterna tala på sina egna villkor.”. Har samma fråga här. Vad menar Jonasq mer exakt, jag låter tydligen inte texterna tala på sina egna villkor. Vad är det rent konkret jag kommer fel i min bibelläsning. Har svårt att få grepp om detta, trots den omfattande diskussionen.

Församlingsplanteraren i Helsingborg, Richard Cruz, har uppmärksammat mig på vad församlingsplanteraren Steve Addison skrivit med anledning av att den välkände evangelikale profilen i England, Steve Chalke, tagit ställning för ”same sex marriage”.

Addison ger en träffsäker analys av situationen, och hans tankegångar liknar mycket av vad som har skrivits på denna blogg under ett antal år.

A few years ago leading English evangelical Steve Chalke described the idea that God’s judgment on sin, was borne by Christ in our place, as “cosmic child abuse”.

Recently, Steve came out in support of same sex marriage. He came to this position despite Jesus’ affirmation of the Genesis 2:4 that marriage is between a man and a woman.

For thousands of years, God’s people have affirmed this teaching. Steve and others, have fallen into line with the current social trends, and walked away from God’s intention for marriage. His denomination has a different official position on marriage, but will not censure him. The Baptist Union of Great Britain calls on us to respect “Steve’s desire to stimulate wholesome and sensitive debate on this important matter.”

What’s this got to do with disciple making movements?

Discipleship means teaching people to obey Christ’s commands. Movements are counter cultural. They follow Christ, not social trends.

Typically, in the decline of a movement it is religious professionals who lead the way. They seek to lower the tension with the cultural elites.

They seek a place at the table in mainstream society. Uncomfortable doctrines of the authority of scripture, the lostness of humanity, the horror and shame of the Cross, the uniqueness of Christ, are neglected and rejected.

First in private. To come out publicly would be to alienate ordinary believers who are faithful to Scripture. Eventually, in public as McLaren and Chalke have now done.

Disciple making movements always raise the tension with the surrounding culture. They are both radically engaged, and radically different. Fundamentalists are radically different, but radically disconnected. Progressives, like Steve, are connected with the culture, but not radically different.

Leaders such as Steve Chalke in England and Brian McLaren in the US, are leading progressive evangelicals into decline and decay. For the last 100 years evangelicals in the West have been on a recurring cycle of rise, plateau, decline and decay. That’s how the Student Volunteer Movement for world missions morphed into the World Council of Churches. It’s how Protestant liberalism reached its zenith in the 1960s before collapsing and decaying.

Now a new generation of progressive evangelicals is treading that wide path.

Westerners have been redefining “mission” and “the gospel.” for a century. Nothing has changed. Abandon the authority and teaching of Scripture, drift from the proclamation of salvation through Christ alone, surrender to the spirit of the age, and God will raise up these dead stones as a living witness to the glory of his Son. Always on the fringe, away from the camera lights, away from the comfort of social acceptance, away from established institutions. God will raise up a people for his name.

Let Paul’s words, which are also the words of the living God, serve as a warning to us all, and an encouragement to stand firm in the faith we have received.

For no one can lay a foundation other than that which is laid, which is Jesus Christ. Now if anyone builds on the foundation with gold, silver, precious stones, wood, hay, straw—each one’s work will become manifest, for the Day will disclose it, because it will be revealed by fire, and the fire will test what sort of work each one has done. If the work that anyone has built on the foundation survives, he will receive a reward. If anyone’s work is burned up, he will suffer loss, though he himself will be saved, but only as through fire.

1 Corinthians 3:11-15

 

Som vanligt skenar bloggdebatten iväg när man skriver om bibelsynsfrågor. Jag hinner inte ens läsa alla kommentarer.

Jag vill ge några korta reflektioner.

1. Jag har inte invändningar om en läsning av bibeltexterna leder till en omprövning av hur en viss bibeltext ska tolkas. Det ligger inom ramen för det klassiska frikyrkliga paradigmet, ”hur står det skrivet”. Det jag reagerar på är när extern forskning ska leda till omprövning av hur Bibeln ska tolkas. Leder forskningen till ökad klarhet i hur vi ska förstå bibeltexten, som den är skriven, har jag inte invändningar. Jag är dock något förvånad över påståenden som hävdar att Jesajaboken med flera författare, det upptäcker man när man läser Jesajatexten, uppenbarligen lyckades inte kristna kyrkan upptäcka denna hemlighet förrän under 1800-talet, vilket gör mig klart misstänksam.

