Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Seth Erlandsson är uppenbarligen kritisk mot Örebro missionskolas utveckling och mot allt närmande mot akademiska teologin, men jag vet inte vad han har för skäl för sitt omdöme. Jag har så vitt jag minns aldrig kritiserat Missionsskolan, delvis på grund av bristande kunskap om verksamheten. Dessutom har jag alltid uppskattat många av lärarna och mycket av det som har kommit från Missionsskolan. Det enda jag har tagit upp här på bloggen som kan tolkas som kritik var ett kortfattat blogginlägg med lite kritiska reflektioner med anledning av Greger Anderssons artikel i Världen Idag om profeten Jona. Det enda blogginlägget har uppenbarligen orsakat en storm och en rad följddebatter. För tre år sedan uttryckte jag några synpunkter på min blogg över några texter i tidskriften ”Nod”, vilket också i vissa Örebrokretsar uppfattades som ett korståg mot Örebro missionsskola, trots att mitt inlägg inte alls handlade om det. Jona-debatten och Greger tycker jag att vi lämnar nu. Det framkommer inte några nya argument.

De texter som finns skrivna om skolans utveckling är dock tillgängliga för vem som helst, och man kan där bilda sig en uppfattning om detta. Dels tänker jag på skriften ”Finns det en evangelikal exegetik” med Tommy Wasserman som redaktör där bl.a. Lennart Thörn beskriver skolans utveckling när det gäller exegetiken. Sedan tänker jag på ”Uppdraget – Örebro missionsskola 1908-2008”, som kom ut för ett par år sedan.

Ett viktigt dokument är också boken ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”, jag sympatiserar starkt med den texten och det tänkande som Janzon och Sverker ger uttryck för.

Skolan har sedan sjuttiotalet sett sig själv i en mellanposition mellan akademi och församling. I ”Uppdraget” finns ett intressant kapitel skrivet av Mikael Tellbe och Lennart Thörn där man beskriver skolans utveckling under senare år att polariseringen mot de statliga universiteten har försvunnit och det blir alltmer samverkan mellan frikyrkliga högskolor och universitet. Om man ska diskutera skolans utveckling är det bättre att utgå från dessa texter, än att utgå från enstaka yttranden av Greger Andersson.

Något har uppenbarligen hänt om man jämför positionerna 1989 med senaste årens beskrivningar av utvecklingen. Polariseringen mot akademin har utvecklats till samförstånd och samarbete. Vad händer med frikyrklig pastors- och teologiutbildning i en sådan process. Det är en avgörande fråga för våra samfund.

Det finns flera problem med att den frikyrkliga pastors- och teologiutbildningen alltmer närmar sig allmän akademi.

