Min kära mor, Gun Swärd, fick lämna detta jordeliv fredag kväll vid 22.30-tiden. Hon fyllde 93 i slutet av september så hon fick ett långt liv. För 3,5 år sedan flyttade hon till äldreboendet Hagagården, i Vendelsö i Haninge kommun i södra Stockholm. Där fick hon leva de sista 3,5 åren av sitt liv.  Senaste veckorna har hon i stort sett bara sovit, så dödsfallet var väntat. Begravningen kommer att bli i Söderhöjdskyrkan på Södermalm, där hon har varit medlem sedan församlingens bildande som Brandbergens frikyrkoförsamling under 80-talet. Min pappa Sture dog hösten 2010. Vi var en liten familj, det var mina föräldrar och jag.

Min mor föddes i Stockholm 28 september 1924, familjen bodde först på Roslagsgatan 40 och sedan Vikingagatan 13 i Vasastan. Hon hade ett syskon, systern Marianne föddes 1926. Deras föräldrar var Judith född Sällström från Örnsköldsvik och Emil Lewis (född Larsson) med rötter från Vingåker. Min morfar Emil hade förlorat både fru och tre barn i ett första äktenskap, så detta var hans andra äktenskap. De gifte sig 1923, och båda var baptister. De var medlemmar i den mindre baptistförsamlingen Saron som låg i Vasastaden, norra delen av Birger Jarlsgatan. Den församlingen blev min mors uppväxtmiljö. Saron upphörde som församling cirka 1960 då man gick in i den sammanslagning av baptistförsamlingar som gjordes i Stockholm, då Norrmalmskyrkan byggdes och bildades. Min morfar var mycket aktiv i barnarbetet och ansvarade för söndagsskolan. Mina morföräldrar påverkades av den framväxande pingstväckelsen, vilket präglade många baptister. De blev dock aldrig medlemmar i Filadelfia, men var med och bildade Östermalms fria församling 1936. Församlingen köpte Fenixpalatset 1940 och heter idag Citykyrkan. Den församlingen blev min mors uppväxtmiljö. Min mor och hennes syster Marianne var de första som blev döpta i Östermalms fria församling. Min mor studerade, tog både real- och studentexamen, studenten vid Schartau, och var kunnig i både stenografi, språk och maskinskrivning. Alice Babs var en av dem som gick i parallellklass som min mor. Efter studenten fick hon arbete hos företag i Stockholm och jobbade med olika kontorsuppdrag.

Min pappa blev kristen som vuxen, rötter i Göteborg, bosatt i Falun när han blev kristen (hans första församling blev ÖM-församlingen i Falun, det som nu kallas för Lugnetkyrkan och där Magnus Davidsson är pastor). Han flyttade till Stockholm i början av 50-talet, och fick jobb i Stockholm som optiker, vilket var hans yrke. Citykyrkan, som då främst kallades för Fenix, var en mycket dynamisk och växande församling vid denna tidpunkt, präglad av andlig förnyelse. Min far sökte sig dit när han flyttade till Stockholm. Han blev engagerad som ungdomsledare i församlingen och min mor var engagerad i barnarbetet. De lärde känna varandra utifrån församlingsgemenskapen och var med i samma ungdomsgrupp. Många av deras vänner under livet fanns i samma gemenskap. Så småningom blev de ett par, det blev bröllop i Fenix 1953. Vigselförättaren var pastorn Alvar Lindskog.

Deras liv präglades och formades av den förnyelseväckelse som då besökte Fenix, det som brukar kallas för Latter-rain-rörelsen, med inspiration från Vancouver i Kanada. Ofta talade mina föräldrar om Layzell, den apostoliske ledargestalt i Vancouver som vid flera tillfällen besökte Fenix och predikade där. Mötena i Fenix präglades av en karismatisk kristendom, bl.a. hamnade min mor i kvällspressen i början av femtiotalet när hon dansade i en gudstjänst. Min morfar var äldre och han lämnade jordelivet redan 1947, men min mormor var aktiv i församlingen hela 40- och 50-talet.

