Gun Swärd 1924-2017

Min kära mor, Gun Swärd, fick lämna detta jordeliv fredag kväll vid 22.30-tiden. Hon fyllde 93 i slutet av september så hon fick ett långt liv. För 3,5 år sedan flyttade hon till äldreboendet Hagagården, i Vendelsö i Haninge kommun i södra Stockholm. Där fick hon leva de sista 3,5 åren av sitt liv.  Senaste veckorna har hon i stort sett bara sovit, så dödsfallet var väntat. Begravningen kommer att bli i Söderhöjdskyrkan på Södermalm, där hon har varit medlem sedan församlingens bildande som Brandbergens frikyrkoförsamling under 80-talet. Min pappa Sture dog hösten 2010. Vi var en liten familj, det var mina föräldrar och jag.

Min mor föddes i Stockholm 28 september 1924, familjen bodde först på Roslagsgatan 40 och sedan Vikingagatan 13 i Vasastan. Hon hade ett syskon, systern Marianne föddes 1926. Deras föräldrar var Judith född Sällström från Örnsköldsvik och Emil Lewis (född Larsson) med rötter från Vingåker. Min morfar Emil hade förlorat både fru och tre barn i ett första äktenskap, så detta var hans andra äktenskap. De gifte sig 1923, och båda var baptister. De var medlemmar i den mindre baptistförsamlingen Saron som låg i Vasastaden, norra delen av Birger Jarlsgatan. Den församlingen blev min mors uppväxtmiljö. Saron upphörde som församling cirka 1960 då man gick in i den sammanslagning av baptistförsamlingar som gjordes i Stockholm, då Norrmalmskyrkan byggdes och bildades. Min morfar var mycket aktiv i barnarbetet och ansvarade för söndagsskolan. Mina morföräldrar påverkades av den framväxande pingstväckelsen, vilket präglade många baptister. De blev dock aldrig medlemmar i Filadelfia, men var med och bildade Östermalms fria församling 1936. Församlingen köpte Fenixpalatset 1940 och heter idag Citykyrkan. Den församlingen blev min mors uppväxtmiljö. Min mor och hennes syster Marianne var de första som blev döpta i Östermalms fria församling. Min mor studerade, tog både real- och studentexamen, studenten vid Schartau, och var kunnig i både stenografi, språk och maskinskrivning. Alice Babs var en av dem som gick i parallellklass som min mor. Efter studenten fick hon arbete hos företag i Stockholm och jobbade med olika kontorsuppdrag.

Min pappa blev kristen som vuxen, rötter i Göteborg, bosatt i Falun när han blev kristen (hans första församling blev ÖM-församlingen i Falun, det som nu kallas för Lugnetkyrkan och där Magnus Davidsson är pastor). Han flyttade till Stockholm i början av 50-talet, och fick jobb i Stockholm som optiker, vilket var hans yrke. Citykyrkan, som då främst kallades för Fenix, var en mycket dynamisk och växande församling vid denna tidpunkt, präglad av andlig förnyelse. Min far sökte sig dit när han flyttade till Stockholm. Han blev engagerad som ungdomsledare i församlingen och min mor var engagerad i barnarbetet. De lärde känna varandra utifrån församlingsgemenskapen och var med i samma ungdomsgrupp. Många av deras vänner under livet fanns i samma gemenskap. Så småningom blev de ett par, det blev bröllop i Fenix 1953. Vigselförättaren var pastorn Alvar Lindskog.

Deras liv präglades och formades av den förnyelseväckelse som då besökte Fenix, det som brukar kallas för Latter-rain-rörelsen, med inspiration från Vancouver i Kanada. Ofta talade mina föräldrar om Layzell, den apostoliske ledargestalt i Vancouver som vid flera tillfällen besökte Fenix och predikade där. Mötena i Fenix präglades av en karismatisk kristendom, bl.a. hamnade min mor i kvällspressen i början av femtiotalet när hon dansade i en gudstjänst. Min morfar var äldre och han lämnade jordelivet redan 1947, men min mormor var aktiv i församlingen hela 40- och 50-talet.