  1. Ett problem i detta fall är att det görs positionsförskjutningar i teologin utan en öppen redovisning och öppen debatt. Jag kan helt förlika mig med skrivningarna av Sverker och Janzon från 1989 med en mycket tydlig positionering mot trenderna i akademiska teologin. Den kritiken mot universitetsteologin saknar jag i senare texter, och vilket även har framkommit i dessa bloggdebatter. Jag har försökt lyfta detta på olika sätt under mina 16 år i EFK:s styrelse men har mött både ointresse, oförståelse, och en direkt ovilja att diskutera frågorna. Nu beror det väl också på mig själv, jag är alltför diplomatisk och konfliktundvikande som person. Enligt Niklas Piensoho har Svenska Missionsförbundet utvecklats i en liberalteologisk riktning under många år, men det finns inga faktiska beslut fattade någonstans om att gå den vägen. Min känsla är att det har blivit teologiska förändringar inom EFK under de senaste 20 åren utan en öppen redovisning och utan att faktiska beslut har fattats om detta av samfundsledningen. Det bekymrar mig. Jag kan missförstå saken, men tycker att frågorna behöver klaras ut.
  2. Men vad är då problemet? Att teologi förändras behöver väl inte vara så tokigt? Den här debatten om synen på Bibeln är inte alls unik, USA har skakats av ett antal omfattande bibelsynsdebatter vid ett antal tillfällen. Exakt samma typer av debatter pågår i England, och de äldre svenska frikyrkosamfunden har passerat dessa faser redan tidigare. Ett problem med en närmare anpassning till universitetsteologin handlar om synen på ledarformande, hur man läser och förstår Bibeln, och relationen mellan allmän bibelforskning och den troendes läsning av Bibeln för att höra Guds röst, finna vägledning för sitt liv och bli andligt uppbyggd. Och hur kristna ledare formas för tjänst i Guds rike. Akademiseringen leder till att relationen till Bibeln blir teknisk, intellektualiserande och akademisk. Istället för övertygande, passionerade väckelseorienterade bibelutläggningar får man möta föredragspredikningar med analytisk distans. Samma Gud som inspirerade bibelförfattarna ska rimligtvis inspirera bibelläsarna, bibelläsning och teologi handlar ju om att upptäcka Guds storhet och väldiga gärningar i historien, för att det ska skapa förundran och tro hos mig, och att samma saker kan ske idag. Vad jag begriper leder inte akademiseringen av teologin till sådana konsekvenser. Det behöver inte gälla i alla enskilda fall, men jag saknar genomslagskraften, passionen, glöden i förkunnelsen alltför ofta. Akademiseringen av teologin leder i många fall till en teknokratisk och intellektualiserande distans till det levande Gudsordet. Problematisering och kritiskt tänkande blir viktigare än övertygelse, Gudsuppenbarelse och passion. Guds ord, läst, förstått, predikat, skapar tro i våra liv. Bibelutläggningar och förkunnelse som inte är trosstärkande har förmodligen någon fel utgångspunkt. Jag anser att det blir fel utveckling. Notera att punkt 2 är en generell reflektion, inte kritik mot någon specifik utbildningsanstalt. Det är en sammanfattande känsla av att ha läst en del akademisk teologisk litteratur m.m.
  3. Vissa bibelforskningsmetoder kan vara tveksamma för den troende, som har trosövertygelsen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Ett antal debattörer på min blogg har försökt övertyga mig om att historisk-kritiska forskningsmetoder inte är så farliga, och för det mesta fullt förenliga med en kristen tro. Det är möjligt. Men det jag konstaterar i dessa debatter är att bibelforskarna kommer i vissa fall till andra slutsatser än vad bibelläsaren uppfattar när man läser Bibeln och vad Bibeln faktiskt påstår. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som att det faktiskt står att Paulus skrev Efesierbrevet, jag får inte något intryck av att Jona bok är en uppdiktad historia (OBS Greger Andersson har inte påstått detta, men många andra bibelforskare har gjort det), jag tycker att berättelsen om uttåget ur Egypten och vandringen genom Röda havet faktiskt beskrivs som något som har hänt, samma sak med berättelsen om Noa och syndafloden, och Adam och Eva beskrivs ett antal gånger i Nya Testamentet som historiska personer. Som bibelläsare får man också bilden av att Bibeln faktiskt påstår att Jesaja har en författare, och att profeten Daniels bok skildrar något som hände vid en historisk tidpunkt, med profetiska framtidsförutsägelser, något som trillar bort om man daterar boken till 200-talet före Kristus. Jag tycker att Seth Erlandsson argumenterar på ett utmärkt sätt för en konservativ läsning av Jesaja och Daniel. Sedan är jag väl medveten om att Bibeln innehåller gränsdragningsproblem, det görs påståenden, som inte alltid ska uppfattas bokstavligt, och det är inte alltid solklart vad som är historisk berättelse grundat i verkligheten och vad som kan vara symboliska skildringar. Och jag är mycket väl medveten om att Bibeln skrevs för flera tusen år sedan och vi kan inte låta vår moderna världsbild styra tolkningen av texterna. Men den anledningen bör ju inte leda till att man börjar problematisera mycket av det som Bibeln faktiskt hävdar är sant och som man påstår.

När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.

Sverker & Janzon i skriften från 1989 formulerar det på följande sätt: ”Evangelikal bibelforskning använder sig av historisk metod men utifrån förutsättningar som står i överensstämmelse med Bibelns egenart”. En sådan formulering kan jag helt hålla med om.