Nära vänner till dem i Fenix och samma generation, var bland annat Lars och Maj-Britt Bergman, de flyttade också till Farsta. Jag minns Stig Winell. Min mors kusin Siv Sköldeberg, var med sin familj Arvid, och med barnen Lena,  Carl-Axel och Marie aktivt med i Fenix på femtiotalet, och de blev kvar i församlingen i alla år. Lena Sköldeberg har troget tjänat i Citykyrkan i alla år. Carl-Axel blev sjukhuspastor på St Göran efterhand, efter att ha varit pingstpastor en del år, och pastor i Korskyrkan Stockholm en period. Marie gifte sig med Lasse PP Nylén, och blev änka för några år sedan. Har nu gift om sig med Roland Utbult.

Ett resultat av detta äktenskap mellan Gun och Sture Swärd var att jag blev till. Förlossningen blev mycket svår, och vad jag förstår blev det inte möjligt för min mor att få fler barn.

Den andliga förnyelsen i Fenix präglade den unga generationen i församlingen, och mina föräldrar kände kallelsen att ”dra ut på fältet”. De hade kontakter i Västergötland med Ida Anderssons apostoliska församlingsgrundande arbete. De flyttade till Jung, nära Lidköping, och blev verksamma i baptistförsamlingen där. Där föddes jag. Därefter kallades de till ÖM-församlingen i Mariestad, där min far blev utpostpastor i Örvaldsbro, så där levde jag i 2-3-årsåldern. Det var två andra unga familjer från Fenix som tog samma steg, sammanlagt tre familjer flyttade till Västergötland för missionsarbetet där, de andra var familjerna Weidersjö och familjen Göte Jansson. Både Weidersjö och Jansson fortsatte hela livet som ÖM-pastorer. Weidersjö hamnade slutligen i Örnsköldsvik. Göte Jansson var pastor i många ÖM-församlingar, bland annat i Nordmaling och Nässjö enligt min minnesbild. Barn till dem finns med i olika sammanhang i svensk kristenhet. Lars Weidersjö träffade jag senast på New Wine-konferensen i Vänersborg förra sommaren. En dotter till Göte Jansson träffade jag för en del år sedan, hon hamnade hos Equmeniakyrkan i Alingsås, och satt i Equmeniakyrkans styrelse under en period.

Vänner för livet från Västergötland, blev familjen Mollberg, Eje och Margit och barnen, Lisbet, Gunilla och Ronny. De bodde utanför Vara och senare i Jung, jag besökte ofta deras hem under min uppväxt.

Mina föräldrar längtade dock tillbaka till Stockholm, det var inte helt lätt med verksamheten i Västergötland. 1957 vände flyttlasset tillbaka till Stockholm. De återvände till Fenix. Min mor blev engagerad i barnarbetet i församlingen igen, jag har många minnen från 4-6-årsåldern hur jag följde med henne till olika barnmöten i förorter i södra Stockholm. Bland annat startade mina föräldrar tillsammans med min morbror Lars Friedner en stor söndagsskola för barn i Farsta, Hästhagsskolan. En skola nära där vi bodde på Filipstadsbacken. En tvårumslägenhet på Filipstadsbacken blev vårt hem 1957-1965. Anledningen till Farsta som bostadsval var att det låg nära sommarstugan. På somrarna bodde vi i sommarstugan vi hade i Länna, vid sjön Drevviken i södra Stockholm. Den stugan byggdes redan på morfars tid. Min pappa jobbade som optiker och min mor var framförallt engagerad i församlingens barnarbete, förutom att vara mor åt mig. Enligt min minnesbild hade hon flera barnmöten varje vecka så det var en ganska omfattande verksamhet. Min mors syster Marianne, bosatte sig i samma hus som oss på Filipstadsbacken, med sin man Lars Friedner, och deras döttrar och mina kusiner Görel och Ingemo. Görel och jag var jämngamla så vi gick tillsammans i lekskolan, och i årskurs 1-4 i skolan.

1963 blev en avgörande vändpunkt i vår lilla familjs liv. Den kanske ”hetaste” församlingen i Stockholm 1963 var Maranata (bland annat initierade man en ny mötes- och musikstil). De hade sina möten i Viktoriasalen, bara två kvarter från Fenix. Arne Imsen var pastor för Maranata. Min far kände Imsen litegrann, de hade gått Filadelfias bibelskola samtidigt i början av femtiotalet. Fenix hade upplevt en splittring efter förnyelserörelsen under tidiga femtiotalet, och det skapade en viss kräftgång i församlingen. Församlingen delades in i två delar, de som var kvar i Fenix, och de som följde med Ragnar Ljungquist och bildade församlingen Kristen gemenskap. 1963 kom det upp på agendan att slå ihop de två församlingarna igen, Kristen gemenskap flyttade tillbaka till Fenix och Ragnar Ljungquist blev föreståndare för den ombildade församlingen. Min minnesbild är att mina föräldrar inte var helt bekväma med denna ombildning och de uppfattade Ljungquist som en broms i förhållande till förnyelseväckelsen i början av femtiotalet.

