Jag sympatiserar starkt med den bibelsyn som Seth Erlandsson uttrycker i sina 4 gästblogginlägg. Fokus är Bibelns eget vittnesbörd och självförståelse. Han betonar också mänskliga förståndets begränsningar att på egen hand omfatta och greppa Guds uppenbarelse. Det är ungefär samma saker som jag har försökt beskriva i olika blogginlägg.

Att utgå från Bibelns egen självförståelse fungerar också som tolkningsnycklar och ”läsglasögon”, och skrifterna läses i nya förbundets ljus och med Jesus i centrum, något som Johnny Lithell beskrev på ett fint sätt i en Dagenartikel för någon vecka sedan.

Men varför krockar det så ordentligt, trots att samma personer bekänner sin tilltro till Bibelordets auktoritet och att det är inspirerat av Gud.

Om jag uppfattar debatten rätt så är det en avgörande skillnad i synen på den moderna bibelforskningen. Vissa debattörer anser att anamma den moderna bibelforskningens metoder och slutsatser är fullt förenligt med en evangelikal bibelsyn och en tilltro till Bibeln som Guds inspirerade ord. Greger Andersson formulerar det på ett tydligt sätt, vad gör man när bibelforskningens resultat krockar med ens bibelsyn och läromässiga övertygelser? Greger lutar klart åt akademin i sådana tolkningstvister, Erlandsson lutar helt åt bibelsynen och läromässiga övertygelserna.

Seth Erlandsson uttrycker skarp kritik mot dem som bekänner sig som evangelikaler men som sympatiserar med den moderna akademiska bibelforskningen. Han argumenterar för en mer konservativ läsning av t.ex. Jesaja, Daniel och Jona. Så här skriver Erlandsson: ”När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs. att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande.”

Både jag och Erlandsson avvisar dock inte vetenskap och forskning om Bibeln. Erlandsson skriver på följande sätt: ”För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.”

Jag har ju uttryckt mig på liknande sätt i mina blogginlägg, inte minst i den debatt som var förra sommaren. Det är skillnad på att bedriva forskning som utgår ifrån, inte motsäger, och ligger i linje med Bibelns egna anspråk och självförståelse, som Guds uppenbarelse, som är både tillgänglig och begriplig för oss som söker Guds vilja och eftersträvar att höra Guds röst.

Greger Andersson har ju hävdat att det inte finns moderna akademiska teologer längre som försvarar en mer klassisk syn på dessa frågor (t.ex. Jesajabokens enhet, dateringen av Daniel, Jona historicitet m.m.), men här på denna blogg har i varje fall två docenter i exegetik trätt fram som gästbloggare som gör just detta.

Det är uppenbart att det är en stor skillnad på Seth Erlandssons inställning till bibelforskning och t.ex. det synsätt som Greger Andersson har uttryckt i ett antal blogginlägg m.m.

Erlandsson går ju också ut i en skarp kritik mot Örebro missionsskola som han menar helt går på den akademiska forskningens linje. Han skriver att ”Örebro Teologiska högskola mer och mer låtit universitetsteologins slutsatser och arbetssätt prägla undervisningen”.

När en gästbloggare gör en sådan kraftig markering mot en ledande institution i mitt eget samfund måste jag nästan göra någon form av kommentar. Jag vet inte exakt utifrån vilken grund han gör påståendet, om källan är det Greger Andersson skrivit, eller om han har fler grunder för detta. En skola med ett antal lärare präglas ju ofta av en viss mångfald, där olika lärare kan ha ganska olika infallsvinklar. Man bör därför vara försiktig med för generaliserande omdömen om en hel utbildningsanstalt. Flera av lärarna vid skolan som jag känner väl har jag stor respekt och förtroende för.

Men det är uppenbart att om man utgår från denna debatt och andra aktuella texter som skrivits, inte minst den jubileumsskrift om Örebro missionsskola som gavs ut för några år sedan, där jag själv medverkade med ett kort kapitel, så tycker jag att det är rimligt att se en förändring i perspektiven hos den berörda skolan.

