Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]
av Seth Erlandsson
Del 4
Jesajaboken och Daniels bok
Det är uppenbart att Andersson påverkats av bibelkritikens syn på hur bibelböckerna kommit till och redigerats. Han nämner att han delar ”synen på Jona, Jesaja och Daniel” inom universitetsteologin. Hans syn på Jona har vi redan kommenterat. Återstår att säga något om Jesajaboken och Daniels bok.
Ett noggrant studium av Jesajaboken visar att denna bok inte alls är en oenhetlig bok med flera tillägg från författare långt efter Jesajas tid.[2] Jesajaboken är tvärtom en välkomponerad enhet, historiskt förankrad i Jesajas egen tid. Den sönderstyckning som bibelkritiken har gjort av denna bok har ingenting med saklig forskning att göra.
Som kommentar till teorierna om en s.k. Deuterojesaja (kap. 40-55) från 540-talet f. Kr. och en Tritojesaja (kap. 56-66) från efterexilisk tid kan först nämnas att bokens egen komposition inte tillåter en sådan uppdelning. Kapitel 40-66 består nämligen av tre lika stora delar, kap. 40-48, 49-57 och 58-66. Det bevisas av dessa delars uppbyggnad och avslutningsord. Kap. 40-48 avslutas med orden: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger HERREN”, kap. 49-57 avslutas med orden: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud”, och kap. 58-66 och därmed hela boken slutar med orden om den eviga ofriden för ”de människor som avfallit från mig”. Dessa tre delar är alla i sin tur indelade i tre lika stora delar. Den mittersta delen (kap. 49-57) med sina tre delar har sålunda ett exakt mittparti, kap. 52-54, som i sin tur har i sin mitt den grandiosa mittsektionen kap. 52:13-53:12. Denna messianska mittsektion, och bara den, har fem lika stora delar, vilket betyder att dess mittersta del utgörs av 53:4-6, själva centrum i Jesajabokens och för övrigt hela Bibelns frälsningsbudskap. Men Jesajabokens fantastiska komposition är bibelkritiken blind för. Den fördunklas och slås sönder av de grundlösa teorierna om en Deutero- och Tritojesaja.
Kap. 40-66 ska tolkas i sitt jesajanska textsammanhang, dvs. mot bakgrund av den assyriska hemsökelsen med de svåra prövningar som den innebar för folket och mot bakgrund av den mirakulösa räddningen av Jerusalem som mot alla odds ägde rum år 701 f. Kr. Den historiska sektionen om händelserna år 701 f. Kr., kap. 36-39, är av avgörande betydelse för hela Jesajabokens komposition och tolkning. Efter kap.1, som är ett inledningskapitel för hela boken, innehåller kap. 2-35 Jesajas förkunnelse under tiden fram till 701 f. Kr. Kap. 40-66 innehåller Jesajas förkunnelse mot bakgrund av händelserna år 701 f. Kr. och ”vad som i syner uppenbarats för Jesaja” om ytterligare hemsökelser och om Sions sanna frälsning.
Bryter man inte loss kap. 40-66 från det föregående är det uppenbart att t.ex. kap. 41:1-20 handlar om Sanherib och hans förödande hemsökelse av Juda som kulminerade år 701 f. Kr. Hans erövringar dominerar ju kap. 28-33 med kulmen i kap. 36-37. I kap. 41:1-20 är det fråga om en motståndare som Herren ska besegra (v. 11f), en fiende som väcker bävan och förskräckelse bland folken (v. 5). Sanherib berättar själv i sina annaler att han bl.a. belägrade 46 av Hiskias starkt befästa städer och fördrev därifrån ”200 150 människor, unga och gamla, män och kvinnor” som krigsbyte.[3]
Men historiens herre, som förutsagt den assyriske kungens framfart (se Jes. 7:20; 8:7-8; 10:5ff; 28:2), kan också förutsäga vad som sker längre fram i tiden, ”vad som ska hända i framtiden” (41:23). Han profeterar om befriaren Koresh i kap. 41:21-29; 44:24-45:13; 46:10-13; 48:6-19, och om den sanne befriaren Messias i bl.a. kap. 42, 49, 50, 53 och 61. ”Se, vad jag förut förkunnade har kommit (Assyriens och Sanheribs härjningar). Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig låter jag er höra om dem (Koresh befrielsegärning och Sions sanna frälsning genom Messias frälsningsverk) (Jes. 42:9).
Jesaja har inte bara sett och upplevt den fruktansvärda nöden genom Sanheribs härjningar och deportationer. HERREN har också låtit honom se (hebr. chazá) de svåra hemsökelser som ska drabba folket längre fram i tiden pga. dess avfall. ”Se, dagar ska komma då allt som finns i ditt hus (Hiskia) och som dina fäder har samlat ända till denna dag ska föras bort till Babel. Ingenting ska lämnas kvar, säger HERREN” (39:6). Han får t.o.m. genom Guds uppenbarelse (chazón) se hur kaldeerna, som Hiskia hälsade välkomna till Jerusalem 701 f.Kr., ödelägger Jerusalems tempel: ”Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, blir ett byte för elden, allt som är oss kärt blir ödelagt” (64:11).
