Under hösten 2011 tillsatte regeringen en framtidskommission under ledning av statsministern. Som EFK:are kände jag mig riktigt stolt över att rektorn för vår teologiska utbildning Pekka Mellergård, blev utsedd att ingå i kommissionen. Jag hör ju till dem som tycker att de traditionella frikyrkosamfunden bör lämna sin kulturella småstads- och bibelbältsisolering och delta i det offentliga rummet och i det offentliga samtalet på nationell nivå. Jag hör också till dem som tycker att det är angeläget att vi utser ledare som har kapacitet och förmåga att delta i sådana samtal, och som klarar lite mer än att bara skriva under sina namn på debattartiklar som andra skrivit.

Roade mig med att på juldagsmorgonen, medan fru Swärd fortfarande låg och sov, att läsa igenom Pekkas text i boken ”Framtidsutmaningar” som nyligen har kommit ut.

Pekka har lyckats utmärkt, och skrivit en text på 20 sidor som på ett lysande sätt beskriver Sveriges andliga och religiösa liv just nu, med försök till prognoser över färdriktningen. När man skriver i en skrift från regeringens framtidskommission behöver man hålla sig inom vissa vetenskapliga ramar, och kan knappast ägna sig åt direkt missionerande utsvävningar. Men Pekkas lyckas ändå, med dessa restriktioner, att både problematisera religiösa utvecklingstendenser, och peka på behovet av att vi allmänt behöver uppmärksamma vissa intressanta trender. Inte minst öka kunskapen om vårt kristna arv.

Pekka ifrågasätter att Sverige är så sekulärt och att detta är en trend som fortsätter.  Självklart tar han upp om tyske ateistiske vänsterfilosofen Habermas, och dennes intressanta reflektioner om att vi är på väg in i ett postsekulärt samhälle. Habermas har ju också skildrat problemet med det sekulära samhället, något Pekka lyfter fram.

Han tar sedan upp om all statistik som visar på den växande sekulariseringen, han visar på siffrorna de senaste trettio åren, men trenden skulle vara ännu mer påtaglig och man gått ännu längre tillbaka i tiden, och t.ex. haft 1940 eller 1950 som utgångsår. De SOM-mätningar som Pekka refererar till ger ju de mer moderna trenderna, analysen hade dock blivit ännu intressantare om man utgått från 50- och 60-talssociologen Berndt Gustafsson.

Pekka försöker sedan visa att sekulariseringen är bruten. Det värsta är vår egen generation, det som sociologerna kallar Raket-generationen, vi som är födda 1945-1960.  Generation X födda 1961-80 och milleniegenerationen 1981-2000 visar en tendens att mer tro på Gud och intressera sig för livets andliga och religiösa värden, än motsvarande yngre årgångar för 10-20 år sedan. Pekka skriver: ”Raketgenerationens barn har kunnat närma sig religionen mer förutsättningslöst. När religionen inte längre är en självklar auktoritet och normalläget inte längre är att vara religiös, minskar behovet av avståndstagande”.

Det är detta jag upplever varje kväll när jag är ute med pannkakskyrkan – Konnekt, i Stockholm.

Ett avsnitt handlar om våldsutövning och religion, och Pekka slår effektivt hål på myten att ökad religiositet leder till ökad våldsutövning. Han visar på att våldstendenser handlar om små extrema grupper och ofta har det inte ens koppling till religionen som sådan. Ett effektiv argumentation mot de värsta nidbilder som drabbar både vi kristna och muslimer.

Pekka Mellergård lyfter också fram Magnus Hagevis forskning som visar att viljan att satsa på ett mångkulturellt samhälle är större bland regelbundna gudstjänstbesökare och att denna grupp är mer benägna att ta emot flyktingar i Sverige än befolkningen i stort, också en nidbild som Pekka punkterar, som man ibland hör från kristendomens mest cyniska och okunniga kritiker.

Ett intresant avsnitt handlar om hur samhället kan missbruka religionen. En träffsäker problematisering av hur nyandligheten populariseras och med lättsam västerländsk förpackning försöker ge smörjmedel åt det högpresterande samhället.

Ett avsnitt är en subtil men mycket träffsäker kritik mot Humanisterna, som har tagit på sig rollen att kräva en ny form av monopolställning på livsåskådningsmarknaden, Pekka visar på undersökningar som visar att Humanisternas budskap har en dålig förankring bland svenska folket i allmänhet.

Pekka refererar till Habermas och filosofen Charles Taylor som argumenterar för att religiösa människor måste få delta i det offentliga samtalet och få framföra ståndpunkter utifrån sina religiösa övertygelser. Bra.

Avslutningsavsnittet talar om att religionens privatisering har skapat ett tomrum där man inte heller kritiskt får granska religion. Det måste också finnas utrymme i ett offentligt samtal att debattera vad som är bra och dålig religion, skäl för och emot olika sorts tro.

Mellergårds 20 sidor bör bli obligatorisk läsning för alla som vill ha en bra översikt över Sveriges religiösa landskap och dess utmaningar idag.

Texten är kortfattad så det finns saker som inte finns med. Saknar t.ex. analys av trender inom kristenheten, den historiska analysen skulle jag också vilja ha med en längre tidshorisont.

Den kritiska ansatsen mot buddhismens popularitet är briljant, och sättet han tar upp hela frågan om islam.