2. Greger gör ett försök att bena ut problemen. Han skriver att det i vissa kristna kretsar finns stora bekymmer över omprövning av vissa tidigare självklara kristna ståndpunkter. Han pekar bland annat på att vi inte kan bunta ihop ett antal frågor klumpvis. Jag tycker att hans ansats där är konstruktiv. Vi behöver hamna i en saklig analys av vilka förändringar som man kan betrakta som uttryck för kristna församlingens sekularisering, och vad som är förändringar på grund av att vi har gjort genomtänkta och rimliga omprövningar kring vissa frågor. När jag följer internationella debatten bland evangelikaler som går i mer liberal riktning, märker jag dock att frågorna hamnar i tydliga kluster, nedtoning av Bibelns historicitet, en mindre strikt formulerad bibelsyn, går hand i hand med att ompröva både Bibelns och kristna kyrkans historiska inställning i frågor kring samlevnad och äktenskap, inklusive homosexualitet t.ex., och där samma personer mjukar upp klassiska läror som Jesus som enda vägen, Kristi korsdöd som ett ställföreträdande offer, synen på himmel och helvete m.m.

Jag tycker att det är angeläget att skilja på frågor av dessa slag, som handlar om grundläggande kristna läror, och där kristna kyrkan har varit relativt överens under flera tusen år, och frågor som handlar mer om praktisk kristen livsstil, där praxis kan förändras över tiden, och också skillnader mellan olika delar av världen och olika samfund. Det handlar då om frågor där Bibeln inte ger tydliga levnadsregler, och en del av detta hamnade förr i frikyrkan under epitetet syndakatologen. Synen på klädsel och mode, synen på musikkonsumtion och musikstil, inställning till helnykterhet, inställning till fritidsaktiviteter som sport m.m., inställning till kulturkonsumtion, förhållningsregler kring vilodagen med mera. Den typen av livsstilsfrågor tycker jag det är svårt att hitta en biblisk grund för några strikta kristna riktlinjer, det handlar mer om lämplighet. Här kan praxis också vara mycket olika mellan olika länder och olika samfund.

Att bena ut och skilja på frågor som är förhandlingsbara och vilka som inte är det, är angeläget. Onödiga problem har uppstått i tidigare generationers diskussioner när man inte haft bra distinktioner här.

3. I mitt ursprungliga blogginlägg argumenterade jag för att det har blivit en omsvängning i bibelsynen hos Örebro missionsskola, när jag jämförde med Janzons och Sverkers text från 1989. Jag tycker inte att jag har fått något svar på den frågan. Stämmer tesen om omsvängningen? Om ja, hur har det beslutats och debatterats? Det kan hända jag har missat kommentarer här, men tycker inte jag har sett något bra svar på detta. Jag har ju inte argumenterat för att Missionsskolan ska återvända till sextiotalet vilket det finns insinuanta kommentatorer som har påstått.

 

 

Jag försöker ju både i mitt skrivande och i mitt predikande tillämpa Bibelns undervisning och världsbild på stora utmaningar och etiska problem i vår tid, även i frågor som specifikt inte tas upp i Bibeln, men där man ändå kan hitta principer för ett sätt att tänka. Min ledare i Världen Idag idag görs ett försök att tillämpa kristet tänkande i energipolitiken. I en kortfattad ledare kan man ju inte utveckla resonemangen, men ett snabb glimt av ett sätt att tänka.

Har ägnat fredagskvällen åt att vara ute med Konnekt-Pannkakskyrkan. Min uppgift ikväll var att steka pannkakor.

Praktisk kristendom. Många samtal, många möten. Jesus sade åt oss att gå ut, inte sitta instängd i kyrkor.

Notera gärna att jag har blivit inbjuden till Uppsala Missionskyrka för en debatt med Torsten Åhman om himmel eller helvete, prästen Eskil Selander leder debatten. Här är en länk till Uppsala missionskyrkas programblad, http://www.uppsalamissionskyrka.se/?id=1244 Det blir torsdag 21 februari kl. 19.00.

Kommer att ha med mig min bok ”Efter detta” som signeras vid detta tillfälle. Gillar att möta mina bloggläsare live och du som läser bloggen är välkommen med vid detta tillfälle, och bjud gärna med dina vänner.

