Nu är det sen lördag kväll och som många pastorer och präster gör sena lördagkvällar, sitter jag och filar på en predikan för söndagen.

Det känns som att det kanske är den viktigaste predikan sedan jag kom till Elim för 3,5 år sedan.

Vi måste gå igenom ett paradigmskifte i synen på vad det innebär att vara kyrka-församling. Det paradigmskiftet pågår i Elim, men behöver ännu mer bli tydligt.

Det handlar om att en församling är ingen statisk verksamhet, den är dynamisk. En församling får inte vara förvaltande och bara stabilt fortsätta sin verksamhet år efter år, med ungefär samma medlemmar. En församling är en missionsstation.

Det innebär att en församling inte bedriver mission och sänder ut missionärer, det innebär att man är mission och är missionärer.

Det är stor skillnad på det ena eller det andra. Vi har ett missionsuppdrag som församling. Att vara en församling som grundar församlingar, som inte låser in människor i internkristna verksamheter inom ramen för den egna kyrkan utan som utrustar och sänder ut medlemmarna för att bärga den stora skörden.

Det ska predikan handla om i morgon.

Det är sen fredag kväll och jag sitter och förbereder söndagens predikan. Den ska handla om att vara en församling som är mission, en sändande församling, som sänder ut människor. Att vi alla på något sätt är kallade till att vara missionärer. Att vara en församling som planterar och bygger församlingar som planterar och bygger församlingar.

Jag tänker på Ida Andersson. Det finns en viktig tavla på Örebro missionsskola med Ida Andersson. Hon hör till kristenhetens hjältar under perioden 1930-talet och ända fram till sjuttiotalet, då var Ida verksam på Västgötaslätten. Jag är född i ett av Idas kapell, i Jung.

Mina föräldrar var verksamma under en treårsperiod i hennes missionsarbete i Västergötland. Vad jag kan förstå var jag första bebisen i hennes team, när jag anlände till världen i oktober 1954.

Jag vet att Ida bad för mig.

Och det känns som att man håller på med samma sak som Ida gjorde. Hon planterade församlingar systematiskt, startade upp församlingar på den ena platsen efter den andra och byggde bönhus i Västergötland.

Det är ju detta vi försöker göra i Stockholm just nu. Elimkyrkan har senaste året startat en församlingsplantering i Hallonbergen. Vi arbetar med att nå fransktalande kongoleser. Vi arbetar med att nå rysktalande, en växande grupp i Stockholm. Vi arbetar med att nå etiopier och eritreaner. En grupp når kinesiska studenter framförallt. Häromsöndagen döpte vi en nyfrälst muslim. Vi ber över och visionerar om sydöstra Stockholm. Vi har missionärer verksamma i Alby, Norsborg, Vårberg. Vi har just grundat en församling i Skärholmen, Och nu ska vi flytta över hela centrat till Södermalm.

Predikan på söndag ska handla om visionen bakom allt detta.

Och då tänker jag på Ida Andersson. En pionjär, en apostel, en hjälpte, en kivnna som bröt ny mark för Guds rike.

Låt oss göra samma sak.

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 4

Jesajaboken och Daniels bok

Det är uppenbart att Andersson påverkats av bibelkritikens syn på hur bibelböckerna kommit till och redigerats. Han nämner att han delar ”synen på Jona, Jesaja och Daniel” inom universitetsteologin. Hans syn på Jona har vi redan kommenterat. Återstår att säga något om Jesajaboken och Daniels bok.

Ett noggrant studium av Jesajaboken visar att denna bok inte alls är en oenhetlig bok med flera tillägg från författare långt efter Jesajas tid.[2] Jesajaboken är tvärtom en välkomponerad enhet, historiskt förankrad i Jesajas egen tid. Den sönderstyckning som bibelkritiken har gjort av denna bok har ingenting med saklig forskning att göra.

Som kommentar till teorierna om en s.k. Deuterojesaja (kap. 40-55) från 540-talet f. Kr. och en Tritojesaja (kap. 56-66) från efterexilisk tid kan först nämnas att bokens egen komposition inte tillåter en sådan uppdelning. Kapitel 40-66 består nämligen av tre lika stora delar, kap. 40-48, 49-57 och 58-66. Det bevisas av dessa delars uppbyggnad och avslutningsord. Kap. 40-48 avslutas med orden: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger HERREN”, kap. 49-57 avslutas med orden: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud”, och kap. 58-66 och därmed hela boken slutar med orden om den eviga ofriden för ”de människor som avfallit från mig”. Dessa tre delar är alla i sin tur indelade i tre lika stora delar. Den mittersta delen (kap. 49-57) med sina tre delar har sålunda ett exakt mittparti, kap. 52-54, som i sin tur har i sin mitt den grandiosa mittsektionen kap. 52:13-53:12. Denna messianska mittsektion, och bara den, har fem lika stora delar, vilket betyder att dess mittersta del utgörs av 53:4-6, själva centrum i Jesajabokens och för övrigt hela Bibelns frälsningsbudskap. Men Jesajabokens fantastiska komposition är bibelkritiken blind för. Den fördunklas och slås sönder av de grundlösa teorierna om en Deutero- och Tritojesaja.

