Igår höll jag min tredje predikan över temat ”väckelse” i Elimkyrkan. Det går att ladda ner predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på höger sida nedladdning, predikan 2011-01-16.

Världen Idag tar idag upp församlingstuktsdebatten och de publicerar en intervju de har gjort med mig. Man hittar den här. Notera också att Felicia Svaeren skriven en ledarkommentar i ämnet idag.

Ett kort inlägg från min sida på denna blogg där jag kommenterade några meningar i en Dagenintervju med pingstledaren Pelle Hörnmark har skapat en gigantisk debatt. På min egen blogg har det kommit cirka 400 kommentarer i frågan, och det är ett antal bloggar  som har tagit upp ämnet, jag har själv läst i varje fall 15-20 bloggar och har nog ingen heltäckande bild. Jag har blivit intervjuad av Världen Idag vilket kommer nästa vecka, jag har en intervju på gång med Hemmets Vän och tidningen Dagen har lyft fram bloggdebatten.

Jag har därför inga möjligheter att kommentera enskilda bloggar eller kommentarer utan måste uttrycka mig mycket mer allmänt.

Att jag använder ordet församlingstukt, beror endast på att Hörnmark använde ordet i intervjun. Sundsvallspastorn David Axelsson föreslår ordet lärjungafostran, Jonas Lundström föreslår församlingsfostran, någon nämner ordet tillrättavisning. Det kan diskuteras, orden med fostran är bättre och mer tidsenliga. Men det får diskuteras en annan gång, har kvar ordet församlingstukt i detta blogginlägg bara för konsekvensens skull, även om jag inte gillar ordet.

Jag är förvånad över att debatten har blivit så omfattande och engagerad. Jag tycker också att den har varit förvånansvärt sansad och konstruktiv, hade nog räknat med betydligt mer kritik.

Jag vill också stryka under att mitt blogginlägg handlade inte om svensk lagstiftning, det handlade bara om hur en församling ska agera när en medlem i församlingen syndar, i flera av mina exempel handlar det om handlingar som helt strider mot svensk lag, och som naturligtvis bör polisanmälas. Men man måste ändå diskutera hur församlingen ska hantera situationen. Om man hävdar att församlingen inte alls ägnar sig åt församlingstukt och utesluter medlemmar, då utesluter man väl knappast medlemmar som begår lagbrott.

Jag tycker att mitt tidigare blogginlägg ganska bra förklarar vad församlingstukt är, och vad Bibeln lär i ämnet, så jag har ingen anledning att upprepa detta. Vill dock förtydliga några detaljer.

Jag har inte gått in och närmare analyserat svensk frikyrkohistoria. Inte minst Carl-Henric Jaktlund på Dagen har lyft fram barlasten i denna historia. Jag tror att stora felgrepp och missbruk har skett i frikyrkans historia, även om det helt ligger utanför mina erfarenhetsramar (min enda erfarenhet är hur pingströrelsen behandlade oliktänkande predikanter på sjuttiotalet – t.ex. Kjell Sjöberg, Stanley Sjöberg, Samuel Edestav m.fl. men detta betraktar jag inte som församlingstukt utan som illegitim religiös maktutövning av stalinistisk karaktär). Jag har dock bedrivit omfattande studier av svensk väckelse- och frikyrkohistoria, och problemen med församlingstukt är ju något som främst har belysts i modern tid. Under väckelseepoken då baptistförsamlingarna- missionsförsamlingarna och pingstförsamlingarna kraftigt växte och expanderade över hela Sverige, under den perioden uppfattades detta inte som något problem. Vi behöver nog ha en viss ödmjukhet när vi tolkar historien på detta område. Vi vet inte alltid bäst idag. Jag upplever också att i arbetet bland Stockholmare som helt saknar bakgrund i frikyrkan är denna fråga inget problem, jag tror endast att det är i traditionella frikyrkomiljöer och kanske inom Bibelbältet som denna typ av frågor uppfattas som problem och historisk barlast. Har varit pastor och församlingsledare i Stockholm hela mitt vuxna liv och har i stort sett aldrig stött på personer som har sår och skador på grund av tidigare församlingstuktserfarenheter.