Vill bara tipsa om att vi i Sveriges kristna råds miljö- och klimatgrupp på måndag ordnar ett klimatseminarium i St Eugenias katolska kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm, klockan 11-16, då bland annat ärkebiskop Wejryd och Anders Blåberg medverkar.

Vi ger då också ut en klimatskrift. All information finns på denna länk, http://www.skr.org/nyheter/kyrkorna-uppmarksammar-klimatfragan-genom-ny-skrift-och-seminarium/.

Läser man Bibeln tillräckligt fundamentalistiskt och biblicistiskt så hamnar man också i att man hittar en kristen skapelsesyn, naturens värde och värdet av att värna om Guds skapelse. (första delen av meningen skriven med en glimt i ögat)

 

Seth Erlandsson är uppenbarligen kritisk mot Örebro missionskolas utveckling och mot allt närmande mot akademiska teologin, men jag vet inte vad han har för skäl för sitt omdöme. Jag har så vitt jag minns aldrig kritiserat Missionsskolan, delvis på grund av bristande kunskap om verksamheten. Dessutom har jag alltid uppskattat många av lärarna och mycket av det som har kommit från Missionsskolan. Det enda jag har tagit upp här på bloggen som kan tolkas som kritik var ett kortfattat blogginlägg med lite kritiska reflektioner med anledning av Greger Anderssons artikel i Världen Idag om profeten Jona. Det enda blogginlägget har uppenbarligen orsakat en storm och en rad följddebatter. För tre år sedan uttryckte jag några synpunkter på min blogg över några texter i tidskriften ”Nod”, vilket också i vissa Örebrokretsar uppfattades som ett korståg mot Örebro missionsskola, trots att mitt inlägg inte alls handlade om det. Jona-debatten och Greger tycker jag att vi lämnar nu. Det framkommer inte några nya argument.

De texter som finns skrivna om skolans utveckling är dock tillgängliga för vem som helst, och man kan där bilda sig en uppfattning om detta. Dels tänker jag på skriften ”Finns det en evangelikal exegetik” med Tommy Wasserman som redaktör där bl.a. Lennart Thörn beskriver skolans utveckling när det gäller exegetiken. Sedan tänker jag på ”Uppdraget – Örebro missionsskola 1908-2008”, som kom ut för ett par år sedan.

Ett viktigt dokument är också boken ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”, jag sympatiserar starkt med den texten och det tänkande som Janzon och Sverker ger uttryck för.

Skolan har sedan sjuttiotalet sett sig själv i en mellanposition mellan akademi och församling. I ”Uppdraget” finns ett intressant kapitel skrivet av Mikael Tellbe och Lennart Thörn där man beskriver skolans utveckling under senare år att polariseringen mot de statliga universiteten har försvunnit och det blir alltmer samverkan mellan frikyrkliga högskolor och universitet. Om man ska diskutera skolans utveckling är det bättre att utgå från dessa texter, än att utgå från enstaka yttranden av Greger Andersson.

Något har uppenbarligen hänt om man jämför positionerna 1989 med senaste årens beskrivningar av utvecklingen. Polariseringen mot akademin har utvecklats till samförstånd och samarbete. Vad händer med frikyrklig pastors- och teologiutbildning i en sådan process. Det är en avgörande fråga för våra samfund.

Det finns flera problem med att den frikyrkliga pastors- och teologiutbildningen alltmer närmar sig allmän akademi.