Det är en vanlig missuppfattning att Juda inte konfronterades med Babel förrän under den nybabyloniska tiden 605-539 f. Kr. Därför anses ofta babelutsagorna i Jesajaboken (kap. 13-14, kap. 21 och avsnitt inom kap. 40-66) härstamma från denna tid. Men Babel hade en framträdande roll redan under Jesajas tid. Fr.o.m. Tiglat-pileser III år 729 f. Kr. kröntes Assyriens kung som ”Babels kung” och Assyrien blev en dubbelmonarki, Assur-Babel. Som sådan fick Tiglat-pileser III namnet Pulu (omnämnd under detta namn som Babels kung i 1 Krön. 5:26 och 2 Kung. 15:19). Kaldeerna såg med oblida ögon att en assyrier hade kontrollen över Babel och kaldeern Marduk-apal-idinna (= Merodak-Baladan i Jes. 39:1) gjorde flera försök att återta kontrollen över Babel men misslyckades.
Det är en tragik att bibelkritiken i så hög grad söndertrasat Jesajabokens enhetliga komposition och förstört innehållet i Jesajas klara förkunnelse av dom och frälsning, synd och nåd. Att Svenska kyrkan sedan länge anslutit sig till bibelkritikens teorier är ingen nyhet. Dess biskopsmöte tillsatte år 1964 en bibelkommission som var klar med sitt betänkande om Bibeln och bibelsynen 1970. I detta betänkande heter det på sid. 66: ”Det måste anses vara med till visshet gränsande sannolikhet klarlagt, att kap. 40 ff inte härstammar från 700-talets Jesaja utan från en okänd profet under den babyloniska fångenskapen på 500-talet.” Att denna missuppfattning och det bibelkritiska sönderstyckandet av Jesajaboken nu också vunnit insteg i kretsar som säger sig noggrant vilja lyssna till Guds ord är minst sagt alarmerande.
När det gäller bibelkritikens syn på Danielsboken och hur ohållbar den är nöjer jag mig med att hänvisa till vad jag tidigare skrivit i detta ämne i boken Guds Ord och bibelkritiken (XP Media, 2004), sid. 69-96, samt i S. Erlandsson, G.A. Danell, D. Hedegård, Det står skrivet. Biblicum svarar biskopsmötets bibelkommission (2:a rev. uppl., Kyrkliga förbundets bokförlag, 1972), sid.51-56.[4]
Sanningsfrågan
Den bibelkritik som prof. Andersson försvarar blir extra allvarlig när han hävdar att den är förenlig med, ja rentav ett resultat av att han, till skillnad från många ”bibeltrogna”, verkligen ”lyssnar noga” till bibeltexterna och tar ”deras egna anspråk på allvar”. Ett sådant påstående gör att man undrar vilket sanningsbegrepp Andersson har. Han tar själv upp sanningsfrågan i det dokument han presenterade inför bibelsynsdagen i okt. 2012 och som jag här har kommenterat. Bibelsynen handlar om ”vad man menar kännetecknar Guds ord” och ”hur man uppfattar dess sanning, dess auktoritet och relevans”, framhåller han. Något som är historiskt felaktigt kan enligt Andersson ändå vara relevant och förmedla en viss sorts sanning.
”Att ge ordet sanning en och samma betydelse” är enligt Andersson ”inte en hållbar position”. Man måste skilja mellan ”fakta och fiktion”, ”texters fiktionalitet eller fakticitet”, och en fiktion kan vara sann i betydelsen att den har ett sant budskap. Bibelns uppgifter om t.ex. Jona, Jesaja och Daniel behöver alltså inte vara historiskt sanna. De kan ändå med alla sina historiska fel förmedla ett budskap som kan sägas vara ”sant”. Jonaboken t.ex. kan sålunda enligt Andersson förmedla en sann ”attityd”, utan att Jona är en historisk person och att det är historiskt sant att nineviterna genom hans förkunnelse omvände sig till Gud.
Det är uppenbart att när man kompromissar med bibelkritiken och samtidigt menar sig ta Bibelns egna anspråk på allvar blir sanningsfrågan besvärlig. Man måste laborera med olika sanningar. Att man därmed kommer i konflikt med klara bibelord och Jesu egna ord om bl.a. Jona och nineviterna tycks inte bekymra.
”Bibeln är Guds sanna ord därför att den är ingiven av Gud.” Så lyder den kristna kyrkans urgamla svar på frågan vad det innebär att Bibeln är Guds ord. En rätt bibelsyn är Bibelns syn, inte människotankar om Bibeln. Påverkan från en vetenskap som är beroende av förutsättningen att Bibelns gudstro och verklighetssyn måste vara falsk leder ofelbart till obiblisk bibeltolkning och obiblisk kristendom.
[1] På otrons villkor: Vetenskap som är beroende av förutsättningen att Bibelns gudstro och verklighetssyn är falsk. Se S. Erlandsson, Förutsättningslös bibelforskning? (Bibel och Vetenskap nr 4, 1972), angående den historisk-kritiska metodens förutsättningar.
[2] Inom ett år hoppas jag vara färdig med en större kommentar till hela Jesajaboken.
[3] Se Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament, ed. James B. Pritchard (Princeton University Press, 1969), s. 288 eller Illustrerad Bibelhandbok (EFS-förlaget, 1977), s. 280.
[4] Upplagan är slutsåld, men en nyutgåva planeras av Stiftelsen Biblicum.