Nära vänner till dem i Fenix och samma generation, var bland annat Lars och Maj-Britt Bergman, de flyttade också till Farsta. Jag minns Stig Winell. Min mors kusin Siv Sköldeberg, var med sin familj Arvid, och med barnen Lena,  Carl-Axel och Marie aktivt med i Fenix på femtiotalet, och de blev kvar i församlingen i alla år. Lena Sköldeberg har troget tjänat i Citykyrkan i alla år. Carl-Axel blev sjukhuspastor på St Göran efterhand, efter att ha varit pingstpastor en del år, och pastor i Korskyrkan Stockholm en period. Marie gifte sig med Lasse PP Nylén, och blev änka för några år sedan. Har nu gift om sig med Roland Utbult.

Ett resultat av detta äktenskap mellan Gun och Sture Swärd var att jag blev till. Förlossningen blev mycket svår, och vad jag förstår blev det inte möjligt för min mor att få fler barn.

Den andliga förnyelsen i Fenix präglade den unga generationen i församlingen, och mina föräldrar kände kallelsen att ”dra ut på fältet”. De hade kontakter i Västergötland med Ida Anderssons apostoliska församlingsgrundande arbete. De flyttade till Jung, nära Lidköping, och blev verksamma i baptistförsamlingen där. Där föddes jag. Därefter kallades de till ÖM-församlingen i Mariestad, där min far blev utpostpastor i Örvaldsbro, så där levde jag i 2-3-årsåldern. Det var två andra unga familjer från Fenix som tog samma steg, sammanlagt tre familjer flyttade till Västergötland för missionsarbetet där, de andra var familjerna Weidersjö och familjen Göte Jansson. Både Weidersjö och Jansson fortsatte hela livet som ÖM-pastorer. Weidersjö hamnade slutligen i Örnsköldsvik. Göte Jansson var pastor i många ÖM-församlingar, bland annat i Nordmaling och Nässjö enligt min minnesbild. Barn till dem finns med i olika sammanhang i svensk kristenhet. Lars Weidersjö träffade jag senast på New Wine-konferensen i Vänersborg förra sommaren. En dotter till Göte Jansson träffade jag för en del år sedan, hon hamnade hos Equmeniakyrkan i Alingsås, och satt i Equmeniakyrkans styrelse under en period.

Vänner för livet från Västergötland, blev familjen Mollberg, Eje och Margit och barnen, Lisbet, Gunilla och Ronny. De bodde utanför Vara och senare i Jung, jag besökte ofta deras hem under min uppväxt.

Mina föräldrar längtade dock tillbaka till Stockholm, det var inte helt lätt med verksamheten i Västergötland. 1957 vände flyttlasset tillbaka till Stockholm. De återvände till Fenix. Min mor blev engagerad i barnarbetet i församlingen igen, jag har många minnen från 4-6-årsåldern hur jag följde med henne till olika barnmöten i förorter i södra Stockholm. Bland annat startade mina föräldrar tillsammans med min morbror Lars Friedner en stor söndagsskola för barn i Farsta, Hästhagsskolan. En skola nära där vi bodde på Filipstadsbacken. En tvårumslägenhet på Filipstadsbacken blev vårt hem 1957-1965. Anledningen till Farsta som bostadsval var att det låg nära sommarstugan. På somrarna bodde vi i sommarstugan vi hade i Länna, vid sjön Drevviken i södra Stockholm. Den stugan byggdes redan på morfars tid. Min pappa jobbade som optiker och min mor var framförallt engagerad i församlingens barnarbete, förutom att vara mor åt mig. Enligt min minnesbild hade hon flera barnmöten varje vecka så det var en ganska omfattande verksamhet. Min mors syster Marianne, bosatte sig i samma hus som oss på Filipstadsbacken, med sin man Lars Friedner, och deras döttrar och mina kusiner Görel och Ingemo. Görel och jag var jämngamla så vi gick tillsammans i lekskolan, och i årskurs 1-4 i skolan.

1963 blev en avgörande vändpunkt i vår lilla familjs liv. Den kanske ”hetaste” församlingen i Stockholm 1963 var Maranata (bland annat initierade man en ny mötes- och musikstil). De hade sina möten i Viktoriasalen, bara två kvarter från Fenix. Arne Imsen var pastor för Maranata. Min far kände Imsen litegrann, de hade gått Filadelfias bibelskola samtidigt i början av femtiotalet. Fenix hade upplevt en splittring efter förnyelserörelsen under tidiga femtiotalet, och det skapade en viss kräftgång i församlingen. Församlingen delades in i två delar, de som var kvar i Fenix, och de som följde med Ragnar Ljungquist och bildade församlingen Kristen gemenskap. 1963 kom det upp på agendan att slå ihop de två församlingarna igen, Kristen gemenskap flyttade tillbaka till Fenix och Ragnar Ljungquist blev föreståndare för den ombildade församlingen. Min minnesbild är att mina föräldrar inte var helt bekväma med denna ombildning och de uppfattade Ljungquist som en broms i förhållande till förnyelseväckelsen i början av femtiotalet.

