Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Det ställs många bra frågor och ett antal välgrundade synpunkter förs fram. Jag har lovat att lägga fram blogginlägg nummer 2 i ett försök att summera debatten. Det verkar som om att mitt anslag i summeringen blir att problematisera den nära kopplingen till, och det uppenbart allt mer friktionsfria samarbetet mellan frikyrkliga pastorsutbildningar och sekulär akademi. Det är egentligen en lite annan fråga än själva bibelsynsdebatten. Jag försöker utgå från Seth Erlandsson ganska rejäla råsopar mot symbios mellan akademi och konfessionell teologisk utbildning. Återkommer till detta.

Jag har sagt 100 gånger att jag inte är emot forskning, i mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat mig mycket åt forskning. I min civila sysselsättning vid sidan om pastorsjobbet och andra kristna engagemang, är jag statsvetare som är specialiserad på energi- och klimatpolitik.  I den sysslan måste jag ständigt följa med i forskningen, framförallt teknisk- och naturvetenskaplig forskning, trots att jag är samhällsvetare.

Den erfarenheten gör mig kanske mycket mer skeptiskt inställd till forskningen än vad andra debattörer är. Forskningen har i regel stora problem med att förklara, förstå och uttolka hur saker fungerar idag, även sådant som kan prövas i experiment som kan upprepas. Hur mycket svårare har man inte att analysera, bedöma gamla bibeltexter som är 2000-300o år gamla.

Jag har något läst om t.ex. den redaktionskritiska metoden som räknas in bland de historisk-kritiska metoderna. Jag tycker att den forskningen ger ett mycket spekulativt intryck. Att det har funnits en redaktionell process i formandet av Guds ord kan jag mycket väl tänka mig, och att det har gått från muntligt till text, men dessa ständiga försök att plocka sönder bibeltexterna låter på mig som lekman som mycket spekulativt och jag har väldigt svårt att tänka mig att forskningen kan fastslå någonting.

Men detta är lekmannens omdöme, som bara mycket perifert har tittat på redaktionskritiken. Men Seth Erlandsson tycks ju hålla med mig på denna punkt.

1 Mos 1-3 är inte enkelt att diskutera ur dessa perspektiv. Det har inte funnits i min föreställningsvärld att man ska läsa skapelseberättelsen som naturvetenskapliga berättelser. Att Gud inspirerat människor i Bibelns nedtecknande måste ju innebära att han använder deras språkbruk och föreställningsramar när Guds ord formades. Här tycker jag att den evangelikala bibelsynen leder till att läsa Bibeln med Kristus och frälsningshistorien som den avgörande ledstjärnan. Samtidigt är ju Bibeln uppenbarelse, bibelförfattarna har ju inte bara tillgång till sitt språk och den världsbild som gällde då, Gud talar, och han vet allt, mycket mer än moderna forskare. Och därför bryter det övernaturliga ständigt igenom i Bibeln.

Som vanlig bibelläsare har jag inte en susning om vad de sju dagarna i skapelseberättelsen faktiskt beskriver. Huvudbudskapet är att Gud skapar i  en viss ordning, men om dagarna uttrycker att berättelsen pågick i sju dagar, eller att de uttrycker tidsperioder, eller något annat, det vet jag inte. Och grubblar inte över det heller.

Jag tycker också att det är mycket svårt att bedöma om det finns symboliska inslag i skapelseberättelsen eller inte. T.ex. angående talande ormen. Om Adam och Evas historicitet tycker jag dock är en avgörande fråga ur frälsningshistorisk synvinkel och om Kristus ska vara centrum i hur vi tolkar Bibeln.

Det är mycket svårt att allmänt förklara vilken bibelforskning som är OK och vilken som man kan ha invändningar mot som bibeltroende. Det jag dock gärna stryker under är att den mänskliga bibelforskningen är begränsad, och forskningen ändrar ständigt hela tiden sina positioner.

Om jag minns rätt ifrågasattes länge det som Bibeln kallar för ”hetiterna”, men forskningen har sedan kommit fram till att det tydligen har funnits ett sådant mäktigt folk. Men den bibeltroende har ju vetat det hela tiden, utan bibelforskningens krumbukter.

