Min tilltufsade hjärna börjar sakta vakna till liv efter en rejäl hjärnskakning.
Noterar debatten om adventsuppropet. Detta inträffade när jag var i Doha så frågan har gått mig förbi. Noterar att ett antal EFK-kollegor har skrivit om detta. Här är några reflektioner från min sida.
Jag tror att vi har lite olika infallsvinklar i denna fråga beroende på vilken del av Sverige vi bor i. Från min Stockholmshorisont har väl kopplingen mellan kyrkan och skolan varit avvecklad sedan 1950-talet. Det låter något som en bibelbälts- och landsbygdsdebatt det här, inom bibelbältet och inom delar av svensk landsbygd/småstäder kanske kopplingarna mellan kyrkan och skolan har funnits kvar in i modern tid. Och där kyrkans inflytande har levt kvar. För en Stockholmare upphörde kyrkan att vara mitt i byn för minst 100 år sedan.
Jag uppfattar inte adventsuppropet som att det krävs att kyrkan ska ha några privilegier. Det handlar väl bara om att när skolan väljer att ha en avslutning eller något annat i kyrkan, att t.ex. en präst ska få förmedla något av trons innehåll. Och att en skola ska ha valmöjligheten att förlägga enstaka aktiviteter i en kyrka. Att myndigheterna inte ska lägga sig i vad vi gör i kyrkan. Detta är väl en reaktion på Skolverksbeslutet om kyrkavslutningar utan religiöst innehåll? Det finns ingen kyrka som kan kräva att någon skola besöker dem, det är helt och hållet skolans beslut och ansvar. Jag uppfattar nog adventsuppropet som något i god anabaptistisk tradition, att protestera mot att myndigheterna lägger sig i vad vi gör som kyrka. Men det kan hända att jag har missat något av debatten.
Mina EFK-kollegor pekar dock på viktiga principer som jag håller med om. Det finns en djup skillnad mellan ett statskyrkligt/svenskkyrkligt/folkkyrkligt perspektiv och ett frikyrkligt. Och här går nog skiljelinjerna rakt genom samfund snarare än mellan.
Sanningen är den att med det goda ekumeniska klimatet har frikyrkorna ganska mycket närmat sig statskyrkan/svenska kyrkan, både i kontakter men också i attityder. Frikyrkan har velat bli godkänd. I det svenskkyrkliga statskyrkliga arvet finns hela idégodset med det kristna Sverige, ett kristet land etc. Jag håller med om att det är synnerligen tveksamma begrepp. Har man minimala historiska kunskaper kan man vara något ifrågande inför hur kristet Sverige var i praktiken under 1600- och 1700-talet. Inte minst den baptistiska/anabaptistiska traditionen som historiskt präglat stora delar av frikyrkorörelsen, lyfter fram församlingen som en utvald gemenskap, tagna ut ur världen. Vårt uppdrag är inte att styra över samhället, vårt uppdrag är att bygga ett alternativt Gudsrike. Det är människor som blir kristna och formar en kristen gemenskap. En stat och ett samhälle kan inte vara kristen.
Jag tycker idag att det är ett problem med det statliga inflytandet över kyrkan. I somras drog jag igång en debatt om statliga inflytandet över pastors- och prästutbildningen, vilket jag tycker är helt fel. Trots att Svenska kyrkan formellt sett har frigjorts från staten fortsätter man att fungera som statskyrka. Jag tycker också att det är fel. Jag har svårt idag att se att frikyrkan har några privilegier kvar, dock tycker jag att Svenska kyrkan fortfarande har en särställning och åtnjuter privilegier.
Jag tycker nog att statskyrkotänkandet har levt kvar långt in i frikyrkliga leden. Lewi Pethrus gjorde nog aldrig riktigt upp med det. Han fortsatte att vara medlem i Svenska Kyrkan. När han drog igång KDS 1964 var det i en allians mellan pingstvänner och högkyrkliga och konservativa grupper i Svenska kyrkan, att det kristna samhället var idealet.
Jag tycker dock att det blir fel att tolka det anabaptistiska arvet, och även tolka bibeltexterna så, att församlingen blir sektliknande, distanserar sig från samhället. Jag kan inte se att mina EFK-kollegor menar något sådant. Församlingen ska vara en stad på berget, ett ljus i mörkret. Vi kan påverka samhället i positiv riktning, inte minst genom att värna om barmhärtigheten och människovärdet. Vi lever nu i en demokrati, där det förväntas att olika grupper bidrar till samhällsdebatten och samhällsbygget, inklusive kyrkan. Bibeltexterna från bl.a. Rom 13 måste tolkas i ljuset av hur dagens samhälle fungerar. Att det anabaptistiska arvet tolkas som att vi kristna blir lågmälda, och drar oss undan politiskt engagemang och att delta i samhällsdebatten, då blir det inte bra, enligt min mening. Anabaptisterna på 1500-talet hade inte så mycket att välja på i den frågan, vi har större valmöjligheter.