Fortsatta försök reda ut teologisk spretighet

~ stefan

Mitt förra blogginlägg var ett första försök att bena ut något av de olika teologiska strömningar som rör sig i tiden. Indelningen i liberal teologi – evangelikal teologi och konservativ/fundamentalistisk teologi fångar inte längre upp dagens skillnader. Inte minst blir jag själv konfunderad när jag ständigt för fram evangelikala mainstream-ståndpunkter och ofta får mothugg från personer som rör sig i evangelikala sammanhang. Min känsla här är att det pågår teologiska positionsförflyttningar som man behöver få klarhet i. Inte minst är det viktigt hos kristna samfund med en tydlig hållning i bibelsyn och teologisk inriktning, att ta en öppen debatt om teologiska positionsförskjutningar. Ska man förändra teologisk inriktning i ett samfund måste det göras i en öppen debatt, inte genom smygförskjutningar från en teologisk utbildningsanstalt  eller från annat håll. Vid ett tillfälle sade Niklas Piensoho till mig att Missionskyrkan utvecklats i liberalteologisk riktning under många år, men det har skett smygande, det har aldrig fattats ett beslut någonstans om detta. Jag tycker att det är mycket olyckligt om större teologiska förskjutningar och förändringar i bibelsyn görs stegvis och smygande. Bättre med en öppen debatt och där ståndpunkterna redovisas, så får minoriteten ta ställning till hur man ska förhålla sig till de majoritetsbeslut som fattas, om man kan leva med dem eller inte.

I mitt förra blogginlägg skissade jag på tre teologiska strömningar som jag tror påverkar svensk teologiutbildning och svensk teologisk diskussion för närvarande, inte minst bland frikyrkliga och evangelikalt orienterade samfund.

Jag skrev om postliberal teologi, narrativ teologi och postevangelikalismen. Dessa tre teologiska strömningar har mycket gemensamt och tangerar varandra. Den postliberala teologin konfronterar mot liberala teologin, genom att man vill värna om det kristna språket och tradtionen, och de autentiska bibliska berättelserna. Liberala teologin vill mer anpassa kyrkan till moderniteten och en språkdräkt som passar moderna människor, vill skala bort det i kristna tron som inte passar in i en modern världsbild. En fara jag dock ser med postliberal teologi och narrativ teologi är att man är otydlig både i bibelsynsfrågan och i tron på de kristna lärosatserna. Narrativa teologin vill se Bibeln mer ur ett fågelperspektiv, se de stora dragen, och kan då lätt bli mycket tidsanpassad i konkreta frågor. Postliberala teologin behåller språket och bibelberättelserna, men kan radikalt skilja sig från evangelikal teologi genom att man luckrar upp både Bibelns historicitet, det blir inte någon central fråga, och sanningsinnehållet i de kristna dogmerna och lärosatserna. Postevangelikalismen fångar ju upp många olika reaktioner på evangelikal teologi, och det kan bl.a. handla om frågorna om tron på Bibelns historicitet och att de kristna lärosatserna är sanna, inte bara uppfattas som sanna av en viss kategori av människor.

Frälsningsarméofficeren Patrik Olterman som präglats av nya teologiska strömningar skriver så här på sin blogg bl.a. om postliberal teologi: ”Post-liberalismen är baserad på narrativ teologi, dvs. “den narrativa teologin ser bibeln och den kristna tron som berättelse snarare än summan av dogmer och trosartiklar”. Den postliberala eller narrativa teologin ställer sig i stark kontrast till den liberala och modernistiska individualismen och ser istället bibel texten inte bara i historisk kontext utan i ett vidare perspektiv som tar hänsyn till kultur, berättar tradition både nutida och samtida med bibelns texter. Istället för att stirra sig blind på den historiska kontexten så läser man bibelns berättelser som en fantasi-handling där berättelsen föds på nytt och omtolkas (från sin historiska kontext, med stor respekt för dess samtida kultur och tradition) in i vår egen kontext och in i vår egen nutida kristna gemenskap och tradition. Teologen Walter Brueggemann kallar detta för “fantasifullt ihågkommande” som menar att: “the traditioning process of retelling does not intend to linger over old happening, but intends to recreate a rooted, lively world of meaning that is marked by both coherence and surprise in which the listening generation, time after time, can situate its own life”.

