Jag har inte haft tillfälle att skriva färdigt om mina mini-memoarer där jag försöker göra lite reflektioner efter åtta år som EFK-ordförande.  Mina tidigare inlägg var här på bloggen 7 augusti, 12 juni och 26 maj.

Evangeliska Frikyrkan bildades genom att tre gamla samfund gick ihop och bildade ett nytt samfund 1997,  det hette först Nybygget provisoriskt, och fick sedan Evangeliska Frikyrkan som sitt definitiva namn. De äldre samfunden var Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna.

Jag kom själv med i Örebromissionen i mitten av åttiotalet genom att den lilla pionjärförsamling jag hade varit med och startat upp i södra Stockholm, ville hitta någon förankring i ett etablerat samfund. Det var vid en tidpunkt då alla nya församlingar med automatik förknippades med Livets ord och trosrörelsen, och vi i vår församling kände det som viktigt att inte klippa kontakterna med de etablerade samfunden.

Jag tror att det var år 1994, (eller var det 1993) som jag blev invald i Örebromissionens styrelse, och sedan dess har jag varit kopplad till den mer centrala nivån i samfundet, något som fortsatte i ombildningen till Evangeliska Frikyrkan 1997.

Jag upplevde utvecklingen inom Evangeliska Frikyrkan under nittiotalet som spännande och positiv. ÖM-EFK hade inte samma behov som pingströrelsen att tydligt markera avståndstaganden mot nya rörelser, och det medförde att personer som berörts av både trosrörelsen och Vineyardrörelsen, kunde hitta en förankring inom ÖM/EFK. Det var också kopplat till en positiv inställning till att grunda nya församlingar, även på platser där det har funnits etablerade ÖM och EFK-församlingar. Genom den tydliga evangelikala hållningen och teologin så fanns det också en gemensam nämnare, i en gemensam grundsyn kring frågor som gällde mission, evangelisation, grunda församlingar, bibelsyn m.m. Även om engagemanget över den karismatiska sidan av kristendomen varierade mellan olika församlingar, fanns det ändå en positiv grundinställning och öppenhet som präglade ÖM och EFK. Det fanns också en öppen entusiasm bland ledande kretsar kring djärva församlingsplanteringsprojekt, inte minst förkroppsligat genom Knut-Bertil Nyström som var ansvarig för församlingsprogrammet, Sigvard Karlehagen ÖM:s styrelseordförande under 80- och 90-talet stod också för denna andligt öppna hållning. Det medförde att en hel del nya församlingar sökte sig till ÖM/EFK, bland annat New Life i Stockholm som kom med 1993, Josua i Gamleby som kom med under senare delen av 80-talet. Det gjordes också friska satsningar på att utveckla gamla församlingar, och ett antal etablerade församlingar har upplevt en mycket positiv utveckling senaste 15 åren.

Vad är mina reflektioner efter åtta år som samfundsordförande? En reflektion är att bildandet av EFK medförde inte så mycket nytt som vi hade hoppats på. De flesta verksamheter inklusive församlingar fortsatte som tidigare. En annan iakttagelse jag har gjort är att etablerade samfund har en tendens att bli en sorts lösa koalitioner, där en rad olika verksamheter hålls ihop genom en gemensam huvudman, men där det olika verksamheterna i praktiken blir mycket självgående. Det finns i verkligheten ett mycket begränsat utrymme för en styrelse att styra över utvecklingen, organisationerna blir i stor utsträckning tjänstemannastyrda. Och när en styrelse faktiskt försöker styra då blir det  i vissa fall storm i vattenglaset.

Att organisationerna är tjänstemannastyrda är ju inget större problem om den andliga bedömningsförmågan finns hos berörda chefer och inte i den centrala styrelsen. Och så länge det finns en gemensam andlig och teologisk samsyn och ett förtroende mellan olika enheter i en rörelse är det inte heller några större problem.

