I början av åttiotalet flyttade jag och min hustru från Järfälla och Järfälla Pingstförsamling till en stökig och totalt ”okristen” Stockholmförort, Brandbergen – Vendelsömalm, hette området. Det var Gud som kallade oss dit med uppdraget att grunda en ny församling, och vi fick med oss en liten grupp vänner från Järfälla som var med i grundarteamet. De flesta var småbarnsfamiljer så man måste inte bli passiviserad i församlingens utkanter bara för att man har bebisar. Vi arbetade med evangelisation och församlingsgrundande och i början av 1985 bildade vi officiellt en församling som fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, vi hade då cirka 30 medlemmar. Jag var samtidigt akademiker och sysslade med att doktorera i Statskunskap, och började arbeta som konsult inom näringslivet efter min doktorsexamen. Men jag valdes som den nya och lilla församlingens pastor. Vi gick sedan vidare steg för steg, byggde upp församlingen, människor kom till tro, kristna flyttade till oss för att hjälpa till, jag fortsatte vara pastor, och samtidigt försörjde jag mig som konsult inom näringslivet. Under första av halvan av nittiotalet expanderade församlingen också geografiskt, och vårt högkvarter flyttades till gamla Baptistkyrkan Ebeneser på Södermalm. Vi döpte om församlingen till Ichtys, efter några år kom vi på att det var ett ganska konstigt namn för folk som inte var kristna, och då ändrade vi namnet till Söderhöjdskyrkan. Jag fortsatte vara pastor, hade det som huvudsyssla, men extraknäckte som konsult inom näringslivet, för att begränsa löneuttaget från församlingen. I början av 2000-talet började jag känna att jag har gjort det jag kunde som pastor för församlingen, och började arbeta med att rekrytera en efterträdare, det blev Kjell Söderblom. Församlingen hade då vuxit litegrann varje år, och 2002 hade vi blivit 320 medlemmar. Drygt 100 av dessa avknoppades sedan år 2004 till en självständig latinamerikansk dotterförsamling. Vi fick inte plats i kyrkan med all verksamhet och alla människor. I samband med att hålla på att fasa ut som församlingsföreståndare och ”senior pastor” för Söderhöjdskyrkan 2002 fick jag en förfrågan att bli ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse. Min kallelse från Gud vid denna tidpunkt var att mer börja engagera mig på ett övergripande plan i svensk kristenhet och rollen som EFK-ordförande skulle passa väldigt bra. Jag valdes i denna uppgift i maj 2002 vid EFK:s kongress. Jag är vald i det uppdraget till maj 2010. EFK-uppdraget är på ett mer övergripande plan, det är ju Anders Blåberg som missionsdirektor och biträdande missionsdirektorerna Bernth-Åke Ottosson och Gudrun Boström som leder EFK:s löpande operativa verksamhet. Utifrån rollen som EFK-ordförande har jag dock blivit djupt involverad i svensk kristenhet, jag är en mycket aktiv skribent utifrån den rollen och har ett antal olika uppdrag och engagemang som berör svensk kristenhet i allmänhet, bland annat ordförandeskapet för Claphaminstitutet och styrelseengamang i Evangeliska Alliansen. Jag är ständigt ute och predikar i EFK-församlingar, och är engagerad i att utveckla vårt arbete i Stor-Stockholm. Senaste året har Ungdomskyrkan Konnekt blivit en av mina hjärtefrågor. Jag är fortsatt kvar i församlingsledningen i Söderhöjdskyrkan.

Några månader tillbaka fick jag en förfrågan från en församling att bli dess ”senior pastor”, församlingsföreståndare, eller vad man nu kallar det för. Jag har absolut inget intresse av att bli en förvaltande pastor, som bara tar hand om en befintlig församling. Det intressanta med detta är att det handlar om en församling med en tydlig pionjär vision, och som vill satsa på expansion och församlingsgrundande. Det vi diskuterar är ett upplägg där jag kan fortsätta som EFK-ordförande och i varje fall en del av mina övergripande uppdrag i kristenheten, och engagemanget för Konnekt, och gå in i detta nya uppdrag.

Jag tror att de svenska församlingarna står inför stora förändringar, och vi måste hitta helt nya vägar för att arbeta inför framtiden, och ännu mer bygga församlingar som grundar nya församlingar, vi behöver hitta nya vägar för att nå ut med budskapet om Jesus. Jag tror på den svenska frikyrkans framtid, men jag tror också att den behöver förändras en hel del för att kunna ha en framtid. Men dessa förändringar är möjliga. Min dröm och vision är, om vi når fram till ett beslut i denna fråga, är att skapa ett center för pionjärarbete, församlingsgrundande, och en experimentverkstad för att hitta nya vägar för att nå ut med budskapet om Jesus till vanligt folk. Och ge fullt utrymme för olika sorts ”emerging church” att blomma ut, utifrån denna församling.

Vilken församling handlar det om, det säger jag inte just nu. Alla medlemmarna i den berörda församlingen blir informerade om detta först idag. Det är endast rekryteringsgruppen och ledningen som jag hittills har diskuterat detta med. Det blir intressant att se hur snabbt det läcker ut. Jag fortsatt ber till Gud om ledning i denna fråga, men det känns klart intressant. Jag känner mig ganska sugen på att gå in i ett mer handfast lokalt ledarskap igen.