Denna post-liberala teologi ligger till grund för mycket av det tänkande som idag utgör emergent church. Men där har man upptäckt att det inte räcker med en ny hermenevtik (ett nytt sätt att läsa och förstå bibeln) utan man behöver en ny praktisk teologi (dvs. hur lever vi ut vår teologi och hur formar vi vår nutida tradition och liturgi med denna post-liberala hermenevtik. När man börjar ställa dessa frågor tar man nästa steg ut i progressiv teologi. Den progressiva teologin är vad som händer när den kristna kyrkan lyssnar till rösterna från befrielse teologin, feminist teologin och den sekulära kritiken av den traditionella kyrkan.”

Vad är då progressiv teologi?

Olterman beskriver progressiva teologins kännetecken på följande sätt:

  • En andlig livfullhet och uttrycksfullhet som inkluderar medverkande, konstnärlig och levande gudstjänst med en stor variation av andliga ritualer som innefattar allt ifrån ortodox till modern liturgi.
  • Intellektuell integritet som inkluderar en en villighet att ifrågasätta
  • Ett bejakande av mänsklig mångfald
  • Ett bejakande av den Kristna tron med en samtidig respekt för andra trosinriktningar och religioner
  • Ett starkt ekologiskt medvetande och överlåtelse till ekologiska initiativ.

Enligt Wikipedia har progressiv teologi följande viktiga kännetecken: ”strong emphasis on social justice or care for the poor and the oppressed (often identified as minority groups) and environmental stewardship of the Earth.”

En debatt som vi hade på sjuttiotalet som fångar upp något av denna dimenision, var diskussionen om sociala evangeliet, ”social gospel”. Kritiken mot sociala evangeliet då från evangelikalt håll var att det blev överbetoning på en renodlad inomvärldslig kristendom, frälsning och omvändelse var inte i fokus, utan endast åtgärder för att förbättra världen. Det blev att sätta en ny kostym på människan, inte att se en ny människa i kostymen.

Att Evangeliska frikyrkans styrelse för 4-5 år sedan beslutade att lämna Diakonia, var uttryck just för detta, för mycket av ”social gospel”, EFK menade att det måste vara en balans mellan social rättvisa och förkunnelsen av evangeliet till frälsning och omvändelse.

Jim Wallis och Sojourners brukar räknas som ett typiskt exempel på progressiv teologi. Shaine Claibourne ett annat exempel. På Wikipedia kan man hitta följande definition på progressiv kristendom och teologi: ”Progressive Christianity is an approach to the Christian faith that is influenced by post-liberalism and postmodernism and: proclaims Jesus of Nazareth as Christ, Savior, and Lord; emphasizes the Way and teachings of Jesus, not merely His person; emphasizes God’s immanence not merely God’s transcendence; leans toward panentheism rather than supernatural theism; emphasizes salvation here and now instead of primarily in heaven later; emphasizes being saved for robust, abundant/eternal life over being saved from hell; emphasizes the social/communal aspects of salvation instead of merely the personal; stresses social justice as integral to Christian discipleship; takes the Bible seriously but not necessarily literally, embracing a more interpretive, metaphorical understanding; emphasizes orthopraxy instead of orthodoxy (right actions over right beliefs); embraces reason as well as paradox and mystery — instead of blind allegiance to rigid doctrines and dogmas; does not consider homosexuality to be sinful; and does not claim that Christianity is the only valid or viable way to connect to God (is non-exclusive).”

Jim Wallis brukar själv beteckna sig som evangelikal genom att han håller fast vid omvändelsens och pånyttfödelsens betydelse, och så vitt jag vet håller fast vid en evangelikal bibelsyn och grundläggande kristna lärosatser. Progressiv teologi kan förenas med evangelikal kristendom eftersom mycket i både Gamla och Nya testamentet handlar om etiska konsekvenser av tron, som handlar om barmhärtighet, tänka på de utsatta, de fattiga, stå upp för de förtryckta. Även att värna om miljöfrågor är fullt förenligt med evangelikal kristen tro. En av de första kristna tänkarna att ta tag i miljöfrågorna var Francis Schaeffer, som kan klassificeras som en mycket konservativ evangelikal.