 

 

 

  • anton8

    Hej Stefan Swärd! Man har alltid sett den bokstavliga betydelsen men av någon anledning inte bekymrat sig om t ex vilken sorts fisk det var som svalde Jona förrän ca 1860. Kyrkans problem var snarare hur man ska kunna tolka de många orden utifrån det enda ordet, budskapet om Jesus Kristus. Problemet var därför snarare Guds våld i GT än fisksorter eller författarskapsfrågor. En del ansåg att det inte gick att läsa GT utifrån Jesus (Markion) andra föreslog t ex allegoriska metoder (Origenes m.fl.). Redan tidigt brottades man dock med vissa historiska frågor, t ex skapelsetexterna.

    Greger

  • Tommy Wasserman

    Hej, ja, i så fall även mitt svar. Man kan i alla fall se att det var något du svarade på.

  • Jonasq

    Guds tolkningar får vi nog lämna därhän, Ulrika, de är svåra att komma åt. Men vi kan ju arbeta med våra egna, mänskliga, tolkningar. Och det är väl just det vi gör här på bloggen om jag har fattat det hela rätt.

  • Jonasq

    Här är en länk till Greens avhandlingsarbete: http://www.abo.fi/institution/Content/Document/document/24788

    Han utgår ifrån att Jesaja 65-66 är en efterexilsk text och som tillhörande ”Jesajatraditionen”. You do the math. Är ju svårt att överhuvudtaget bedriva exegetisk forskning om man ska envisas med att ha åsikter som man inte kan argumentera för annat än med hänvisning till att de är traditionella och ingår i den egna traditionens ”bibelsyn”.

  • Sward

    intressanta ord, tack,
    Stefan Swärd

  • Jonasq

    Ok.

  • http://exegetiskteologi.wordpress.com/ Stefan Green

    Ja, min uppfattning om Jesaja författarskap har ändrats under årens lopp, men det kan jag inte skylla på ÅA, utan på 10 års studier av texten. Texten har tvingat mig till en annan syn än den traditionellt konservativa hållningen, även om jag inte skulle ha något emot att Jesaja var skriven av en enda författare, dvs av profeten Jesaja i Jerusalem. Beskrivningen av mitt avhandlingsprojekt som Jonasq länkar till behöver uppdateras, men i stort stämmer det. Men en detalj i den beskrivningen behöver jag lyfta fram här, och det är att jag inte enbart studerar Jes 65–66 utifrån ett efterexiliskt perspektiv, utan också utiffrån Jesajabokens helhet. Vi har fått boken som en kanonisk helhet, därför måste den också läsas bibelteologiskt i sin helhet, tillhörande en jesajaskola eller jesajatradition. Jesajaboken är enligt min syn ett sammansatt verk, men inte en fragmenterad text som är helt obegriplig. Som en ideologisk enhet går det att få grepp om det teologiska budskapet i boken, vad dess intention är. Jag skulle vilja åtminstone delvis beskriva Jesajaboken som en text bestående av en pågående dialog inom ramen av Jesajas ursprungliga profetior och visioner, dvs att det finns olika röster i texten som ibland även refererar tillbaka till vad som tidigare är skrivet, men att dessa röster inte alltid är helt överens med varandra. Med tanke på bokens historiska struktur blir det svårt att betrakta dessa anspelningar inom boken (sk intertextualitet) som av en enda författare. Innebär det att boken är motsägelsefull…? Nej, en mer sann beskrivning av boken enligt min mening är att den som sagt kan liknas vid ett samtal som grundar sig direkt i Jesajas profetior och mynnar ut i ett avslut som består av den del av texten jag ägnar mig åt i mitt avhandlingsarbete. Detta pågående samtal har publicerats i form av en jesajabok, utan att slutredigerarna har försökt dölja textens spänningar och olika infallsvinklar. Förutom de profetiska anslagen, är det just detta som gör boken både spännande och dynamisk. Vad gäller min syn på profetia i Jesaja, är det den dominerande genren i boken, eller mer specifikt är genren profetiska tal i form av visioner som i slutet av boken får apokalyptisk karaktär. Dessa visioner introduceras i Jes 1-2 (-5) når sitt centrum i kap 52:13-53:12 och sitt avslut kap 65-66. I ljuset av den nytestamentliga uppenbarelsen är Jesajaboken Gts evangelium. En sådan slutsats är möjlig oavhängigt hur boken har kommit till rent historiskt. Det innebär att när jag som kristen förkunnare predikar eller undervisar från Jesaja, utgår jag från boken som helhet och dess profetiska budskap om Kristus Jesus som Försonaren mellan Gud och människa. Nu har jag på ett kortfattat sätt försökt förklara min position. Egentligen skulle mitt resonemang ovan behövas utvecklas ännu mer, men då hade det blivit ett inlägg som jag gissar få skulle orkar läsa.

