Vi är många som ber, kämpar, ibland är förtvivlade, över tillståndet i svensk kristenhet. Vi sörjer över brister på helighet, en slapp inställning till synd. Vi sörjer över tillbakagång, andlig kraftlöshet, brist på bibelkunskap, brist på bön m.m. Vi sörjer över när församlingar blir bara ytlig verksamhet, och inte varma, välkomnande, kärleksfulla, bedjande gemenskaper med engagemang för människor som har det svårt. Det finns dock en rad församlingar i olika kristna sammanhang runt om i Sverige som är positiva motkrafter, och som visar på en annan väg. Det ger hopp.
Jag blev inte gladare när jag läste intervjun med Pelle Hörnmark i Dagen idag. Jag tror att jag ska skriva ett separat blogginlägg om begreppet församlingstukt, och gå igenom alla de referenser i Nya Testamentet, som hela denna klassiska lära bygger på, för kunskapen tycks vara obefintlig om detta, bland moderna kristna i Sverige.
Dagen skriver så här: ”Han (alltså Pelle Hörnmark) menar att det funnits en föreställning om att församlingen på jorden är kopia av den himmelska. Därför fanns det förr församlingstukt, alltså att man kunde bli utesluten om man inte följde reglerna. Men vi har övergett den synen och nu välkomnar vi människor. Vi måste se på medlemskapet utifrån ett mycket mer praktiskt, pragmatiskt sätt, utifrån hur människor har det idag. De behöver komma med, känna trygghet och uppleva gemenskapen. Omvändelsen kanske tar tid.”
Nu är detta en kortfattad tidningsintervju men jag måste som läsare tolka texten som att den anger färdriktning för beslutsprocessen i denna fråga inom Pingströrelsen. Jag återkommer till begreppet församlingstukt i ett senare blogginlägg, det kräver en ingående genomgång av en rad olika texter i Nya Testamentet.
Men bara några spontana frågor på grundval av ovanstående citat:
1. Jag tycker att det är en mycket slarvig definition av begreppet församlingstukt, som är mycket centralt i hela den pietistiska-baptistiska-metodistiska och väckelserörelsernas tradition. Församlingstukt är den kraftigaste formen av förmaning, med syftet att få den syndande församlingsmedlemmen att ångra sig och omvända sig från sin synd, för att rädda en människa från evig förtappelse – så har församlingstukten alltid uppfattats, att kalla det för uteslutning är en för snäv bild. ”Förr blev man utesluten för att man inte följde reglerna”. Följa reglerna låter som vilken förening som helst. Synd i Guds församling, som är kallad att vara helig, och leva inför en helig Gud, är något mycket mer än att inte bara följa regler. Så såg tidigare generationer av pingstvänner och baptister på församlingstukten.
2. Jag uppfattar Nya Testamentets lära om församlingstukt som en genuin Biblisk lära, vilket har uppfattats så av Bibelförankrade kristna rörelser runt om i världen. När avskaffades detta? Utifrån vilken teologisk analys?
3. ”Vi har övergett den synen och nu välkomnar vi människor”. Jag har senaste tiden läst mycket om svenska pingströrelsens historia, både Arthur Sundstedt och Lewi Pethrus. Menar Hörnmark att pingströrelsen av årgång 1925, 1930 eller 1950 inte var välkomnande? Under 30-talet var det jämnt fullsatt i Filadelfia i Stockholm. Och ändå höll man på strikta doktriner om församlingstukt. Och tittar man runt om i världen, de allra mest toleranta kyrkorna och samfunden, är det inte minst folk där? Och är det inte mest väckelse i sammanhang med tydlighet kring omvändelse, helighet, och församlingsliv som bygger på detta? Att överge synen på församlingstukt och nu välkomna människor istället, jag tycker att det är att uttrycka sig minst sagt försåtligt, och visar en nedlåtande syn på tidigare generationer av pingstvänner.
4. ”Utifrån hur människor har det idag” – omvändelsen tar tid. Visst kan omvändelsen ta tid, men det har väl alltid varit så. Vilka specifika faktorer i vårt samhälle idag gör att församlingssynen i grunden behöver omprövas? Är det inte bara det faktum att de moderna svenska frikyrkorna har blivit så sekulariserade – och det är så många som inte längre lever enligt Nya testamentets riktlinjer på en rad olika områden, – att det är detta man behöver anpassa sig till? Men det är väl inget nytt i historien? Det var väl därför att man började bilda friförsamlingar på 1850-talet utanför Svenska kyrkan, därför att folk i kyrkan, och i vissa fall prästerna, inte längre levde som kristna? Avfall, synd och tillbakagång har ju ofta präglat perioder innan väckelser. En annan modell är att höja ribban i våra församlingar, höja tröskeln istället för att sänka den, mer tydlig undervisning, mer fokus på aktiv andlig vägledning och lärjungaskap, mer fokus på efterföljelse och att hjälpa församlingsmedlemmarna att leva som kristna. Jag tror personligen att sådana församlingar är mer välkomnande och attraktiva. Utslätade populistförsamlingar lockar inte till efterföljelse.
5. Vad är nytt med idéerna? Jag tycker inte att det är något nytt alls. Missionsförbundet genomgick denna process redan på 60-talet, och skapade konceptet med välkomnande församlingar, låga trösklar, inte fokus på gränser, Kristus i centrum som det så fromt heter. Baptisterna genomgick samma process på 70-talet. Är det nu Pingströrelsens tur att göra samma resa, eller kanske bara bekräfta den resa man redan har gjort.
Det var några funderingar jag fick när jag läste tidningen Dagens intervju med Pelle Hörnmark idag. Är det vad man vill, ska EFK och Pingströrelsen gå i missionsförbundets (som numera heter Missionskyrkan) fotspår kring församlingssynen?
Pingback: John Stott, medlemskap i församlingar, församlingstukt och annat()
Pingback: Bra skrivet av Swärd « Hela Pingsten()
Pingback: Församlingstukt och exkommunicering. - Bengts Blogg()
Pingback: Församlingstukten och kyrkans Hakuna matata! | Samuel Varg Thunberg()
Pingback: Intervjuad i Världen idag()
Pingback: Några kommentarer i aktuella frågor()