Så det blir en glidande skala, om man betonar sociala rättvisefrågorna på bekostnad av evangelisation, omvändelse och tron på kristna trons grundläggande läror, har man utan tvivel glidit bort från vad som kan kallas för evangelikal kristen tro. Men det som räknas som progressiv teologi kan också rymmas inom ramen för evangelikalismen.

Ett svenskt exempel på en progressiv teolog som hållit sig inom de evangelikala riktmärkena, är enligt min mening Harry Månsus.

Några andra strömningar är postsekulär teologi, postmodern teologi och radikal ortodoxi. Jag vill kortfattat redogöra för hur jag uppfattar dessa strömningar. Det blir nästa blogginlägg.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • uffe_lundberg

    Jag tycker att det är märkligt och tragiskt att man inte kan bedriva social verksamhet för dess egen skull.  Då drar man sig undan sitt ansvar som kristen och jag tror inte att Gud gillar det. 

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Skulle det inte kunna vara intressant om du kreativt försökte presentera din egen teologiska utkikspunkt?
    Vad tror du på? Hur ser du på Bibeln? Vilken roll spelar traditionen? Vad vill Gud med det mänskliga livet?

  • PeJohansson

    William Booth var nog gillad

  • Wildwest63

    Jag har inte orkat bekymra mej för alla nya ismer, men det som Stefan tar upp som progressiv teologi är, enligt de definitioner som uppenbarligen finns, verkligen det som pågår överallt och det som oroar mej. Förment klassisk evangelikal kristendom, men glidande, en gudstjänst med pastorer från denna del av teologin skulle man nog knappt märka en skillnad i jämfört med vanliga gudstjänster. Det glidande i den här teologin är inte positiv enligt mig. Det går åt fel håll.

    Särskilt den sistnämnda punkten i definitionen: att kristendom inte skulle vara enda vägen till Gud! I mina öron är det då inte kristendom alls, det är nån slags panteism. Om vi tar bort Jesu exklusivitet, då behövs han inte, då är han en vishetslärare som många andra.

  • Patrick Ölund

    Det får man väl göra om man drivs av att hjälpa människor med något, t ex att starta ett äldreboende, rehabcenter för narkomaner osv. Men om vi som församling sänder ut ”missionärer” är det först och främst människans evighet som står på spel. 

    Om man i sin mission även hjälper människor socialt är det bra, precis som William Booth och Frälsningsarmén gjorde. Booth myntade uttrycket ”det är svårt att predika evangelium för hungriga människor” har jag hört, därför startade han sina härbärgen där de som inte hade någonstans att bo fick övernatta och ett mål mat. 

  • Jonasq

    Roligt att du intresserar dig för olika teologiska strömningar i tiden, Stefan. Sedan är det såklart så att man kan bekänna sig till en teologi av många fler anledningar än bara övertygelse – grupptryck, rädsla, för att undvika konflikt, ointresse för att bara nämna några. Och då spelar bibelsynen inte så stor roll i praktiken. Det är till exempel ovanligt i frikyrkor att höra verklig bibelutläggande predikan, alltså att man låter bibelböckernas egna berättelser och undervisning stå i centrum. Långt vanligare är istället någon form av tematisk predikan där det valda ämnet stagas upp med hjälp av några bibelverser från olika bibelböcker. Och frågan är om den höga och rätta bekännelsen då spelar så stor roll? Man bryr sig ju ändå inte om vad exempelvis 1 Korintherbrevets budskap är, utan skapar sin egen lilla kanon med hjälp av löst sammanfogade textsammanhang.

    Jag för min del tror att det noggranna lösandet och lyssnandet på bibelns texter i sitt historiska och litterära sammanhang är långt viktigare än att stämma in i någon ultrakonservativ bekännelse om bibelns ofelbarhet. Inte att sådana bekännelser är meningslösa, de har verkligen sin plats, men de spelar mindre roll än många tror. Tänk om vi varje söndag i våra olika kyrkor kunde få lyssna på noggranna utläggningar av bibelböcker som relateras till våra verkliga liv här och nu. Det synes mig vara vårt största behov, allt annat kommer ur detta.

