”Jag har absolut ingen lust att bli en förvaltande pastor” skriver du i ditt inlägg ”om hemlisen som nu inte längre är en hemlis” – underbart i så fall. Kommer det framgent inom EFK att synas församlingsföreståndare som är herdar, inte lejda utan kallade – underbart i så fall! Herdar som är kallade och inte tjänstemän har jag efterlyst läännge- de finns – men de har det inte lätt – traditionen hur det ska vara är djup och tar sig sorgliga uttryck om den inte respekteras!
Var välsignad
Margret Sundin
efk-pastor Citykyrkan i Örkelljunga

Jag tyckte väldigt mycket om ”Elvis som hötorgskonst” när jag läste den för något år sen, måste nog läsa om den. Han använder väldigt bra bilder när han beskriver vad tron handlar om, lite på samma sätt som C S Lewis i ”Kan man vara kristen”. Jag tycker också det är skönt att läsa det han skriver om den ständigt pågående tolkningen av bibeltexten. Det är något vi borde fundera mycket mera kring, det är alltför ofta man stöter på uttalande om att man ”inte skall tolka utan läsa som det står”.

/Patric

Vad är det egentligen i den aktuella diskursen som är nytt jämfört med tidigare?

Stefan skrev: ”Självklart kan man med Bell som de flesta andra Bibelutläggare, genom att lyfta fram enskilda citat skapa en skev bild av vad han säger och står för. Men det gäller ju att läsa hela boken. Genom att bara utgå från enskilda Bibelcitat kan vi ju skapa en helt förvanskat bild av vad Bibeln står för, likadant är det när vi läser kristen litteratur.”

Det är sant. Det här är en väldigt vanlig företeelse, att lägga in för mycket i en mening, att tolka ur sitt sammanhang. Om jag minns rätt var det någon här på bloggen som gjorde en stor affär av att någon annan sagt att ” varje människa har en gnista av Gud i sig”. Uttalandet togs som intäkt för new age mm. Hur många sekter har inte använt bibeln för att bekräfta sina egna förutfattade meningar i stället för att i ödmjukhet låta sig ledas och korrigeras av DHA och bibelordet?

Stefan skrev: ”Bell betonar våra tolkningar, man kan också kalla det för glasögon, när vi läser Bibeln. Jag tycker att han har en klar poäng när han betonar vårt ansvar för att tolka och tillämpa Bibeln. Självklart kan man så mycket betona det perspektivet, att Bibelns innehåll endast blir subjektivt och vad vi personligen gör det till, men jag tycker att det är att misstolka Bell om man hävdar att han drar sådana slutsatser.”

Det här är inte heller något nytt. Bibeln är som en spegel där varje unik individ kan spegla sig. DHA levandegör skriften för varje individ i den position i livet där hon befinner sig. Allteftersom den kristne mognar kan hon se nya perspektiv och nya sanningar i Guds ord och i denna mening handlar förståelsen av bibeln om personliga, individuella tolkningar, eller en anpassning till individen. Därutöver behöver vi låta oss korrigeras av DHA eftersom vi alla kan göra feltolkningar. Men om vi som ett kollektiv ska börja och göra nytolkningar av bibeln blir det genast lite knepigare. Tänk på bibelns varningsord om att lägga till eller ta bort något ur skriften.

Stefan skrev: ”Och visst har Bell rätt när han skriver att “skriften allena” blir en för smal doktrin, vi tror ju att Anden ledde de kyrkomöten som fastställde vad som skulle ingå i Bibeln, och då var det ju något utanför den skrivna Bibeltexten som avgjorde vad som var Guds ord.”

”Skriften allena” kan aldrig bli en för smal doktrin om man förstår uttrycket rätt. Däremot blir det en onödig provokation att påstå att: ””skriften allena” blir en för smal doktrin.”

Gud gav oss skriften bl.a. för vi ska ha något att referera och hänvisa till. Att hävda ”skriften allena” är att fråga sig om något överensstämmer med bibeln, om det är ”bibliskt” som vi brukade säga förr i tiden. I denna mening (betydelse) blir ju då inte heller kyrkomötena som fastställde kanon något som ligger utanför den den skrivna bibeltexten. Varför det? Jo, därför att vi i Apostlagärningarna kan läsa om hur DHA tillsammans med församlingen kom fram till avgörande principiella beslut om lära och liv (”DHA och vi har beslutat”).

