Jag hamnade i en knepig situation när Dagen ringde mig igår och hävdade att Evangeliska Frikyrkans missionsdirektor inte enligt styrelsen ska få fortsätta en fyraårsperiod till från år 2014. Som tur var hade jag en timma innan informerats om detta genom ett mail från EFK:s nuvarande ordförande. Dagen önskade en kommentar från mig.
Eftersom jag av princip alltid vill vara öppen gentemot media, och det skulle ge ett konstigt intryck att inte säga någonting så försökte jag göra en diplomatisk avvägning.
Eftersom jag inte alls längre är del av EFK:s centrala arbete är jag inte alls informerad om vad som ligger bakom beslutet. Som ex-ordförande skulle det också vara mycket märkligt att gå ut och kritisera nuvarande styrelsen och ordföranden, speciellt när jag inte känner till grunderna för beslutet.
Dessutom har jag stort förtroende för Anders Blåberg som person och skulle inte alls vilja gå ut och säga något som antyder om att jag vill att han ska avgå.
Min avvägning blev att avdramatisera beslutet, det är ett mandat på fyra år att väljas som missionsdirektor. Det är inte alls självklart att man ska fortsätta efter 8 år på posten. Jag lyfte också fram de stora utmaningar som EFK står inför för de kommande 8-10 åren.
Även om jag är försiktig i vad jag uttrycker offentligt så märker också mina reflekterande bloggläsare att jag är skeptisk till Evangeliska Frikyrkans utveckling. Vi behöver mer av väckelse, tro, framåtanda, och nya visioner för att ha en chans att komma i närheten av de mål vi har satt upp till år 2020. Och detta kräver grundlig utvärdering av hela vår organisation, och inte minst hur vi jobbar med ledarrekrytering och ledarutbildning inför framtiden. Det räcker inte med att skriva dokument om vikten av församlingsplantering, och välkomna enstaka nya församlingar som söker sig till EFK. Man måste också forma församlingar, ledare, visionärer och pionjärer som faktiskt har förmågan att göra det jobb som krävs. Det finns få ljuspunkter inom detta område inom EFK men de är alltför få.
Evangeliska Frikyrkan har klarat statistiken och visat på en måttlig tillväxt under senaste femton åren genom sammanslagningar av församlingar, genom att vi tidigare var en attraktiv partner för olika nystartade församlingar, och att vi har en liten grupp av församlingar som starkt växer och går framåt. Det krävs betydligt mer än så för att vi ska bli en växande rörelse. Därför tycker jag att det är bra att göra en grundlig översyn över ledarinriktning och bemanning för de närmaste 6-8 åren. Och självklart tycker jag att Anders Blåbergs namn ska finnas med i sådana funderingar.
Pingback: Kyrkans framtid | In Christ alone()