Bloggvärlden är ju ganska brutal och ocensurerad. Och det finns allt mellan total smörja och mycket som är riktigt läsvärt. Så här kommenterar den inte särskilt fromme bloggaren Blondinhenke tidningen Dagens nyhet om mina samtal med Elimkyrkan:

Jag ber vår Herre Jesus Kristus att Stefan ska få bli pastor i Elimkyrkan. Denna gudsman behövs bland dessa syndare och vilsna får. Pris ske Gud! Halleluja!

Att blondinhenke kallar mig för gudsman, det var inte illa, det brukar inte ens min fru säga i sina bästa stunder. Däremot tycker jag att han grovt underskattar Elimkyrkans andliga status.

Ingen rolig läsning idag på tidningen Dagens hemsida, det handlar om flera av mina gamla vänner. Håkan och Gunilla Gniste från Uddevalla har råkat ut för en svår olycka, på grund av brand, och ligger på sjukhus. Gnistes känner jag sedan sjuttiotalet. De har utövat en fantastisk insats av lokalt kristet ledarskap under många år, trovärdigt, långsiktigt och förändrings- och förnyelseinriktat. Den andra sorgliga nyheten är att Bill Stenberg har avlidit. Han var ju en av de stora predikant- och evangelistoriginalen i Sverige, och vi hade en del med varandra att göra under andra halvan av åttiotalet och början av nittiotalet. Han besökte ett antal gånger vår pionjärförsamling i Brandbergen-Vendelsömalm, och även efter det att vi flyttat högkvarteret till Södermalm.

Jag ber till Gud för Gnistes att detta ska gå bra och jag tackar Gud för Bill Stenberg, och ber för hans hustru Agneta, barnen och andra anhöriga.

Jag fortsätter min lilla genomgång och granskning av det som kallas för emerging church. Jag inser att det är ett paraplybegrepp, och allt möjligt räknas in under den rubriken. Så det är näst intill omöjligt att göra generaliserande omdömen.

En av de mest tongivande emerging church-ledarna är Rob Bell. Jag skrev en kort rescension av hans bok ”Sex och Gud” här på bloggen. Och jag tyckte den var mycket läsvärd.

Jag har nu gått igenom Bells bok med den svenska titeln ”Elvis som hötorgskonst – att måla om den kristna tron”.

Observera att mina omdömen om Rob Bell bara gäller dessa två böcker, jag har inte tagit ställning till något annat. Jag vet inget mer om honom än det som står i dessa två böcker.

Och läser man Bells böcker som helhet har jag väldigt svårt att hitta något som är helt tokigt i dem. Och jag tycker inte att jag kan hitta något i böckerna som krockar med mina övertygelser som evangelikal kristen. Bell uppmanar läsären av denna bok att läsa kritiskt och prövande. Och jag har gjort det. Han skriver resonerande, han ställer frågor, han funderar medan han skriver, han formulerar gärna klassiska Bibelberättelser ur nya infallsvinklar, men för mig känns det fräscht och kreativt. Självklart kan man med Bell som de flesta andra Bibelutläggare, genom att lyfta fram enskilda citat skapa en skev bild av vad han säger och står för. Men det gäller ju att läsa hela boken. Genom att bara utgå från enskilda Bibelcitat kan vi ju skapa en helt förvanskat bild av vad Bibeln står för, likadant är det när vi läser kristen litteratur.

De som tycker att Bell trampar snett bör t.ex. fundera över följande formulering: ”Jag bekänner mig till den historiska kristna tron, som inkluderar både jungfrufödseln, treenigheten, Bibelns inspiration och mycket mer. Jag är en del av den tron och tänker föra den vidare till nästa generation. Jag tror att Gud har skapat allt, att Jesus är Herre och att Gud har planer på att ställa allt till rätta till slut”.