Kap. 40-66 ska tolkas i sitt jesajanska textsammanhang, dvs. mot bakgrund av den assyriska hemsökelsen med de svåra prövningar som den innebar för folket och mot bakgrund av den mirakulösa räddningen av Jerusalem som mot alla odds ägde rum år 701 f. Kr. Den historiska sektionen om händelserna år 701 f. Kr., kap. 36-39, är av avgörande betydelse för hela Jesajabokens komposition och tolkning. Efter kap.1, som är ett inledningskapitel för hela boken, innehåller kap. 2-35 Jesajas förkunnelse under tiden fram till 701 f. Kr. Kap. 40-66 innehåller Jesajas förkunnelse mot bakgrund av händelserna år 701 f. Kr. och ”vad som i syner uppenbarats för Jesaja” om ytterligare hemsökelser och om Sions sanna frälsning.

Bryter man inte loss kap. 40-66 från det föregående är det uppenbart att t.ex. kap. 41:1-20 handlar om Sanherib och hans förödande hemsökelse av Juda som kulminerade år 701 f. Kr. Hans erövringar dominerar ju kap. 28-33 med kulmen i kap. 36-37. I kap. 41:1-20 är det fråga om en motståndare som Herren ska besegra (v. 11f), en fiende som väcker bävan och förskräckelse bland folken (v. 5). Sanherib berättar själv i sina annaler att han bl.a. belägrade 46 av Hiskias starkt befästa städer och fördrev därifrån ”200 150 människor, unga och gamla, män och kvinnor” som krigsbyte.[3]

Men historiens herre, som förutsagt den assyriske kungens framfart (se Jes. 7:20; 8:7-8; 10:5ff; 28:2), kan också förutsäga vad som sker längre fram i tiden, ”vad som ska hända i framtiden” (41:23). Han profeterar om befriaren Koresh i kap. 41:21-29; 44:24-45:13; 46:10-13; 48:6-19, och om den sanne befriaren Messias i bl.a. kap. 42, 49, 50, 53 och 61. ”Se, vad jag förut förkunnade har kommit (Assyriens och Sanheribs härjningar). Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig låter jag er höra om dem (Koresh befrielsegärning och Sions sanna frälsning genom Messias frälsningsverk) (Jes. 42:9).

Jesaja har inte bara sett och upplevt den fruktansvärda nöden genom Sanheribs härjningar och deportationer. HERREN har också låtit honom se (hebr. chazá) de svåra hemsökelser som ska drabba folket längre fram i tiden pga. dess avfall. ”Se, dagar ska komma då allt som finns i ditt hus (Hiskia) och som dina fäder har samlat ända till denna dag ska föras bort till Babel. Ingenting ska lämnas kvar, säger HERREN” (39:6). Han får t.o.m. genom Guds uppenbarelse (chazón) se hur kaldeerna, som Hiskia hälsade välkomna till Jerusalem 701 f.Kr., ödelägger Jerusalems tempel: ”Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, blir ett byte för elden, allt som är oss kärt blir ödelagt” (64:11).

Det är en vanlig missuppfattning att Juda inte konfronterades med Babel förrän under den nybabyloniska tiden 605-539 f. Kr. Därför anses ofta babelutsagorna i Jesajaboken (kap. 13-14, kap. 21 och avsnitt inom kap. 40-66) härstamma från denna tid. Men Babel hade en framträdande roll redan under Jesajas tid. Fr.o.m. Tiglat-pileser III år 729 f. Kr. kröntes Assyriens kung som ”Babels kung” och Assyrien blev en dubbelmonarki, Assur-Babel. Som sådan fick Tiglat-pileser III namnet Pulu (omnämnd under detta namn som Babels kung i 1 Krön. 5:26 och 2 Kung. 15:19). Kaldeerna såg med oblida ögon att en assyrier hade kontrollen över Babel och kaldeern Marduk-apal-idinna (= Merodak-Baladan i Jes. 39:1) gjorde flera försök att återta kontrollen över Babel men misslyckades.