En grundfråga i hela debatten är hur vi ser på en kristen församling. Jag ser en kristen församling som en lokal kristen gemenskap, där kristna lever i gemenskap med varandra, och tillsammans lever i efterföljelse och lärjungaskap. Det innebär en miljö av uppmuntran, stöd för varandra, förbön för varandra, hjälpa varandra, vara delaktiga och engagerade i varandras liv, men det innebär också en miljö där vi i kärlek kan förmana varandra, när vi gör något som är skadligt för andra, för oss själva, eller för vår Gudsrelation, det är sådant som Bibeln kallar för synd och det kan ta sig många olika uttryck. Det är bara i en sådan församlingsmiljö där begreppet församlingstukt är relevant. Att bara betrakta församlingsmedlemskap som ett allmänt föreningsmedlemskap – då har man helt missat församlingsmedlemskapets andliga innebörd.

Den församlingssynen, som har djupa rötter i vårt väckelsearv, är något helt annorlunda en många moderna frikyrkor, som mer kan betraktas som religiösa serviceinstitutioner. Man erbjuder vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete, vigslar, begravningar, själavård, fritidshobbies m.m. men medlemmarna kan konsumera de religiösa tjänsterna som man vill, tolka sin tro som man vill, och utforma sitt kristna liv som man vill. Det är en helt individualiserad form av kristendom, och en helt relativiserad form av kristendom. I en sådan miljö är det helt opassande att närmare tala om synd, och utmana en person för dess synd, och utmana till radikal efterföljelse av Jesus. 

Det har ingenting att göra med det gemensamma lärjungafostrande liv i gemensam efterföljelse av Jesus, som jag tror på och som hela friförsamlingstraditionen bygger på. I denna miljö bryr sig de kristna aktivt om varandra, det innebär också att vi aktivt undervisar och förmanar varandra, inte minst när någon broder eller syster glider bort från Kristus och alltmer dras till synden.

Jag vill bara vara med i en församling som aktivt kan förmana mig när jag syndar, och ställa mig till svars om jag blir ljum och sömnig i mitt kristna liv. Att bekänna synder för varandra, är något centralt i den församling som nya testamentet talar om.

För att sammanfatta. Lärjungafostran, församlingsfostran, tillrättavisning (sammanfattat i ordet församlingstukt) handlar om tre saker.

1. Det handlar om helighet i församlingen. Man måste våga tala om synd, våga konfrontera synd, och det gäller alla i församlingen. Men detta kan bara ske i en kärleksfull miljö där vi visar omsorg om varandra, och på djupet delar varandras liv. Bibeln säger tydligt att synder hos enskilda medlemmar kan i vissa lägen skada hela församlingen.

2. Det handlar om ett liv i gemensamt lärjungaskap och efterföljelse, och där vi lär varandra, undervisar varandra, och också kan tillrättavisa varandra. Där behöver vi skapa en miljö där vi i ödmjukhet kan lyssna på varandras förmaningar. Församlingstukt är den strängaste formen av förmaning, när inget annat har hjälpt. Syftet är att hjälpa den troende brodern eller systern på rätt väg, att upprätta och hela. Men med en tydlig markering av att en syster eller broder gör fel.

3. Församlingstukt handlar i vissa extrema lägen om uteslutning ur församlingen. Det är den yttersta åtgärden när inget annat hjälper, och måste tillämpas med mycket stor försiktighet. När en person vägrar lyssna, helt går emot vad församlingen står för och tror på, och gör saker som uppenbarligen skadar församlingen, och kanske även församlingens externa anseende. Då kan uteslutning vara den enda lösningen. Men först behövs mycket tålamod, och en korrekt bedömning av situationen. Att hävda att man aldrig använder uteslutning i en församling, innebär ju att det inte finns någon gräns i församlingen varken när det gäller lära eller livsstil, man kan leva och tro hur som helst utan att det för några konsekvenser för ens församlingsmedlemskap. Det är ju helt orimligt, och jag har svårt att begripa att någon kan hävda en sådan ståndpunkt.

