Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 2

Universitetsteologin

Vid de flesta universitet förutsätter ett vetenskapligt arbetssätt en ateistisk vetenskapssyn, dvs. att gudomliga, övernaturliga skeenden bara kan vara tankefoster, inte verkliga, historiska händelser. Den gudsuppenbarelse och historiesyn som Bibeln vittnar om som en sann beskrivning av verkligheten måste därför på förhand avvisas, om man utgår ifrån den dominerande ateistiska vetenskapssynen. Denna vetenskapssyn påverkar också de naturvetenskapliga teorierna om världens och människans skapelse. Att en allsmäktig och evig Gud mirakulöst har skapat världen efter att ha designat allt skapat är lika otänkbart som att Guds särskilda uppenbarelse i Israels historia enligt en rad ögonvittnen verkligen är sann information.

När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs. att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande (mera om bibelböckernas tillkomst nedan).

För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.

Hur ska då bibeltroende kristna ställa sig till universitetsteologin? Det borde vara uppenbart att Bibelns gudstro och historiesyn är oförenlig med en ateistisk vetenskapssyn. Därför är det tragiskt och svårt att förstå att många som bekänner sig som troende och vill vara goda kristna ändå anser att en kompromiss med universitetsteologin är nödvändig och rent av till gagn för den kristna kyrkan. Numera är det ganska vanligt att kristen präst- och pastorsutbildning använder sig av universitetsteologins tolkningar, också när de bygger på den historisk-kritiska metodens förutsättningar. För att kunna godkännas som en akademisk utbildningsanstalt måste den historisk-kritiska bibelforskningen accepteras.

De som upptäcker den stora skillnaden mellan en sann verklighetsbeskrivning enligt biblisk tro och enligt ateistisk vetenskapssyn är av lätt förståeliga skäl djupt bekymrade över utvecklingen när det gäller många kyrkors präst- och pastorsutbildning.

Försök till försvar för universitetsteologin

I samband med att Örebro Teologiska högskola mer och mer låtit universitetsteologins slutsatser och arbetssätt prägla undervisningen har en bibelsynsdebatt blossat upp i tidningen Dagen under 2012. Med anledning av denna debatt anordnades en heldag om bibelsynen i Örebro den 27 oktober. En av högskolans lärare, professor Greger Andersson, presenterade inför programpunkten ”Finns det myter i Bibeln?” ett dokument som klargör hur han kommit fram till ståndpunkten att universitetsteologin kan och bör försvaras. Detta dokument, som jag var utsedd att kommentera och samtala med honom om men tyvärr inte kunde göra den 27 oktober pga. sjukdom, ska jag kommentera nedan.

Andersson bekräftar som ”en korrekt iakttagelse” att det inom ”den akademiska evangelikala exegetiken” skett en rörelse ”bort från traditionella positioner”. Han oroas inte av detta utan finner tvärtom ”förskjutningarna i t ex synen på Jona, Jesaja och Daniel” som rimliga. Med det sanningsbegrepp som Andersson argumenterar för kan han acceptera att Jona inte uppfattas som en historisk person, att Jesajaboken är oenhetlig och innehåller flera tillägg från långt senare författare samt att en Daniel på 500-talet f. Kr. inte alls har profeterat det som står i Danielsboken. Enligt bibelkritiken är nämligen författaren i stället en anonym jude från 160-talet f. Kr. som skapat ”profetior” som i själva verket inte är några profetior. Det profeterade har skrivits av denne efter de händelser som han låter Daniel ”förutsäga”.

Bibeltexternas ärende

Det är enligt Andersson olyckligt att man betraktar ”så gott som samtliga texter i Bibeln som historia”. ”Den starka betoningen på historiska tolkningar”, i synnerhet av GT, leder till att bibeltextens ärende missförstås. Man missar textens ”syfte”, menar han. ”Att ta något som historiskt sant som inte var avsett att vara historiskt sant är inte att vara bibeltroende. Det är i stället att göra ett genremisstag.” Det sistnämnda är en självklarhet. Brukar texten genrer som bildspråk och liknelser, ska bilderna och liknelserna tolkas som bilder och liknelser. Men det som framställs som historiskt sant, som viktiga händelser i mänsklighetens historia och som tydliga bevis på Guds makt och hundraprocentiga ordhållighet, får inte omtolkas som myter eller människors trostankar utan måste tolkas som vad det är avsett att vara: historisk sanning. Om sedan uttolkaren inte kan tro det som Bibeln klart hävdar har skett, är det en annan sak. Men uttolkaren är osaklig om han inte skiljer mellan sina egna eventuella tvivel och vad bibeltexten själv framställer som historisk sanning.

Avgörande enligt Bibeln är alltså att den ende Gudens uppenbarelse är historiskt sann. Gud har inför många vittnen bevisat sin makt och storhet, t.ex. vid uttåget ur Egypten, vid Sinai berg, under ökenvandringen, vid intagandet av Kanaans land, om och om igen genom sina profeter Samuel, Elia, Elisa, Jona, Jesaja, Jeremia, Hesekiel m.fl., och genom Daniel som under den babyloniska fångenskapens tid förutsade hur kommande världsriken ett efter ett skulle gå under men bara Människosonens rike bestå.

Bevisen för att Gud och hans handlande är historisk verklighet och att Jesus verkligen är både sann Gud och sann människa och har besegrat döden är så välgrundade i Skriften, att dess vittnesbörd borde omöjliggöra en ateistisk vetenskapssyn. ”Om ni trodde Mose skulle ni tro på mig, för det är om mig han har skrivit. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?” (Joh. 5:46-47).