Elimkyrkan har ju köpt den gamla baptistkyrkan Salem på i bästa tänkbara läge på Södermalm i Stockholm. Vi köpte kyrkan av Baptistsamfundet under 2012. Anledningen är att Salemkyrkan är mycket större än Elimkyrkan, och vi har där helt andra expansionsmöjligheter som församling. Elim rymmer 150-200 i största kyrksalen, Salem kommer att rymma minst 520.

I går hade vi en röjningsdag i Salemkyrkan då vi slängde en massa skräp. En omfattande renovering av byggnaden håller nu på att sätta igång. Vi flyttar över dit under sommaren 2013, men en invigning av en nyrenoverad kyrka blir först i början av 2014 någon gång. Här är några bilder från gårdagens städdag.

Förhållandet till kyrkbyggnad är inte någon enkel fråga. Det finns två motstrida strömningar i kristna kyrkans historia. Dels ”house church” historien där fokus är på relationer, mindre informella samlingar, framförallt i olika hem. Ibland när kristna kyrkan lever under förföljelse och är förbjuden har man inget alternativ, man måste jobba på det sättet.

Det andra alternativet är den historiska kyrkosynen, där kyrkbyggnaden får en status liknande templet i Gamla Testamentet. Byggnaden blir sakral, och blir en särskild plats för att möta Gud.

Det synsättet är det vanliga inom de historiska kyrkorna och Svenska kyrkan.

Inom frikyrkorörelsen har vi gått från en historia där vi revolterat mot Svenska kyrkans sakralisering av kyrkbyggnaden, vi startade bönehus, kapell m.m. Men de senaste femtio åren har frikyrkorna alltmer gått över till att kalla byggnaden för kyrka.

Jag har ju under många år jobbat med församlingsgrundande och kristet kommunitetsliv. Så jag har erfarenhet av den ena ytterligheten. Har använt gymnastiksalar, biografer, skolmatsaler, klassrum, skolaulor, fritidsgårdar, föreningsgårdar m.m. som gudstjänstlokal. Håller man på så ett antal år försvinner dock romantikens skimmer.

Är en församling ganska liten så är det enkelt att jobba på ett informellt sätt och mest med hemmen som bas. När en kristen gemenskap blir större och man jobbar med olika sorts sammankomster blir det dock svårt att praktiskt hantera.

Att arbeta i sekulariserade Stockholm, som saknar alla former av kristna traditioner i samhället, har jag dock sett det som en stor fördel att arbeta utifrån en etablerad kyrkbyggnad. Det är enklare för människor som helt saknar kristen bakgrund att ha något hum om vad det handlar om, och det skapar mindre misstänksamhet än om gudstjänsten är i en matsal eller skolaula. Lever man i en starkt sekulariserad miljö är en kyrkbyggnad en fördel för att bjuda in folk som är helt kyrkovana. Det är min Stockholmserfarenhet.

Det är de troende som är Guds byggnad, templet. Visst. Men det är inte fel att ha större mötesplatser och gudstjänstlokaler som människor kan identifiera och få kännedom om, och få en viss bild av att det där drivs någon form av kristen verksamhet.

Kyrkan och kyrkbyggnaden är bara en byggnad, javisst. Men den kan bli som en ”stav” i Mose hand, ett naturligt redskap för att användas av Gud, en plats där Guds ord kan förkunnas, där bön och tillbedjan kan pågå, och dit människor kan bjudas in för att höra evangeliet.

En missionsstation där troende kan utrustas för att sedan sändas ut i samhället och ut i staden.

Nu ordnar vi i Elimkyrkan tillsammans med Korskyrkan och Citykyrkan i Stockholm, en New Wine ledarkonferens 19-21 mars. All information om konferensen hittar man här.

Huvudtalare och vår specielle gäst är Randy Clark från USA som också gästade Sverige tillsammans med Bill Johnson i augusti 2011 för den stora ledarkonferens som hölls i Malmö.

Under tre dagar kommer vi nu att få den möjligheten att lära oss mer om hur vi kan betjäna människor på samma sätt som Jesus gjorde.

Dag ett: Hur betjänade Jesus människor? Dag två: Hur gjorde den första församlingen? Dag tre: Hur kan vi betjäna på samma sätt som Jesus?

Randy Clark driver organisationen Global Awakening www.globalawakening.com.

