Jag tror att jag avslutar bibelsynsdebatten för den här gången. Det har varit en omfattande debatt, tack till er alla som skrivit kommentarer. Jag tror att jag har blivit något klokare av allt som har skrivits. Har också lovat att följa upp vissa trådar som har kommit fram.

Jag är dock intresserad av att fortsätta ta upp denna typ av frågor framöver. De som sympatiserar med min inställning i dessa frågor, och som studerar teologi någonstans, får gärna höra sig till mig med exempel på saker som kan diskuteras och problematiseras. Gärna utdrag från föreläsningar, kurslitteratur eller annat material, som man kan ha som underlag för en debatt.

Som jag skrev om i somras, jag är djupt skeptisk till den akademisering och teoretisering som präglar präst- och pastorsutbildningar. Jag tycker att det finns skäl att kritiskt granska dessa företeelser.

Tillsammans med Världen Idags prominenta ledarskribenter, Lukas Berggren, Ulf Ekman, Berit Simonsson, Hans Weichbrodt och Ruth Nordström, har jag skrivit en text om vad som är på gång inför kommande året. Har i min text utgått från Pekka Mellergårds kapitel hos regeringens framtidskommission, som jag skrev om på min blogg häromdagen.

Det är viktigt att komma ihåg, att den kristna församlingens huvuduppgift är att predika evangeliet om Jesus och om Guds rike. Den unga generationen i Sverige blir alltmer nyfiken på ett sådant budskap. Därför är kristna kyrkans kontakt och kontaktnät med hela åldersgruppen födda på sjuttiotalet och senare en strategiskt avgörande fråga.

Under hösten 2011 tillsatte regeringen en framtidskommission under ledning av statsministern. Som EFK:are kände jag mig riktigt stolt över att rektorn för vår teologiska utbildning Pekka Mellergård, blev utsedd att ingå i kommissionen. Jag hör ju till dem som tycker att de traditionella frikyrkosamfunden bör lämna sin kulturella småstads- och bibelbältsisolering och delta i det offentliga rummet och i det offentliga samtalet på nationell nivå. Jag hör också till dem som tycker att det är angeläget att vi utser ledare som har kapacitet och förmåga att delta i sådana samtal, och som klarar lite mer än att bara skriva under sina namn på debattartiklar som andra skrivit.

Roade mig med att på juldagsmorgonen, medan fru Swärd fortfarande låg och sov, att läsa igenom Pekkas text i boken ”Framtidsutmaningar” som nyligen har kommit ut.

Pekka har lyckats utmärkt, och skrivit en text på 20 sidor som på ett lysande sätt beskriver Sveriges andliga och religiösa liv just nu, med försök till prognoser över färdriktningen. När man skriver i en skrift från regeringens framtidskommission behöver man hålla sig inom vissa vetenskapliga ramar, och kan knappast ägna sig åt direkt missionerande utsvävningar. Men Pekkas lyckas ändå, med dessa restriktioner, att både problematisera religiösa utvecklingstendenser, och peka på behovet av att vi allmänt behöver uppmärksamma vissa intressanta trender. Inte minst öka kunskapen om vårt kristna arv.

Pekka ifrågasätter att Sverige är så sekulärt och att detta är en trend som fortsätter.  Självklart tar han upp om tyske ateistiske vänsterfilosofen Habermas, och dennes intressanta reflektioner om att vi är på väg in i ett postsekulärt samhälle. Habermas har ju också skildrat problemet med det sekulära samhället, något Pekka lyfter fram.

Han tar sedan upp om all statistik som visar på den växande sekulariseringen, han visar på siffrorna de senaste trettio åren, men trenden skulle vara ännu mer påtaglig och man gått ännu längre tillbaka i tiden, och t.ex. haft 1940 eller 1950 som utgångsår. De SOM-mätningar som Pekka refererar till ger ju de mer moderna trenderna, analysen hade dock blivit ännu intressantare om man utgått från 50- och 60-talssociologen Berndt Gustafsson.

Pekka försöker sedan visa att sekulariseringen är bruten. Det värsta är vår egen generation, det som sociologerna kallar Raket-generationen, vi som är födda 1945-1960.  Generation X födda 1961-80 och milleniegenerationen 1981-2000 visar en tendens att mer tro på Gud och intressera sig för livets andliga och religiösa värden, än motsvarande yngre årgångar för 10-20 år sedan. Pekka skriver: ”Raketgenerationens barn har kunnat närma sig religionen mer förutsättningslöst. När religionen inte längre är en självklar auktoritet och normalläget inte längre är att vara religiös, minskar behovet av avståndstagande”.

Det är detta jag upplever varje kväll när jag är ute med pannkakskyrkan – Konnekt, i Stockholm.

Ett avsnitt handlar om våldsutövning och religion, och Pekka slår effektivt hål på myten att ökad religiositet leder till ökad våldsutövning. Han visar på att våldstendenser handlar om små extrema grupper och ofta har det inte ens koppling till religionen som sådan. Ett effektiv argumentation mot de värsta nidbilder som drabbar både vi kristna och muslimer.

