Svensk debatt angående internationell politik blir ofta för okunnig och vinklad, och speglar inte allt det komplexa i internationella konflikter, och framförallt inte om hur konflikterna kan lösas. Därför är det nödvändigt att följa den breda internationella debatten i respekterade globala tidskrifter och tidningar. Min favorit bland dessa är brittiska the Economist.

I sin huvudledare i årets första nummer diskuterar man situationen i mellanöstern. Man uttrycker en stor oro, och menar att det finns en uppenbar krigsrisk under år 2011. Det största hotet är att Iran håller på att skaffa sig kärnvapen, och där syftet är att använda vapnen mot Israel. Något Israel aldrig kommer att acceptera utan kommer att slå tillbaka till vilket pris som helst. Iran 2011 är ett större hot än Hitler 1939, nu är vapnen och dödandet så oändligt mycket snabbare och effektivare.

Ett annat stort hot är den upprustning som Hizbollah bedriver vid Israels norra gräns, med finansiering och vapensändningar från Syrien och Iran. Economist gör bedömningen att Iran och Syrien har försett Hizbollah med 50.000 missiler och raketer, nu med mycket större räckvidd och slagkraft än vad man har använt vid tidigare krig. Hizbollahs upprustning har dramatiskt förändrat maktbalansen vid Israels norra gräns. Smäller det till mellan Israel och Hizbollah, blir förmodligen Syrien och Iran indragna i konflikten. Det behövs bara några knapptryckningar för att sätta igång ett omfattande krig vid Israels norra gräns.

Alla länder har inte Norge som grannar.

Ett problem i sammanhanget är att både Iran och Hizbollah, vill se den Israeliska staten utplånas, så det finns inget utrymme för förhandlingar. Det är ju samma hållning Hamas har, som råder över Gaza. Israel har ju dock lyckats förhindra att vapenleveranserna till Gaza inte har blivit av samma omfattning som till Hizbollah i södra Libanon, därför är Israel inte utsatt för samma militära hot från det hållet.

Sådan är situationen, det är inte särskilt enkelt att komma med svar på hur problemen ska lösas. Iran har ju visat total motvilja att gå med på internationell tillsyn och göra eftergifter.

Det vi kristna kan göra är att be till Gud om fred, blir Israel indraget i ett krig kommer det att drabba alla på denna lilla kustremsa vid östra medelhavet, vars existens har varit i fokus för världen, under julhelgen.

Ursäkta, glömde i går kväll att önska alla mina bloggläsare gott nytt år, gör det nu retroaktivt stället, nyårsdagens eftermiddag.

Jag har inte haft tillfälle att skriva färdigt om mina mini-memoarer där jag försöker göra lite reflektioner efter åtta år som EFK-ordförande.  Mina tidigare inlägg var här på bloggen 7 augusti, 12 juni och 26 maj.

Evangeliska Frikyrkan bildades genom att tre gamla samfund gick ihop och bildade ett nytt samfund 1997,  det hette först Nybygget provisoriskt, och fick sedan Evangeliska Frikyrkan som sitt definitiva namn. De äldre samfunden var Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna.

Jag kom själv med i Örebromissionen i mitten av åttiotalet genom att den lilla pionjärförsamling jag hade varit med och startat upp i södra Stockholm, ville hitta någon förankring i ett etablerat samfund. Det var vid en tidpunkt då alla nya församlingar med automatik förknippades med Livets ord och trosrörelsen, och vi i vår församling kände det som viktigt att inte klippa kontakterna med de etablerade samfunden.

Jag tror att det var år 1994, (eller var det 1993) som jag blev invald i Örebromissionens styrelse, och sedan dess har jag varit kopplad till den mer centrala nivån i samfundet, något som fortsatte i ombildningen till Evangeliska Frikyrkan 1997.

