Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 3

Litteratur- och historieforskningens krav på historisk sanning

Greger Andersson från ÖTH verkar påverkad av litteraturforskningens krav på historisk sanning. Han nämner att han ägnat mycket kraft åt ett litterärt studium av Bibelns texter och poängterar vilka krav litteraturvetenskapen ställer för att gå med på en texts historicitet. Litteraturforskare och historiker kräver att det som påstås ska kunna verifieras för att anses historiskt. Om en text t.ex. ger inblickar i personers inre tankar eller påstår sig veta vad som händer i framtiden, om den med andra ord ger uttryck för gudomligt allvetande, då måste texten bedömas som fiktion och inte som historia. Av detta följer att en rad bibeltexter som gör anspråk på att förmedla historisk sanning om Gud och Jesus som hans unike Son måste förklaras som fiktion. Bibelns författare ”tar sig friheter som en historiker, enligt dessa teorier, inte bör ta sig”, skriver Andersson.

Angående framtidsförutsägelser kräver också Bibeln att sanningshalten verifieras av att det förutsagda verkligen sker. Nyligen framfördes en förutsägelse om att jorden skulle gå under den 21 december 2012.  Förutsägelsen visade sig vara falsk. ”När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat” (5 Mos. 18:22).

Det är sant att människor inte kan se in i människors inre och veta vad som händer i framtiden. Men Gud vet långt i förväg vad människor tänker, säger och gör. Han är allvetande och låter sina profeter i förväg se hur den utlovade frälsningen går i fullbordan genom Messias gärningar. Han kan uppenbara vad ingen människa kan uppenbara. Eftersom den ateistiska vetenskapen förnekar Gud och Bibeln som hans särskilda uppenbarelse blir följaktligen mycket som i Bibeln framställs som historisk sanning i stället bedömt som fiktion eller ohistoriska myter. Messiasprofetiorna omtolkas som syftande på något som på ett naturligt sätt låg inom profetens synfält.

När Jesus som en historisk person inför många ögonvittnen gör det som bara Gud kan göra, måste det vara bedrägeri om han bara är en vanlig människa. När Jesus förlät en förlamad man hans synder, reagerade därför judiska teologer: ”De skriftlärda och fariseerna tänkte: ’Vad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Men Jesus visste vad de tänkte och sade till dem: ’Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vad är lättast att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Res dig och gå! Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig’ – och nu talade han till den lame – Res dig, ta din bår och gå hem!’ Genast reste han sig i allas åsyn, tog det som han legat på och gick hem medan han prisade Gud” (Luk. 5:21-25).

När Jesus avslöjar människors inre tankar, visar han att han är Guds unike Son, ett med Fadern. Flera bibeltexter framhåller att ”Jesus visste vad de tänkte” (t.ex. Luk. 5:22; 6:8; 9:47), ”Jesus såg deras tankar och sade: ’Varför tänker ni så ont i era hjärtan?’” (Matt. 9:4). Bibeltexten förvanskas om texter som visar att Jesus är sann Gud tolkas som ohistoriska bara på den grunden att människor inte kan se in i människors inre, se det fördolda. När Jesus sa till Natanael: ”Innan Filippus kallade på dig såg jag dig under fikonträdet”, drog Natanael den korrekta slutsatsen att Jesus inte bara var en människa utan också sann Gud: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (Joh. 1:48-49).

En ateistisk verklighetsuppfattning, som ofta påverkar litteraturvetaren och historikern, omöjliggör en rätt tolkning av många bibeltexter. En hel rad bibeltexter som gör anspråk på att berätta vad som verkligen har hänt, förpassas till fiktionens värld. Dit hör bl.a. texterna om världshistoriens första dagar – skapelsen och de första människorna Adam och Eva – , om syndafloden som en världsvid, historisk händelse, om Guds uppenbarelse för patriarkerna, om Guds mirakulösa ingripanden i samband med uttåget ur Egypten och ökenvandringen, om profeternas mirakulösa förutsägelser och om de under som t.ex. profeten Jona var med om.