1. Ett problem i detta fall är att det görs positionsförskjutningar i teologin utan en öppen redovisning och öppen debatt. Jag kan helt förlika mig med skrivningarna av Sverker och Janzon från 1989 med en mycket tydlig positionering mot trenderna i akademiska teologin. Den kritiken mot universitetsteologin saknar jag i senare texter, och vilket även har framkommit i dessa bloggdebatter. Jag har försökt lyfta detta på olika sätt under mina 16 år i EFK:s styrelse men har mött både ointresse, oförståelse, och en direkt ovilja att diskutera frågorna. Nu beror det väl också på mig själv, jag är alltför diplomatisk och konfliktundvikande som person. Enligt Niklas Piensoho har Svenska Missionsförbundet utvecklats i en liberalteologisk riktning under många år, men det finns inga faktiska beslut fattade någonstans om att gå den vägen. Min känsla är att det har blivit teologiska förändringar inom EFK under de senaste 20 åren utan en öppen redovisning och utan att faktiska beslut har fattats om detta av samfundsledningen. Det bekymrar mig. Jag kan missförstå saken, men tycker att frågorna behöver klaras ut.
2. Men vad är då problemet? Att teologi förändras behöver väl inte vara så tokigt? Den här debatten om synen på Bibeln är inte alls unik, USA har skakats av ett antal omfattande bibelsynsdebatter vid ett antal tillfällen. Exakt samma typer av debatter pågår i England, och de äldre svenska frikyrkosamfunden har passerat dessa faser redan tidigare. Ett problem med en närmare anpassning till universitetsteologin handlar om synen på ledarformande, hur man läser och förstår Bibeln, och relationen mellan allmän bibelforskning och den troendes läsning av Bibeln för att höra Guds röst, finna vägledning för sitt liv och bli andligt uppbyggd. Och hur kristna ledare formas för tjänst i Guds rike. Akademiseringen leder till att relationen till Bibeln blir teknisk, intellektualiserande och akademisk. Istället för övertygande, passionerade väckelseorienterade bibelutläggningar får man möta föredragspredikningar med analytisk distans. Samma Gud som inspirerade bibelförfattarna ska rimligtvis inspirera bibelläsarna, bibelläsning och teologi handlar ju om att upptäcka Guds storhet och väldiga gärningar i historien, för att det ska skapa förundran och tro hos mig, och att samma saker kan ske idag. Vad jag begriper leder inte akademiseringen av teologin till sådana konsekvenser. Det behöver inte gälla i alla enskilda fall, men jag saknar genomslagskraften, passionen, glöden i förkunnelsen alltför ofta. Akademiseringen av teologin leder i många fall till en teknokratisk och intellektualiserande distans till det levande Gudsordet. Problematisering och kritiskt tänkande blir viktigare än övertygelse, Gudsuppenbarelse och passion. Guds ord, läst, förstått, predikat, skapar tro i våra liv. Bibelutläggningar och förkunnelse som inte är trosstärkande har förmodligen någon fel utgångspunkt. Jag anser att det blir fel utveckling. Notera att punkt 2 är en generell reflektion, inte kritik mot någon specifik utbildningsanstalt. Det är en sammanfattande känsla av att ha läst en del akademisk teologisk litteratur m.m.
3. Vissa bibelforskningsmetoder kan vara tveksamma för den troende, som har trosövertygelsen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Ett antal debattörer på min blogg har försökt övertyga mig om att historisk-kritiska forskningsmetoder inte är så farliga, och för det mesta fullt förenliga med en kristen tro. Det är möjligt. Men det jag konstaterar i dessa debatter är att bibelforskarna kommer i vissa fall till andra slutsatser än vad bibelläsaren uppfattar när man läser Bibeln och vad Bibeln faktiskt påstår. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som att det faktiskt står att Paulus skrev Efesierbrevet, jag får inte något intryck av att Jona bok är en uppdiktad historia (OBS Greger Andersson har inte påstått detta, men många andra bibelforskare har gjort det), jag tycker att berättelsen om uttåget ur Egypten och vandringen genom Röda havet faktiskt beskrivs som något som har hänt, samma sak med berättelsen om Noa och syndafloden, och Adam och Eva beskrivs ett antal gånger i Nya Testamentet som historiska personer. Som bibelläsare får man också bilden av att Bibeln faktiskt påstår att Jesaja har en författare, och att profeten Daniels bok skildrar något som hände vid en historisk tidpunkt, med profetiska framtidsförutsägelser, något som trillar bort om man daterar boken till 200-talet före Kristus. Jag tycker att Seth Erlandsson argumenterar på ett utmärkt sätt för en konservativ läsning av Jesaja och Daniel. Sedan är jag väl medveten om att Bibeln innehåller gränsdragningsproblem, det görs påståenden, som inte alltid ska uppfattas bokstavligt, och det är inte alltid solklart vad som är historisk berättelse grundat i verkligheten och vad som kan vara symboliska skildringar. Och jag är mycket väl medveten om att Bibeln skrevs för flera tusen år sedan och vi kan inte låta vår moderna världsbild styra tolkningen av texterna. Men den anledningen bör ju inte leda till att man börjar problematisera mycket av det som Bibeln faktiskt hävdar är sant och som man påstår.

När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.