Jag upplevde utvecklingen inom Evangeliska Frikyrkan under nittiotalet som spännande och positiv. ÖM-EFK hade inte samma behov som pingströrelsen att tydligt markera avståndstaganden mot nya rörelser, och det medförde att personer som berörts av både trosrörelsen och Vineyardrörelsen, kunde hitta en förankring inom ÖM/EFK. Det var också kopplat till en positiv inställning till att grunda nya församlingar, även på platser där det har funnits etablerade ÖM och EFK-församlingar. Genom den tydliga evangelikala hållningen och teologin så fanns det också en gemensam nämnare, i en gemensam grundsyn kring frågor som gällde mission, evangelisation, grunda församlingar, bibelsyn m.m. Även om engagemanget över den karismatiska sidan av kristendomen varierade mellan olika församlingar, fanns det ändå en positiv grundinställning och öppenhet som präglade ÖM och EFK. Det fanns också en öppen entusiasm bland ledande kretsar kring djärva församlingsplanteringsprojekt, inte minst förkroppsligat genom Knut-Bertil Nyström som var ansvarig för församlingsprogrammet, Sigvard Karlehagen ÖM:s styrelseordförande under 80- och 90-talet stod också för denna andligt öppna hållning. Det medförde att en hel del nya församlingar sökte sig till ÖM/EFK, bland annat New Life i Stockholm som kom med 1993, Josua i Gamleby som kom med under senare delen av 80-talet. Det gjordes också friska satsningar på att utveckla gamla församlingar, och ett antal etablerade församlingar har upplevt en mycket positiv utveckling senaste 15 åren.

Vad är mina reflektioner efter åtta år som samfundsordförande? En reflektion är att bildandet av EFK medförde inte så mycket nytt som vi hade hoppats på. De flesta verksamheter inklusive församlingar fortsatte som tidigare. En annan iakttagelse jag har gjort är att etablerade samfund har en tendens att bli en sorts lösa koalitioner, där en rad olika verksamheter hålls ihop genom en gemensam huvudman, men där det olika verksamheterna i praktiken blir mycket självgående. Det finns i verkligheten ett mycket begränsat utrymme för en styrelse att styra över utvecklingen, organisationerna blir i stor utsträckning tjänstemannastyrda. Och när en styrelse faktiskt försöker styra då blir det  i vissa fall storm i vattenglaset.

Att organisationerna är tjänstemannastyrda är ju inget större problem om den andliga bedömningsförmågan finns hos berörda chefer och inte i den centrala styrelsen. Och så länge det finns en gemensam andlig och teologisk samsyn och ett förtroende mellan olika enheter i en rörelse är det inte heller några större problem.

En bedömning jag gör efter åtta år som samfundsordförande är att man har ett mycket begränsat inflytande. Styrelsen är ju vald av hela församlingsrörelsen, EFK:s 315 församlingar, för att tillsammans med missionsdirektorn styra över våra gemensamma verksamheter. Jag tycker att det är den punkt där jag har inte har klarat uppdraget särskilt bra, jag är på denna punkt självkritisk, jag har ingen anledning att klandra någon annan för detta. Och märkligt nog är det på den punkten där jag har fått mest kritik, att jag har försökt vara ”riktkarl” och gått över mina befogenheter som styrelseordförande, det var ju detta som Pekka Mellergård menade. Jag och Pekka har ju redan haft en debatt om detta, och jag tycker inte frågorna är utklarade. En styrelse är ju tillsatt för att styra, och det är ju styrelsen som avgör vilken roll man ska ha som styrelseordförande. Och jag har aldrig fått kritik från EFK:s styrelse för att jag har gått över mina befogenheter. När en styrelse styr, då fullföljer den det demokratiska uppdrag som den har fått. Pekka Mellergård tycks tydligen mena att demokrati är tjänstemannastyrda organisationer, vilket jag menar är helt fel. Nu handlar det här om kristna verksamheter där styrningen ytterst handlar om kallelse, gåvor och förmågan att höra Guds röst, så det fungerar på ett lite annat sätt. Men även genuint Kristuscentrerade organisationer  behöver ha tydliga beslutsregler och tydliga mandat för olika beslutsfattare.