 

Fick veta i efterhand att jag var med i ett klipp ikväll i Lena Philipsons program om Konstkuppen. Tittade i efterhand, det var ett gammalt klipp från en intervju för Aktuellt-nyheterna, för cirka 7 år sedan, då vi var 14 religiösa ledare inklusive judar och muslimer som skrev på DN debatt och argumenterade för att behålla den gamla äktenskapslagstiftningen. Det jag säger i intervjun är att vi i kyrkan försöker hjälpa homosexuella att komma ifrån sin homosexualitet. Det är väl i stort sett kriminellt att säga en sådan sak i dagens Sverige, och i kristenheten blir man mest hånad. Men så har kristna kyrkan jobbat med frågan i alla tider, både protestanter, katoliker, pingstvänner m.fl.

Predikade i söndags i Elimkyrkan om vad vi kan lära oss idag av Israels barn vandring genom Röda havet. Här är länken till audiversionen http://www.elimkyrkan.org/infor-roda-havet/

Använder en historisk-allegorisk tolkning av bibeltexten, för att enligt NT:s riktlinjer hitta lärdomar för våra kristna liv idag.

Pekar på hur vi kan hantera förskräckelse, de hade berg på sidorna, Farao bakom sig och hav framför sig. Pekade på stavens symbolik, vi gör det lilla vi kan, på det naturliga planet, och Gud gör det stora miraklet.

Tycker att denna typ av predikan visar skillnaden på att vi tror på att det är sant det som står i Bibeln, eller om det bara är nedtecknade myter med tvivelaktig historiskt värde.

Ska fortsätta denna vecka min genomgång av moderna strömningar inom teologin. Återkommer.

 

Nu har en milstolpe passerats. Ikväll har skrivits kommentar nummer 25.000 på min blogg, det har alltså skrivits totalt 25.000 kommentarer sedan jag började blogga sommaren 2008. Och jag som ibland blir kritiserad för att både tysta debatt, och att folk inte vågar kritisera mig – det är nog bland de märkligaste invändningar jag har stött på under de 4,5 åren som bloggare.

Den som skrev kommentar nummer 25000 var Tommy Wasserman. Så här skrev han under mitt inlägg om att jag nu avslutar bibelsynsdebatten: ”Hej, jag har inte ryckt något citat från baksidan. Jag har talat om att Nils Olov Nilsson skrivit rekommendation för Walstons bok – du vet en sån där ”blurb” på baksidan där olika personer rekommenderar boken. Du får själv sätta dig in i vad Walstons bok handlar om och fundera på om frågan han diskuterar är viktig inom Pingströrelsen eller ej.” Det var ett svar till Jonas Rosendahl.

Mitt förra blogginlägg var ett första försök att bena ut något av de olika teologiska strömningar som rör sig i tiden. Indelningen i liberal teologi – evangelikal teologi och konservativ/fundamentalistisk teologi fångar inte längre upp dagens skillnader. Inte minst blir jag själv konfunderad när jag ständigt för fram evangelikala mainstream-ståndpunkter och ofta får mothugg från personer som rör sig i evangelikala sammanhang. Min känsla här är att det pågår teologiska positionsförflyttningar som man behöver få klarhet i. Inte minst är det viktigt hos kristna samfund med en tydlig hållning i bibelsyn och teologisk inriktning, att ta en öppen debatt om teologiska positionsförskjutningar. Ska man förändra teologisk inriktning i ett samfund måste det göras i en öppen debatt, inte genom smygförskjutningar från en teologisk utbildningsanstalt  eller från annat håll. Vid ett tillfälle sade Niklas Piensoho till mig att Missionskyrkan utvecklats i liberalteologisk riktning under många år, men det har skett smygande, det har aldrig fattats ett beslut någonstans om detta. Jag tycker att det är mycket olyckligt om större teologiska förskjutningar och förändringar i bibelsyn görs stegvis och smygande. Bättre med en öppen debatt och där ståndpunkterna redovisas, så får minoriteten ta ställning till hur man ska förhålla sig till de majoritetsbeslut som fattas, om man kan leva med dem eller inte.

I mitt förra blogginlägg skissade jag på tre teologiska strömningar som jag tror påverkar svensk teologiutbildning och svensk teologisk diskussion för närvarande, inte minst bland frikyrkliga och evangelikalt orienterade samfund.