Det är en tragik att bibelkritiken i så hög grad söndertrasat Jesajabokens enhetliga komposition och förstört innehållet i Jesajas klara förkunnelse av dom och frälsning, synd och nåd. Att Svenska kyrkan sedan länge anslutit sig till bibelkritikens teorier är ingen nyhet. Dess biskopsmöte tillsatte år 1964 en bibelkommission som var klar med sitt betänkande om Bibeln och bibelsynen 1970. I detta betänkande heter det på sid. 66: ”Det måste anses vara med till visshet gränsande sannolikhet klarlagt, att kap. 40 ff inte härstammar från 700-talets Jesaja utan från en okänd profet under den babyloniska fångenskapen på 500-talet.” Att denna missuppfattning och det bibelkritiska sönderstyckandet av Jesajaboken nu också vunnit insteg i kretsar som säger sig noggrant vilja lyssna till Guds ord är minst sagt alarmerande.

När det gäller bibelkritikens syn på Danielsboken och hur ohållbar den är nöjer jag mig med att hänvisa till vad jag tidigare skrivit i detta ämne i boken Guds Ord och bibelkritiken (XP Media, 2004), sid. 69-96, samt i S. Erlandsson, G.A. Danell, D. Hedegård, Det står skrivet. Biblicum svarar biskopsmötets bibelkommission (2:a rev. uppl., Kyrkliga förbundets bokförlag, 1972), sid.51-56.[4]

Sanningsfrågan

Den bibelkritik som prof. Andersson försvarar blir extra allvarlig när han hävdar att den är förenlig med, ja rentav ett resultat av att han, till skillnad från många ”bibeltrogna”, verkligen ”lyssnar noga” till bibeltexterna och tar ”deras egna anspråk på allvar”. Ett sådant påstående gör att man undrar vilket sanningsbegrepp Andersson har. Han tar själv upp sanningsfrågan i det dokument han presenterade inför bibelsynsdagen i okt. 2012 och som jag här har kommenterat. Bibelsynen handlar om ”vad man menar kännetecknar Guds ord” och ”hur man uppfattar dess sanning, dess auktoritet och relevans”, framhåller han. Något som är historiskt felaktigt kan enligt Andersson ändå vara relevant och förmedla en viss sorts sanning.

”Att ge ordet sanning en och samma betydelse” är enligt Andersson ”inte en hållbar position”. Man måste skilja mellan ”fakta och fiktion”, ”texters fiktionalitet eller fakticitet”, och en fiktion kan vara sann i betydelsen att den har ett sant budskap. Bibelns uppgifter om t.ex. Jona, Jesaja och Daniel behöver alltså inte vara historiskt sanna. De kan ändå med alla sina historiska fel förmedla ett budskap som kan sägas vara ”sant”. Jonaboken t.ex. kan sålunda enligt Andersson förmedla en sann ”attityd”, utan att Jona är en historisk person och att det är historiskt sant att nineviterna genom hans förkunnelse omvände sig till Gud.

Det är uppenbart att när man kompromissar med bibelkritiken och samtidigt menar sig ta Bibelns egna anspråk på allvar blir sanningsfrågan besvärlig. Man måste laborera med olika sanningar. Att man därmed kommer i konflikt med klara bibelord och Jesu egna ord om bl.a. Jona och nineviterna tycks inte bekymra.

”Bibeln är Guds sanna ord därför att den är ingiven av Gud.” Så lyder den kristna kyrkans urgamla svar på frågan vad det innebär att Bibeln är Guds ord. En rätt bibelsyn är Bibelns syn, inte människotankar om Bibeln. Påverkan från en vetenskap som är beroende av förutsättningen att Bibelns gudstro och verklighetssyn måste vara falsk leder ofelbart till obiblisk bibeltolkning och obiblisk kristendom.

---

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 3

Litteratur- och historieforskningens krav på historisk sanning

Greger Andersson från ÖTH verkar påverkad av litteraturforskningens krav på historisk sanning. Han nämner att han ägnat mycket kraft åt ett litterärt studium av Bibelns texter och poängterar vilka krav litteraturvetenskapen ställer för att gå med på en texts historicitet. Litteraturforskare och historiker kräver att det som påstås ska kunna verifieras för att anses historiskt. Om en text t.ex. ger inblickar i personers inre tankar eller påstår sig veta vad som händer i framtiden, om den med andra ord ger uttryck för gudomligt allvetande, då måste texten bedömas som fiktion och inte som historia. Av detta följer att en rad bibeltexter som gör anspråk på att förmedla historisk sanning om Gud och Jesus som hans unike Son måste förklaras som fiktion. Bibelns författare ”tar sig friheter som en historiker, enligt dessa teorier, inte bör ta sig”, skriver Andersson.