Ett problem är att bibelforskningen ställer helt andra frågor till Bibeltexten och fäster uppmärksamheten på helt andra förhållanden än vad den Jesusefterföljande, Andeinspirerade lärjungen gör. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Jesus bad för sjuka så att de blev botade, hur kan jag lära mig att be för människor på samma sätt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Paulus kunde förmedla evangeliet om Jesus så att kristna församlingen utbredde sig i stora delar av romarriket, vilka lärdomar kan jag få utifrån Bibeln om detta. Som lärjunge ställer jag mig frågan i bibelläsningen hur jag kan övervinna frestelser när det gäller pengar, sex och makt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan förmedla befrielse från onda andar, med det perspektivet läser jag evangelieberättelserna. Som lärjunge ställer jag frågan hur jag kan fungera och utvecklas i en profetisk nådegåva, och hämta inspiration från profeter som Daniel, Jesaja och Jona. Som lärjunge läser jag Bibeln för att lära mig hur jag kan be och få bönesvar. Som lärjunge läser jag bibeln för att lära känna Gud och höra Guds röst. Som lärjunge läser jag bibeln för att kunna få kraft att älska människor som inte tycker om mig. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan bli ännu mer förlåtande och osjälvisk.

Listan kan göras lång med lärjungens frågor, detta är bara några exempel.

Hur mycket kan den akademiska teologin hjälpa mig att svara på sådana frågor? Jag har ändå läst en del akademisk teologi, och tycker nog att den i alltför stor utsträckning mest ägnar sig åt abstrakt teori, fjärran från vanliga kristnas verklighet. Och om det ska forma utbildningen av pastorer och präster tycker jag det blir fel.

Jag kan ha fel här och missat massa strömningar i teologin, men då är jag mycket nyfiken på att få kunskap om det i så fall.

Genom hermeneutiken inom teologin kan man lätt hamna i ett relativiserande gungfly, Bibeln uppenbarar inte sanningen, som jag kan förstå enligt ett hermeneutiskt synsätt, utan det är läsaren som är i centrum, och min tolkning blir avgörande. Då flyttas fokus från Bibeln till läsaren, från Guds uppenbarelse till det mänskliga. Kristendomen och kristna läran förflyttas från att vara Guds uppenbarade objektiva sanning, till att bli min personliga tolkning. Det riktiga insikten i att Bibeln behöver tolkas drivs till sin spets, så att Bibelns sanning försvinner.

Historisk-kritiska metoder kan användas till att smula sönder allt sanningsinnehåll i Bibeln. Det är t.ex. ganska enkelt att med historisk-kritisk metod ifrågasätta Bibelns lära om jungfrufödelsen. Visst kan man peka på fler stora män i antiken som är jungfrufödda? Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.

Jag är också förundrad över att så mycket av moderna teologin har flyttat fokus från bibeltexten som utgångspunkt till mänskliga tolkningar och utgångspunkter. Har t.ex. läst den nya boken av de framstående GF-teologerna Camnerin och Fritzon där man skriver om försoningsläran utan att utgå från bibeltexterna. Istället utgår man från allmänetiska teorier och kloka tolkningsmodeller, men inte utifrån bibeltexter. Teologer citerar varandra, kors och tvärs, och vad olika teologer har sagt, vad Bibeln säger blir en perifer fråga.

Detta är bara några exempel på var moderna teologin har hamnat. Jag får intrycket att t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm i stor utsträckning rört sig i en riktning mot konfessionslös akademisk teologisk utbildning där man på hemsidan presenterar sig som en allmän religionsvetenskaplig utbildning. Det är ett exempel på hur akademiska teologin påverkar traditionell frikyrkoutbildning.

Det finns mycket bra teologi, det är mycket bra uttryckt i den bok som Göran Janzon och Per-Axel Sverker skrev 1989.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Förlåt, Tommy, att jag misstolkade Dig!