Håller med Bo om att det är provocerande att kalla ”sola scriptura”-principen för onödigt smal. Den finns ju även i Skriften själv i den apostoliska formuleringen ”icke utöver vad skrivet är.” Dessutom gjorde kyrkomötena inget annat än konstaterade vilka skrifter som redan ansågs som apostoliska/kanoniska – bara några stycken var inte redan erkända precis överallt, bl.a. Hebréerbrevet vars författare ju inte anges i brevet självt, men även dessa hade redan brett stöd och låg ljusår framom möjliga medtävlare (vem förespråkade t.ex. då Tomasevangeliet eller Judasevangeliet som i dag har så många fans?). Dessutom talar de kanoniska skrifternas självvittnesbörd och inneboende auktoritet starkt till våra hjärtan än idag – man kan i frågasätta deras autenticitet hur mycket man vill, och Judasbrevet ingår onekligen till stor del i Andra Petrusbrevet, men är de inte äkta är de oerhört skickliga förfalskningar och med Andra Petrusbrevets ord ”slugt uttänkta fabler.” Romerska kyrkans försök att alltifrån Trident-konciliet med åberopande av Andens ledning men mot det judiska förbundsfolkets och Vulgata-översättaren Hieronymus´ syn på GT:s kanon sätta Judit och Tobit m.fl. i paritet med Samuelsböckerna och profeterna har dock inte varit till fördel för bibelns trovärdighet och proportionerna GT-NT.

I inlägg 5 skriver Bo: ”Men om vi som ett kollektiv ska börja och göra nytolkningar av bibeln blir det genast lite knepigare.”

Är det inte det som har hänt hela tiden i kristendomens historia? Luther är väl ett strålande exempel. Det känns lite konstigt att tänka sig att vi just nu har kommit fram till det slutgiltiga rätta sättet att tolka bibeln och att vi inte behöver fundera mer på det. Vi befinner oss i olika tolkningstraditioner som säkert kan bidra med olika sidor av sanningen.

Bo, jag håller med dig om att Luthers ”nytolkning” på många sätt var av godo, men det skulle ju kunna vara så att det behövs fler Luthrar som på samma sätt ser på bibeln med nya ögon och återför oss till den ”sunda läran”…

Patric, ja vi behöver väckelsepredikanter och profeter som är bärare av Guds kraft. Jag tror att vi har spännande tider att se fram emot.

Om Rob Bell och yoga.

OK Stefan. Du har varit tydlig med att det bara är två böcker du läst. Jag tycker också att det är viktigt att inte förklara hela konversationen “emergent church” utifrån en enskild förkunnare. Ofta ropar vi måhända “villolärare” för ofta eller för tidigt. Men det är ju viktigt att också känna till det som är kontroversiellt hos Rob Bell. (Hur intressant vore det t ex att bara prata om det hos Richard Williamsson som vi håller med om?).

Rob Bell sprider ett häpnadsväckande budskap om andningens centrala andliga betydelse. Jag tänker på den DVD som heter Breathe. Man blir förvånad över att detta kommer från samme förkunnare som så många lovordar. Hans budskap, trots bibelcitat, passar nämligen bättre i en nyandlig lärares mun än i en bibelutläggares. En överdrift? Kolla in själv:

http://video.google.com/videoplay?docid=4657662595934098105

På hemsidan “Essential tools for emergent church” finner vi hur Bell utvecklar detta ett steg vidare. Här leder han församlingen i yogainspirerad andningsövning. Han betonar att det viktiga inte är kroppsställningen utan att vi andas rätt (ska väl vara en tröst för oss kyrkbänksnötare som har problem med lotusställningen!). Nedan är två citat av flera:

“And the Yoga Masters say this is how it is when you follow Jesus and surrender to God. Is it’s your breath being consistent. It’s your connection with God regardless of the pose you find yourself in. That’s integrating the divine into the daily.”

Det här är ju helt uppåt väggarna. Kända Yogalärare betonar ju att kristna som utövar yogaövningar kommer att förlora sina kristna övertygelser. Och vidare från Bell:

“[In Yoga] it’s not how flexible you are, it’s not whether you can do the poses, it’s not how much you can bend yourself, it’s can you keep your breath [breathes in and out] consistent [breathes out] through whatever you are doing.”