Jag skrev om postliberal teologi, narrativ teologi och postevangelikalismen. Dessa tre teologiska strömningar har mycket gemensamt och tangerar varandra. Den postliberala teologin konfronterar mot liberala teologin, genom att man vill värna om det kristna språket och tradtionen, och de autentiska bibliska berättelserna. Liberala teologin vill mer anpassa kyrkan till moderniteten och en språkdräkt som passar moderna människor, vill skala bort det i kristna tron som inte passar in i en modern världsbild. En fara jag dock ser med postliberal teologi och narrativ teologi är att man är otydlig både i bibelsynsfrågan och i tron på de kristna lärosatserna. Narrativa teologin vill se Bibeln mer ur ett fågelperspektiv, se de stora dragen, och kan då lätt bli mycket tidsanpassad i konkreta frågor. Postliberala teologin behåller språket och bibelberättelserna, men kan radikalt skilja sig från evangelikal teologi genom att man luckrar upp både Bibelns historicitet, det blir inte någon central fråga, och sanningsinnehållet i de kristna dogmerna och lärosatserna. Postevangelikalismen fångar ju upp många olika reaktioner på evangelikal teologi, och det kan bl.a. handla om frågorna om tron på Bibelns historicitet och att de kristna lärosatserna är sanna, inte bara uppfattas som sanna av en viss kategori av människor.

Frälsningsarméofficeren Patrik Olterman som präglats av nya teologiska strömningar skriver så här på sin blogg bl.a. om postliberal teologi: ”Post-liberalismen är baserad på narrativ teologi, dvs. “den narrativa teologin ser bibeln och den kristna tron som berättelse snarare än summan av dogmer och trosartiklar”. Den postliberala eller narrativa teologin ställer sig i stark kontrast till den liberala och modernistiska individualismen och ser istället bibel texten inte bara i historisk kontext utan i ett vidare perspektiv som tar hänsyn till kultur, berättar tradition både nutida och samtida med bibelns texter. Istället för att stirra sig blind på den historiska kontexten så läser man bibelns berättelser som en fantasi-handling där berättelsen föds på nytt och omtolkas (från sin historiska kontext, med stor respekt för dess samtida kultur och tradition) in i vår egen kontext och in i vår egen nutida kristna gemenskap och tradition. Teologen Walter Brueggemann kallar detta för “fantasifullt ihågkommande” som menar att: “the traditioning process of retelling does not intend to linger over old happening, but intends to recreate a rooted, lively world of meaning that is marked by both coherence and surprise in which the listening generation, time after time, can situate its own life”.

Denna post-liberala teologi ligger till grund för mycket av det tänkande som idag utgör emergent church. Men där har man upptäckt att det inte räcker med en ny hermenevtik (ett nytt sätt att läsa och förstå bibeln) utan man behöver en ny praktisk teologi (dvs. hur lever vi ut vår teologi och hur formar vi vår nutida tradition och liturgi med denna post-liberala hermenevtik. När man börjar ställa dessa frågor tar man nästa steg ut i progressiv teologi. Den progressiva teologin är vad som händer när den kristna kyrkan lyssnar till rösterna från befrielse teologin, feminist teologin och den sekulära kritiken av den traditionella kyrkan.”

Vad är då progressiv teologi?

Olterman beskriver progressiva teologins kännetecken på följande sätt:

• En andlig livfullhet och uttrycksfullhet som inkluderar medverkande, konstnärlig och levande gudstjänst med en stor variation av andliga ritualer som innefattar allt ifrån ortodox till modern liturgi.
• Intellektuell integritet som inkluderar en en villighet att ifrågasätta
• Ett bejakande av mänsklig mångfald
• Ett bejakande av den Kristna tron med en samtidig respekt för andra trosinriktningar och religioner
• Ett starkt ekologiskt medvetande och överlåtelse till ekologiska initiativ.

Enligt Wikipedia har progressiv teologi följande viktiga kännetecken: ”strong emphasis on social justice or care for the poor and the oppressed (often identified as minority groups) and environmental stewardship of the Earth.”