Angående framtidsförutsägelser kräver också Bibeln att sanningshalten verifieras av att det förutsagda verkligen sker. Nyligen framfördes en förutsägelse om att jorden skulle gå under den 21 december 2012.  Förutsägelsen visade sig vara falsk. ”När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat” (5 Mos. 18:22).

Det är sant att människor inte kan se in i människors inre och veta vad som händer i framtiden. Men Gud vet långt i förväg vad människor tänker, säger och gör. Han är allvetande och låter sina profeter i förväg se hur den utlovade frälsningen går i fullbordan genom Messias gärningar. Han kan uppenbara vad ingen människa kan uppenbara. Eftersom den ateistiska vetenskapen förnekar Gud och Bibeln som hans särskilda uppenbarelse blir följaktligen mycket som i Bibeln framställs som historisk sanning i stället bedömt som fiktion eller ohistoriska myter. Messiasprofetiorna omtolkas som syftande på något som på ett naturligt sätt låg inom profetens synfält.

När Jesus som en historisk person inför många ögonvittnen gör det som bara Gud kan göra, måste det vara bedrägeri om han bara är en vanlig människa. När Jesus förlät en förlamad man hans synder, reagerade därför judiska teologer: ”De skriftlärda och fariseerna tänkte: ’Vad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Men Jesus visste vad de tänkte och sade till dem: ’Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vad är lättast att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Res dig och gå! Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig’ – och nu talade han till den lame – Res dig, ta din bår och gå hem!’ Genast reste han sig i allas åsyn, tog det som han legat på och gick hem medan han prisade Gud” (Luk. 5:21-25).

När Jesus avslöjar människors inre tankar, visar han att han är Guds unike Son, ett med Fadern. Flera bibeltexter framhåller att ”Jesus visste vad de tänkte” (t.ex. Luk. 5:22; 6:8; 9:47), ”Jesus såg deras tankar och sade: ’Varför tänker ni så ont i era hjärtan?’” (Matt. 9:4). Bibeltexten förvanskas om texter som visar att Jesus är sann Gud tolkas som ohistoriska bara på den grunden att människor inte kan se in i människors inre, se det fördolda. När Jesus sa till Natanael: ”Innan Filippus kallade på dig såg jag dig under fikonträdet”, drog Natanael den korrekta slutsatsen att Jesus inte bara var en människa utan också sann Gud: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (Joh. 1:48-49).

En ateistisk verklighetsuppfattning, som ofta påverkar litteraturvetaren och historikern, omöjliggör en rätt tolkning av många bibeltexter. En hel rad bibeltexter som gör anspråk på att berätta vad som verkligen har hänt, förpassas till fiktionens värld. Dit hör bl.a. texterna om världshistoriens första dagar – skapelsen och de första människorna Adam och Eva – , om syndafloden som en världsvid, historisk händelse, om Guds uppenbarelse för patriarkerna, om Guds mirakulösa ingripanden i samband med uttåget ur Egypten och ökenvandringen, om profeternas mirakulösa förutsägelser och om de under som t.ex. profeten Jona var med om.

Nu vill Andersson göra gällande att många av dessa texter inte gör anspråk på att vara historiska, om man nämligen läser dem ”med litterär metod”. Dock vill han inte gå lika långt som de bibelkritiker som bl.a. förklarar hela urhistorien (1 Mos. 1-11) som ohistorisk med mytiska inslag. Han skriver om syndafallsberättelsen: ”Den har satts in i en historisk kontext, att tjäna som en förklaring till en faktisk, historisk förändring. Den svarar därmed på hur vår värld blivit en värld av kamp, missämja, lidande, svårigheter och död. Dess svar är att detta inte är en del av skapelsen och Guds verk utan en följd av en historisk händelse som förändrade världen. Frågan är nu vad som händer med detta ’budskap’ och med frågan om vår världs ondska om vi inte uppfattar denna berättelse som ’sann’.”

Jona bok

Andersson tar som exempel Jona bok för att visa att händelserna i denna bok inte ska uppfattas som historia, om man använder sig av litterär metod. Ställer man den litterära frågan: ”Vad är detta för slags text?”, vilket budskap vill den förmedla, kan namn som Jona och Nineve uppfattas som ”slumpmässigt valda element”, skriver han. Alternativt är ”Jona, tiden och Nineve” bara ”valda motiv”. ”Jona bok kan då uppfattas som en hypotetisk värld”, ”en fiktionell konstruktion”. Efter flera alternativa resonemang kommer Andersson fram till att Jona bok inte förmedlar verklig historia. Han hävdar att en historisk tolkning missförstår texten. ”Jona representerar en attityd.” Han är enligt Andersson ingen historisk person och boken återger inte historiska händelser. ”Historicitetsdiskussionen har gjort att vi läst böcker som Jona bok på ett felaktigt sätt”, menar han.