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Hej, alla – särskilt de som debatterat med mig!
    Jag tycker tonen blivit sämre på bloggen och jag är medskyldig. Jag misstolkade nyligen Tommy Wasserman och jag vill också klargöra att jag inte har något personligen emot Greger Andersson, även om jag nog lutar åt att vi även fortsatt kan komma att ha olika synsätt. Sådan är den vetenskapliga världen. Jag ifrågasätter inte heller Greger Andersson vilja att göra nytta i Kristi kropp, även om jag kanske inte tror att metoderna är de bästa.

    Själv ska jag försöka skärpa till disputationstekniken på klassiskt sätt: först beskriva respondentens åsikter så att denne/denna är nöjd, sedan försöka sakligt kritisera. 
    Jag uppskattar att dessa samtal förs och allt tyder på att de är viktiga. Annars hade jag inte  kommenterat kl 21.36 idag :)!

    Vänligen,
    Anders Gerdmar

  • EmilJonzon

    Angående att skilja mellan centrala bekännelser och traditionsspecifika dito. Roger E. Olson skriver bra om skillnaden mellan det han kallar ”dogmas, doctrines and opinions”.

    http://www.patheos.com/blogs/rogereolson/2013/01/holding-our-distinctives-more-lightly-pentecostalism-as-a-case-study/

  • Jonasq

    Anders!

    Ett viktigt inlägg! Och jag har legat i täten de sista dagarna när det gäller att sänka tonen. Ledsen för det, som du vet, och jag ska försöka ta lärdom av misstagen. Och utmärkt att du lyfter fram klassisk disputationsteknik, det är ganska lätt att göra ”halmgubbar” av positioner som man inte begriper eller har problem med. Samtidigt är denna diskussion viktig, låt oss försöka diskutera dessa saker på ett uppriktigt och ärligt sätt i strävan efter både sanning och enhet.

    /Jonas

  • Jonasq

    Tobias,

    Vad tycker du är problemet med Childs och det kanoniska perspektivet? Jag tycker att det är ett mycket välkommet perspektiv givet all källsöndring i GT-forskningen. På vilket sätt menar du att kanonperspektivet hamnar i konflikt med ett evangelikalt perspektiv?

  • Birgit Hedstrom

    Bra Anders och JonasQ för att ni erkänner hur tonen i debatten har varit mycket dålig, speciellt i vissa inlägg. Visst kan det vara svårt om man känner att man bara ”måste” fortsätta få fram något i en debatt, svårt att använda en ödmjuk ton, men den ende som vinner på de hårda tongångarna mot våra medsyskon är… ja, vi vet alla vem som känner sig nöjd med sådant… och han vill vi inte ska ”vinna”.

    Gud välsigne er båda! :) + :)

    Birgit

  • Tobias

    Att resultatet blir att historiciteten ifrågasätts. Childs accepterar trots allt Wellhausens utgångspunkter, men väljer att förhålla sig till det hela på ett nytt sätt. Hans resonemang kring dekalogen är ett exempel. Underförstått accepterar han att den inte har sitt ursprung  från Gud, men det spelar ingen roll eftersom att den ändå är normativ pga själva kanoniseringsprocessen. Som en kritiker uttrycker det: Processen blir absolut, texten relativ. Vad gör man t ex med ett sånt här uttalande av Childs:

    I am still opposed to any direct historical
    referential reading as a substitute for the canonical witness.
    Nevertheless, I am concerned to show that a reconstruction which is
    totally alien to the canonical construal can have a negative effect
    in preventing a theological understanding by robbing the text of its
    freedom.Tycker det är tydligt att han utgår ifrån att historisk-kritisk metod egentligen bevisar något som vi sedan måste ta till tron för att slingra oss ur. Jag säger inte att man automatiskt blir diskvalificerad att kallas evangelikal om man gillar Childs, mer att det är ett betydelsefullt bråk inom familjen, så att säga. Och så uppfattar jag nog det mesta av kommentarerna på den här bloggen oxå. 