Jag jämför t.ex. med den bok som Örebro missionsskola gav ut under senare delen av åttiotalet som då innebar väldigt tydliga positionsmarkeringar. Om jag minns rätt skrev Lars Johansson en utmärkt text med en kritisk granskning av New Age och nyandligheten. Hans Johansson skrev om trosrörelsen. Per-Axel Sverker skrev där ett omfattande avsnitt där han enligt alla rimliga tolkningar företrädde missionsskolan. Sverker gjorde då mycket tydliga markeringar mot universitetsteologin, den modernistiska teologin och liberalteologin. Jag minns inte exakt vilka formuleringar som användes men budskapet var solklart. Örebro missionsskola stod för något annat än gängse universitetsteologi.

Den typen av markeringar saknar jag när dagens företrädare för skolan beskriver skolans hållning inom exegetiken som en medelväg mellan akademin och församlingarna och samfundet. Nu tycks spänningen mot akademin ha upphört.

Enligt min mening är det tydliga positionsförskjutningar som har gjorts senaste 20 åren, om man nu utgår från vad skolans företrädare säger.

Men vad är problematiskt med detta? Tellbe, Greger Andersson m.fl. hävdar ju att detta är helt förenligt med Lausannedeklarationen och en evangelikal bibelsyn. I en artikel i Dagen nyligen så skriver missionsdirektorn Anders Blåberg att han har fullt förtroende för denna inriktning. Det är uppenbart att Seth Erlandsson har en annan uppfattning i den frågan.

Det försöker jag svara på i nästa blogginlägg.

Jag hamnade i en knepig situation när Dagen ringde mig igår och hävdade att Evangeliska Frikyrkans missionsdirektor inte enligt styrelsen ska få fortsätta en fyraårsperiod till från år 2014. Som tur var hade jag en timma innan informerats om detta genom ett mail från EFK:s nuvarande ordförande. Dagen önskade en kommentar från mig.

Eftersom jag av princip alltid vill vara öppen gentemot media, och det skulle ge ett konstigt intryck att inte säga någonting så försökte jag göra en diplomatisk avvägning.

Eftersom jag inte alls längre är del av EFK:s centrala arbete är jag inte alls informerad om vad som ligger bakom beslutet. Som ex-ordförande skulle det också vara mycket märkligt att gå ut och kritisera nuvarande styrelsen och ordföranden, speciellt när jag inte känner till grunderna för beslutet.

Dessutom har jag stort förtroende för Anders Blåberg som person och skulle inte alls vilja gå ut och säga något som antyder om att jag vill att han ska avgå.

Min avvägning blev att avdramatisera beslutet, det är ett mandat på fyra år att väljas som missionsdirektor. Det är inte alls självklart att man ska fortsätta efter 8 år på posten. Jag lyfte också fram de stora utmaningar som EFK står inför för de kommande 8-10 åren.

Även om jag är försiktig i vad jag uttrycker offentligt så märker också mina reflekterande bloggläsare att jag är skeptisk till Evangeliska Frikyrkans utveckling. Vi behöver mer av väckelse, tro, framåtanda, och nya visioner för att ha en chans att komma i närheten av de mål vi har satt upp till år 2020. Och detta kräver grundlig utvärdering av hela vår organisation, och inte minst hur vi jobbar med ledarrekrytering och ledarutbildning inför framtiden. Det räcker inte med att skriva dokument om vikten av församlingsplantering, och välkomna enstaka nya församlingar som söker sig till EFK.  Man måste också forma församlingar, ledare, visionärer och pionjärer som faktiskt har förmågan att göra det jobb som krävs. Det finns få ljuspunkter inom detta område inom EFK men de är alltför få.

Evangeliska Frikyrkan har klarat statistiken och visat på en måttlig tillväxt under senaste femton åren genom sammanslagningar av församlingar, genom att vi tidigare var en attraktiv partner för olika nystartade församlingar, och att vi har en liten grupp av församlingar som starkt växer och går framåt. Det krävs betydligt mer än så för att vi ska bli en växande rörelse. Därför tycker jag att det är bra att göra en grundlig översyn över ledarinriktning och bemanning för de närmaste 6-8 åren. Och självklart tycker jag att Anders Blåbergs namn ska finnas med i sådana funderingar.

Claes Göran Bergstrand för idag fram kritik mot min ledare i Världen Idag i måndags om EU. Jag svarar direkt i dagens tidning.

Claes Göran och jag känner varandra sedan sjuttiotalet och är överens om mycket. I frågan om inställningen till EU har vi dock lite olika uppfattningar.