  • Jonas Rosendahl

    Ja. Då får man tacka för svaret från Stefan själv. 
    Några till frågor: 
    Hade du räknat med att din bild skulle förändras i och med fördjupade studier,  gick du in med ansatsen att ”försvara ett författarskap? 

    Tror du att du möjligheten finns att du haft en annan syn på författarskapet om du valt en annan läroanstalt, t. ex ett amerikanskt?

  • Göran Andersson

    Hej!
    Men förlåt, på vilket sätt skulle Whybray´s tankar stötta tanken på flera författare till Jesaja-boken? Att Jesaja kap 40-66 inte direkt berörde den då rådande situationen med Assyrien som huvudsakligt hot innebär väl inte att de kapitlen inte kunde ha uttalats då. Profetia berör ju oftast kommande tider och situationer, inte det som sker just där och då. Delar av t ex Jes 65-66 var väl knappast särskilt lättförståeliga ens om de skrevs under den tid Babylon var hotet/härskarna i Israel?

    Stora delar av profetiorna i Bibeln är ju framburna och nedskrivna långt före den tid de handlar om, så varför skulle ovanstående ge skäl att betvivla att Jesaja är den som fått motta dem?

    1 Petr 1:10-12 ger väl ett ganska klart belägg för att profeterna ofta inte alls begrep det de profeterade, därför att detta gällde kommande tider. Men tydligen ingick deras verksamhet i Guds plan att förbereda folket, och väcka förväntan. Och sedan kom den tid om vilken profetiorna handlade. Och då var de som tagit vara på profetiorna förberedda. Därför finner jag inget stöd för en andra Jesaja i Whybray´s resonemang.

  • UlrikaJansso

     Jag håller helt och fullt med dig om att vi aldrig kan bli som Gud, tro oss förstå allt som Honom. Det är endast Gud som är allvetande. Det är en Nåd att inte veta som Han.

    Men….
    Jag tror inte att Gud är mystisk. Han säger rent ut att Han vill undervisa oss, lära oss, svara på bön.

    Vad skulle jag själv svara på min uppmaning?
    I går hade jag kanske inte kunnat svara själv men efter en nattsömn tror jag på svaret att gå i ständig bön, arbete och Hjälparens handledning i den verklighet som Du och jag lever i.

    Och då blir nästa fråga (som jag inte kan svara på just nu): Hur verklighetsbaserad är alla tolkningar och samtal här på bloggen?

  • mammagamma

    Erik, 

    Det är tydligt att du investerat mycket tid och tankemöda i de här frågorna, och jag tvivlar inte på din ambition att förutsättningslöst pröva de olika perspektiven ”utan hänsyn till auktoritet eller majoritet”. Men att döma av dina kommentarer här – och en snabb titt på din blogg – har du inte fullföljt den ambitionen. För visst är det så att du till varje pris undviker att ifrågasätta bibelns (påstådda) auktoritet, dvs att du väljer att låta en dörr förbli stängd? Kanske för att så mycket skulle riskeras om den dörren öppnades, sådant som format din identitet som kristen. Eller för att citera dig ur en annan tråd: ”… det är ju Guds ord vi pratar om.”  

    Att du inom ditt yrkesområde inte upplever någon ”nytta” av vetenskapliga teorier har naturligtvis ingen som helst relevans för frågan om dessa teoriers vederhäftighet. Teorierna har ingen instrumentell funktion annan än att beskriva och förklara en begränsad aspekt av den observerbara verkligheten. I dagsläget är evolutionsteorin och Big Bang-kosmologin de bästa modellerna inom sina respektive områden. Inte för att de särbehandlas, utan för att de binder samman och förklarar tusentals observationer och vetenskapligt bekräftade fakta av skiftande slag. Och detta bygger i sin tur på en kollektiv insats av en omfattning som jag tror att vi lekmän inte riktigt förstår (se ”Project Steve” för ett humoristiskt perspektiv på detta). 