  • Jonasq

    Tobias,

    Jag förstår vad du menar. Jag tycker ändå att Childs är ganska försiktig i citatet du anger. ”opposed to direct historical referential reading” betyder ju inte förnekelse av det historiska per se utan snarare att han inte ser ett typ av ett-till-ett-förhållande mellan historia och text, alltså att det i många fall helt enkelt inte är möjligt att så att säga komma bakom texten och berättelsen till en historiskt verifierbar rekonstruktion. Och spelar man med akademins krav på historicitet kan man inte ge sig in i resonemang som inte håller vatten för verifierbarhet. 

    Personligen gör jag en distinktion mellan ”fakta” och ”historisk rekonstruktion”. Alltså, när det gäller Wellhausen och fyrkällshypotesen så är det en sak att urskilja den faktiska existensen av olika källor och spekulationen kring vad detta innebär. Man kan röra sig upp i spekulationsspiralen och börja med att till exempel diskutera om E inte (Elohim-källan)  har tecken på att ha kommit till inom Israel, det norra riket, efter rikets delning och om inte J (Jahvist-källan) har kommit till i Juda, sydriket. Ytterligare en spekulationsnivå är att diskutera de politiska och religiösa förhållanden som kan antas ligga bakom de olika källornas tillkomst, alltså frågan om ”tendensen”, vad författarna kan ha haft att vinna på det ena eller det andra secenariot. Osv.

    Det här blir mycket en fråga om vad som ”är”, vad som är ”möjligt” och vad som är ”nödvändigt”. Spekulationerna ligger på nivån ”möjligt”, men framställs i många fall som varande på nivån ”nödvändigt”. När den typen av spekulation äger rum och man hamnar i direkt strid med den kanonserade textens syfte och påståenden så hoppar jag av tåget.

    Det här blev lite tekniskt, men jag tror att du, Tobisas förstår vad jag menar. Många andra har nog av begripliga skäl loggat ur….  

  • Tobias

    Vad bra att du hoppar av tåget! 😉
    Jag tror ev olikheter oss emellan kan bero på vilken station vi hoppar av på, om jag tolkar dig rätt. Min poäng är dock att Childs själv inte hoppar av tåget, därav problemet. I förlängningen böir Bibeln berättelsen om det Gud skulle vilja ha hänt men som inte hände, han reagerar på olika traditioner och gör i egenskap av Redaktören en viss tradition normativ. Detta är viktigare än den histoeiska händelsen som skymtar fram bakom texten.

  • Tommy Wasserman

    Tack Anders! 

  • Tommy Wasserman

    Hej, ja, du måste helt enkelt ha läst fel. Vad jag ville ha fram är att det faktiskt finns de som menar sig vara ”bibeltroende” som tror stenhårt på bibelkoden (vår Lennart Boström tog fighten om detta med Stanley Sjöberg i TV4 för några år sedan), eller ägnar sig åt liknande eller ännu mer långtgående eskatologiska spekulationer och som t ex menar att allt miljöarbete är meningslöst då vi nu står inför jordens undergång…

    Jag tror att flera kommentatorer på denna blogg har ett sådant synsätt och ser sig själva som väktare på muren, och bibelns försvarare. Men den sortens ”bibeltro” sympatiserar inte jag med och jag ville gärna att du skulle stämma in i det avståndstagandet, som alltså inte var något angrepp på dig.

  • Jonasq

    Ja, och den typen av spekulativ och fantasifull bibeltolkning står ju inte för sig själv, utan finns i en speciell tolkningsram, nämligen dispentionalismen. Och inom en sådan ram flockas ju många frikyrkliga ”bibeltroende”. Att tal om ”vad som händer i mellanöstern”, som är en ”profetisk klocka”, med diverse ändtidsspekulationer och Israelromantik hör ju hit. 

    Och hör inte engagemanget att forsla judar från östländer till Israel hit? Jag vill inte kritisera något humanitärt engagemang för förföljda judar förstås, sådant är lovvärt. Men det här ledsagas ju av en bibeltolkning som bygger på att läsa några bibelversar här och där i GT helt ur sin kontext och sammankopplade med en millenarism som växte fram på 1800-talet. Det om något är väl en knepig bibelsyn?

  • Jonas Rosendahl

    Nja måste jag säga, det var även där ganska gamla klassiska argument om än summerat tämligen bra. 