Debatten om församlingstukt har blivit omfattande. Nu har frågan kommit upp på ett antal bloggar som i sin tur skapar nya debatter. Det medför att jag måste få lite mer tid på mig innan jag skriver mitt nästa inlägg. Vill dock göra några påpekanden när jag nu tittar på debatten. Ska försöka återkomma inom de närmaste två dagarna.

Jag är positivt överraskad av det stöd man får när man vill problematisera den liberala, högt-i-tak frikyrkan, av folkkyrkokaraktär, som alltmer breder ut sig. Inte minst märker jag bland unga kristna en trötthet på intet förpliktande församlingar med låg nivå av överlåtelse, med en light-variant av underhållande kristendom – där man istället längtar efter mer av närhet, äkthet, att bygga en radikal kyrka med fokus på efterföljelse och lärjungaskap. Och där detta inte bara blir ord, utan verklighet. Bloggen Hela Pingsten tycker jag uttrycker detta ganska tydligt.

Jag gillar inte alls ordet församlingstukt, själva ordet känns för gammaldags, inte modern svenska, men eftersom Hörnmark använde ordet har jag hakat på. Det är ju också ett etablerat begrepp i svensk frikyrklig tradition.

Men församlingstukten blir en vattendelare. Ska man bygga en församling som bygger på lärjungaskap och efterföljelse, och där man kan ställa krav på medlemmarnas liv, eller ska man bygga öppna folkkyrkor, med en individualiserad kristendom, där kyrkan mest levererar vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete m.m, men där medlemmen lever sitt eget liv.

Och här tror jag att de traditionella samfundsstrukturerna inte längre är relevanta. GF-kyrkan i all ära, jag uppskattar viljan till nytänkande, men ett problem är att det bygger på de traditionella samfundsstrukturerna. Jag tror att huvudlinjen blir mellan radikala lärjungaskapsinriktade församlingar som bygger på tydlig undervisning, en överlåtelse till varandra, och en strävan till ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse, och mer öppna folkkyrkor, där kristendomen blir mer och mer individualiserad, jag lever mitt eget liv och jag går till kyrkan för viss religiös konsumtion, där jag själv väljer vad jag vill tro och hur jag vill leva.

Och här tror jag att församlingar som har fokus på efterföljelse, lärjungaskap, och som tror att det finns en given moralisk standard för oss kristna, kommer att hitta varandra. Här har nog en trosförsamling, en katolsk församling, väckelsegrupper inom Svenska kyrkan, en konservativ baptistförsamling, en missionsförsamling som lever kvar i samfundets väckelsetradition, och radikala EFK- och pingstförsamlingar mer gemensamt – i det att man är ganska överens om hur man ska leva det kristna livet, och uttrycka det i en lokal överlåten gemenskap.

Tycker att katoliken Bengt Malmgren, Bengts blogg, breddar denna debatt på ett bra sätt, och visar att detta är en gemensam kristen angelägenhet.

Svensk frikyrka håller ju nu på att formera sig i två stora block, GF-blocket och ett block som består av EFK/Pingst och SAM. Men samfundsstrukturerna kommer inte att fungera inför framtiden, och inte heller våra utbildningsinstitutioner – om man inte hyfsat är överens om hur man bygger en församling, vad innebär det att vara Kristi kyrka, vad innebär lärjungaskap och efterföljelse idag.

Det är stor skillnad på att leda en frikyrka som är en öppen folkkyrka, med låga förpliktelser när det gäller överlåtelse och lärjungaskap, och en församling som bygger på ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse och där man inte relativiserar den kristna tron och livsstilen.

Jag återkommer.

Noterar att ”församlingstukts-debatten” har tagit fart, tagits upp av tidningen Dagen, och kommenterats på ett antal bloggar, bland annat Carl-Henric Jaktlund, Mikael Karlendal, Götabrobloggen, notera gärna bloggen om klassiska baptismens bekännelser. Jag laddar nu om för ett nytt inlägg. Hoppas hinna skriva innan onsdagens slut.

