Har försökt att börja skriva ned lite reflektioner och minnesanteckningar efter åtta år som samfundsordförande. Jag har hittills skrivit två inlägg, det första lade jag ut här på bloggen 26 maj där jag ger lite bakgrund och översikt, det andra kom den 12 juni. I det andra inlägget gav jag lite glimtar av hur jag som EFK-ordförande jobbade med mediekontakter och bland annat lyfte in EFK i flera centrala ekonomiska debatter i Sverige, bl.a. om Skandiaaffären och om svartjobb och ekonomisk moral.
I uppdraget som ordförande för EFK ingår att jobba specifikt med några olika saker. Att på styrelsenivå administrera och styra den befintliga verksamheten och se till att den går runt ekonomiskt är en basuppgift. Det har varit tungt under dessa år och under mina år som ordförande har vi tvingats att formulera och genomföra fyra besparingspaket. Ett annat uppdrag är ekumenik, och olika former av samarbete med andra kristna organisationer. Det har varit spännande att få lära känna så många nyckelpersoner i svensk kristenhet. Eftersom jag fortfarande har uppdrag inom ekumeniken, ordförande i Claphaminstitutet, styrelseledamot i Svenska Evangeliska Alliansen, samt uppdrag inom arbetsgrupper inom Sveriges Kristna Råd och Svenska missionsrådet, så fortsätter jag att odla dessa kontakter.
Ett tredje uppdrag jag har haft kopplat till ordförandeuppdraget, med EFK-styrelsens fulla stöd, det är att mer aktivt utveckla EFK:s Stockholmskontakter, framförallt med media och politiker. Jag har haft aktiv kontakt med både riksdag och regering, och media på riksnivå under min period som EFK-ordförande. På den punkten tycker jag att min viktigaste insats har varit, att EFK blir en viktig aktör på riksnivå, inte bara i den smala kyrkliga sfären. Mina insatser i dessa frågor tycker jag har mötts med respekt i svensk kristenhet. Även tidningen Sändaren har på ledarplats uttryckt stor uppskattning för mina insatser när det gäller opinionsbildning och mediekontakter. Har mött uppskattande ord även från Svenska Kyrkans ledning för mina insatser när det gäller skrivande och mediekontakter. Så det har varit roligt.
En fjärde uppgift för mig som samfundsordförande har varit att odla församlingskontakter. Jag har besökt och predikat i ett stort antal EFK-församlingar, jag har dock begränsat mig till att bara besöka dem som aktivt bjudit in mig, vi har inte organiserat några besöksturnéer för mig, det har man svårt att hinna med i uppdrag av deltids-idell karaktär.
Den punkt där jag tycker att jag misslyckats i mitt uppdrag handlar om vår egen inre utveckling. Jag har ju mina rötter i församlingsplanteringsrörelsen och i EFK:s Stockholmsarbete, som har varit det i särklass mest expansiva inom EFK de senaste 20 åren. Och församlingsplanteringsarbetet har varit det arbete där EFK allra mest har stuckit ut hakan, det är genom progressivt arbete med att grunda nya församlingar som vi har vuxit, annars hade vi visat samma stagnerande trend som övriga samfund. Jag tycker inte alls att jag har klarat av att i rollen som styrelseordförande, förmedla den dynamik och framåtanda, som har präglat EFK:s församlingsplanteringsarbete och vårt Stockholmsarbete under 20 år. Det ser jag som ett stort misslyckande. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg. Jag hoppas att jag ska kunna göra mer i dessa frågor i uppdraget som Elimpastor.
Evangeliska Frikyrkans arbete i Stockholm är ett av de mest dynamiska som har hänt i svensk kristenhet, i modern tid, enligt min mening, det framgår ju inte tydligt av statistiken, eftersom det handlar om ett 15-tal församlingar. Men vi har i stora drag femdubblat antalet aktiva medlemmar i EFK-församlingar i Stockholm under en 20-årsperiod. Det är en kombination av tillväxt i gamla församlingar kombinerat med ett antal nya församlingsplanteringar.
Men i detta inlägg skriver jag lite mer om hur jag som EFK-ordförande har jobbat med mediekontakter, det har ju också varit den punkt där jag har varit mest kontroversiellt internt, samtidigt som det är den punkt där jag har fått mest lovord och uppskattning utanför EFK.
En av mina mest uppmärksammade medieinsatser under åren som ordförande för EFK, var försvaret av pingstpastor Åke Green i samband med hovrättsrättegången. Green hade ju dömts till en månads fängelse av tingsrätten för sin predikan om homosexualitet. Frågan var inte enkel att hantera för svenska kristenheten. Mer liberala samfund hade sin hållning ganska klar, bara kritik mot Åke Green.
För pingstvänner och evangelikaler var frågan inte så enkel. Åke Greens predikan byggde på Bibelns ord i Romarbrevet 1, ett fullständigt avståndstagande mot Green medförde rent logiskt också ett avståndstagande mot vad Paulus skriver i Romarbrevet 1. Samtidigt tyckte jag som evangelikal att Green uttryckte sig minst sagt klumpigt. Lever man i ett gayliberalt samhälle som Sverige, måste man i varje fall, predika över Romarbrevet 1, utifrån hela kontexten, ett avsnitt i Bibeln som mynnar ut i att ”alla har syndat och saknar Guds härlighet”. Men Green var pastor i en liten pingstförsamling på Öland, hörde till den äldre generationen, och jag kunde ha förståelse för att han inte anammat mina synpunkter från mitt Stockholmsperspektiv.