Bell betonar våra tolkningar, man kan också kalla det för glasögon, när vi läser Bibeln. Jag tycker att han har en klar poäng när han betonar vårt ansvar för att tolka och tillämpa Bibeln. Självklart kan man så mycket betona det perspektivet, att Bibelns innehåll endast blir subjektivt och vad vi personligen gör det till, men jag tycker att det är att misstolka Bell om man hävdar att han drar sådana slutsatser.

Och visst har Bell rätt när han skriver att ”skriften allena” blir en för smal doktrin, vi tror ju att Anden ledde de kyrkomöten som fastställde vad som skulle ingå i Bibeln, och då var det ju något utanför den skrivna Bibeltexten som avgjorde vad som var Guds ord.

Och jag gillar Bells syn på reformationen, den är ständigt pågående, varje ny generation måste måla en ny bild av den kristna tron, inte för att Gud förändras, men för att tiderna förändras.

Och återigen, jag gillar Bells sätt att skriva, det är kreativt, fräscht, och han har en fantastisk förmåga att lägga ut och hitta nya infallsvinklar i Bibeltexterna. Inte minst öppnar han upp Gamla Testamentets berättelser på ett nytt sätt.

�

Det är måndag eftermiddag, och jag är psykiskt slutkörd efter att ha suttit i rättegång hela dagen. Det handlar om min bostadsrättsförening där jag är ordförande, vi har en tvist med en restaurang i fastigheten. Vi har dock nått en förlikning idag och det känns skönt.

Noterar nu att det står på tidningen Dagens hemsida att det är Elimkyrkan som jag har samtal med om att gå in och engagera mig i. Grattis till er som gissade rätt, det var väl några av alla spekulanterna här på bloggen, Olof och Christer Roshamn tror jag gissade rätt, men Christer är ju lite insider. Sedan var det väl några Elimmedlemmar som gjorde antydningar utan att säga det rent ut.

�

I början av åttiotalet flyttade jag och min hustru från Järfälla och Järfälla Pingstförsamling till en stökig och totalt ”okristen” Stockholmförort, Brandbergen – Vendelsömalm, hette området. Det var Gud som kallade oss dit med uppdraget att grunda en ny församling, och vi fick med oss en liten grupp vänner från Järfälla som var med i grundarteamet. De flesta var småbarnsfamiljer så man måste inte bli passiviserad i församlingens utkanter bara för att man har bebisar. Vi arbetade med evangelisation och församlingsgrundande och i början av 1985 bildade vi officiellt en församling som fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, vi hade då cirka 30 medlemmar. Jag var samtidigt akademiker och sysslade med att doktorera i Statskunskap, och började arbeta som konsult inom näringslivet efter min doktorsexamen. Men jag valdes som den nya och lilla församlingens pastor. Vi gick sedan vidare steg för steg, byggde upp församlingen, människor kom till tro, kristna flyttade till oss för att hjälpa till, jag fortsatte vara pastor, och samtidigt försörjde jag mig som konsult inom näringslivet. Under första av halvan av nittiotalet expanderade församlingen också geografiskt, och vårt högkvarter flyttades till gamla Baptistkyrkan Ebeneser på Södermalm. Vi döpte om församlingen till Ichtys, efter några år kom vi på att det var ett ganska konstigt namn för folk som inte var kristna, och då ändrade vi namnet till Söderhöjdskyrkan. Jag fortsatte vara pastor, hade det som huvudsyssla, men extraknäckte som konsult inom näringslivet, för att begränsa löneuttaget från församlingen. I början av 2000-talet började jag känna att jag har gjort det jag kunde som pastor för församlingen, och började arbeta med att rekrytera en efterträdare, det blev Kjell Söderblom. Församlingen hade då vuxit litegrann varje år, och 2002 hade vi blivit 320 medlemmar. Drygt 100 av dessa avknoppades sedan år 2004 till en självständig latinamerikansk dotterförsamling. Vi fick inte plats i kyrkan med all verksamhet och alla människor. I samband med att hålla på att fasa ut som församlingsföreståndare och ”senior pastor” för Söderhöjdskyrkan 2002 fick jag en förfrågan att bli ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse. Min kallelse från Gud vid denna tidpunkt var att mer börja engagera mig på ett övergripande plan i svensk kristenhet och rollen som EFK-ordförande skulle passa väldigt bra. Jag valdes i denna uppgift i maj 2002 vid EFK:s kongress. Jag är vald i det uppdraget till maj 2010. EFK-uppdraget är på ett mer övergripande plan, det är ju Anders Blåberg som missionsdirektor och biträdande missionsdirektorerna Bernth-Åke Ottosson och Gudrun Boström som leder EFK:s löpande operativa verksamhet. Utifrån rollen som EFK-ordförande har jag dock blivit djupt involverad i svensk kristenhet, jag är en mycket aktiv skribent utifrån den rollen och har ett antal olika uppdrag och engagemang som berör svensk kristenhet i allmänhet, bland annat ordförandeskapet för Claphaminstitutet och styrelseengamang i Evangeliska Alliansen. Jag är ständigt ute och predikar i EFK-församlingar, och är engagerad i att utveckla vårt arbete i Stor-Stockholm. Senaste året har Ungdomskyrkan Konnekt blivit en av mina hjärtefrågor. Jag är fortsatt kvar i församlingsledningen i Söderhöjdskyrkan.