Sverker & Janzon i skriften från 1989 formulerar det på följande sätt: ”Evangelikal bibelforskning använder sig av historisk metod men utifrån förutsättningar som står i överensstämmelse med Bibelns egenart”. En sådan formulering kan jag helt hålla med om.

Ett problem är att bibelforskningen ställer helt andra frågor till Bibeltexten och fäster uppmärksamheten på helt andra förhållanden än vad den Jesusefterföljande, Andeinspirerade lärjungen gör. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Jesus bad för sjuka så att de blev botade, hur kan jag lära mig att be för människor på samma sätt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Paulus kunde förmedla evangeliet om Jesus så att kristna församlingen utbredde sig i stora delar av romarriket, vilka lärdomar kan jag få utifrån Bibeln om detta. Som lärjunge ställer jag mig frågan i bibelläsningen hur jag kan övervinna frestelser när det gäller pengar, sex och makt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan förmedla befrielse från onda andar, med det perspektivet läser jag evangelieberättelserna. Som lärjunge ställer jag frågan hur jag kan fungera och utvecklas i en profetisk nådegåva, och hämta inspiration från profeter som Daniel, Jesaja och Jona. Som lärjunge läser jag Bibeln för att lära mig hur jag kan be och få bönesvar. Som lärjunge läser jag bibeln för att lära känna Gud och höra Guds röst. Som lärjunge läser jag bibeln för att kunna få kraft att älska människor som inte tycker om mig. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan bli ännu mer förlåtande och osjälvisk.

Listan kan göras lång med lärjungens frågor, detta är bara några exempel.

Hur mycket kan den akademiska teologin hjälpa mig att svara på sådana frågor? Jag har ändå läst en del akademisk teologi, och tycker nog att den i alltför stor utsträckning mest ägnar sig åt abstrakt teori, fjärran från vanliga kristnas verklighet. Och om det ska forma utbildningen av pastorer och präster tycker jag det blir fel.

Jag kan ha fel här och missat massa strömningar i teologin, men då är jag mycket nyfiken på att få kunskap om det i så fall.

Genom hermeneutiken inom teologin kan man lätt hamna i ett relativiserande gungfly, Bibeln uppenbarar inte sanningen, som jag kan förstå enligt ett hermeneutiskt synsätt, utan det är läsaren som är i centrum, och min tolkning blir avgörande. Då flyttas fokus från Bibeln till läsaren, från Guds uppenbarelse till det mänskliga. Kristendomen och kristna läran förflyttas från att vara Guds uppenbarade objektiva sanning, till att bli min personliga tolkning. Det riktiga insikten i att Bibeln behöver tolkas drivs till sin spets, så att Bibelns sanning försvinner.

Historisk-kritiska metoder kan användas till att smula sönder allt sanningsinnehåll i Bibeln. Det är t.ex. ganska enkelt att med historisk-kritisk metod ifrågasätta Bibelns lära om jungfrufödelsen. Visst kan man peka på fler stora män i antiken som är jungfrufödda? Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.

Jag är också förundrad över att så mycket av moderna teologin har flyttat fokus från bibeltexten som utgångspunkt till mänskliga tolkningar och utgångspunkter. Har t.ex. läst den nya boken av de framstående GF-teologerna Camnerin och Fritzon där man skriver om försoningsläran utan att utgå från bibeltexterna. Istället utgår man från allmänetiska teorier och kloka tolkningsmodeller, men inte utifrån bibeltexter. Teologer citerar varandra, kors och tvärs, och vad olika teologer har sagt, vad Bibeln säger blir en perifer fråga.

Detta är bara några exempel på var moderna teologin har hamnat. Jag får intrycket att t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm i stor utsträckning rört sig i en riktning mot konfessionslös akademisk teologisk utbildning där man på hemsidan presenterar sig som en allmän religionsvetenskaplig utbildning. Det är ett exempel på hur akademiska teologin påverkar traditionell frikyrkoutbildning.

Det finns mycket bra teologi, det är mycket bra uttryckt i den bok som Göran Janzon och Per-Axel Sverker skrev 1989.

Det ställs många bra frågor och ett antal välgrundade synpunkter förs fram. Jag har lovat att lägga fram blogginlägg nummer 2 i ett försök att summera debatten. Det verkar som om att mitt anslag i summeringen blir att problematisera den nära kopplingen till, och det uppenbart allt mer friktionsfria samarbetet mellan frikyrkliga pastorsutbildningar och sekulär akademi. Det är egentligen en lite annan fråga än själva bibelsynsdebatten. Jag försöker utgå från Seth Erlandsson ganska rejäla råsopar mot symbios mellan akademi och konfessionell teologisk utbildning. Återkommer till detta.