Lyssna gärna själv hur Bell ersätter bön med andningsteknik. Men andas för all del inte med. Det här är så vitt jag kan bedöma inget kristet budskap överhuvud taget:
http://blogs.echurchnetwork.net/Newsletter/permalink/00003.asp

Mitt intresse för att läsa Bells böcker har kallnat betydligt efter att jag tagit del av denna DVD och förkunnelse. Därmed inte sagt att det hos andra nytänkare finns gott att hämta.

Tack för en intressant blogg, jag läser den med stort intresse!

Roger, djävulen har ju alltid blandat lögn med sannig. I bland undrar man om det finns en dold agenda inom vissa delar av EC.

Bo: Om det finns en dold agenda inom EC så är den dold också för mig. Jag har läst för lite. Tänker att man får titta på en förkunnare i taget. Införlivandet av främmande andliga tekniker dyker nog upp lite varstans i kristenheten och det är sant som du säger att djävulen alltid blandat lögn med sanning.

S: ”den frikyrkliga rädslan för psykologi… ” Tråkigt om du blir irriterad, men om du kollar in det här lite noggrannare så upptäcker du uppseendeväckande teologiska utsagor i Bells budskap, både på videon och predikan jag hänvisade till. Inte bara andningsteknik.

När en inflytelserik förkunnare inte skiljer mellan livsande, människans ande och den helige Ande dvs Guds personlighet så är det faktiskt bekymmersamt. Om allt som andas är/har Guds ande är det ju inte heller någon skillnad mellan människor och djur. Bell säger faktiskt att andningsmetodiken integrerar det gudomliga med det vardagliga och styrker dessutom detta påstående genom att hänvisa till yogamästare.

Hej igen S!
Bell sade i videon mer än att Gud, i biblisk bemärkelse, är allestädes närvarande. Hade du verkligen inget problem med att han sade:
”Den gudomliga andningen flödar genom dig, och den flödar genom personen bredvid dig och genom personen närmast denne…”
”Du är på helig mark. Det finns en helighet hos folket runtomkring oss.”

Framförandet av dessa sentenser i en tunnelbana visar att han inte bara talar om pånyttfödda människor, utan om alla, även explicit formulerat: ”This divine breath is in every human beeing, ever”. Det låter alltså som en sammanblandning av människans livsande och Guds ande.

Som jag förstår NT slocknade människans andliga Gudsliv i och med syndafallet (det törs man väl säga på en evangelikal hemsida). Kvar finns ett längtande tomrum som gör henne till en evig andlig sökare. Efter pånyttfödelsen däremot vittnar, som bekant, vår ande med Guds Ande att vi är Guds barn.

Så vilken av kyrkofäderna stöder Bell i denna fråga? Irenaeus säger exempelvis: ”Genom åkallan av Jesu Kristi namn, han som blev korsfäst under Pontius Pilatus, avlägsnas Satan från människorna.” (Bevis för den apostoliska förkunnelsen).

Jag ser det alltså också som bekymmersamt att Bell hävdar att andningen är en central bit av kristen tro som framhållits under ”tusentals år”. Är också detta något jag ska finna hos kyrkofäderna? Jag tror knappast det. Möjligen hos de Rhenländska mystikerna, men då menar jag att man är ute på farlig mark. Kanske hos ökenfäderna som ju experimenterade med radband och annat? Eller bland 1300-talets nyplatonskt inspirerade hesykaster. Berätta gärna om du vet.

Bell hänvisar inte till några kyrkofäder när han i sin fördjupning menar att andningsmetodiken integrerar det gudomliga med det vardagliga. Han hänvisar uttryckligen till yogamästare. Att han säger ”tusentals år” och inte ”tvåtusen år” låter för mig därför närmast som en freudiansk felsägning… en hänvisning till dessa namnlösa yogamästare.

Ps. För övrigt tror jag att den kristne har Gud och den heliga Ande på ett särskilt sätt, naturligtvis! Men likväl är det Guds allestädes närvaro som uppehåller alla människors existens, Gud ’själv ger alla liv och anda och allt’. Så :), tack för debatten! /S