Här följer gästblogginlägg av docenten i Gamla Testamentets exegetik, Seth Erlandsson. Seth är en drivande kraft bakom stiftelsen Svenska folkbibeln. Han kommenterar olika aspekter av den bibelsynsdebatt som varit på denna blogg och under samtalsdagen i Örebro i höstas. Blogginlägget delas upp i fyra delar som publiceras var för sig.

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 1

 I. Bibelns gudstro och verklighetssyn

 För bibeltolkare som verkligen vill förstå vad bibeltexterna säger borde det vara självklart att inte bortse från den gudstro och historiesyn som Bibeln ger uttryck åt och påstår vara sanningen. Det är ju inte vad otroende människor tror som ska läggas till grund för tolkningen. När bibeltexterna talar om Guds ingripande i vår verklighet som verkliga, historiska händelser inför ögonen på en rad människor, får inte ögonvittnenas vittnesbörd automatiskt betraktas som osanna, eftersom det som sägs ha ägt rum inte kan ske enligt en ateistisk vetenskapssyn.

Tron att Gud är en levande verklighet, hela världens skapare och historiens herre, är den självklara övertygelsen bakom varje bibeltext. Bortser man från detta vid tolkningen av bibeltexten och försöker tolka dess uppgifter om vad som har ägt rum eller ska äga rum oberoende av om Gud finns eller inte, blir tolkningen med nödvändighet en omtolkning av vad som enligt Bibeln är fakta.

Betecknande för Bibelns berättelser om Gud och hans gärningar är att dessa är historiskt förankrade. De kan inte avfärdas som naiva myter eller fromma spekulationer. Slutsatsen av de många bibliska vittnesbörden om Gud är att han till skillnad från människogjorda gudar är en levande verklighet, utan vilken världen inte skulle existera, inte heller någon levande varelse. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, betonar Paulus i Aten i polemik mot greker som byggt tempel åt avgudar (Apg. 17:28). ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohänder” (Apg. 17:24). Den dominerande vetenskapssynens grundförutsättning att mänsklighetens historia är helt oberoende av Skaparen är en tro som är helt oförenlig med Bibeln och som omöjliggör en rätt tolkning av bibeltexternas budskap.

Även utan Bibeln – bara genom att studera skapelsen – borde människor inse vilken mäktig skapare, konstruktör och byggmästare Gud är. Gud har uppenbarat ”sin eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat”, betonar Paulus (Rom. 1:20). Hela universum och varje enskild del i skapelsen är en så häpnadsväckande och genial konstruktion och varje livsform en så förunderlig skapelse att den som förnekar Skaparens existens och storhet är en dåre enligt Bibeln: ”Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps. 53:2

Skapelsens tydliga vittnesbörd om Skaparens storhet och makt avvisas till förmån för den s.k. vetenskapliga synen, nämligen att skapelsen har skapat sig själv (så enligt olika ”utvecklingsläror”). Bibeln som Guds tillförlitliga särskilda uppenbarelse och sanna undervisning avvisas till förmån för den s.k. vetenskapliga synen att Bibeln är ett alltigenom mänskligt dokument om människors trosföreställningar och myter.

Förnekelsen av Gud som en levande verklighet går hand i hand med en förnekelse av otrons katastrofala roll i mänsklighetens historia. Ateismen är en förblindande makt, hävdar Bibeln. Genom att förneka Skaparen och handla i strid med hans vilja har människan ”förblindats av sina falska föreställningar” (Rom. 1:21). Människans historia med ständig revolt mot den ende sanne Guden och hans goda vilja vittnar om syndens makt att bedra: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen” (Rom. 1:25). Avfallet från ”Guds sanning” har lett till att tilliten till Skaparen av himmel och jord ersatts av tillit till mänskliga tankar och människogjorda avgudar av olika slag. Här är det fråga om en verklig övertro på människan och den vetenskap som bara räknar med inomvärldsliga orsaker. Ateistens tro att skapelsen har skapat sig själv är ett uttryck för just det Paulus talar om, nämligen en dyrkan av det skapade i stället för Skaparen. Inför skapelsens under, som det är svårt att komma ifrån också för en ateist, kan han därför säga: ”Se, vilka förunderliga ting naturen kan skapa”, inte: ”Se, vilken förunderlig Skapare vi har.”