Vi började att gå på Maranatamöten hösten 1963. Jag som 8-åring älskade dessa Maranatamöten. Jag tyckte det var tråkigt i Fenix, hos Maranata var det full fart, jublande väckelsemöten, långa möten, intensiv sång och lovprisning, en botbänk som fylldes av människor söndag efter söndag. Vad jag förstår var det en viktig anledning till varför mina föräldrar bytte församling hösten 1963 – det var att jag tyckte om Maranata.

Maranata var en ung rörelse, och ganska stökig sådan, många nyfrälsta. Mina föräldrar kom snabbt in i ledaruppgifter och ansvarsfunktioner i Maranataförsamlingen. Min pappa hamnade i församlingsledningen, blev äldstebroder, var ofta mötesledare vid de livfulla gudstjänsterna, och fungerade som vice församlingsföreståndare och var en av Imsens närmaste män. Min mor var mycket aktiv som själavårdare, och hjälpte till på församlingens kontor, bland annat med tidningen Midnattsropet. Våra liv präglades helt av Maranata 1963-70. Mina föräldrar var även verksamma i att stötta Maranatas evangelisationsverksamhet runt om i Sverige framförallt i form av mötesverksamhet på många olika platser. De hade kontakt med de unga predikanterna och evangelisterna, och vi reste själva med ut på olika platser för att hjälpa till med Maranatamöten. Väldigt mycket folk samlades vid dessa möten på många olika platser runt om i Sverige. Min barndom präglades av detta, och personer som Arne Imsen, Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson, Gösta och Bertha Svensson, Agne Bark, Rune Gelinder, Helge Berntsson, Helge Erixon, Anders B Andersson, Björne Erixon, Carl-Henric Henricsson – de präglade min barndomsmiljö.

Jag hamnade utanför Maranata ganska snabbt i 16-årsåldern hösten 1970, fick kompisar i Filadelfia och hamnade i ett tonårsgäng med mycket brinnande och engagerade kristna tonåringar, det kallades för pingstgerillan. Lars Adaktusson, Pär Edestav, Anders Robertsson, Irene Robertsson, Pija Lindblom, Peter Streling m.fl. var med i samma gäng, där Tore Pansell var en övergripande ungdomsledare. Det var mitt stora tonårsuppror att gå med i Filadelfia. Det skapades en sekteristisk miljö i Maranata med avståndstagande mot alla andra kristna, så det var ett stort steg att närma sig en annan församling. Mina föräldrar stöttade dock detta, efterhand fick de allt mer frågetecken inför Maranatas utveckling, och tyckte det var bra att jag hamnade i en annan kristen miljö. Min mor började fasa ut från Maranata stegvis under 1970, min far försökte hänga med ett tag till. Men när en större grupp lämnade Maranata i Stockholm under ledning av Håkan Westergård och Björne Davidsson, hakade mina föräldrar på detta. Jag tror det var i slutet av 1972. De kom då med i det som skulle kallas för City Maranataförsamling, sedan namnbyte till Evangelieförsamlingen. Den församlingen fanns kvar till slutet av åttiotalet då den upplöstes. Westergård gick med på Livets ord och blev sedan Livets-ord-pastor i Åbo, Davidsson gick med i Filadelfia. Jag hamnade sedan i Järfälla pingstförsamling så under sjuttiotalet var inte jag och mina föräldrar i samma församling. Jag chockade mina föräldrar när jag som 16-åring sade att jag ville gå på Betel-Institutet i Orsa,  för att grundligt lära mig Bibeln. Jag gick där mellan 16 och 18 års ålder, det blev två års värdefulla avbrott i gymnasiestudierna, 1971-73. Jag återvände 1973 från Orsa till föräldrahemmet i Jakobsberg, Järfälla, och hamnade då i pingstförsamlingen  där, dit Kjell Sjöberg då flyttade som pastor. Mina föräldrar var dock aldrig med i den församlingen. Att de stöttade mig som 16-åring att gå bibelskola, det var ett stort och vidsynt steg.