Nu vill Andersson göra gällande att många av dessa texter inte gör anspråk på att vara historiska, om man nämligen läser dem ”med litterär metod”. Dock vill han inte gå lika långt som de bibelkritiker som bl.a. förklarar hela urhistorien (1 Mos. 1-11) som ohistorisk med mytiska inslag. Han skriver om syndafallsberättelsen: ”Den har satts in i en historisk kontext, att tjäna som en förklaring till en faktisk, historisk förändring. Den svarar därmed på hur vår värld blivit en värld av kamp, missämja, lidande, svårigheter och död. Dess svar är att detta inte är en del av skapelsen och Guds verk utan en följd av en historisk händelse som förändrade världen. Frågan är nu vad som händer med detta ’budskap’ och med frågan om vår världs ondska om vi inte uppfattar denna berättelse som ’sann’.”

Jona bok

Andersson tar som exempel Jona bok för att visa att händelserna i denna bok inte ska uppfattas som historia, om man använder sig av litterär metod. Ställer man den litterära frågan: ”Vad är detta för slags text?”, vilket budskap vill den förmedla, kan namn som Jona och Nineve uppfattas som ”slumpmässigt valda element”, skriver han. Alternativt är ”Jona, tiden och Nineve” bara ”valda motiv”. ”Jona bok kan då uppfattas som en hypotetisk värld”, ”en fiktionell konstruktion”. Efter flera alternativa resonemang kommer Andersson fram till att Jona bok inte förmedlar verklig historia. Han hävdar att en historisk tolkning missförstår texten. ”Jona representerar en attityd.” Han är enligt Andersson ingen historisk person och boken återger inte historiska händelser. ”Historicitetsdiskussionen har gjort att vi läst böcker som Jona bok på ett felaktigt sätt”, menar han.

Enligt Andersson ska man lyhört lyssna till bibeltexternas egna anspråk, men hans resonemang om bl.a. Jona bok visar tydligt att han inte alls gör det. Enligt Bibeln är nämligen Jona en historisk profet under den assyriska världsmaktens tid. Han levde i Israel omkring 800-750 f. Kr. och omnämns förutom i Jona bok i 2 Kung. 14:25 och även av Jesus i Matt. 12:41 och Luk. 11:29-30, 32. Jona var son till Amittaj och uppvuxen i Gat-Hachefer. ”Liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så ska Människosonen vara det för detta släkte”, säger Jesus. ”Män från Nineve ska vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, för de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona” (Luk. 11:29-30, 32, se också Matt. 12:41). Enligt Jesus är sålunda nineviternas omvändelse genom Jonas predikan en historisk händelse. Människor i en fiktion kan inte träda upp vid domen, världshistoriens sista dag.

Över huvud taget är Bibeln noga med att Mose och profeternas förkunnelse och Guds underverk inför deras och folkets ögon är historisk sanning. Israels barns tid i Egypten t.ex. preciseras i tiden liksom det mirakulösa uttåget därifrån (2 Mos. 12:40-42). Mose är noga med att uppteckna som i en ”loggbok” ”de platser som de på sina vandringar bröt upp från” (4 Mos. 33:1-49). Jesaja anger mycket tydligt tiden för sin verksamhet och de uppenbarelser (”syner”) som han förkunnar för folket: ”Detta är de syner som Jesaja, Amos son, fick se angående Juda och Jerusalem, när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda” (Jes. 1:1). På samma sätt preciseras vem Jeremia är och när han verkade i Juda (Jer. 1:1-3), vem Hesekiel är och var och när han verkade (Hes. 1:1f, 8:1f, 20:1f, 24:1f, 26:1f), vem Hosea, Amos, Daniel m.fl. är och när de verkade (Hos. 1:1, Am. 1:1f, Dan. 1:1ff, 2:1ff,  6:28, 7:1, 8:1, 9:1, 10:1, 11:1).

I Lukasevangeliet anges mycket noggrant när Jesu offentliga verksamhet tog sin början. Hans undervisning och många underverk med korsdöden och den segerrika uppståndelsen från de döda som kulmen blir därmed noggrant förankrade i historien: ”Under kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans broder Filippus över Itureen och Trakonitislandet och Lysanias över Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster…” (Luk. 3:1f).

---