Jag tycker dock att EFK på senare år har blivit mer spretigt. Jag skulle vilja se en mer tydlig förnyelse- och väckelselinje som genomsyrar hela organisationen, de olika verksamheterna och församlingarna. Jag vill att EFK ska präglas av uthållig och intensiv bön, en sund och stark Bibeltro, församlingar som är växande, missionerande, evangeliserande och expansiva, att vi gemensamt utvecklar den karismatiska sidan av kristna tron, och att vi står för en gementänkt hållning i aktuella frågor utifrån en evangelikal grundsyn. Och att vi på allvar börjar arbeta för de församlingsplanteringar vi har pratat om i många år, det är ju begränsat med planteringar som fötts fram inom EFK. Detta behöver genomsyra både teologisk utbildning, Frizon och andra konferenser, församlingsarbetet och missionen. Jag tycker att EFK är mindre tydligt evangelikalt i jämförelse med för 10-15 år sedan.

Och att vi inte bara talar om efterföljelse på ett allmänt plan utan i våra församlingar ger en utmanande vägledning så att medlemmarna i våra församlingar blir efterföljare. Då kan vi inte väja för känsliga och politiska inkorrekta områden, är Jesus Herre över mitt liv påverkar det allt.

Min slutsats efter dessa år är att hjärtat i en församlingsrörelse, samfund som EFK – är pastors- och ledarutbildningarna. Det är där vi sätter standarden för hur församlingarna kommer att bli kommande decennierna. Därför menar jag att Pekka Mellergård som missionsskolans rektor har mycket större inflytande i EFK än vad jag har haft som styrelseordförande.

Vi har formulerat bra mål inför kommande tio åren, men vi måste också hitta en bra strategi för att se målen genomföras. Jag tror också att det internationella missionsarbetet behöver förnyas och utvecklas, och vi måste återvinna missionsengagemenget på församlingsnivån, det behöver bli ännu tydligare kopplingar mellan svenska församlingar, missionärer, och församlingar i missionsländer. Vi behöver få en mer församlingsstyrd mission, där samfundet får en mer samordnande funktion.

Vi är i ett desperat behov av förnyelse och väckelse i svensk kristenhet, det gäller även EFK. Räknar vi bort de nya församlingar som har anslutit sig till oss och den statistiska förändring som blir genom sammanslagna församlingar är vi en stagnerande rörelse. Och det måste ändras på. Det behövs ett radikalt nytänkande i svensk frikyrklighet.

Det enklaste sättet är att mer lyfta fram de församlingar som har lyckats hitta en bra väg framåt och som faktiskt ser människor komma till tro och gör dem till lärjungar. Vi behöver ge större utrymme åt dem som har lyckats med detta och som kan vara goda föredömen och exempel på svensk nivå. Inom EFK har vi en rad positiva exempel, och det behöver genomsyra hela organisationen.

Jag tycker det finns tendenser inom EFK som mer vill dra i en riktning mot sekularisering och relativisering, som vill nedtona den karismatiska sidan av kristendomen, vill få fram en mer problematiserande bibelsyn och tona ned den evangelikala synen. Jag tror att det är helt fel väg, och kommer på sikt att bara leda till stagnation. Ingen ger sitt liv för en halvsanning, och det blir inte mycket mer än halvsanningar som så kallad postmodern kristendom levererar.

Det är vad jag är övertygad om, och vill verka för, oavsett om jag är EFK-ordförande eller inte.

Är fortfarande rejält krasslig så det blir nog en nyårsafton då man är hemma och sängliggande. Ska dock försöka skriva ihop ett rejält blogginlägg, kanske avslutar min bloggserie där jag summarar och utvärderar mitt EFK-ordförandeskap, jag ska göra ett försök.

Jag är helt däckad av en kraftig förkylning. Men vill ändå promota Anders Blåbergs artikel i Dagen idag, som handlar om något viktigt.

Har tittat på de olika varianter av digitala facebookversioner av julevangeliet som har gjorts. Följande tycker jag var roligast, spelade upp den för Elimkyrkan förra söndagen.

http://www.youtube.com/watch?v=vZrf0PbAGSk&feature=related

Jag har alltså börjat en predikoserie i Elimkyrkan om ”Hur kan en församling leva i väckelse?”. Budskapet är i första hand riktat till Elimkyrkans församlingsmedlemmar, men frågorna är generella och berör kristna och församlingar i allmänhet. Man kan lyssna på predikan genom att gå in på Elimkyrkans hemsida, www.elimkyrkan.org och klicka på nedladdningar på höger sida, predikan 2010-12-26. Vi håller på och gör en ny hemsida för Elimkyrkan, så ni får stå ut med att den är på en nivå som inte direkt är ”cutting edge” år 2010. Serien kommer att fortsätta under vissa söndagar under januari.