En debatt som vi hade på sjuttiotalet som fångar upp något av denna dimenision, var diskussionen om sociala evangeliet, ”social gospel”. Kritiken mot sociala evangeliet då från evangelikalt håll var att det blev överbetoning på en renodlad inomvärldslig kristendom, frälsning och omvändelse var inte i fokus, utan endast åtgärder för att förbättra världen. Det blev att sätta en ny kostym på människan, inte att se en ny människa i kostymen.

Att Evangeliska frikyrkans styrelse för 4-5 år sedan beslutade att lämna Diakonia, var uttryck just för detta, för mycket av ”social gospel”, EFK menade att det måste vara en balans mellan social rättvisa och förkunnelsen av evangeliet till frälsning och omvändelse.

Jim Wallis och Sojourners brukar räknas som ett typiskt exempel på progressiv teologi. Shaine Claibourne ett annat exempel. På Wikipedia kan man hitta följande definition på progressiv kristendom och teologi: ”Progressive Christianity is an approach to the Christian faith that is influenced by post-liberalism and postmodernism and: proclaims Jesus of Nazareth as Christ, Savior, and Lord; emphasizes the Way and teachings of Jesus, not merely His person; emphasizes God’s immanence not merely God’s transcendence; leans toward panentheism rather than supernatural theism; emphasizes salvation here and now instead of primarily in heaven later; emphasizes being saved for robust, abundant/eternal life over being saved from hell; emphasizes the social/communal aspects of salvation instead of merely the personal; stresses social justice as integral to Christian discipleship; takes the Bible seriously but not necessarily literally, embracing a more interpretive, metaphorical understanding; emphasizes orthopraxy instead of orthodoxy (right actions over right beliefs); embraces reason as well as paradox and mystery — instead of blind allegiance to rigid doctrines and dogmas; does not consider homosexuality to be sinful; and does not claim that Christianity is the only valid or viable way to connect to God (is non-exclusive).”

Jim Wallis brukar själv beteckna sig som evangelikal genom att han håller fast vid omvändelsens och pånyttfödelsens betydelse, och så vitt jag vet håller fast vid en evangelikal bibelsyn och grundläggande kristna lärosatser. Progressiv teologi kan förenas med evangelikal kristendom eftersom mycket i både Gamla och Nya testamentet handlar om etiska konsekvenser av tron, som handlar om barmhärtighet, tänka på de utsatta, de fattiga, stå upp för de förtryckta. Även att värna om miljöfrågor är fullt förenligt med evangelikal kristen tro. En av de första kristna tänkarna att ta tag i miljöfrågorna var Francis Schaeffer, som kan klassificeras som en mycket konservativ evangelikal.

Så det blir en glidande skala, om man betonar sociala rättvisefrågorna på bekostnad av evangelisation, omvändelse och tron på kristna trons grundläggande läror, har man utan tvivel glidit bort från vad som kan kallas för evangelikal kristen tro. Men det som räknas som progressiv teologi kan också rymmas inom ramen för evangelikalismen.

Ett svenskt exempel på en progressiv teolog som hållit sig inom de evangelikala riktmärkena, är enligt min mening Harry Månsus.

Några andra strömningar är postsekulär teologi, postmodern teologi och radikal ortodoxi. Jag vill kortfattat redogöra för hur jag uppfattar dessa strömningar. Det blir nästa blogginlägg.

Teologi handlar om Gud och läran om Gud. Är därför en helt avgörande verksamhet. Även kristna som visar distans mot intellektualiserande teologi, men som har Bibeln som rättesnöre för lära och liv behöver ändå utgå från någon form av teologisk reflektion. Teologi handlar ju bland annat om hur vi läser Bibeln och sammanställer och tolkar det som står i Bibeln.

Med den gamla lutherska enhetskyrkan fanns det en tydlig gemensam teologisk referensram i Sverige som präglade prästutbildning, predikningar och teologin. Med frikyrkorörelsens framväxt uppstod spänningar även teologiskt, EFS, metodismen, baptismen, missionsförbundet hade en tydlig teologisk profil. Även om missionsförbundarna och baptisterna och fribaptisterna tolkade Bibeln något olika i vissa frågor, hade man ändå en gemensam ganska bokstavstroende bibeltolkningsmodell.