Men Gud har inte bara uppenbarat sin storhet och makt genom vad han skapat (= den allmänna uppenbarelsen), utan också genom sina ingripanden i ord och handling i Israels historia, bevittnade av en rad ögonvittnen (= den särskilda uppenbarelsen). Detta går som en röd tråd genom hela Bibeln och Bibeln är noga med att understryka att det finns ögonvittnen till de flesta av dessa händelser. ”Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som HERREN er Gud har gjort med er i Egypten inför dina ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är Gud: Det finns ingen annan än han” (5 Mos. 4:33-35).

Som särskilda registratorer och förmedlare av Guds ord och av vad som ägt rum genom Guds uppenbarelse i Israels historia utsågs Mose och profeterna före Kristi födelse och apostlarna i samband med Jesu gärningar. Apostlarna utsågs att bevittna uppfyllelsen av Guds löften i Moses och profeternas skrifter. Att profetiorna i Gamla testamentets skrifter är sanna bevisas av att de går i uppfyllelse: ”När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat” (5 Mos. 18:22). Gång på gång betonas i Matteusevangeliet att Jesu ord och gärningar är uppfyllelsen av vad HERREN redan hade sagt genom någon av sina profeter (se Matt. 1:22; 2:15, 23; 4:14; 8:17; 21:4). När en lärjunge med svärd ville hjälpa Jesus så att han inte greps, sa Jesus: ”Menar du att jag inte kan be min Far att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?” (Matt. 26:53-54). ”Allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas” (Matt. 26:56). ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1f).

Vittnesbörden om ”Guds väldiga gärningar”

Syftet med Bibelns många vittnesbörd om Guds väldiga gärningar är att öppna ögonen på andligt blinda så att de ser vem den ende sanne Guden är, nämligen en levande verklighet, inte en påhittad idé. Genom sina under inför många ögonvittnen vill Gud överbevisa människor om att en ateistisk historiesyn är falsk. Bibeln är med andra ord helt oförenlig med den ateistiska vetenskaps- och historiesynen. Om de många händelser i Bibeln som vittnar om Guds väldiga makt som en historisk verklighet tolkas om för att harmoniera med en ateistisk vetenskapssyn, saboteras vad Bibeln vill uppnå, nämligen att vi ska ära och prisa Gud för hans väldiga gärningar. Bibelns lovsångsbok Psaltaren avslutas med uppmaningen: ”Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. . . Må allt som andas prisa HERREN! Halleluja!” (Ps. 150:2, 6).

Jesu underverk inför många vittnen var så uppenbara att förnekarna fick stora problem. När Jesus botade en man som var blind från födelsen, försökte fariseerna först förneka att mannen hade varit blind. Men föräldrarna bekräftade ”att han är vår son och att han föddes blind” (Joh. 9:20). Förnekelsen att Jesus var den utlovade Messias blev så problematisk att bevisen för detta måste undanröjas. ”Redan då hade nämligen judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan” (Joh. 9:22).

När Jesus uppväckte den döde Lasarus inför en stor mängd människor, blev situationen än allvarligare för fariseerna, eftersom många judar som sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom (Joh. 11:32-45). ”Översteprästerna och fariseerna sammankallade då Stora rådet och sa: ’Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket… Från den dagen planerade de för att döda honom” (Joh. 11:47-48, 53).”Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda…  En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom dit inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då beslöt översteprästerna att döda Lasarus också, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (Joh. 12:1, 9-10). Men tvivel och otro har ett starkt grepp över människors sinnen. Johannes konstaterar: ”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom” (Joh. 12:37).

---