Det är sen fredag kväll och jag sitter och förbereder söndagens predikan. Den ska handla om att vara en församling som är mission, en sändande församling, som sänder ut människor. Att vi alla på något sätt är kallade till att vara missionärer. Att vara en församling som planterar och bygger församlingar som planterar och bygger församlingar.
Jag tänker på Ida Andersson. Det finns en viktig tavla på Örebro missionsskola med Ida Andersson. Hon hör till kristenhetens hjältar under perioden 1930-talet och ända fram till sjuttiotalet, då var Ida verksam på Västgötaslätten. Jag är född i ett av Idas kapell, i Jung.
Mina föräldrar var verksamma under en treårsperiod i hennes missionsarbete i Västergötland. Vad jag kan förstå var jag första bebisen i hennes team, när jag anlände till världen i oktober 1954.
Jag vet att Ida bad för mig.
Och det känns som att man håller på med samma sak som Ida gjorde. Hon planterade församlingar systematiskt, startade upp församlingar på den ena platsen efter den andra och byggde bönhus i Västergötland.
Det är ju detta vi försöker göra i Stockholm just nu. Elimkyrkan har senaste året startat en församlingsplantering i Hallonbergen. Vi arbetar med att nå fransktalande kongoleser. Vi arbetar med att nå rysktalande, en växande grupp i Stockholm. Vi arbetar med att nå etiopier och eritreaner. En grupp når kinesiska studenter framförallt. Häromsöndagen döpte vi en nyfrälst muslim. Vi ber över och visionerar om sydöstra Stockholm. Vi har missionärer verksamma i Alby, Norsborg, Vårberg. Vi har just grundat en församling i Skärholmen, Och nu ska vi flytta över hela centrat till Södermalm.
Predikan på söndag ska handla om visionen bakom allt detta.
Och då tänker jag på Ida Andersson. En pionjär, en apostel, en hjälpte, en kivnna som bröt ny mark för Guds rike.
Låt oss göra samma sak.