Teologin har dock blivit allt spretigare och det finns ett antal olika influenser. Det gör situationen komplicerad i dagens svenska kristenhet. Att den teologiska spretigheten inte skapar mer splittring än den gör, beror nog mest på att den breda kristna allmänheten är ganska teologiskt omedveten och att vi har kyrkoledare som mer är pragmatiker än teologer.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi valt att ha en evangelikal grundsyn och Lausannedeklarationen som en gemensam referensram kring hur vi ser på Bibeln. En grundläggande evangelikal utgångspunkt är att Bibeln innehåller Guds uppenbarelse, den är tillgänglig och förståelig för den vanlige troende, och den är absolut sann. De grundläggande kristna läror man hittar i Bibeln, som t.ex. uppståndelsetron, guds kallelse av Abraham, syndafallet, synen på äktenskapet, det är sant och begripligt och kan tillämpas i den kristna församlingen.

Det här blogginlägget syftar bara till att reda ut begreppen kring några av de olika teologiska inriktningar som finns idag. Man bör notera att det handlar inte om vattentäta skott. Klassificeringar av detta slag är trubbiga. Jag håller mig nu inom det protestantiska fåran.

Jag tror dock att det är nödvändigt med denna typ av diskussion för att man inte ska tala förbi varandra.

Jag uppfattar mig nog som att jag står för en evangelikal kristen grundsyn med öppenhet både för karismatik och bred ekumenik. Min tolkning av evangelikalism är inte kulturfientlig, vetenskapsfientlig eller samhällsfientlig. En socialt engagerad evangelikalism vill jag stå för.  I min bok ”Efter detta” visar jag nog större respekt för historiska kristna arvet och de historiska kyrkorna, mer än vad som är mainstream inom evangelikalismen. Det kommer nog att prägla även min nästa bok om korset och försoningen.

Jag uppfattar som att evangelikalismen har sina rötter i väckelserörelserna alltifrån pietismen, till baptismen, till pingströrelsen, till EFS, frälsningsarmén etc.

Vår tid präglas dock av en stor nivå av teologisk spretighet. På denna blogg har diskuterats termerna liberal, evangelikal och fundamentalist. Det kanske var beteckningar som var relevanta för 100 år sedan, jag uppfattar nog att dagens situation som betydligt mer komplex. Evangelikalism har ju varit ett försök att hitta en position mellan liberal teologi och fundamentalism. Man bör dock komma ihåg att fundamentalismen i sitt ursprung var ett försök att försvara kristna trons sanning och Bibelns sanning mot de liberala attackerna, på den punkten finns det en samstämmighet mellan klassisk kristen fundamentalism och evangelikalism.

Här gör jag ett försök att skissa på några olika teologiska skiljelinjer som man märker i dagens debatter, litteratur och förkunnelse.

1. Postliberal.

Postliberal teologi brukar ibland användas som beskrivning av en viss teologisk inriktning. Det är en reaktion mot liberala teologin och ett försök att skapa en mellanposition mellan liberal teologi och konservativ teologi. En viktig definition av detta kom genom amerikanske teologen George Lindbeck som 1984 kom med boken ”The Nature of Doctrine: Religion and Theology in a Postliberal Age”. Arne Rasmusson är en svensk teolog som man kan klassificera på detta sätt. Hauerwas är en känd amerikansk teolog som brukar räknas som postliberal. En definition man kan hitta på nätet är: ”The postliberals argue that the Christian faith be equated with neither the religious feelings of romanticism nor the propositions of a rationalist or fundamentalist approach to religion and theology. Rather, the Christian faith is understood as a culture and a language, in which doctrines are likened to a ”depth grammar” for the first-order language and culture (practices, skills, habits) of the church that is historically shaped by the continuous, regulated reading of the scriptural narrative over time.”

En intressant fråga är hur postliberal teologi skiljer sig från evangelikalism.

Jag märker att i vissa bloggdebatter jag hamnar i, så verkar det som om mina debattmotståndare är präglade av postliberala idéer. Handlade inte fyrkedebatten för några år sedan om postliberal teologi kontra evangelikal teologi? Jag vet inte, det är en hypotes endast.

Det postliberala kännetecknas av att man vill värna om innehållet i den kristna tron, och det kristna språket, man vill utgå från tron och Bibelns tankevärld.

Liberal teologi kännetecknas ju av att man i väldigt hög utsträckning anpassar sig till moderna vetenskapen och det moderna samhället. Därför hamnar man i en kritik och ett avståndstagande mot de övernaturliga inslagen i kristendomen. Här reagerar det postliberala.