Maranataperioden under sextiotalet var intensiv och dramatisk. Mina föräldrar blev dock till slut ganska brända, kanske allra mest min mor. Sektliknande tendenser utvecklades med Imsens ledarskap, ett mycket auktoritärt ledarskap, och den intensiva väckelsen mattades av efterhand. Jag tror att min mor fick plocka upp spillror i själavården efter Imsens framfart. Min upplevelse av sextiotalet var nog mer positiv, mina föräldrar har inte ofta pratat om sextiotalet i efterhand. De var sedan verksamma i City Maranataförsamling- Evangelieförsamlingen, under hela sjuttiotalet, de älskade också den pågående karismatiska väckelsen, och deltog ofta vid karismatiska konferenser, min mor tyckte nog att den miljön påminde starkt om det de fick uppleva i Fenix under tidigt femtiotal.

Min far öppnade eget som optiker cirka 1969, och köpte en liten butik på Odengatan 23. Min mor jobbade deltid i butiken fram till pensionen. Sommarstugan i Drevviken-Länna, såldes också i slutet av sextiotalet. 1965 flyttade vi från Farsta till Järfälla i nordvästra Stockholm. Det var en anledning till varför jag senare hamnade i Järfälla pingstförsamling. Oändligt mycket folk från Maranata besökte vår trerummare i Järfälla på Frihetsvägen på Söderhöjden, och många Maranatagäster både sov över hos oss och åt middag hos oss. Jag minns att jag som barn kunde vakna med att 1-2 Maranatapredikanter som sov på golvet i mitt rum på en madrass.

När vi blev utsända som pionjärarbetare från Järfälla pingstförsamling 1981, valde mina föräldrar att flytta med oss till Haninge. Efter några år gick de med som medlemmar i den nybildade pionjärförsamlingen Brandbergens frikyrkoförsamling. Församlingen döptes om till Ichtys i början av nittiotalet och döptes sedan om till Söderhöjdskyrkan, det namn som gäller idag. Min mor har varit med i denna församling i alla år fram till idag. Hennes begravning kommer att vara i Söderhöjdskyrkan och det blir dess pastor Kjell Söderblom som kommer att ha hand om begravningen. Under senare år har hon haft allt svårare att orka åka in till kyrkan i stan men har fram till för ett par år sedan varit med i församlingens lokala möten och hemgruppsmöten i Haninge.

Som man märker av denna beskrivning har kristna tron och församlingslivet helt präglat min mors liv. Hon har alltid varit en mycket aktiv och brinnande kristen. Hon har alltid brytt sig om människor, inte minst människor som har haft det besvärligt på olika sätt. Hon har alltid varit generös och givmild.

En höjdpunkt i mina föräldrars liv var att bli missionärer i Afrika när de hade pensionerats. De har i många år haft kontakt med Trosgnistans mission i Bollnäs, och de reste ut till Kenya i deras arbete i början av nittiotalet. Min far samlade in begagnade glasögon i Sverige, tog med dem till Kenya, provade ut dem och skänkte dem till fattiga människor i Kenya. Under en fyraårsperiod var de långa perioder i Kenya. Trosgnistan hade också sina rötter i Maranata och det var därför mina föräldrar hade naturliga kontakter med dem, Curt Johansson kom till tro i Maranata. Bröderna Duveskog med rötter i Nybro kom som barn och tonåringar med i Maranata och utvecklade sedan det egna missionsarbetet.

Jag som enda barnet, min hustru Eva, våra fyra barn med respektive, och de tre barnbarnsbarnen minns min mor med värme och glädje, och tackar Gud för alla hennes insatser för Guds rike under ett långt liv.

 

 

 

En fråga vi snuddar vid ibland på denna blogg är begreppet evangelikal. I Sverige är det ett ganska okänt begrepp, skulle du fråga 100 Stockholmare ute på stan om de vet vad evangelikal är, skulle förmodligen 99 säga nej. Jag har ju vid enstaka tillfällen anklagats för att vara fundamentalist, inte evangelikal. Jag brukar ibland kalla mig för konservativ evangelikal för att markera att jag tar avstånd från de varianter av evangelikal-light som smugit sig in i svensk kristenhet, som bland annat uttrycker sig i att man problematiserar klassiska kristna lärosatser, bland annat äktenskapssyn, försoningslära m.m., och ändå kallar sig för evangelikal och är verksam i samfund och utbildningsanstalter som kallar sig för evangelikala.