Enligt Andersson ska man lyhört lyssna till bibeltexternas egna anspråk, men hans resonemang om bl.a. Jona bok visar tydligt att han inte alls gör det. Enligt Bibeln är nämligen Jona en historisk profet under den assyriska världsmaktens tid. Han levde i Israel omkring 800-750 f. Kr. och omnämns förutom i Jona bok i 2 Kung. 14:25 och även av Jesus i Matt. 12:41 och Luk. 11:29-30, 32. Jona var son till Amittaj och uppvuxen i Gat-Hachefer. ”Liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så ska Människosonen vara det för detta släkte”, säger Jesus. ”Män från Nineve ska vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, för de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona” (Luk. 11:29-30, 32, se också Matt. 12:41). Enligt Jesus är sålunda nineviternas omvändelse genom Jonas predikan en historisk händelse. Människor i en fiktion kan inte träda upp vid domen, världshistoriens sista dag.

Över huvud taget är Bibeln noga med att Mose och profeternas förkunnelse och Guds underverk inför deras och folkets ögon är historisk sanning. Israels barns tid i Egypten t.ex. preciseras i tiden liksom det mirakulösa uttåget därifrån (2 Mos. 12:40-42). Mose är noga med att uppteckna som i en ”loggbok” ”de platser som de på sina vandringar bröt upp från” (4 Mos. 33:1-49). Jesaja anger mycket tydligt tiden för sin verksamhet och de uppenbarelser (”syner”) som han förkunnar för folket: ”Detta är de syner som Jesaja, Amos son, fick se angående Juda och Jerusalem, när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda” (Jes. 1:1). På samma sätt preciseras vem Jeremia är och när han verkade i Juda (Jer. 1:1-3), vem Hesekiel är och var och när han verkade (Hes. 1:1f, 8:1f, 20:1f, 24:1f, 26:1f), vem Hosea, Amos, Daniel m.fl. är och när de verkade (Hos. 1:1, Am. 1:1f, Dan. 1:1ff, 2:1ff,  6:28, 7:1, 8:1, 9:1, 10:1, 11:1).

I Lukasevangeliet anges mycket noggrant när Jesu offentliga verksamhet tog sin början. Hans undervisning och många underverk med korsdöden och den segerrika uppståndelsen från de döda som kulmen blir därmed noggrant förankrade i historien: ”Under kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans broder Filippus över Itureen och Trakonitislandet och Lysanias över Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster…” (Luk. 3:1f).

---

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 2

Universitetsteologin

Vid de flesta universitet förutsätter ett vetenskapligt arbetssätt en ateistisk vetenskapssyn, dvs. att gudomliga, övernaturliga skeenden bara kan vara tankefoster, inte verkliga, historiska händelser. Den gudsuppenbarelse och historiesyn som Bibeln vittnar om som en sann beskrivning av verkligheten måste därför på förhand avvisas, om man utgår ifrån den dominerande ateistiska vetenskapssynen. Denna vetenskapssyn påverkar också de naturvetenskapliga teorierna om världens och människans skapelse. Att en allsmäktig och evig Gud mirakulöst har skapat världen efter att ha designat allt skapat är lika otänkbart som att Guds särskilda uppenbarelse i Israels historia enligt en rad ögonvittnen verkligen är sann information.

När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs. att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande (mera om bibelböckernas tillkomst nedan).

För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.

Hur ska då bibeltroende kristna ställa sig till universitetsteologin? Det borde vara uppenbart att Bibelns gudstro och historiesyn är oförenlig med en ateistisk vetenskapssyn. Därför är det tragiskt och svårt att förstå att många som bekänner sig som troende och vill vara goda kristna ändå anser att en kompromiss med universitetsteologin är nödvändig och rent av till gagn för den kristna kyrkan. Numera är det ganska vanligt att kristen präst- och pastorsutbildning använder sig av universitetsteologins tolkningar, också när de bygger på den historisk-kritiska metodens förutsättningar. För att kunna godkännas som en akademisk utbildningsanstalt måste den historisk-kritiska bibelforskningen accepteras.