Jag får dock intrycket av att det postliberala synsättet dock i alltför stor utsträckning gör kristendomen till sociologi. Tron formas och uttrycks i den kristna gemenskapen – det är naturligtvis rätt och riktigt, men trons sanningsanspråk måste ha en fastare grund än så. Jag uppfattar postliberal teologi som svag när det gäller sanningsfrågan, man tycks inte tro att det finns kristna dogmer utanför den kristna gemenskapen. Finns det en absolut sanning som förkunnas genom skriften och genom den av Gud inspirerade bibeltexten.

Jag får känslan av att postliberal teologi hamnar i samma typ av relativisering som präglar postmodern teologi och liberal teologi. Samtidigt kan man ju hävda att liberal teologi inte hamnar i relativisering, den kommer ju med ganska exakta påståenden om hur man tolkar tron och ger ganska färdiga svar på hur kristna tron är.

Jag får intrycket av att postliberal teologi har anammat ett relativt sanningsbegrepp, kristna doktriner är sanna i en gemenskap som tror på dem, de har inte ett sanningsvärde utöver detta. Och här krockar det i grunden med ett evangelikalt synsätt som utgår från att Gud har talat och det han säger är sant och är en högre nivå av kunskap än vad vi människor kan uppnå genom t.ex. inomvärldslig vetenskaplig metod.

Det verkar som att den evangelikale brittiske teologen Allister McGrath anser att postliberal teologi och evangelikal teologi inte är förenligt, utifrån mina mycket begränsade kunskaper är jag benägen att hålla med honom.

En annan skillnad mellan postliberal teologi och evangelikalism är att det postliberala betonar tolkningen av Bibeln, och gör den till avgörande. Att Bibeln uttrycker en sanning som finns där, även om min tolkning är begränsad, är en evangelikal hållning.

Skillnad i synsätt på historiciteten i Bibeln tror jag också uppkommer i jämförelsen mellan postliberal och evangelikal. Den postliberale betonar Bibeln som berättelse, betonar det bibliska språket, betonar betydelsen av vår tolkning- på bekostnad av hävdandet att det är faktiskt sant och det faktiskt har hänt det som jag läser i Bibeln.

Det finns teologer som rör sig i gränstrakterna mellan ett postliberalt synsätt och evangelikalism, Grenz brukar väl räknas som en sådan.

2. Narrativ teologi.

Narrativ teologi är ett annat begrepp som i viss utsträckning liknar postliberal teologi. Poängen är att presentera Bibelns innehåll mer som berättelser, mer än som lärosatser och systematisk teologi. En som har gjort sig känd som förespråkare av narrativ teologi är Rob Bell och den församling där han tidigare var pastor, Mars Hill. Ansatsen är bibelcentrerad men en svaghet när man inte har fokus på läror och en systematisk sammanställning av vad Bibeln lär i en viss fråga, att man som andra teologiska riktningar kan hamna i ett teologiskt gungfly. Det behöver dock inte vara så. Rob Bells bok om ”Love Wins” kan utan tvivel klassas som systematisk teologi, däremot kan man hävda att det inte är någon bra form av systematisk teologi. Narrativ teologi behöver dock inte innebär uppmjukning av grundläggande kristna lärosatser, läser man Mars Hills hemsida så ser man ett försvar av Adam och Evas historicitet, Abrahams historicitet, det beskrivs inte bara som allegoriska berättelser. Narrativa teologin betonar också betydelsen av att berättelsen lever bland Guds förbundsfolk. Samtidigt finns det här samma svaghet som med det postliberala synsättet, man tycks överge kravet på någon form av objektiva sanningskriterier för kristen tro. Samtidigt är Guds ord överlåtet till kristna kyrkan som ytterst svarar för dess sanning, men är då inte begränsad till en smalare kristen gruppering.

Ett synsätt inom narrativa teologin som är helt förenligt med en evangelikal grundsyn, är att se på Bibeln som en helhet. Jag håller med om att Bibelns helhetssyn måste koordineras med att formulera lärosatser, lärorna måste grundas i Bibelns stora berättelse. Det kan jag hålla med om.

Andra strömningar är postsekulär teologi, radikal ortodoxi, progressiv teologi m.m.