Vi började att gå på Maranatamöten hösten 1963. Jag som 8-åring älskade dessa Maranatamöten. Jag tyckte det var tråkigt i Fenix, hos Maranata var det full fart, jublande väckelsemöten, långa möten, intensiv sång och lovprisning, en botbänk som fylldes av människor söndag efter söndag. Vad jag förstår var det en viktig anledning till varför mina föräldrar bytte församling hösten 1963 – det var att jag tyckte om Maranata.

Maranata var en ung rörelse, och ganska stökig sådan, många nyfrälsta. Mina föräldrar kom snabbt in i ledaruppgifter och ansvarsfunktioner i Maranataförsamlingen. Min pappa hamnade i församlingsledningen, blev äldstebroder, var ofta mötesledare vid de livfulla gudstjänsterna, och fungerade som vice församlingsföreståndare och var en av Imsens närmaste män. Min mor var mycket aktiv som själavårdare, och hjälpte till på församlingens kontor, bland annat med tidningen Midnattsropet. Våra liv präglades helt av Maranata 1963-70. Mina föräldrar var även verksamma i att stötta Maranatas evangelisationsverksamhet runt om i Sverige framförallt i form av mötesverksamhet på många olika platser. De hade kontakt med de unga predikanterna och evangelisterna, och vi reste själva med ut på olika platser för att hjälpa till med Maranatamöten. Väldigt mycket folk samlades vid dessa möten på många olika platser runt om i Sverige. Min barndom präglades av detta, och personer som Arne Imsen, Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson, Gösta och Bertha Svensson, Agne Bark, Rune Gelinder, Helge Berntsson, Helge Erixon, Anders B Andersson, Björne Erixon, Carl-Henric Henricsson – de präglade min barndomsmiljö.

Jag hamnade utanför Maranata ganska snabbt i 16-årsåldern hösten 1970, fick kompisar i Filadelfia och hamnade i ett tonårsgäng med mycket brinnande och engagerade kristna tonåringar, det kallades för pingstgerillan. Lars Adaktusson, Pär Edestav, Anders Robertsson, Irene Robertsson, Pija Lindblom, Peter Streling m.fl. var med i samma gäng, där Tore Pansell var en övergripande ungdomsledare. Det var mitt stora tonårsuppror att gå med i Filadelfia. Det skapades en sekteristisk miljö i Maranata med avståndstagande mot alla andra kristna, så det var ett stort steg att närma sig en annan församling. Mina föräldrar stöttade dock detta, efterhand fick de allt mer frågetecken inför Maranatas utveckling, och tyckte det var bra att jag hamnade i en annan kristen miljö. Min mor började fasa ut från Maranata stegvis under 1970, min far försökte hänga med ett tag till. Men när en större grupp lämnade Maranata i Stockholm under ledning av Håkan Westergård och Björne Davidsson, hakade mina föräldrar på detta. Jag tror det var i slutet av 1972. De kom då med i det som skulle kallas för City Maranataförsamling, sedan namnbyte till Evangelieförsamlingen. Den församlingen fanns kvar till slutet av åttiotalet då den upplöstes. Westergård gick med på Livets ord och blev sedan Livets-ord-pastor i Åbo, Davidsson gick med i Filadelfia. Jag hamnade sedan i Järfälla pingstförsamling så under sjuttiotalet var inte jag och mina föräldrar i samma församling. Jag chockade mina föräldrar när jag som 16-åring sade att jag ville gå på Betel-Institutet i Orsa,  för att grundligt lära mig Bibeln. Jag gick där mellan 16 och 18 års ålder, det blev två års värdefulla avbrott i gymnasiestudierna, 1971-73. Jag återvände 1973 från Orsa till föräldrahemmet i Jakobsberg, Järfälla, och hamnade då i pingstförsamlingen  där, dit Kjell Sjöberg då flyttade som pastor. Mina föräldrar var dock aldrig med i den församlingen. Att de stöttade mig som 16-åring att gå bibelskola, det var ett stort och vidsynt steg.