Några månader tillbaka fick jag en förfrågan från en församling att bli dess ”senior pastor”, församlingsföreståndare, eller vad man nu kallar det för. Jag har absolut inget intresse av att bli en förvaltande pastor, som bara tar hand om en befintlig församling. Det intressanta med detta är att det handlar om en församling med en tydlig pionjär vision, och som vill satsa på expansion och församlingsgrundande. Det vi diskuterar är ett upplägg där jag kan fortsätta som EFK-ordförande och i varje fall en del av mina övergripande uppdrag i kristenheten, och engagemanget för Konnekt, och gå in i detta nya uppdrag.

Jag tror att de svenska församlingarna står inför stora förändringar, och vi måste hitta helt nya vägar för att arbeta inför framtiden, och ännu mer bygga församlingar som grundar nya församlingar, vi behöver hitta nya vägar för att nå ut med budskapet om Jesus. Jag tror på den svenska frikyrkans framtid, men jag tror också att den behöver förändras en hel del för att kunna ha en framtid. Men dessa förändringar är möjliga. Min dröm och vision är, om vi når fram till ett beslut i denna fråga, är att skapa ett center för pionjärarbete, församlingsgrundande, och en experimentverkstad för att hitta nya vägar för att nå ut med budskapet om Jesus till vanligt folk. Och ge fullt utrymme för olika sorts ”emerging church” att blomma ut, utifrån denna församling.

Vilken församling handlar det om, det säger jag inte just nu. Alla medlemmarna i den berörda församlingen blir informerade om detta först idag. Det är endast rekryteringsgruppen och ledningen som jag hittills har diskuterat detta med. Det blir intressant att se hur snabbt det läcker ut. Jag fortsatt ber till Gud om ledning i denna fråga, men det känns klart intressant. Jag känner mig ganska sugen på att gå in i ett mer handfast lokalt ledarskap igen.

Jag noterar att min artikel igår i Dagen om postmodernitet och emerging church har väckt ganska omfattande respons, en hel del bloggar har kommenterat artikeln, och jag noterar att artikeln seglar upp bland de mest lästa i Dagen senaste veckan, så ämnet berör tydligen många personer. Det var en spännande respons.

Man bör också notera att mitt tonfall i artikeln är positivt prövande, jag är inte färdig än med dessa frågor, och jag är inte klar över alla ställningstaganden. Det jag dock är helt klar över är att vi behöver pröva oss fram, framförallt i samarbete med Gud, för att hitta nya vägar för att uttrycka både församlingsliv och evangelisation i Sverige idag. Det är den centrala frågan för mig, inte akademiska debatter om postmodernitet.

Ikväll ska jag vara med på bönenatt i Citykyrkan för ungdomsvärlden i Stockholm. Det är fascinerande att komma inför Gud, länge, tillsammans med andra Gudstörstande personer.