Har tittat igenom kommentarerna på min egen blogg. En varning, S-E Sköld skriver för ofta. Jag har sagt tidigare att tre inlägg per dag från samma person är max, det är inte trevligt för någon om några enstaka personer skriver för många kommentarer på en blogg. Skärpning Sköld, annars tillämpar jag ”blogg-församlingstukt”, och plockar bort dina inlägg.

Oj då, mina två inlägg om församlingstukt har genererat bortåt 300 kommentarer, och som vanligt har jag själv inte alls hängt med i debatten. Behöver läsa igenom kommentarerna och skriva någon form av slutkommentar i denna debatt ska försöka hinna göra det senare under tisdagen, absolut senast under onsdagen.

Fortsatte igår i Elimkyrkan min predikoserie över ämnet väckelse. Audioversionen kan hämtas på Elimkyrkans hemsida, www.elimkyrkan.org genom att gå in på höger sida ”nedladdningar” och klicka på predikan 2011-01-09.

Här följer lite Bibelreflektioner över ämnet församlingstukt. Framförallt en Bibelanalys av ämnet, men också lite logiska resonemang.

Låt mig börja med en mycket enkel bild för att förklara vad församlingstukt är, för den läsare som inte är van vid att läsa i Nya Testamentet. Om en fotbollsspelare bryter mot regelverket, och kanske skadar motspelarna, blir man först varnad, och hjälper inte det blir man utvisad. Syftet är att det inte ska bli anarki, och skador på fotbollsplanen – och att det ska vara ett rättvist spel. Det är en princip som alla är överens om, som spelar fotboll, och alla är överens om att domaren ska avgöra när någon ska utvisas. En utvisning är inte på livstid, utan i ishockey bara några minuter, i fotbollen en eller några matcher. Egentligen är det en liknande tanke med församlingstukten i Nya Testamentet.

En av idéerna med en församlingsgemenskap är att leva i ett öppen gemenskap  med varandra, och hjälpa varandra att bli alltmer Kristuslika och vinna seger över synden. Att hjälpa varandra att vinna seger över synden, är ju en i synnerhet positiv verksamhet. Inget skadar oss själva, våra relationer och andra så mycket som synd. Synden kan vi bli renade och befriade från när vi bekänner och omvänder oss, det är något helt och hållet positivt. När vi varnar någon för synden och dess följder, och den personen varken lyssnar på den ene eller den andre, då träder församlingstukten in.

För att ta några exempel, lätt förklädda, från min egen pastorala erfarenhet. Vad gör man när en kristen man som är medlem i en församling, slår sin fru. Och det upprepas, trots själavård, förmaningar, tillsägelser. Han fortsätter slå sin fru. Där menar jag att man i en kristen församlingsgemenskap, ibland måste säga stopp. Hit men inte längre. Du lyssnar inte på vad vi säger, vi accepterar inte att du slår din fru. Vi delar nu ingen gemenskap med dig, du kan inte äta tillsammans med oss, komma hem till oss, delta i våra sammankomster, förrän du har omvänt dig, gjort upp med detta. Självklart fortsätter församlingen be för den ”utvisade”. Så fort personen visar tendens till ånger, omvändelse, bättring, att vilja gå till roten med det destruktiva beteendet, är man välkommen tillbaka, utvisningen upphör.

Jag kan ta ett annat exempel, en person i en församling som konsekvent förtalar och talar illa om andra personer i församlingen, bakom ryggen på folk. Skapar osämja, intriger m.m. i församlingsgemenskapen. Vad gör man då, när inte förmaningsord, tillsägelser hjälper. Finns det även där en gräns, när församlingstukten inträder, när man tydligt markerar. detta kan inte tolereras i vår församlingsgemenskap.

Eller vad gör man när en kristen broder, en församlingsmedlem, har problem med pedofili. Där kan en kristen församling vara en mycket känslig miljö, med många barn och barnfamiljer. Vad gör man då, när en person inte visar medvetenhet om problemet, inte visar ånger, öppenhet, en vilja att komma ifrån sin synd.

En församling som inte tillämpar församlingstukt, det den säger är att hos oss kan man göra hur som helst, och bete sig hur som helst, och behöver inte bry dig om när någon säger till någon om något. Och vi är inte på något sätt överens om vilka etiska regler som ska gälla i vår gemenskap. Det är ju horribelt.