Nu skriver jag på ett nytt blogginlägg om bibelsynsdebatten, och kommer kanske att sätta ner foten ännu tydligare. Och har man varit kontroversiell tidigare, så kommer man knappast att bli mindre kontroversiell.

Men varför bry sig om det?

Mitt liv har varit ganska dramatiskt senaste fyra månaderna. För fjärde gången på fyra månader fick jag idag åka till akutmottagningen, efter att ha drabbats av en elstöt i riksdagshuset, i samband med Evangeliska Alliansens styrelsemöte. Det var något elfel i rummet där vi möttes och när jag skulle sätta i min datakabel i eluttaget blixtrade det till ordentligt. Efter koll med EKG på sjukhuset visade det sig att jag var helt oskadd. Förra gången jag var på akuten, var för 6 veckor sedan var då jag fick en stor is- och snöklump i huvudet.

Lars Johansson från Örebro missionsskola besöker Elim på söndag och kommer att tala vid en av våra söndagsgudstjänster. Lasse är en av de främsta i Sverige enligt min mening, att tolka tidsandan, och försvara evangeliet i vår miljö och det intellektuella klimat som råder. ”Varför just Jesus” blir temat i den aktuella gudstjänsten i Elim på söndag 11.00. Här är länk till Elims hemsida med lite mer info.

Seth Erlandsson har tydligen inte varit särskilt benägen att kommentera synpunkter på hans gästblogginlägg. Jag tyckte det var intressant att publicera inläggen, eftersom Seth tänker så lika som jag själv gör i dessa frågor. Sedan betyder inte det att jag och Seth tolkar Bibeln helt lika, jag är ju i grunden karismatisk baptist, medan Seth är en god lutheran, och då hamnar man ju i lite olika positioner i en rad olika frågor, t.ex. i inställningen till dopet.

Jag ska dock försöka skriva ihop någon form av sammanfattande kommentar.  Om jag fattar saken rätt så handlar skiljelinjerna i stor utsträckning 0m hur man ska förhålla sig till den moderna bibelforskningen och framförallt olika varianter av historisk-kritiska metoder, och hur förenligt det är med en tilltro på Bibeln som Guds inspirerade ord.

Det är på denna punkt jag tror att uppfattningarna går isär, och det leder till olika former av konsekvenser.

Besök av Chris Wright 13/2

2013-01-24

Christopher Wright, direktor för Langham Partnership Internationaloch en av de ledande evangelikala teologerna i världen idag, håller en öppen föreläsning på Örebro Missionsskola onsdag 13 februari kl. 14.00 – 16.00.
Föreläsningen hålls på engelska med temat God’s Mission and Ours according to the Great Commission: 1. Building the Church 2. Serving Society and Caring for Creation

Wright har skrivit ett 20-tal böcker. På svenska finns Den enda vägen? Jesus och religionerna (Libris, 2002).

Idag skriver jag en ledare i Världen Idag om EU. Är något förundrad över det bristande EU-intresset i svenska kristenheten. Många beslut som gäller Sverige fattas idag i Bryssel och inte i Stockholm. I ledaren försöker jag visa på att det är bra att Europas länder bedriver samarbete i ett antal frågor, inte minst för att främja handel, ekonomi, och fri rörlighet av varor och tjänster för EU-länderna. Men jag pekar på faran med Europas förenta stater, vilket inte minst de aktuella Euro-problemen visar.

Det behövs paradigmskifte kring hela frågan hur vi bygger församling i Sverige idag. Det skrev jag i förra blogginlägget.

En nyfiken fråga. Vilka tycker mina bloggläsare är mest progressivt nytänkande i att bygga missionerande församlingar, och som är mission – och som inte bara snackar och har åsikter, utan också demonstrerar det i verkligheten. Alltså, vara en församling som verkligen vinner människor för Kristus, och som lyckas involvera hela församlingen, eller i varje fall stora delar av församlingen, i det arbetet. Och varifrån hittar man sina impulser? Och hur spelar det teologiska tänket en roll?

Jag har nog mina bestämda uppfattningar i denna fråga.

Men jag är mycket nyfiken på att höra vad du tycker. Skicka gärna detta blogginlägg vidare åt olika håll, så att jag får in en bred feedback.