En bedömning jag gör efter åtta år som samfundsordförande är att man har ett mycket begränsat inflytande. Styrelsen är ju vald av hela församlingsrörelsen, EFK:s 315 församlingar, för att tillsammans med missionsdirektorn styra över våra gemensamma verksamheter. Jag tycker att det är den punkt där jag har inte har klarat uppdraget särskilt bra, jag är på denna punkt självkritisk, jag har ingen anledning att klandra någon annan för detta. Och märkligt nog är det på den punkten där jag har fått mest kritik, att jag har försökt vara ”riktkarl” och gått över mina befogenheter som styrelseordförande, det var ju detta som Pekka Mellergård menade. Jag och Pekka har ju redan haft en debatt om detta, och jag tycker inte frågorna är utklarade. En styrelse är ju tillsatt för att styra, och det är ju styrelsen som avgör vilken roll man ska ha som styrelseordförande. Och jag har aldrig fått kritik från EFK:s styrelse för att jag har gått över mina befogenheter. När en styrelse styr, då fullföljer den det demokratiska uppdrag som den har fått. Pekka Mellergård tycks tydligen mena att demokrati är tjänstemannastyrda organisationer, vilket jag menar är helt fel. Nu handlar det här om kristna verksamheter där styrningen ytterst handlar om kallelse, gåvor och förmågan att höra Guds röst, så det fungerar på ett lite annat sätt. Men även genuint Kristuscentrerade organisationer  behöver ha tydliga beslutsregler och tydliga mandat för olika beslutsfattare.

Jag tycker dock att EFK på senare år har blivit mer spretigt. Jag skulle vilja se en mer tydlig förnyelse- och väckelselinje som genomsyrar hela organisationen, de olika verksamheterna och församlingarna. Jag vill att EFK ska präglas av uthållig och intensiv bön, en sund och stark Bibeltro, församlingar som är växande, missionerande, evangeliserande och expansiva, att vi gemensamt utvecklar den karismatiska sidan av kristna tron, och att vi står för en gementänkt hållning i aktuella frågor utifrån en evangelikal grundsyn. Och att vi på allvar börjar arbeta för de församlingsplanteringar vi har pratat om i många år, det är ju begränsat med planteringar som fötts fram inom EFK. Detta behöver genomsyra både teologisk utbildning, Frizon och andra konferenser, församlingsarbetet och missionen. Jag tycker att EFK är mindre tydligt evangelikalt i jämförelse med för 10-15 år sedan.

Och att vi inte bara talar om efterföljelse på ett allmänt plan utan i våra församlingar ger en utmanande vägledning så att medlemmarna i våra församlingar blir efterföljare. Då kan vi inte väja för känsliga och politiska inkorrekta områden, är Jesus Herre över mitt liv påverkar det allt.

Min slutsats efter dessa år är att hjärtat i en församlingsrörelse, samfund som EFK – är pastors- och ledarutbildningarna. Det är där vi sätter standarden för hur församlingarna kommer att bli kommande decennierna. Därför menar jag att Pekka Mellergård som missionsskolans rektor har mycket större inflytande i EFK än vad jag har haft som styrelseordförande.

Vi har formulerat bra mål inför kommande tio åren, men vi måste också hitta en bra strategi för att se målen genomföras. Jag tror också att det internationella missionsarbetet behöver förnyas och utvecklas, och vi måste återvinna missionsengagemenget på församlingsnivån, det behöver bli ännu tydligare kopplingar mellan svenska församlingar, missionärer, och församlingar i missionsländer. Vi behöver få en mer församlingsstyrd mission, där samfundet får en mer samordnande funktion.

Vi är i ett desperat behov av förnyelse och väckelse i svensk kristenhet, det gäller även EFK. Räknar vi bort de nya församlingar som har anslutit sig till oss och den statistiska förändring som blir genom sammanslagna församlingar är vi en stagnerande rörelse. Och det måste ändras på. Det behövs ett radikalt nytänkande i svensk frikyrklighet.

Det enklaste sättet är att mer lyfta fram de församlingar som har lyckats hitta en bra väg framåt och som faktiskt ser människor komma till tro och gör dem till lärjungar. Vi behöver ge större utrymme åt dem som har lyckats med detta och som kan vara goda föredömen och exempel på svensk nivå. Inom EFK har vi en rad positiva exempel, och det behöver genomsyra hela organisationen.

Jag tycker det finns tendenser inom EFK som mer vill dra i en riktning mot sekularisering och relativisering, som vill nedtona den karismatiska sidan av kristendomen, vill få fram en mer problematiserande bibelsyn och tona ned den evangelikala synen. Jag tror att det är helt fel väg, och kommer på sikt att bara leda till stagnation. Ingen ger sitt liv för en halvsanning, och det blir inte mycket mer än halvsanningar som så kallad postmodern kristendom levererar.

Det är vad jag är övertygad om, och vill verka för, oavsett om jag är EFK-ordförande eller inte.