Maranataperioden under sextiotalet var intensiv och dramatisk. Mina föräldrar blev dock till slut ganska brända, kanske allra mest min mor. Sektliknande tendenser utvecklades med Imsens ledarskap, ett mycket auktoritärt ledarskap, och den intensiva väckelsen mattades av efterhand. Jag tror att min mor fick plocka upp spillror i själavården efter Imsens framfart. Min upplevelse av sextiotalet var nog mer positiv, mina föräldrar har inte ofta pratat om sextiotalet i efterhand. De var sedan verksamma i City Maranataförsamling- Evangelieförsamlingen, under hela sjuttiotalet, de älskade också den pågående karismatiska väckelsen, och deltog ofta vid karismatiska konferenser, min mor tyckte nog att den miljön påminde starkt om det de fick uppleva i Fenix under tidigt femtiotal.

Min far öppnade eget som optiker cirka 1969, och köpte en liten butik på Odengatan 23. Min mor jobbade deltid i butiken fram till pensionen. Sommarstugan i Drevviken-Länna, såldes också i slutet av sextiotalet. 1965 flyttade vi från Farsta till Järfälla i nordvästra Stockholm. Det var en anledning till varför jag senare hamnade i Järfälla pingstförsamling. Oändligt mycket folk från Maranata besökte vår trerummare i Järfälla på Frihetsvägen på Söderhöjden, och många Maranatagäster både sov över hos oss och åt middag hos oss. Jag minns att jag som barn kunde vakna med att 1-2 Maranatapredikanter som sov på golvet i mitt rum på en madrass.

När vi blev utsända som pionjärarbetare från Järfälla pingstförsamling 1981, valde mina föräldrar att flytta med oss till Haninge. Efter några år gick de med som medlemmar i den nybildade pionjärförsamlingen Brandbergens frikyrkoförsamling. Församlingen döptes om till Ichtys i början av nittiotalet och döptes sedan om till Söderhöjdskyrkan, det namn som gäller idag. Min mor har varit med i denna församling i alla år fram till idag. Hennes begravning kommer att vara i Söderhöjdskyrkan och det blir dess pastor Kjell Söderblom som kommer att ha hand om begravningen. Under senare år har hon haft allt svårare att orka åka in till kyrkan i stan men har fram till för ett par år sedan varit med i församlingens lokala möten och hemgruppsmöten i Haninge.

Som man märker av denna beskrivning har kristna tron och församlingslivet helt präglat min mors liv. Hon har alltid varit en mycket aktiv och brinnande kristen. Hon har alltid brytt sig om människor, inte minst människor som har haft det besvärligt på olika sätt. Hon har alltid varit generös och givmild.

En höjdpunkt i mina föräldrars liv var att bli missionärer i Afrika när de hade pensionerats. De har i många år haft kontakt med Trosgnistans mission i Bollnäs, och de reste ut till Kenya i deras arbete i början av nittiotalet. Min far samlade in begagnade glasögon i Sverige, tog med dem till Kenya, provade ut dem och skänkte dem till fattiga människor i Kenya. Under en fyraårsperiod var de långa perioder i Kenya. Trosgnistan hade också sina rötter i Maranata och det var därför mina föräldrar hade naturliga kontakter med dem, Curt Johansson kom till tro i Maranata. Bröderna Duveskog med rötter i Nybro kom som barn och tonåringar med i Maranata och utvecklade sedan det egna missionsarbetet.

Jag som enda barnet, min hustru Eva, våra fyra barn med respektive, och de tre barnbarnsbarnen minns min mor med värme och glädje, och tackar Gud för alla hennes insatser för Guds rike under ett långt liv.

 

 

 

  • Birgit

    Vi är flera som är mycket tacksamma att vi har fått lära känna din mor Gun.
    En ödmjuk Gudskvinna som älskade Jesus och människor, i synnerhet den lilla människan.

    Birgit

  • Thomas Kärrlander

    Tack Stefan, för att du ville dela allt detta offentligt.

    Saknandet efter nära och kära är en tung börda, men du kan ändå glädja dig över hur länge din mor var vid din sida och framför allt glädja dig inför den stora återföreningen i himlen.

  • Willy Svahn

    Tack Stefan för en intressant sammanfattning av 1950-talets förnyelse och Maranata-åren utifrån dina föräldrars liv och dina egna erfarenheter! En fin berättelse till din mors minne, som jag förstår, om ett liv med både höjder och djup!
    Göte Jansson var nog inte pastor i Nässjö men i Tranås om jag minns rätt.
    Varm hälsning och önskan om ett välsignat 2018!