    Så jag ser användning av dubbla måttstockar här. Å ena sidan en ödmjukhet inför Guds tilltal via bibelordet, med åberopande av kyrkofädernas auktoritet till stöd för din specifika tolkning. Å andra sidan en övertro till den egna förmågan att kritiskt utvärdera vetenskapliga modeller, med ifrågasättande av vetenskaplig auktoritet och konsensus.  Jag tror inte att detta är en hållbar metod för att närma sig sanningen.

    /Lars

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    Nej Lars, du har missförstått. Att jag utgår från Bibeln betyder inte att jag använder Bibeln som bevis. När jag grubblar på jordens historia väljer jag ibland en hypotes från Bibeln och ibland från evolutionsteorin, sedan prövar jag hypotesen mot det som kan observeras i naturen.

    Allt Gott!

  • mammagamma

    Nja, jag har inte påstått att du använder Bibeln som ”bevis”. Men uppenbarligen tror du att Bibeln kan tjäna som utgångspunkt för att formulera vetenskapligt relevanta hypoteser, med samma självklarhet som en teoretisk modell inom naturvetenskapen. Och skälet till detta är väl din tilltro till Bibelns auktoritet inom detta område, inte sant? Detta är ett stort misstag, vilket påpekades redan av Augustinus för över 1600 år sedan (I ”De Genesi ad litteram”, för övrigt citerad av Galileo långt senare).

    Om vi tar ett exempel: I Jesaja, Hesekiel och Uppenbarelseboken finner vi formuleringen ”jordens fyra hörn”. Det är en faslifierbar utsaga om jordens form om vi läser texten bokstavligt. Så läser du texten bokstavligt i detta fall, och prövar detta mot observationer i naturen? Om inte, varför inte? 

    I mina ögon har den här bibelsynsdebatten lett till en ofrånkomlig slutsats: I avsaknad av objektiva metoder för att avgöra vilken tolkning så är den mest korrekta, så befinner vi oss hastigt och lustigt på ett sluttande plan i vår strävan att erhålla objektiv kunskap om verkligheten. Vilket kanske är acceptabelt inom teologin och bibelexegetiken, men naturvetenskapen verkar inte enligt sådana premisser. Tack och lov.

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    Som du själv påpekar så är ”jordens fyra hörn” en falsifierbar utsaga som kan prövas mot verkligheten så visst kan den tjäna som vetenskaplig hypotes, men det framgår i sammanhanget att det är en metafor så det är onödigt.

  • Tobias

    Men ibland kan oxå helheten belysa delarna.

  • mammagamma

    Ah givetvis, ”en metafor”…
    Tack, du har på ett utmärkt sätt illustrerat min poäng.

  • anton8

    Hej! Det är riktigt och det är just detta som är riktigt besvärligt i olika vetenskapliga discipliner, eftersom det kräver att man både kan röra sig inom teorier och metoder i studiet av ett material och att man kan anta ett metakritiskt perspektiv. Jag skulle vilja hävda att det är just på metanivån som ex. vi på ÖTH ofta förhåller oss till modern bibelvetenskap. Det innebär att vi försöker förklara en metod eller teori men samtidigt redogöra för och diskutera förutsättningarna för denna. I bästa fall kan studenterna anamma detta och skaffa sig ett kritiskt medvetet förhållningssätt till de metoder de använder. Men jag vidhåller att man inte kan vända ryggen till t ex den vetenskapliga argumentationen kring ett problem. I stället måste man sätta sig in i denna och förhålla sig till den.

    Greger

  • Tobias

    Sen tycker jag ifs att du försöker ”göra reda” i saker som inte låter sig göras. Du ställer t ex upp en mycket skarp dikotomi mellan historia, litteratur och teologi som jag tycker blir en modernistisk uppdelning. Att ensidigt jobba på ett plan och i praktiken hålla sig nästintill agnostisk till annat (det historiska), tycker jag inte gör rättvisa åt Bibelns värld och självförståelse.