Men att sätta en pingstpastor i fängelse för en predikan över Romarbrevet 1 var horribelt, och en världssensation. Och yttrandefrihetsexperterna och medieproffsen var överens, det var orimligt med fängelse.
Någon vecka före hovrättsrättegången tog jag kontakt med Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Jag hade skrivit ned en text där jag försvarade Green. Jag hävdade att den kritiska synen på homosexualitet präglade alla världsreligionerna, inklusive Dalai Lama och buddhismen i dess olika varianter. Så även om man kan ha synpunkter på Greens formuleringskonst så bör man rimligtvis bura in oss allihop – alla religionsföreträdare, det var den ironiska och humoristiska tesen i artikeln. En katolik delar Greens grundsyn. För ortodoxa kyrkorna är det självklart, liksom den internationella pingströrelsen. För mig som karismatisk-evangelikal kristen är Romarbrevet kapitel 1 Guds ord, och riktningsgivande för hur jag ska se på frågan.
Både Svenska Dagbladet och Aftonbladet tyckte min artikel var lysande. Jag gjorde dock misstaget att kontakta två tidningar, och båda ville ha artikeln. Jag gav klartecken att SVD fick publicera artikeln samma dag som när hovrättsrättegången mot Green skulle börja. Då råkade jag ut för telefonterror från Aftonbladets sida. De mailade, och ringde ett stort antal gånger under ett dygn för att försöka övertyga mig om att de skulle få publicera artikeln istället för Svenska Dagbladet. Det var en festlig situation när två rikstidningar var i slagsmål om en tidningsartikel från EFK:s ordförande. Jag undrar hur många gånger det har inträffat tidigare.
Hur som helst, Svenska Dagbladet publicerade artikeln samma morgon som hovrättsrättegången startade. Min artikel blev nog det utspel från svenska kristenheten som mest påverkade rättegången, för Greens försvarsadvokat läste upp min artikel i rätten samma dag.
Jag blev både hyllad och sågad för artikeln. Både inom EFK och inom svenska samhället i stort. En redaktör på TV 4 ringde mig samma dag och tyckte artikeln var helt lysande, och jag blev inbjuden till TV 4 nästa morgon för en morgonsoffa. För en debatt med RFSL:s ordförande Sören Juvas, det var dock inte så roligt, han var på dåligt morgonhumör. Sveriges Radio hörde av sig och det blev också en radiodebatt samma dag. Jonas Gardell blev rasande och fick en helsida i SVD för att spy galla över alla som problematiserade homosexualiteten, SVD gav mig dock slutrepliken där jag nöp tillbaka mot Gardell. Replikväxlingen mellan mig och Gardell var ett av det mest lästa i SVD det året. Senare har ju jag och Gardell fått en bra kontakt, och han krävde av Sveriges Television att jag skulle få vara med i hans åtta program om Jesus. Att vara tydlig i sin ståndpunkt stänger uppenbarligen inte kontakterna med gayrörelsen, utan tycks ha motsatt effekt. Jag är den enda EFK-aren som också har blivit inbjuden att medverka i en debatt på Pridefestivalen, vilket jag gjorde för cirka 5 år sedan.
Att en pastor ska åka i fängelse – det är en unik religionsfrihetsfråga. Här måste vi kristna visa solidaritet med varandra. Jag fick ett aktivt stöd av en hel del inom EFK för att jag gav mig in i debatten. Bland annat en lärare på Örebro missionsskola mailade mig samma dag och uttryckte uppskattning över artikeln.
Men alla i EFK var inte glada. Pastorn i vår största församling, Saron i Göteborg, Joakim Hagerius, blev så upprörd över min artikel i Svenska Dagbladet så att han skrev i tidningen Dagen och kritiserade artikeln. Jag jobbade med både humor och ironi i artikeln, vilket uppskattades av sekulära media, men Göteborgsfronten i EFK uppfattade uppenbarligen inte detta.
Tystnaden och den överdrivna kritiken mot Green från kristet håll var märklig. Det var ju inte vi kristna som lyfte fram frågan, det var helt och hållet RFSL:s initiativ i samspel med media. Att anklaga oss att vi bara vill lyfta fram homosexfrågan är ju helt fel, det var helt andra krafter som lyfte fram frågan, annars hade ingen brytt sig om Greens predikan. Hade Green hamnat i fängelse hade det blivit en världsnyhet. Och världens kristenhet hade frågat vad den kristna ledarna hade gjort för att försvara Green.
Och min erfarenhet var att om man rakryggat och konsekvent försvarade Green så blev man respekterad för detta i sekulära media.
Jag hade också svårt med den andra falangen i svensk kristenhet som bara gjorde Green till hjälte, och som inte på något sätt problematiserade hans predikan. Jag fick också utstå ganska kraftig kritik från det hållet för att jag inte tillräckligt tydligt försvarade Green. Jag hamnade i en mellanposition, kritik både från Hagerius på ena kanten och Livets ord på andra kanten. Men alternativet är att vara tyst och undvika alla känsliga frågor. Då blir det aldrig någon som kritiserar en.
Kan någon bloggläsare hjälpa mig att hitta länkar till de artiklar jag nämner i detta inlägg? Jag har semester, och har ingen lust att hålla på att leta efter det.
Pingback: Reflektioner efter åtta år som samfundsordförande – del 4 | Stefan Swärd()