  • Jonasq

    Ett tillägg till detta. Ett annat hinder för att förstå de bibliska böckernas budskap, förutom tematiska predikningar som bygger på verser som har plockats ur olika bibelböcker, är diverse ”bibelläsningsplaner”. Nu har Dagen publicerat en: 

    http://bilder.dagen.se/pdf/Dagen/bibelplan.pdf 

    Syftet är förstås gott, och visst är det gott att läsa bibeln på alla möjliga sätt och vis. Men den här vanan att läsa några verser här och där i olika bibelböcker dag för dag är ett närmast idiotsäkert sätt att missa vad de olika bibelböckerna vill säga. Tänk om man läste annan litteratur på det sättet? Tänk om man gjorde så med vanliga brev som man har fått sig tillsänt, besluta sig för att läsa ett par verser i varje brev under fem veckors tid, istället för att läsa igenom breven var för sig under ett och samma tillfälle. Eller tänk om man använde bibelläsningsplanens logik när man såg på film. Besluta sig för att se fem-sex filmer samtidigt och titta på fem minuter på varje film per dag. Borgar inte för en god förståelse!

    De här sakerna tycker jag att vi borde ägna mer uppmärksamhet än en abstrakt konservativ bibelsyn.

  • macmicke

    Obs läses med godmodig röst och glatt sinne. Skriven text har en tendens att låta ”elakare” än det är menat, och det är inte min intention.
    Det är intressant att läsa ”teologi enligt Swärd”. Och visst går det att placera människor i tydliga boxar, med tydliga gränser. För då blir det lättare att hantera dessa. För det är, om jag förstått det rätt, problemet idag i kyrkan. Det finns inga tydliga markeringar mellan ”sant” troende och ”felaktigt” troende. Jag uppskattar dina inlägg och funderingar på nätet i alla dess former. Men i detta fallet så upplevare jag att du utgår ifrån en felaktig premiss. Premissen är: ”Något är fel!” Och för att undersöka detta så har du läst några teologer som anses förespråka olika riktningar. Där ligger ytterligare ett problem. Jag känner inte igen beskrivningarna. Det blir karikatyrer av vad som faktiskt är ett pågående samtal inom teologin. Ta t ex George Lindbecks bok och den post-liberala teologin. Den står inte still och är inte färdig att stoppa i en låda efter man läst hans bok. Många teologer vill inte ens bli satta i lådor, och många av dem har inte som intention att skapa system för kyrkan. Många av dem försöker lösa problem och frågeställningar som kommer från ett otal olika håll. En del vill t ex. Placera Stanley Hauerwas i ett relativistiskt fack. En klockren post-modern. Men om man tar sig tid och läser lite av vad han skriver, så upptäcker man snart att det inte är så enkelt. Lådan man trodde gällde för Hauerwas är tom. Där ligger några andra teologer och skvalpar.
    Om du skriver om den här artikelserien, men istället utgår ifrån vad som är bra i respektive teologs arbete. Vad en evangelikal teologi kan återanvända. 
    Personligen har jag alltid upplevt ”liberal” och ”konservativ” som ett begränsat sätt att dela in kristna. Och i förlängningen har jag sett människor undvika varandra, och deras arbete utifrån dessa kategorier.
    Och glöm inte bort att vi alla i någon mån sysslar med teologi. Varje kristen bör syssla med någon form av teologi.
    Det är hela tiden en mängd människor som tänker, funderar, ber och ropar till Gud för att hitta ett bra sätt att leva sitt liv som kristen. Det är inte en konspiration som smyger in läror i kyrkan för att på sikt ta över den. Det är olyckligt när beskrivningen av teologi blir på detta sättet. 
    Vad är lösningen då, så att inte den stackars majoriteten blir duperade av en intelligent teologisk konspiration. Det handlar om undervisning, och bibelläsning. Att göra folk till lärjungar så att de klarar av att skilja mellan andar på gott och ont. Är det så illa att församlingarna låter sig luras, då är det något fel på undervisningen. Om gräset inte växer så är det den som vattnar som inte sköter sitt jobb.