Pekka Mellergård lyfter också fram Magnus Hagevis forskning som visar att viljan att satsa på ett mångkulturellt samhälle är större bland regelbundna gudstjänstbesökare och att denna grupp är mer benägna att ta emot flyktingar i Sverige än befolkningen i stort, också en nidbild som Pekka punkterar, som man ibland hör från kristendomens mest cyniska och okunniga kritiker.

Ett intresant avsnitt handlar om hur samhället kan missbruka religionen. En träffsäker problematisering av hur nyandligheten populariseras och med lättsam västerländsk förpackning försöker ge smörjmedel åt det högpresterande samhället.

Ett avsnitt är en subtil men mycket träffsäker kritik mot Humanisterna, som har tagit på sig rollen att kräva en ny form av monopolställning på livsåskådningsmarknaden, Pekka visar på undersökningar som visar att Humanisternas budskap har en dålig förankring bland svenska folket i allmänhet.

Pekka refererar till Habermas och filosofen Charles Taylor som argumenterar för att religiösa människor måste få delta i det offentliga samtalet och få framföra ståndpunkter utifrån sina religiösa övertygelser. Bra.

Avslutningsavsnittet talar om att religionens privatisering har skapat ett tomrum där man inte heller kritiskt får granska religion. Det måste också finnas utrymme i ett offentligt samtal att debattera vad som är bra och dålig religion, skäl för och emot olika sorts tro.

Mellergårds 20 sidor bör bli obligatorisk läsning för alla som vill ha en bra översikt över Sveriges religiösa landskap och dess utmaningar idag.

Texten är kortfattad så det finns saker som inte finns med. Saknar t.ex. analys av trender inom kristenheten, den historiska analysen skulle jag också vilja ha med en längre tidshorisont.

Den kritiska ansatsen mot buddhismens popularitet är briljant, och sättet han tar upp hela frågan om islam.

 

 

 

Vill passa på att önska alla mina bloggläsare en god jul. En helg med fokus på gåvor, Gud älskade världen att han gav oss sin son. Därför kan vi ge varandra gåvor. Jag och fru Swärd kommer att åka till hennes bror, tillsammans med våra två söner och hennes mor. Döttrarna är en i Norge, och en i Kina.

Har återhämtat mig en del efter hjärnskakningen, men räknar nog med lite halvfart även kommande vecka. Dock klarar jag av att börja läsa en del. Räknar med att skriva flera blogginlägg närmaste dagarna, som kan bli riktigt intressanta, och kanske överraska. Kommer dessutom att försöka kommentera bibelsynsdebatten lite till, om jag orkar läsa igenom en del av texterna igen.

Min tilltufsade hjärna börjar sakta vakna till liv efter en rejäl hjärnskakning.

Noterar debatten om adventsuppropet. Detta inträffade när jag var i Doha så frågan har gått mig förbi. Noterar att ett antal EFK-kollegor har skrivit om detta. Här är några reflektioner från min sida.

Jag tror att vi har lite olika infallsvinklar i denna fråga beroende på vilken del av Sverige vi bor i. Från min Stockholmshorisont har väl kopplingen mellan kyrkan och skolan varit avvecklad sedan 1950-talet. Det låter något som en bibelbälts- och landsbygdsdebatt det här, inom bibelbältet och inom delar av svensk landsbygd/småstäder kanske kopplingarna mellan kyrkan och skolan har funnits kvar in i modern tid. Och där kyrkans inflytande har levt kvar. För en Stockholmare upphörde kyrkan att vara mitt i byn för minst 100 år sedan.

Jag uppfattar inte adventsuppropet som att det krävs att kyrkan ska ha några privilegier. Det handlar väl bara om att när skolan väljer att ha en avslutning eller något annat i kyrkan, att t.ex. en präst ska få förmedla något av trons innehåll. Och att en skola ska ha valmöjligheten att förlägga enstaka aktiviteter i en kyrka. Att myndigheterna inte ska lägga sig i vad vi gör i kyrkan. Detta är väl en reaktion på Skolverksbeslutet om kyrkavslutningar utan religiöst innehåll? Det finns ingen kyrka som kan kräva att någon skola besöker dem, det är helt och hållet skolans beslut och ansvar. Jag uppfattar nog adventsuppropet som något i god anabaptistisk tradition, att protestera mot att myndigheterna lägger sig i vad vi gör som kyrka. Men det kan hända att jag har missat något av debatten.

Mina EFK-kollegor pekar dock på viktiga principer som jag håller med om. Det finns en djup skillnad mellan ett statskyrkligt/svenskkyrkligt/folkkyrkligt perspektiv och ett frikyrkligt. Och här går nog skiljelinjerna rakt genom samfund snarare än mellan.