De som upptäcker den stora skillnaden mellan en sann verklighetsbeskrivning enligt biblisk tro och enligt ateistisk vetenskapssyn är av lätt förståeliga skäl djupt bekymrade över utvecklingen när det gäller många kyrkors präst- och pastorsutbildning.

Försök till försvar för universitetsteologin

I samband med att Örebro Teologiska högskola mer och mer låtit universitetsteologins slutsatser och arbetssätt prägla undervisningen har en bibelsynsdebatt blossat upp i tidningen Dagen under 2012. Med anledning av denna debatt anordnades en heldag om bibelsynen i Örebro den 27 oktober. En av högskolans lärare, professor Greger Andersson, presenterade inför programpunkten ”Finns det myter i Bibeln?” ett dokument som klargör hur han kommit fram till ståndpunkten att universitetsteologin kan och bör försvaras. Detta dokument, som jag var utsedd att kommentera och samtala med honom om men tyvärr inte kunde göra den 27 oktober pga. sjukdom, ska jag kommentera nedan.

Andersson bekräftar som ”en korrekt iakttagelse” att det inom ”den akademiska evangelikala exegetiken” skett en rörelse ”bort från traditionella positioner”. Han oroas inte av detta utan finner tvärtom ”förskjutningarna i t ex synen på Jona, Jesaja och Daniel” som rimliga. Med det sanningsbegrepp som Andersson argumenterar för kan han acceptera att Jona inte uppfattas som en historisk person, att Jesajaboken är oenhetlig och innehåller flera tillägg från långt senare författare samt att en Daniel på 500-talet f. Kr. inte alls har profeterat det som står i Danielsboken. Enligt bibelkritiken är nämligen författaren i stället en anonym jude från 160-talet f. Kr. som skapat ”profetior” som i själva verket inte är några profetior. Det profeterade har skrivits av denne efter de händelser som han låter Daniel ”förutsäga”.

Bibeltexternas ärende

Det är enligt Andersson olyckligt att man betraktar ”så gott som samtliga texter i Bibeln som historia”. ”Den starka betoningen på historiska tolkningar”, i synnerhet av GT, leder till att bibeltextens ärende missförstås. Man missar textens ”syfte”, menar han. ”Att ta något som historiskt sant som inte var avsett att vara historiskt sant är inte att vara bibeltroende. Det är i stället att göra ett genremisstag.” Det sistnämnda är en självklarhet. Brukar texten genrer som bildspråk och liknelser, ska bilderna och liknelserna tolkas som bilder och liknelser. Men det som framställs som historiskt sant, som viktiga händelser i mänsklighetens historia och som tydliga bevis på Guds makt och hundraprocentiga ordhållighet, får inte omtolkas som myter eller människors trostankar utan måste tolkas som vad det är avsett att vara: historisk sanning. Om sedan uttolkaren inte kan tro det som Bibeln klart hävdar har skett, är det en annan sak. Men uttolkaren är osaklig om han inte skiljer mellan sina egna eventuella tvivel och vad bibeltexten själv framställer som historisk sanning.

Avgörande enligt Bibeln är alltså att den ende Gudens uppenbarelse är historiskt sann. Gud har inför många vittnen bevisat sin makt och storhet, t.ex. vid uttåget ur Egypten, vid Sinai berg, under ökenvandringen, vid intagandet av Kanaans land, om och om igen genom sina profeter Samuel, Elia, Elisa, Jona, Jesaja, Jeremia, Hesekiel m.fl., och genom Daniel som under den babyloniska fångenskapens tid förutsade hur kommande världsriken ett efter ett skulle gå under men bara Människosonens rike bestå.

Bevisen för att Gud och hans handlande är historisk verklighet och att Jesus verkligen är både sann Gud och sann människa och har besegrat döden är så välgrundade i Skriften, att dess vittnesbörd borde omöjliggöra en ateistisk vetenskapssyn. ”Om ni trodde Mose skulle ni tro på mig, för det är om mig han har skrivit. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?” (Joh. 5:46-47).

Här följer gästblogginlägg av docenten i Gamla Testamentets exegetik, Seth Erlandsson. Seth är en drivande kraft bakom stiftelsen Svenska folkbibeln. Han kommenterar olika aspekter av den bibelsynsdebatt som varit på denna blogg och under samtalsdagen i Örebro i höstas. Blogginlägget delas upp i fyra delar som publiceras var för sig.