Principen är ju inte särskilt märklig. Den tillämpas även i alla andra typer av organisationer. Fast med andra kriterier än vad som gäller i en kristen församling.

Jag minns häromåret när Vänsterpartiet uteslöt en medlem därför han hade medverkat i en porrfilm.

En direktör i en av Sveriges största företag, man fick misstankar om att mannen var pedofil, och drev viss spaning på honom. Han blev tagen på bar gärning vid ett tillfälle, när han köpte sex av en minderårig. Han fick omedelbart sparken från sin arbetsgivare.

Är man aktiv medlem i ett politiskt parti eller anställd i ett företag, finns det mycket strikta regler du måste följa. Att inte fler blir uteslutna, eller uppsagda, beror på att svenskar är så duktiga på att följa organisationsregler. Några Volvoanställda fick sparken för någon vecka sedan för de skrev ofördelaktigt på Facebook om sin arbetsgivare.

Jag har varit en del engagerad i ungdomsidrott. En trettonårig hockeyspelare fick sluta i sitt lag, därför att han hade dålig attityd till tränaren. Missade man en träning blev man automatiskt avstängd en match.

Det jag försöker säga är att alla typer av organisationer har sina regelsystem.

En kristen församling är inget undantag. Den behöver dels ha Bibeln som rättesnöre i lära och liv, men en församling kan dessutom besluta om specifika ordningsregler som gäller just den församlingen, det kan vilken organisation som helst göra. Det viktiga är att man tydligt kommunicerar vad som gäller.

Det är möjligt och till och med troligt att församlingstukt har använts felaktigt i frikyrkans historia i Sverige. Men att på basis av detta, dra slutsatsen att församlingstukt sysslar vi inte längre med, det är att slänga ut alla barn med badvatten. Ett världsberömt exempel på tveksam församlingstukt var när Katolska kyrkan uteslöt Martin Luther tidigt 1500-tal.

Vad säger då Bibeln om detta? Enligt min mening måste en församling som har någon ambition att vara lärjungaformande, att tillämpa någon form av församlingstukt, men det får inte göras godtyckligt, det måste finnas tydliga riktlinjer för vad som är oacceptabelt i en församling.

Standardtexten i Bibeln är Matt: 18:15-17, ”om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning eller publikan”.

Syftet med församlingstukten är tvåfaldigt. Dels att hjälpa den syndande församlingsmedlemmen tillbaka på rätt väg, till gagn både för den berörda personen och omgivningen.  Liknande tankegång finns i Gal. 6:1, Jakob 5:20, om att förmana den som syndar. Syftet är också att bevara församlingen ren, att se till att syndens ogräs inte sprider sig, och bevara församlingens helighet, att vara Kristi rena brud. Heb. 12:15 pekar på syndens spridningseffekt, bitterhet i detta fall. Församlingsledare som syndar ska offentligt tillrättavisas enligt 1 Tim. 5:20. 2 Petr. 3:14 och Ef. 5:27 talar om församlingens renhet och helighet. Upp. 2:14-15, 2:20 talar om att Kristus själv var bekymrad över synd i församlingen, och var beredd att gå tillrätta med det, om inte församlingen själv gjorde det.

Vilka synder leder till församlingstukt? Församlingstukten är ju inte första steget, utan den yttersta konsekvensen när församlingsmedlemmen vägrar lyssna på råd, förmaning och andlig vägledning. De fall som tas upp i Nya testamentet handlar om olika saker. 1 Kor. 5:1 handlade om incest, och där tillrättavisade Paulus församlingen för att man inte hade tagit itu med detta. 2 Tess. 3:6-10, handlar om en grupp i församlingen som var lata, drev omkring och inte ville arbeta. Rom. 16:17, Titus 3:10 handlar om personer som skapar splittring. 1 Tim. 1:20 handlar om en person som sprider hädelse. 2 joh v 10-11 handlar om att sprida villfarande läror. 2 Tess. 3:14,15 talar om personer  som helt avvisar Pauli undervisning. Detta är några konkreta församlingstuktsfall i Nya Testamentet, men det finns ju ett antal texter som tydligt markerar, att vissa beteenden inte är förenligt med kristen tro och livsstil. Apg. 5 och lögnerna från Ananias och Safira är ett klassiskt exempel. 1 Kor. 6:9-11 är ju en klassisk text, men en rad avsnitt i sändebreven, Romarbrevet, Efesierbrevet, Kolosserbrevet är också praktisk vägledning till de troende om hur de ska leva som kristna.