Sanningen är den att med det goda ekumeniska klimatet har frikyrkorna  ganska mycket närmat sig statskyrkan/svenska kyrkan, både i kontakter men också i attityder. Frikyrkan har velat bli godkänd. I det svenskkyrkliga statskyrkliga arvet finns hela idégodset med det kristna Sverige, ett kristet land etc. Jag håller med om att det är synnerligen tveksamma begrepp. Har man minimala historiska kunskaper kan man vara något ifrågande inför hur kristet Sverige var i praktiken under 1600- och 1700-talet. Inte minst den baptistiska/anabaptistiska traditionen som historiskt präglat stora delar av frikyrkorörelsen, lyfter fram församlingen som en utvald gemenskap, tagna ut ur världen. Vårt uppdrag är inte att styra över samhället, vårt uppdrag är att bygga ett alternativt Gudsrike. Det är människor som blir kristna och formar en kristen gemenskap. En stat och ett samhälle kan inte vara kristen.

Jag tycker idag att det är ett problem med det statliga inflytandet över kyrkan. I somras drog jag igång en debatt om statliga inflytandet över pastors- och prästutbildningen, vilket jag tycker är helt fel. Trots att Svenska kyrkan formellt sett har frigjorts från staten fortsätter man att fungera som statskyrka. Jag tycker också att det är fel. Jag har svårt idag att se att frikyrkan har några privilegier kvar, dock tycker jag att Svenska kyrkan fortfarande har en särställning och åtnjuter privilegier.

Jag tycker nog att statskyrkotänkandet har levt kvar långt in i frikyrkliga leden. Lewi Pethrus gjorde nog aldrig riktigt upp med det. Han fortsatte att vara medlem i Svenska Kyrkan. När han drog igång KDS 1964 var det i en allians mellan pingstvänner och högkyrkliga och konservativa grupper i Svenska kyrkan, att det kristna samhället var idealet.

Jag tycker dock att det blir fel att tolka det anabaptistiska arvet, och även tolka bibeltexterna så, att församlingen blir sektliknande, distanserar sig från samhället. Jag kan inte se att mina EFK-kollegor menar något sådant. Församlingen ska vara en stad på berget, ett ljus i mörkret. Vi kan påverka samhället i positiv riktning, inte minst genom att värna om barmhärtigheten och människovärdet. Vi lever nu i en demokrati, där det förväntas att olika grupper bidrar till samhällsdebatten och samhällsbygget, inklusive kyrkan. Bibeltexterna från bl.a. Rom 13 måste tolkas i ljuset av hur dagens samhälle fungerar. Att det anabaptistiska arvet tolkas som att vi kristna blir lågmälda, och drar oss undan politiskt engagemang och att delta i samhällsdebatten, då blir det inte bra, enligt min mening. Anabaptisterna på 1500-talet hade inte så mycket att välja på i den frågan, vi har större valmöjligheter.

 

Jag börjar nu få abstinens av att inte kunna skriva på bloggen, på grund av hjärnskakning. Men jag håller långsamt på att bli bättre. Det är klart att debatten om adventsuppropet kittlar litegrann, att säga något. Hoppas jag ska vara skrivför tills i morgon. Eller i varje fall lördag.

Min ambition är också att kunna hålla en predikan i Elimkyrkan på söndag 11.00.

Jag har idag pratat med advokaten Thomas Bodström, tidigare justitieministern – om den olycka jag råkat ut för. Han ska agera gentemot fastighetsägaren. Det gör jag inte för min egen skull, utan för den risk som finns för en massa Stockholmare att bli dödade, eller få men för livet, på grund av is som faller ned från hustaken. Fastighetsägarna är alldeles för passiva att sköta om denna fråga, vilket utsätter folk för livsfara.

 

Jag är fortfarande rejält seg i skallen och sjukskriven efter hjärnskakningen vid lördagens olycka. Hoppas dock att hjärnan ska börja fundera normalt närmsta dagarna och då återkommer jag i bibelsynsdebatten på något sätt.

Expressen tyckte att min olycka var så intressant så att man gjorde en nyhet av det i gårdagens tidning. Har dock inte hittat något på webb-tidningen så jag är osäker om artikeln finns på nätet.

Jag sitter hemma och är helt körd i skallen efter olyckan i lördags. Några bloggdebatter orkar jag inte med just nu. Expressen har just varit hos mig, de vill göra en nyhet av olyckan jag har varit med om. Har också idag pratat med advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström, som visat intresse av att driva någon form av process. Det är livsfarligt för vanligt folk med nedfallande is från taken, och vi måste sätta press på fastighetsägarna att de sköter snöröjningen från taken bättre.

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag, om att inte vara blind för tidstecknen. Notera att den skrevs innan jag fick en isklump i skallen och hjärnskakning.

Är nyfiken på reaktionerna på den.

Skulle vilja kommentera några saker till i bibelsynsdebatten men jag sitter här med min hjärnskakning och är helt körd i hjärnan just nu, eller för att uttrycka det på lite mer grov Stockholmska ”bombad i kulan”, men kvicknar till inom några dagar förhoppningsvis.

Ha en välsignad vecka alla bloggläsare.