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 1

 I. Bibelns gudstro och verklighetssyn

 För bibeltolkare som verkligen vill förstå vad bibeltexterna säger borde det vara självklart att inte bortse från den gudstro och historiesyn som Bibeln ger uttryck åt och påstår vara sanningen. Det är ju inte vad otroende människor tror som ska läggas till grund för tolkningen. När bibeltexterna talar om Guds ingripande i vår verklighet som verkliga, historiska händelser inför ögonen på en rad människor, får inte ögonvittnenas vittnesbörd automatiskt betraktas som osanna, eftersom det som sägs ha ägt rum inte kan ske enligt en ateistisk vetenskapssyn.

Tron att Gud är en levande verklighet, hela världens skapare och historiens herre, är den självklara övertygelsen bakom varje bibeltext. Bortser man från detta vid tolkningen av bibeltexten och försöker tolka dess uppgifter om vad som har ägt rum eller ska äga rum oberoende av om Gud finns eller inte, blir tolkningen med nödvändighet en omtolkning av vad som enligt Bibeln är fakta.

Betecknande för Bibelns berättelser om Gud och hans gärningar är att dessa är historiskt förankrade. De kan inte avfärdas som naiva myter eller fromma spekulationer. Slutsatsen av de många bibliska vittnesbörden om Gud är att han till skillnad från människogjorda gudar är en levande verklighet, utan vilken världen inte skulle existera, inte heller någon levande varelse. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, betonar Paulus i Aten i polemik mot greker som byggt tempel åt avgudar (Apg. 17:28). ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohänder” (Apg. 17:24). Den dominerande vetenskapssynens grundförutsättning att mänsklighetens historia är helt oberoende av Skaparen är en tro som är helt oförenlig med Bibeln och som omöjliggör en rätt tolkning av bibeltexternas budskap.

Även utan Bibeln – bara genom att studera skapelsen – borde människor inse vilken mäktig skapare, konstruktör och byggmästare Gud är. Gud har uppenbarat ”sin eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat”, betonar Paulus (Rom. 1:20). Hela universum och varje enskild del i skapelsen är en så häpnadsväckande och genial konstruktion och varje livsform en så förunderlig skapelse att den som förnekar Skaparens existens och storhet är en dåre enligt Bibeln: ”Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps. 53:2

Skapelsens tydliga vittnesbörd om Skaparens storhet och makt avvisas till förmån för den s.k. vetenskapliga synen, nämligen att skapelsen har skapat sig själv (så enligt olika ”utvecklingsläror”). Bibeln som Guds tillförlitliga särskilda uppenbarelse och sanna undervisning avvisas till förmån för den s.k. vetenskapliga synen att Bibeln är ett alltigenom mänskligt dokument om människors trosföreställningar och myter.

Förnekelsen av Gud som en levande verklighet går hand i hand med en förnekelse av otrons katastrofala roll i mänsklighetens historia. Ateismen är en förblindande makt, hävdar Bibeln. Genom att förneka Skaparen och handla i strid med hans vilja har människan ”förblindats av sina falska föreställningar” (Rom. 1:21). Människans historia med ständig revolt mot den ende sanne Guden och hans goda vilja vittnar om syndens makt att bedra: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen” (Rom. 1:25). Avfallet från ”Guds sanning” har lett till att tilliten till Skaparen av himmel och jord ersatts av tillit till mänskliga tankar och människogjorda avgudar av olika slag. Här är det fråga om en verklig övertro på människan och den vetenskap som bara räknar med inomvärldsliga orsaker. Ateistens tro att skapelsen har skapat sig själv är ett uttryck för just det Paulus talar om, nämligen en dyrkan av det skapade i stället för Skaparen. Inför skapelsens under, som det är svårt att komma ifrån också för en ateist, kan han därför säga: ”Se, vilka förunderliga ting naturen kan skapa”, inte: ”Se, vilken förunderlig Skapare vi har.”

Men Gud har inte bara uppenbarat sin storhet och makt genom vad han skapat (= den allmänna uppenbarelsen), utan också genom sina ingripanden i ord och handling i Israels historia, bevittnade av en rad ögonvittnen (= den särskilda uppenbarelsen). Detta går som en röd tråd genom hela Bibeln och Bibeln är noga med att understryka att det finns ögonvittnen till de flesta av dessa händelser. ”Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som HERREN er Gud har gjort med er i Egypten inför dina ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är Gud: Det finns ingen annan än han” (5 Mos. 4:33-35).