Det finns alltså ingen tydlig markering om vilka synder som leder till församlingstukt, men grundprincipen är att processen är stegvis, det är troligt att det mest åsyftar frågor som faktiskt skadar församlingsgemenskapen, och den berörda personen och dess anhöriga.

Några korta ord i ett stort ämne. Jag skulle vilja avråda folk från att vara med i en församling som inte alls tillämpar någon form av församlingstukt. Det innebär ju att församlingen struntar i hur folk lever, det innebär att en person kan leva i synder som påtagligt skadar både en själv och andra, utan att församlingen agerar, mer än kanske lite förböner och tillsägelser, men hjälper inte det, gör man inget mer. Det kan i värsta fall bli en ganska destruktiv miljö. En sådan församlingsmiljö hjälper inte heller människor att komma ifrån skadliga beteenden och missbruk, eftersom man inte utmanar människor.

Att hjälpa varandra som kristna att vinna seger över synden, är en av de viktigaste uppgifterna för oss i församlingarna, både genom undervisning, gemenskap och att i kärlek förmana och uppmuntra varandra. Synd är det värsta som finns, och något vi behöver bli fria ifrån. Och det är synd Jesu blod renar oss ifrån.

Nu har jag börjat ladda för söndagens predikan i Elimkyrkan, där jag ska fortsätta den predikoserie jag påbörjat om väckelse. Ber till Gud om att det ska leda till väckelse i praktiken också, och inte bara till prat om väckelse. Ska också försöka följa upp inlägget med Hörnmark-kommentaren, och skriva ett teologiskt inlägg om vad församlingstukt är för något, och dess betydelse i att bygga en församling av lärjungar. Hoppas att debatten inte går överstyr, håll en saklig ton. Min blogg får gärna vara ett forum för öppna diskussioner om svåra frågor i svensk kristenhet, men jag gillar inte låga personangrepp och allmänt uttrycka bitterhet mot olika kristna fraktioner. Det blir inget konstruktivt samtal då.

Vi är många som ber, kämpar, ibland är förtvivlade, över tillståndet i svensk kristenhet. Vi sörjer över brister på helighet, en slapp inställning till synd. Vi sörjer över tillbakagång, andlig kraftlöshet, brist på bibelkunskap, brist på bön m.m. Vi sörjer över när församlingar blir bara ytlig verksamhet, och inte varma, välkomnande, kärleksfulla, bedjande gemenskaper med engagemang för människor som har det svårt. Det finns dock en rad församlingar i olika kristna sammanhang runt om i Sverige som är positiva motkrafter, och som visar på en annan väg. Det ger hopp.

Jag blev inte gladare när jag läste intervjun med Pelle Hörnmark i Dagen idag. Jag tror att jag ska skriva ett separat blogginlägg om begreppet församlingstukt, och gå igenom alla de referenser i Nya Testamentet, som hela denna klassiska lära bygger på, för kunskapen tycks vara obefintlig om detta, bland moderna kristna i Sverige.

Dagen skriver så här: ”Han (alltså Pelle Hörnmark) menar att det funnits en föreställning om att församlingen på jorden är kopia av den himmelska. Därför fanns det förr församlingstukt, alltså att man kunde bli utesluten om man inte följde reglerna. Men vi har övergett den synen och nu välkomnar vi människor. Vi måste se på medlemskapet utifrån ett mycket mer praktiskt, pragmatiskt sätt, utifrån hur människor har det idag. De behöver komma med, känna trygghet och uppleva gemenskapen. Omvändelsen kanske tar tid.”