I USA är debatten dock helt annorlunda, begreppet evangelikal har alltmer politiserats och motsvarar idag det man brukade kalla för kristna högern på nittiotalet. Jag tycker att Tim Keller, den utmärkte New York-pastorn, som många sympatiserar med i kristenheten, reder ut begreppen på ett utmärkt sätt i denna tidningsartikel.

De som läser vad jag skriver vet att jag är inte någon större anhängare av USA:s nuvarande president. Jag är kritisk till det mesta av hans politik och jag har också väldigt svårt med hans stil. En amerikansk president ska ju framförallt vara en skicklig diplomat, som skapar breda allianser, skapar förtroende och respekt för USA och som har stor skicklighet att hantera relationer åt alla håll, framförallt mot andra stater men också internt, presidenten är ju beroende av stöd från den egna kongressen. Jag tycker att Trump mest visar bufflighet, arrogans, och en unik förmåga att hamna i konflikt med allt och alla. Den konflikt och hållning till media som han har visat har så vitt jag vet aldrig inträffat tidigare för en statsledare och regeringschef i ett demokratiskt land.

Men beslutet om Jerusalem är enligt min mening helt rätt. Visst är det kontroversiellt med tanke på alla de icke-demokratiska och delvis fascistiska länder som omger Israel, som kommer att agera hotfullt på alla sätt i denna fråga. Men sakligt sätt har Jerusalem varit Israels huvudstad sedan nationen Israels bildande och jag känner inte till något exempel på att demokratiska länder har förvägrat att erkänna ett annat demokratiskt lands egna val av huvudstad. Israels statsinstitutioner ligger i Jerusalem, bland annat Knesset, och varje stat som vill ha samtal med Israel på stats- och regeringsnivå och mötas på deras hemmaplan, måste möta Israels företrädare i Jerusalem, och i praktiken erkänner man då Jerusalem som huvudstad. Om Israels alla odemokratiska och antisemitiska fiender menar något allvar med fred och försoning borde man sätta sig vid ett förhandlingsbord istället för en massa hot och vapenskrammel i det uppkomna läget. För vissa av de berörda länderna erkänner ju inte ens Israel som stat. Jag vet mycket väl hur laddad och svår frågan är, men den blir inte bättre av en strutsmentalitet där man inte erkänner att Jerusalem faktiskt är Israels huvudstad. Det var ju kung David som gjorde staden till judarnas huvudstad för 3000 år sedan, så det finns en viss historisk förankring för detta.

I Världen Idag, idag, gör jag mitt inlägg i Metoo-debatten. Tycker de samlevnadsetiska och sexualetiska frågorna är väldigt väsentliga, och kommer inte fram tillräckligt i debatten.

Sedan några år tillbaka lever jag ett nytt liv. Är morfar till dessa två unga norska damer. Min dotter gifte sig med en bergensare för en del år sedan, så de får växa upp i Bergen i Norge. Har varit där senaste veckan och varit assisterande barnserviceassistent. Ägnat mig åt att transportera till och från ”Barnehagen”, leka kurragömma, laga mat, klä på, klä av, sussa, leka, leka med lego, bära, lyfta, springa och mycket annat. Min äldste son har ju också fått barn i höst så nu är man också farfar.

Bilden visar när vi handlar i Lagunen i södra Bergen.

I går var jag och mötte Pingströrelsens teologinätverk, höll ett föredrag om Bibeln och miljöfrågor, och en pentekostal-evangelikal hållning till miljöfrågor. Det var mycket inspirerande.

Nu sitter jag på Oslo flygplats, på väg till Bergen i Norge, ska jobba därifrån i en vecka, och hjälpa min dotter med att passa barnbarnen, då hennes man är på tjänsteresa. Detta ska bli mega-exciting, att umgås med en 1-åring och en 4-åring, det finns inte något roligare.

Jag fortsätter gripas av MeToo-kampanjen, och sitter och skriver på en text om detta till sekulära media.