Som särskilda registratorer och förmedlare av Guds ord och av vad som ägt rum genom Guds uppenbarelse i Israels historia utsågs Mose och profeterna före Kristi födelse och apostlarna i samband med Jesu gärningar. Apostlarna utsågs att bevittna uppfyllelsen av Guds löften i Moses och profeternas skrifter. Att profetiorna i Gamla testamentets skrifter är sanna bevisas av att de går i uppfyllelse: ”När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat” (5 Mos. 18:22). Gång på gång betonas i Matteusevangeliet att Jesu ord och gärningar är uppfyllelsen av vad HERREN redan hade sagt genom någon av sina profeter (se Matt. 1:22; 2:15, 23; 4:14; 8:17; 21:4). När en lärjunge med svärd ville hjälpa Jesus så att han inte greps, sa Jesus: ”Menar du att jag inte kan be min Far att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?” (Matt. 26:53-54). ”Allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas” (Matt. 26:56). ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1f).

Vittnesbörden om ”Guds väldiga gärningar”

Syftet med Bibelns många vittnesbörd om Guds väldiga gärningar är att öppna ögonen på andligt blinda så att de ser vem den ende sanne Guden är, nämligen en levande verklighet, inte en påhittad idé. Genom sina under inför många ögonvittnen vill Gud överbevisa människor om att en ateistisk historiesyn är falsk. Bibeln är med andra ord helt oförenlig med den ateistiska vetenskaps- och historiesynen. Om de många händelser i Bibeln som vittnar om Guds väldiga makt som en historisk verklighet tolkas om för att harmoniera med en ateistisk vetenskapssyn, saboteras vad Bibeln vill uppnå, nämligen att vi ska ära och prisa Gud för hans väldiga gärningar. Bibelns lovsångsbok Psaltaren avslutas med uppmaningen: ”Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. . . Må allt som andas prisa HERREN! Halleluja!” (Ps. 150:2, 6).

Jesu underverk inför många vittnen var så uppenbara att förnekarna fick stora problem. När Jesus botade en man som var blind från födelsen, försökte fariseerna först förneka att mannen hade varit blind. Men föräldrarna bekräftade ”att han är vår son och att han föddes blind” (Joh. 9:20). Förnekelsen att Jesus var den utlovade Messias blev så problematisk att bevisen för detta måste undanröjas. ”Redan då hade nämligen judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan” (Joh. 9:22).

När Jesus uppväckte den döde Lasarus inför en stor mängd människor, blev situationen än allvarligare för fariseerna, eftersom många judar som sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom (Joh. 11:32-45). ”Översteprästerna och fariseerna sammankallade då Stora rådet och sa: ’Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket… Från den dagen planerade de för att döda honom” (Joh. 11:47-48, 53).”Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda…  En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom dit inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då beslöt översteprästerna att döda Lasarus också, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (Joh. 12:1, 9-10). Men tvivel och otro har ett starkt grepp över människors sinnen. Johannes konstaterar: ”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom” (Joh. 12:37).

---

Vill bara förvarna om att bibelsynsdebatten här på bloggen tar en ny runda, jag kommer att lägga ut gästblogginlägg av docenten i Gamla Testamentets exegetik, Seth Erlandsson, inom någon eller några dagar.

Jag fortsätter också mitt skrivande med en översiktlig analys av teologiska trender i vår tid.

En spännande söndag i Elimkyrkan med ett antal olika gudstjänster. Vanlig traditionell svensk gudstjänst klockan 11.00, gudstjänst i Skärholmen 11.00, gudstjänst på franska 13.30, på ryska 13.30, för etiopier 16.00 och gudstjänter i Hallonbergen och Kungshamra sen eftermiddag. Den sistnämnda är vårt senaste pionjärprojekt och premiär för en första gudstjänst någonsin i området.

Vi hade vårt första dop för i år i 11-gudstjänsten, då en person med iransk-muslimsk bakgrund blev döpt. Stor glädje.

Att hålla på med pionjärprojekt och församlingsplanteringar är konstanta bekymmer och utmaningar, och samtidigt så mycket glädjeämnen.

Genom att hålla på med olika församlingsplanteringar och pionjärprojekt, kan vi nå mycket fler människor än om vi koncentrerar all verksamhet till ett språk och en plats, och en tidpunkt.

Notera, Emanuel Karlstens föreläsning ikväll om kyrkor och sociala medier i Elimkyrkan, Storgatan 26, vid Östermalmstorg, Stockholm, direktsänds här på bloggen i en webb-TV-sändning som ordnas av Nils Bryntesson. Vi börjar klockan 19.00. Vi ses då.

Här är en länk till min ledare i Världen Idag idag. Har skrivit om frågan om kristna församlingens inre liv och vår ambition att vara en profetisk röst i samhället. Och att de två sakerna hänger ihop.

Ledaren anknyter till hela debatten om adventsuppropet.

Vad tycker du om mitt resonemang om församlingsliv och på vilken grund vi kristna kan säga något i samhällsdebatten?