3. Post-evangelikalism

Post-evangelikalism är en annan strömning. Det är framförallt en kritik mot evangelikalism och uttryck för personer och rörelser som distanserar sin från en evangelikal kristen grundsyn. I vissa avseenden är detta ett amerikanskt fenomen och bl.a. uttryck för kritik mot den högerpolitisering som har präglat amerikansk evangelikalism. Men det handlar också om att ifrågasätta tron på Bibelns ofelbarhet, Bibelns historicitet, att mer tro på vetenskap än Bibeln, och den typen av frågor. Kritik mot bristande ekumenik och socialt enagemang räknas också in i denna strömning. Denna strömning kan sammanfattas i kritik mot vissa evangelikala yttringar.

En person som Brian McLaren kan man nog klassa som i rörelse i riktning mot post-evangelikalism i varje fall.

4. Postsekulär teologi.

Postsekulär teologi är en annan strömning som ganska mycket påminner om postliberala synsättet. Hauerwas räknas även här som en viktig inspirationskälla.

Andra strömningar är postsekulär teologi, radikal ortodoxi, progressiv teologi m.m.

Jag återkommer, blogginläggen får inte bli för långa.

 

 

Boka in högintressant föreläsningskväll med Emanuel Karlsten i Elimkyrkan, Stockholm, torsdag 17 jan. 19.00. Här är länk med info om evenemanget http://www.elimkyrkan.org/kyrkan-och-sociala-medier-en-kvall-med-emanuel-karlsten/. Han ska tala över ämnet ”kyrkan och sociala medier”. Sprid denna info.

Bra Susanna Birgersson på DN:s ledarsida som idag skriver signerat och hävdar att kristna är den mest förföjlda gruppen i världen. Läsvärd artikel. Ett problem som behöver uppmärksammas mer i allmän debatt.

Har levt med rejäl hjärnskakning nu sedan 15 december, idag var första dan jag har känt mig bättre. Förhoppningsvis ska jag kunna börja jobba normalt senare i veckan.

Tillsammans med yngste sonen besökte jag Hillsongs nyårskonferens hos Hope Church i Märsta nyårsdagens kväll, konferensen Encounter som Hillsong ordnar tillsammans med några andra församlingar av liknande inriktning. De har en fantastisk förmåga att skapa en gudstjänstkultur som når och tilltalar unga människor. Och en bibelförankrad förkunnelse som utmanar till överlåtelse och efterföljelse. Tycker att Andreas Nielsen har en unik evangelistisk gåva. Lärorikt och inspirerande. Är glad över att Elimkyrkan har kunnat stötta Hillsong genom att de har kunna använda våra lokaler för samlingar under veckorna.

Greger Andersson ställer intressanta frågor som kommentar på mitt senaste blogginlägg. Har intresse av att fortsätta driva teologidebatter utifrån min blogg. Ska fundera över detta.

Försöker nu återuppta skrivandet av min nästa bok, om korsets kraft och kristna försoningsläran.

Läser just nu Luthers Galaterbrevskommentar. När jag läser Luther har jag svårt att förstå mig på att någon ny form av bibelläsning och bibeltolkning uppstod på 1800-talet, tidigt 1900-tal genom evangelikalism och konservativ teologi.

Läser också Arne Fritzon och Sofia Camnerins bok om försoningen. De har verkligen grubblat över frågorna, men jag är något förundrad över hur akademiska och moderna teologer så till den milda grad betonar förförståelsen och tolkningsmodeller. Det tycks inte gå att läsa Bibeln längre, man fastnar i sina olika positioner i hur man tolkar Bibeln. Och då blir ju bibeltexterna helt plötsligt sekundära. Att diskutera olika teologers tolkningsmodeller kommer i första hand, bibeltexterna i andra hand. Där ställer jag mig mycket tveksam till metoden.

Men det resonemanget får jag utveckla i den kommande boken. Sofia hamnar också i en tolkningsmodell av korset som blir helt Abelardsk. Korset är ett exempel, Gud led, Gud drabbades av det onda, och det inspirerar oss som lider, och drabbas av det onda.

Det kommer jag också att skriva om i kommande boken. Sofia Camnerin går ju betydligt längre än Waldenström som inte var någon konsekvent Abelardare.

Abelard var en teolog på tusentalet som i polemik med Anselm menade att Jesus inte inte tog på sig syndens straff på korset och Guds vrede. Jesu lidande på korset var ett exempel för oss.