Har hört sedan åttiotalet i vissa kristna kretsar att vi i kyrkan inte ska syssla med underlivsfrågor. T.o.m. föreståndaren för Filadelfia i Stockholm har sagt detta på senare år, och jag var väl den enda i svensk kristenhet som protesterade offentligt.

Hela MeToo-kampanjen handlar om underlivsfrågor. Det är tur att vanliga sekulära krafter tar vid och höjer rösten när kyrkan tystnar. Dessa underlivsfrågor är faktiskt helt avgörande när det gäller etik och moral, och att relationen mellan män och kvinnor ska fungera respektfullt.

Nu kanske man vågar kommentera sexualmoral från kyrkligt håll när alla andra gör det.

Noterar med glädje att tidningen Dagen har min författarkollega Micael Grenholm som en av kandidaterna för att bli årets förebild. Jag har nu röstat på honom och det kan du göra också genom att gå in på Dagens hemsida.

Micael står enligt min mening för en sund och balanserad kristendom. Han förenar bibeltro, med tron på under och tecken, äkta evangelisation, och samtidigt ett starkt kristet socialt engagemang, och förena detta med en radikal livsstil för gemenskapen i den lokala församlingen. Den helhetssynen sympatiserar jag med, och eftersträvar själv samma inriktning. Sedan har väl jag blivit lite luttrad med åren, och radikaliteten kan något dämpas under livsresan. När jag var 20 var jag fullt övertygad om att man inte var en verklig kristen om man inte bodde i kommunitet. Det tror jag inte idag.

Nu på väg till Bonn i Tyskland för FN:s klimatmöte. Kliver på en Lufthansaflight till Frankfurt om en stund.

Hade förmånen att på Klara kyrkas präst- och pastorssamling idag på morgonen berätta om vårt pionjär- och missionsarbete riktat till Östermalmsbor. Så styrkt av förbön, välsignelse och uppmuntrande tilltal, och att möta människor som uppskattar vad man håller på med. Inom frikyrkligheten är det ju långt ifrån alltid man möter det.

Enligt min mening är Östermalm kanske det strategiskt viktigaste missionsfältet i Sverige, på grund av den höga koncentrationen av nyckelpersoner som bor i området, nyckelpersoner inom media, kändisvärlden och näringslivet. Det är dessutom en expansiv stadsdel och befolkningen går i riktning mot 85.000 med utbyggnaden av frihamnen och norra Djurgårdsstaden.

Den här veckan blir intensiv och dramatisk. Under onsdagen flyger jag till Frankfurt i Tyskland för att vara med sista dagarna på FN:s klimatkonferens i Bonn. Onsdag morgon medverkar jag vid en pastors- och prästträff i Klara kyrka i Stockholm och ska bl.a. berätta om det missionsarbete jag håller på med i Stockholm.

Är tillbaka i Stockholm lördag kväll och predikar i Korskyrkan i Stockholm på söndag, då jag kommer att ta upp ämnet från min bok ”Inte utan korset”. Gudstjänst nu på söndag 19 november 11.00. Välkommen om du finns i Stockholmsområdet på söndag.

Yuri Stognienko, ukrainsk pastor med familj, hustrun Ludmila och fyra barn, har anlänt till Stockholm, för att leda den rysktalande församling som finns inom ramen för Elimnätverket och Folkungakyrkan. Vi har en kraftigt växande rysktalande population i Stockholm och vi vill driva mission riktad till denna grupp av människor som kan bestå av ända upp till 70 000 personer i Storstockholm. Yuri är en mycket erfaren pastor som grundat en större församling i Ukraina med ett antal dotterförsamlingar. Han har fått arbetstillstånd i Sverige för att vara verksam som pastor för rysktalande i Stockholm.

Tyvärr har den bostadslösning som vi hade hoppats på, inte blivit möjlig. Skulle därför vilja göra ett upprop om det finns någon bloggläsare som bor i Stockholm eller har en kontakt i Stockholm som har möjlighet att hyra ut en bostad i andra hand, åtminstone i ett år. Helst ett radhus men en hyfsat stor lägenhet är också ett alternativ. Hör av dig till mig om du har något att erbjuda eller något tips. sward@src.a.se, Sprid gärna detta vidare i din bekantskapskrets.