  • anton8

    Hej! Jag skrev ett svar som försvann någonstans. Jag upprepar det kort. Jag menar att vi måste ha ett metakritiskt perspektiv. Det innebär att vi inte bara ska vara väl bekanta med metoder och teorier utan att vi också ska kunna diskutera dessa på ett metaplan. Det är nog framför allt på detta vis som vi förhåller oss till bibelforskningen på ÖTH.

    När det gäller ditt påstående om att jag bara jobbar på ett plan etc. så tror jag att du gör det för lätt för dig här. Det som har diskuterats på den här bloggen är behovet av att kunna skilja mellan argument. Det är en stor brist på många håll i forskningen. Men det innebär inte att man gör den skillnaden på ett mer grundläggande plan. Men när folk ställer en historisk fråga och ger ett litterärt svar eller tvärtom så får man söka skapa lite reda.

    Greger

  • Isak Spjuth

    Jag tror att det är det här inlägget som Greger försöker svara på med två inlägg som hamnade lite längre ner…

  • Tobias

    Jo visst, jag förstod vad du menade. Och vad jag menar är som sagt att peka på vår benägenhet att ta till oss och värdera argument utifrån våra utgångspunkter och helhetstänk. På lång sikt, om hundra år, kommer vissa ”bra” argument att te sig löjeväckande. Detta gäller självklart oavsett uppfattning. Sen håller jag med om att man oxå måste diskutera varje enskilt argument, men jag får intrycket av att du betonar induktion lite ensidigt, att vi skrapar ihop olika exegetiska resultat som till slut i förlängningningen kommer utgöra en troslära. Därför att det går knappast att förneka att exegetiska resultat till slut får genomslag i troslära, det finns ”läckage” mellan de diskurser du vill sära på.

  • anton8

    Hej Tobias! Det du skriver är mycket bra och jag tycker att du har rätt i det du säger. Men för min del måste det innebära att vi både för metaresonemang och lyssnar till argument i sakfrågor. Detta är inte enkelt men jag har svårt att se någon annan väg. Just därför är den här typen av samtal viktiga. Man kan nämligen, menar jag, lätt som enskild akademiker tappa metaperspektivet i förhållande till den forskning man själv håller på med.

    Greger

  • SefastTronde

    Bra artikel!

    Jag har så långt jag kan minnas alltid haft en mycket kritisk inställning till överdriven dogmatism och experttro. Denna skepsis kom snarast att förstärkas när jag senare började delta i akademisk forskning och personligen fick träffa några bemärkta forskare.

    Något som Georg Henrik von Wright en gång sa har etsat sig fast i mitt minne (en av 1900-talets främste och mest namnkunniga vetenskapsteoretiker). 

    Frågan: – Vad anser du vara det som främst av allt kännetecknar en verklig forskning och verkliga forskare?

    Svaret: – En verklig forskare känns främst igen på att han/hon kan förklara saker och ting så att var och en intuitivt kan förstå det som förklaras. Den som väver in sig i facktermer, diffust hänvisar till för auditoriet okänd forskning, förklarar på en svårbegriplig teoretisk nivå visar inte på någon djup förståelse av det han försöker förklara. Den som har kunskap inom sitt forskningsområde förklarar enkelt och inte komplicerat, för det behöver han inte. Han vill bli förstådd, efter som han själv främst brinner för sitt intresseområde och själv känner sin litenhet såsom ett barn som hela tiden håller på att upptäcka världen.

    (Återgivet från ett samtal fritt ur minnet.) 
    Till saken hör att Georg Henrik von Wright var en mycket enkel och ödmjuk människa, något som f.ö. karaktäriserar flertalet erkänt stora forskare som jag fått förmånen att träffa.

    Det är alltså hälsosamt för oss att inte sätta forskningen på allt för höga piedestaler, utan att möta all självpåtagen auktoritet med skepticism. Det finns en logisk konsistens i sann forskning, som ger en intuitiv förståelse av härledningar och samband, där inget s.a.s. spekulativt hänger i luften. 

    De olika kvalitativa metoder som numera tillerkänns som adekvata för akademiska studier (främst inom humaniora, samhällsvetenskap och psykologi etc., äv. teologi), med löst antagna hypotetiska sambandskedjor, bör definitivt inte okritiskt antas för sannolika, än mindre presenteras som sanningar.



Subscribe to Stefan Swärd