    Jag lutar ändå åt att diskutera och få höra Stefan Greens förmodligen lite djupare både distans och analys kring Jesajabok, att bara gräva fram gamla skolboksargument biter inte på mig 😉

  • Jonas Rosendahl

    .

  • Jonasq

    Visst kan man kalla det ”skolboksargument”, och det är ju också för att det är ganska uppenbara saker som argumenteras för. Men här verkar det vara mycket kontroversiellt. Blir intressant att höra vad din”djupare” analys ger.

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    Nja, jag håller nog med Jonas om att Childs snarast undviker att sätta ner foten i exakt vilken historicitet texterna har, framför allt tror jag att han framför ett försonande förhållningssätt så att vi kan fokusera på vad bibeln berättar för oss istället för att bråka om exakt hur bibeln kommit till. Visst kan man tolka det som en undfallenhet eller som du säger ”det Gud skulle vilja ha hänt” men poängen är ju att undvika sådana frågor. Sedan ska jag ju inte sticka under stol med att jag tror att det ”Gud skulle vilja ha hänt” faktiskt har hänt i verkligheten, för med moderna verktyg som google earth kan ju vem som helst se att Noas flod var på riktigt! http://erikolof.blogspot.com

    Allt Gott!

  • Jonasq

    Erik, kul att du alltid får in de här referenserna till Syndafloden i dina inlägg! Du har verkligen en liten mission här. Kul att du läser Childs förresten.

  • Tobias

    Ja, vi tolkar onekligen Childs kanonläsning och dess konsekvenser olika. Jag är dock inte ensam om min tolkning. Min huvudpoäng var emellertid att visa på ett exempel där frågan om historicitet är brännande.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Ja, tack själv! Jag tyckte det här var mycket stimulerande – och som sagt, i någon mening kan Jona säkert vara ”inspirerad faktion” (ingen skeppsloggbok eller historisk uppsats i alla fall). Allmänna genrediskussioner måste så klart få föras. Men det stör mej om folk – söndagsskollärarna och barnen alltså – får uppfattningen att Jona enligt bästa bibeltrogen expertis inte inte på riktigt hamnat i någon fisk eller framgångsrikt predikat bättring i Nineve. DÅ blir jag lite putt, oavsett hur Augustinus eller C S Lewis såg på saken. 

    Ja, det finns viktigare saker än Jonafrågan, men även betydligt oviktigare. Om just solskenshistorien Jona – helt utan krig och folkutrotningar o.s.v. som vi båda tycks har väldigt svårt för – inte har historisk förankring (vad vi än tänker om berättartekniken et c), så är i mina ögon en av våra bästa söndagsskolberättelser någonsin rätt skadskjuten. (Jodå, även ganska små barn kan fråga: har det där verkligen hänt?). Det roliga med just Jona är att (om) en profet verkligen VAR sån. Hälsningar Andreas, friskförklarad

  • Stefan Blomberg

    Denna typ av syn är/var ganska vanlig bland karismatiska frikyrkliga ”bibeltroende”. Det finns ganska många exempel på detta – både i predikningar och böcker. Jag fanns själv mitt i detta för 20 år sedan och reste på ”profetiska böneresor” över hela världen. Tyvärr blir bibelsynen *ganska* knepig. Texten betraktas närmast som magisk och det byggs upp resonemang omkring ett fåtal bibelord där en slags profetisk uppenbarelse står i centrum. Att ifrågasätta eller kritisera är liksom inte aktuellt i ett sådant sammanhang. 

  • Isak Spjuth

    Ingen fara. Har bara inte stött på det förut. Som sagt är det kanke en generationsfråga.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Jag har inget till övers för den typen av spekulativ bibeltolkning eller att konstruera eskatologiska system med tveksam metod. Vi har fullt upp med att tolka och leva det som är tydligt. 

  • Pingback: Gästblogginlägg av Anders Gerdmar | Stefan Swärd()

  • Pingback: Om omförhandlingar av innehållet i kristen tro | Stefan Swärd()



Subscribe to Stefan Swärd