Nu är detta en kortfattad tidningsintervju men jag måste som läsare tolka texten som att den anger färdriktning för beslutsprocessen i denna fråga inom Pingströrelsen. Jag återkommer till begreppet församlingstukt i ett senare blogginlägg, det kräver en ingående genomgång av en rad olika texter i Nya Testamentet.

Men bara några spontana frågor på grundval av ovanstående citat:

1. Jag tycker att det är en mycket slarvig definition av begreppet församlingstukt, som är mycket centralt i hela den pietistiska-baptistiska-metodistiska och väckelserörelsernas tradition. Församlingstukt är den kraftigaste formen av förmaning, med syftet att få den syndande församlingsmedlemmen att ångra sig och omvända sig från sin synd, för att rädda en människa från evig förtappelse – så har församlingstukten alltid uppfattats, att kalla det för uteslutning är en för snäv bild. ”Förr blev man utesluten för att man inte följde reglerna”. Följa reglerna låter som vilken förening som helst. Synd i Guds församling, som är kallad att vara helig, och leva inför en helig Gud, är något mycket mer än att inte bara följa regler. Så såg tidigare generationer av pingstvänner och baptister på församlingstukten.

2. Jag uppfattar Nya Testamentets lära om församlingstukt som en genuin Biblisk lära, vilket har uppfattats så av Bibelförankrade kristna rörelser runt om i världen. När avskaffades detta? Utifrån vilken teologisk analys?

3. ”Vi har övergett den synen och nu välkomnar vi människor”. Jag har senaste tiden läst mycket om svenska pingströrelsens historia, både Arthur Sundstedt och Lewi Pethrus. Menar Hörnmark att pingströrelsen av årgång 1925, 1930 eller 1950 inte var välkomnande? Under 30-talet var det jämnt fullsatt i Filadelfia i Stockholm. Och ändå höll man på strikta doktriner om församlingstukt. Och tittar man runt om i världen, de allra mest toleranta kyrkorna och samfunden, är det inte minst folk där? Och är det inte mest väckelse i sammanhang med tydlighet kring omvändelse, helighet, och församlingsliv som bygger på detta? Att överge synen på församlingstukt och nu välkomna människor istället, jag tycker att det är att uttrycka sig minst sagt försåtligt, och visar en nedlåtande syn på tidigare generationer av pingstvänner.

4. ”Utifrån hur människor har det idag” – omvändelsen tar tid. Visst kan omvändelsen ta tid, men det har väl alltid varit så. Vilka specifika faktorer i vårt samhälle idag gör att församlingssynen i grunden behöver omprövas? Är det inte bara det faktum att de moderna svenska frikyrkorna har blivit så sekulariserade – och det är så många som inte längre lever enligt Nya testamentets riktlinjer på en rad olika områden, – att det är detta man behöver anpassa sig till? Men det är väl inget nytt i historien? Det var väl därför att man började bilda friförsamlingar på 1850-talet utanför Svenska kyrkan, därför att folk i kyrkan, och i vissa fall prästerna, inte längre levde som kristna? Avfall, synd och tillbakagång har ju ofta präglat perioder innan väckelser. En annan modell är att höja ribban i våra församlingar, höja tröskeln istället för att sänka den, mer tydlig undervisning, mer fokus på aktiv andlig vägledning och lärjungaskap, mer fokus på efterföljelse och att hjälpa församlingsmedlemmarna att leva som kristna. Jag tror personligen att sådana församlingar är mer välkomnande och attraktiva. Utslätade populistförsamlingar lockar inte till efterföljelse.

5. Vad är nytt med idéerna? Jag tycker inte att det är något nytt alls. Missionsförbundet genomgick denna process redan på 60-talet, och skapade konceptet med välkomnande församlingar, låga trösklar, inte fokus på gränser, Kristus i centrum som det så fromt heter. Baptisterna genomgick samma process på 70-talet. Är det nu Pingströrelsens tur att göra samma resa, eller kanske bara bekräfta den resa man redan har gjort.

Det var några funderingar jag fick när jag läste tidningen Dagens intervju med Pelle Hörnmark idag. Är det vad man vill, ska EFK och Pingströrelsen gå i missionsförbundets (som numera heter Missionskyrkan)  fotspår kring församlingssynen?