Kommer också att släppa en nyhet här på bloggen under helgen, som berör mitt eget liv, och det gäller en sak som kommer att få stora konsekvenser framöver, inte minst för mig själv. Men jag återkommer om detta.

Tack för alla engagerade kommentarer på artikeln i Dagen idag om emerging church. Intressant läsning. Bara några korta kommentarer på några av kommentarerna. Jag tar det i punktform, för att det inte ska bli för rörigt.

1. Det är nytt för mig att läsa litteratur om emerging church och postmodernitet. Artikeln i Dagen idag byggde ju främst på artiklar i Christianity Today skrivna av personer som har specialgranskat detta fenomen och som var positiva i sin grundinställning. De kritiska reflektioner jag för fram är förankrat i vad dessa skriver. Har läst en bok av Dan Kimball, 1,5 av MacLaren och nu en bok av Rob Bell som jag rescenserade här på bloggen i mycket positiva ordalag. Pratade med någon häromdagen som känner Erwin MacManus, som hade sagt något i stil med allt detta med emerging church är passé. Jag kommer dock att läsa vidare bl.a. Bell och MacLaren så jag kommer att skriva vidare om detta på bloggen.

2. Det är i min roll som statsvetare och samhällsvetare jag är skeptisk till begreppen postmodernitet och modernitet. Det känns mer som teologiska inneord än något som uttrycker verkliga samhällsförändringar. Och i mitt engagemang bland tonåringar på stan har jag mycket svårt att identifiera den typen av paradigmförändringar. Har aldrig fört något samtal med någon tonåring om postmodernitet eller något som skulle kunna kopplas till begreppets innehåll. Har nog fått ett visst grepp om olika tonårskulturer idag i Stockholm, men ska jag vara riktigt ärlig tycker jag nog att min egen generation var mer postmodern på 60- och 70-talet än dagens tonåringar, utifrån de vanliga definitionerna av begreppen.

3. Jag tycker att emerging church är ett problematiskt begrepp. Det jag själv håller på med i Stockholm med Ungdomskyrkan Konnekt – är det emerging church? Det handlar ju om att hitta helt nya vägar att vara kyrka, och att nå ungdomar där de befinner sig. Och att först visa kärlek och omsorg, och presentera evangeliet genom dialog (jag har svårt att begripa att det skulle vara något nytt med detta). Om detta är emerging church är jag rimligtvis en del av emerging church. Om detta inte är emerging church vad är det då? Rob Bell som har byggt upp en jättestor megakyrka, och en jättestor organisation, på vad sätt skiljer det sig från andra megakyrkor? Är det verkligen emerging church om det handlar om att vara kyrka på ett nytt sätt? Jag säger inte detta för att det skulle vara något fel med det Bell gör, jag säger det bara för att problematisera begreppet.

4. Jonas L i inlägg två ifrågasätter begreppen liberal-konservativ. Samtidigt är ju kristna kyrkan mycket heterogen, och vi behöver ha någon form av kategorier för att kunna diskutera olika kristna strömningar. Vad är det för skillnad på Ulf Ekman och KG Hammar, vilka kategorier ska man använda för att definiera skillnaderna? Samtidigt har Jonas en poäng när han säger att det inte är så enkelt att del in i fack, men universalismen är väl nästan helt förkastad så vitt jag vet både i amerikansk och brittisk evangelikalism, och inte minst i tredje världen.