Min analys bygger på att en församling kan välja fyra olika inriktningar, 1. Leva i tillbakagång. 2. Leva i stagnation. 3. Leva i förnyelse. 4. Leva i väckelse.

De första tre nivåerna väljer man själv, nivå 4 – kräver en samverkan mellan vår lydnad och Guds övernaturliga ingripande.

Jag inser att ordet väckelse är kontroversiellt och kanske uttjatat och utslitet, i första predikan ger jag dock en egen definition av begreppet.

Ska bara hålla en enda predikan under julhelgen. Det blir i morgon klockan 11.00 i Elimkyrkan. Ska då börja en ny predikoserie som ska pågå under januari månad, och kommer att handla om viktiga vägval för församlingen. För att förenkla, vägvalet förnyelse eller väckelse. Ska försöka utmana, och måla ut om vad det innebär att vara en församling som lever i väckelse. En församling kan leva i tillbakagång, minska, inga människor kommer till tro, stigande medelålder. Den kan leva i stagnation, ungefär plus minus noll, fokus är att hålla igång befintlig verksamhet och behålla de församlingsmedlemmar som man har. Förnyelse handlar om att vara en relevant församling, med bra inriktning och organisation, där folk trivs, och nya kommer med. Enstaka personer kommer till tro. En församling som lever i väckelse präglas dock att något mer. Det finns en stark Guds närvaro som är påtaglig, ett större antal personer kommer till tro, hela tiden. Det är en församling som påverkar omvärlden och bidrar till att hela samhället blir bättre, det var den sorts kristendom som t.ex. präglade de breda folkväckelserna som drog fram i Sverige under andra halvan av 1800-talet.

Hur kan man som församling och som enskild kristen, gå från att leva i en ständig förnyelse till att leva i ständig väckelse. Jag ber till Gud att få tag i några glimtar av svaret på frågan.

Önskar alla mina bloggläsare en mycket god jul. Hoppas att ni alla ska få en härlig julafton och julhelg. Och kom ihåg det stora budskapet, Gud blev människa. Det var inte många som upptäckte det då för 2000 år sedan, några enstaka personer. Gud är verksam och närvarande i världen idag också, nu genom Anden och genom Kristi kropp, tillhör man Kristus är man en lem i Kristi kropp och representerar Gud själv i världen.

Julafton ägnas åt familjen för min del, ska hämta min 86-åriga mor om en stund, svärmor från Skellefteå är på plats, och tre av barnen är hemma. Det fjärde barnet, Maria, är på resa i Asien. Hustruns bror med dotter kommer också att dyka upp. Just nu är några vänner på besök, Angelica och Rob, och Angelicas mamma Marie-Louise. Angelica är en gammal kompis till min dotter Deborah, som bor i Oslo men som är hemma över julen.

I fredags hade jag en debattartikel införd i tidningen Dagen där jag försökte göra en genomarbetad kristen reflektion över miljöfrågorna och klimatfrågan i synnerhet. I måndags hade jag en krönika införd i Världen Idag om samlevnadsfrågor och abortfrågan. Vilken tror ni har blivit mest läst? Krönikan i Världen idag har rankats som den mest lästa artikeln i Världen Idag nu i två dagar, enligt ViD:s hemsida, min artikel i Dagen har hamnat långt ner på listorna över hur många som har läst den, enligt Dagens hemsida.

Skriver man om världsproblem tycks ingen vara intresserad. Skriver man om privatmoraliska problem är folk jätteintresserade. Det tycks vara så. Jag hör till dem som tycker att både världsproblem och privatmoraliska frågor är viktiga, och att de hänger ihop. Men det tycker uppenbarligen inte de som läser vad jag skriver.