Jag har sagt 100 gånger att jag inte är emot forskning, i mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat mig mycket åt forskning. I min civila sysselsättning vid sidan om pastorsjobbet och andra kristna engagemang, är jag statsvetare som är specialiserad på energi- och klimatpolitik.  I den sysslan måste jag ständigt följa med i forskningen, framförallt teknisk- och naturvetenskaplig forskning, trots att jag är samhällsvetare.

Den erfarenheten gör mig kanske mycket mer skeptiskt inställd till forskningen än vad andra debattörer är. Forskningen har i regel stora problem med att förklara, förstå och uttolka hur saker fungerar idag, även sådant som kan prövas i experiment som kan upprepas. Hur mycket svårare har man inte att analysera, bedöma gamla bibeltexter som är 2000-300o år gamla.

Jag har något läst om t.ex. den redaktionskritiska metoden som räknas in bland de historisk-kritiska metoderna. Jag tycker att den forskningen ger ett mycket spekulativt intryck. Att det har funnits en redaktionell process i formandet av Guds ord kan jag mycket väl tänka mig, och att det har gått från muntligt till text, men dessa ständiga försök att plocka sönder bibeltexterna låter på mig som lekman som mycket spekulativt och jag har väldigt svårt att tänka mig att forskningen kan fastslå någonting.

Men detta är lekmannens omdöme, som bara mycket perifert har tittat på redaktionskritiken. Men Seth Erlandsson tycks ju hålla med mig på denna punkt.

1 Mos 1-3 är inte enkelt att diskutera ur dessa perspektiv. Det har inte funnits i min föreställningsvärld att man ska läsa skapelseberättelsen som naturvetenskapliga berättelser. Att Gud inspirerat människor i Bibelns nedtecknande måste ju innebära att han använder deras språkbruk och föreställningsramar när Guds ord formades. Här tycker jag att den evangelikala bibelsynen leder till att läsa Bibeln med Kristus och frälsningshistorien som den avgörande ledstjärnan. Samtidigt är ju Bibeln uppenbarelse, bibelförfattarna har ju inte bara tillgång till sitt språk och den världsbild som gällde då, Gud talar, och han vet allt, mycket mer än moderna forskare. Och därför bryter det övernaturliga ständigt igenom i Bibeln.

Som vanlig bibelläsare har jag inte en susning om vad de sju dagarna i skapelseberättelsen faktiskt beskriver. Huvudbudskapet är att Gud skapar i  en viss ordning, men om dagarna uttrycker att berättelsen pågick i sju dagar, eller att de uttrycker tidsperioder, eller något annat, det vet jag inte. Och grubblar inte över det heller.

Jag tycker också att det är mycket svårt att bedöma om det finns symboliska inslag i skapelseberättelsen eller inte. T.ex. angående talande ormen. Om Adam och Evas historicitet tycker jag dock är en avgörande fråga ur frälsningshistorisk synvinkel och om Kristus ska vara centrum i hur vi tolkar Bibeln.

Det är mycket svårt att allmänt förklara vilken bibelforskning som är OK och vilken som man kan ha invändningar mot som bibeltroende. Det jag dock gärna stryker under är att den mänskliga bibelforskningen är begränsad, och forskningen ändrar ständigt hela tiden sina positioner.

Om jag minns rätt ifrågasattes länge det som Bibeln kallar för ”hetiterna”, men forskningen har sedan kommit fram till att det tydligen har funnits ett sådant mäktigt folk. Men den bibeltroende har ju vetat det hela tiden, utan bibelforskningens krumbukter.

 

 

 

Jag noterar att många läser här på bloggen nu och skriver kommentarer. Ska försöka svara något, innan jag lägger ut del 2 i min summerande bibelsynsskrivning.

Rekommenderar också alla bloggläsare att lyssna på den predikan som Lars Johansson höll i dag i en av Elimkyrkans söndagsgudstjänster. Lysande presentation av kärnan i kristen tro. Audioversion här. Lasse är lärare vid Örebro missionsskola. Jag markerar detta för att visa att jag inte vill kritisera lärarkollektiv på ett generellt plan.