5. Kalle Spetz skriver om att det  handlar om att leva äkta, kärleksfullt, nära människor, att låta sig själv beröras … o.s.v. Ja visst, men har inte kristna kyrkor alltid eftersträvat detta. Människor vill uppleva och processa etc., javisst, men det har väl varit hela idén med SMU sedan 1930-talet. Jag begriper fortfarande inte att det sättet att tänka evangelisation, vad har det med modernitet och postmodernitet att göra. Joachim E är ju inne på samma resonemang. Att tro att man förr bara förmedlade kunskap i evangelisationen, frikopplat från relationer och kärlek, jag tycker att kristna historien visar att bra församlingar i alla tider har ägnat sig åt lyssnande, dialog, visa kärlek, relationer etc.. För att uttrycka sig lite tillspetsat, vad är det de begriper som har läst MacLaren som inte alla andra begriper, eller som inte den vanliga bibelläsaren begriper. Granskar man te.x. Billy Grahams kampanjer från 1950-60 talet, ett typiskt modernistiskt fenomen enligt dessa klichéer, alltsammans byggde ju på den personliga relationen. Det var inga opersonliga massmöten som bara förmedlade kunskap.

6. Håller helt och hållet med Fredrik H om att det handlar om nya sätt att vara kyrka på, där är jag helt och hållet med. Olof skriver, allt handlar om hur vi i kyrkan kommunicerar evangeliet, javisst, håller helt och hållet med. Delar också Mattias markeringar att det som leder till synkretism, navelskåderi, mycket snack och lite verkstad – det blir det inte så mycket av, visst, det tror jag också. Men jag tycker alltså att man kan göra allt detta utan att blanda in begreppet postmodernitet.

7. Eric Dahlqvist tar upp om att den modernistiska kyrkan bygger på absolut sanning och absoluta anspråk. HÅller med Bo om att det har kyrkan alltid gjort. Roade mig idag att läsa Augsburgska trosbekännelsen från 1500-talet, jag diskuterade nämligen dess innehåll i en konversation idag med Christer Sturmark, och denna trosbekännelse är extremt absolut i sin inriktning, moderna evangelikaler är nyanserade mjukisar i jämförelse med detta.

Några korta kommentarer, nu behöver jag gå och lägga mig. Tack och godnatt.

�

Notera gärna att jag i dag har en artikel införd i tidningen Dagen med rubriken ”Måste kyrkan också bli postmodern?”. Den ligger i linje med mitt första inlägg här på bloggen om emerging church. Du hittar artikeln här. Tidigare blogginlägg och debatter hittar du här och här.

Har skrivit ihop en text om aborter av flickor, att detta är uttryck för kvinnoförtryck och gammal patriarkalism. En av Sveriges största tidningar vill ta in artikeln. Återkommer med exakt information den dag artikeln publiceras. Vet inte än om det blir under fredagen, eller längre fram.

Kronprinsessans förlovning påminner oss om diverse märkligheter i den svenska grundlagen. Den svenska grundlagen säger att Konungen ska vara av den rena evangeliska läran enligt Augsburgska trosbekännelsen, och prinsar och prinsessor ska uppfostras i denna lära. Den som inte bekänner sig till denna lära är utesluten ur successionsordningen. Daniel Westling behöver alltså inte bli lutheran eftersom han inte har successionsrätt, men måste acceptera att deras barn uppfostras i den evangeliska tron.

Detta är rena stolligheterna och påminner mer om 1600-talet än 2000-talet. Kronprinsessan Victoria är alltså förbjuden enligt grundlagen att bli medlem i en EFK-församling, hon får t.ex. inte heller bli katolik eller pingstvän, i båda fallen så förlorar hon rätten att bli drottning, enligt strikt tolkning av grundlagen.

Dessa regler är reliker av det traditionella statskyrkosystemet som lever kvar, religionsfriheten har fortfarande inte nått fram till kungahuset eller till den svenska grundlagen. Jag har naturligtvis inget emot att barn uppfostras i evangelisk tro, jag tycker det är utmärkt. Men det måste ske frivilligt, och det är absurt att det regleras i grundlagen.

Och det blir nästan komiskt i världens mest sekulariserade land.

Och vem ska tolka vad som är evangelisk tro. Är det den sekulariserade riksdagen eller den ateistiske statsministern som ska avgöra det. Anser regeringen och riksdagen att dagens Svenska Kyrka uppfyller kriterierna att vara evangelisk enligt den augsburgska trosbekännelsen?

Tidningen Dagen skriver om detta idag.