Elimkyrkan har ju köpt den gamla baptistkyrkan Salem på i bästa tänkbara läge på Södermalm i Stockholm. Vi köpte kyrkan av Baptistsamfundet under 2012. Anledningen är att Salemkyrkan är mycket större än Elimkyrkan, och vi har där helt andra expansionsmöjligheter som församling. Elim rymmer 150-200 i största kyrksalen, Salem kommer att rymma minst 520.
I går hade vi en röjningsdag i Salemkyrkan då vi slängde en massa skräp. En omfattande renovering av byggnaden håller nu på att sätta igång. Vi flyttar över dit under sommaren 2013, men en invigning av en nyrenoverad kyrka blir först i början av 2014 någon gång. Här är några bilder från gårdagens städdag.
Förhållandet till kyrkbyggnad är inte någon enkel fråga. Det finns två motstrida strömningar i kristna kyrkans historia. Dels ”house church” historien där fokus är på relationer, mindre informella samlingar, framförallt i olika hem. Ibland när kristna kyrkan lever under förföljelse och är förbjuden har man inget alternativ, man måste jobba på det sättet.
Det andra alternativet är den historiska kyrkosynen, där kyrkbyggnaden får en status liknande templet i Gamla Testamentet. Byggnaden blir sakral, och blir en särskild plats för att möta Gud.
Det synsättet är det vanliga inom de historiska kyrkorna och Svenska kyrkan.
Inom frikyrkorörelsen har vi gått från en historia där vi revolterat mot Svenska kyrkans sakralisering av kyrkbyggnaden, vi startade bönehus, kapell m.m. Men de senaste femtio åren har frikyrkorna alltmer gått över till att kalla byggnaden för kyrka.
Jag har ju under många år jobbat med församlingsgrundande och kristet kommunitetsliv. Så jag har erfarenhet av den ena ytterligheten. Har använt gymnastiksalar, biografer, skolmatsaler, klassrum, skolaulor, fritidsgårdar, föreningsgårdar m.m. som gudstjänstlokal. Håller man på så ett antal år försvinner dock romantikens skimmer.
Är en församling ganska liten så är det enkelt att jobba på ett informellt sätt och mest med hemmen som bas. När en kristen gemenskap blir större och man jobbar med olika sorts sammankomster blir det dock svårt att praktiskt hantera.
Att arbeta i sekulariserade Stockholm, som saknar alla former av kristna traditioner i samhället, har jag dock sett det som en stor fördel att arbeta utifrån en etablerad kyrkbyggnad. Det är enklare för människor som helt saknar kristen bakgrund att ha något hum om vad det handlar om, och det skapar mindre misstänksamhet än om gudstjänsten är i en matsal eller skolaula. Lever man i en starkt sekulariserad miljö är en kyrkbyggnad en fördel för att bjuda in folk som är helt kyrkovana. Det är min Stockholmserfarenhet.
Det är de troende som är Guds byggnad, templet. Visst. Men det är inte fel att ha större mötesplatser och gudstjänstlokaler som människor kan identifiera och få kännedom om, och få en viss bild av att det där drivs någon form av kristen verksamhet.
Kyrkan och kyrkbyggnaden är bara en byggnad, javisst. Men den kan bli som en ”stav” i Mose hand, ett naturligt redskap för att användas av Gud, en plats där Guds ord kan förkunnas, där bön och tillbedjan kan pågå, och dit människor kan bjudas in för att höra evangeliet.
En missionsstation där troende kan utrustas för att sedan sändas ut i samhället och ut i staden.