  • Monika Ström-julius

    jag minns Gun Från ichtus/södehöjdskyrkan en underbar människa Tack för din berätelse om hennes liv beklagar sorgen

  • Svante Julius

    Även Jag har fina Minnen av Gun Och Sture ,Minns att Sture fixade fram Glasögon till Föreningen Ny Gemenskap ,Vi fick en hel Skokartong med hela och reparerade Glasögon, Detta blev ett stort lyft för föreningen, Gun var ju som en andlig Morsa för oss lite Yngre,Det syndes att Hon var kallad att vara ledare i församlingen, Och fikastunderna efter Söndag möterna Var speciella,Satt gärna vid samma bord som Gun Och Sture, Jag beklagar sorgen,Men tror att båda har det gott Hos Jesus ,Misstänker att dom längtat efter varandra,.Och en dag är vi också där,

  • wildwest63

    Mycket intressant att läsa och tänk vad fint att kunna berätta en sådan historia om sin mor. Mina föräldrar tillhörde Fenix, pappa från 1945 och mamma från 1958 när hon kom till Sverige. Det är min barndoms kyrka och jag har hört timtals med berättelser från väckelseperioden på 50-talet. Min far och jag medverkade i de böcker som skrivits om perioden, det var väl bl a Lars Friedners svärson som skrev en (om jag minns rätt). Att den perioden har präglat mina föräldrar och indirekt mig är inte konstigt. Jag minns ”enbart” den karismatiska väckelsen i Citykyrkan under andra hälften av 70-talet, med överfulla kyrkor, konferenser i Folkets Hus vid Norra Bantorget (numera Dansens hus). Det var tider man inte glömmer, ändå tyckte mina föräldrar inte att det var samma nivå som 50talets väckelse. Ja, själva anledningen att min mor kom till Sverige från Tyskland berodde till stor del på väckelsen i Fenix och Alvar Lindskogs internationella kontakter.
    Mina första glasögon fick jag hos Sture Swärd på Odengatan, Guns dans i anden har det varit diskussioner om många gånger, och mina föräldrar kände givetvis både Sture o Gun väl, julkort utbyttes under många år. Jag har foton i familjealbumet hemma där Stefan är en liten bebis i Jung, min far var där på en av sina semesterresor. Jag ska visa mina föräldrar denna fina artikel och de kommer känna igen det mesta av den.

  • Roger Gustavsson

    Tack Stefan för fin text om dina föräldrar och särskilt om Gun som jag och Annica har många fina minnen av. Hon var så uppmuntrande emot oss när vi var nya i Brandbergen på 1980-talet! Jag minns också en kväll i deras hem i Norra Söderby på 1990-talet då jag gruvade inför ett tufft samtal som jag behövde ta och sökte råd och förbön hos Gun och Sture. Det var den enda gången jag hörde Sture berätta om hur han själv hade varit tvungen att ta ett (mycket jobbigare) samtal i det som för dem blev maranatatidens slutskede. Respekt. Jag fick förbön och blev styrkt, uppmuntrad och allt gick bra.

    Ja, Gun och Sture var öppna för den karismatiska delen av kristenlivet. Och i det var de seriösa, de var på riktigt. Minnet av dina föräldrar är ljus och kommer nog att bestå så länge jag har kvar förmågan att minnas. Vi har inte träffat Gun sedan sommaren 2012 då det var uppenbart att hon saknade Sture en hel del.

    Med ett uttryck från Frälsningsarmén får vi säga om Gun att “hon har blivit befordrad till härligheten”.

  • stefanswrd

    Ni är välkomna med på begravningen, med all sannolikhet blir den, den 29 januari måndag, klockan 14.00, Söderhöjdskyrkan vid Mariatorget, Blecktornsgränd, det behövs inte någon anmälan, vi bjuder på kaffe och tårta efteråt

  • Görel Norlén

    Karl-Heinz! Roligt att läsa det du skriver! Hälsa så mycket till Sten och Lore från Lars o Marianne Friedner (mina föräldrar) och även från mig, Görel Norlén. Det var mycket givande att läsa deras julbrev! Även för mina föräldrar var särlaregnsveckelsens tid höjdpunkten, även om de upplevde mycket välsignelse i den karismatiska förnyelsen och de olika bönegrupper som uppstod i kölvattnet av den.