Efter en dag med begravning så lyftande att lyssna till amerikanska gospelgruppen Martins, och sången ”The promise”, ett lyftande budskap om Herren som är med oss i alla livets omständigheter, han har inte lovat oss att slippa alla problem, och inte heller slippa döden, men han har lovat att alltid vara med oss och möta oss på andra sidan när vi möter dödens kyss.
Här är ett klipp med the Martins:
Idag blir det begravning av min mor i Söderhöjdskyrkan på Södermalm i Stockholm. En vemodets och sorgens dag där vi igen blir påminda om dödens existens och traumatiska verklighet, men där uppståndelsetron och Kristustron lyser som ett strimma av solljus genom de mörka molnen, en liten vacker blomma som tränger sig igenom asfaltens mörka beläggning.
New Wine-nätverket i Sverige har en regional indelning. Vi har ett nätverk för Stockholmsregionen, och där möts vi i en härlig gemenskap, en salig blandning av ledare, präster och pastorer från olika typer av kristna församlingar. En gemenskap präglad av Andens närvaro och där vi hittar varandra kring enheten i Kristus, över samfunds- och kyrkogränser.
I går möttes vi för en lunchträff i Citykyrkan i Stockholm. Under bönestunden fick jag en upplevelse av en syn. Det är fantastiskt att uppleva att Gud på olika sätt kan tala till en, det kan t.ex. ske genom syner, uppenbarelser eller drömmar. När vi läser i Bibeln ser vi att profetiska syner präglas ofta av ett bibliskt-symboliskt språk och bild. Ibland kan det präglas av mycket konkreta uppmaningar.
Jag såg under vår bönestund ett vattenfall i Stockholm. Ett mäktigt vattenfall, en stor fallhöjd, ett mäktigt dån, och en stor bredd i vattenfallet.
Ett vattenfall präglas ju av den intensiva kraft och rörelse som blir i vattenflödet, i jämförelse med lugna och stillsamma vattenflöden.
Jag upplevde att Gud ville säga att han vill utgjuta av sin Ande, en mäktig rörelse som inte någon människa kan kontrollera, genom att Guds Ande besöker, vidrör, uppfyller, påverkar, faller, och når fram till människor som kanske helt lever utanför kyrkliga och kristna sfärer och referensramar. Vattenfallet pekar på ett andligt gemenbrott, ett särskilt utgjutande av Guds ande, som blir på ett sätt som vi människor inte kan räkna ut i förväg.
Bibeln är fylld av vattensymboliken. ”Han visade mig en flod med livets, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron”, läser vi i Upp. 22:1. Detta handlar om fullbordandet och upprättelsen av Gudsriket.
Jesaja profeterade för 2700 år sedan om att ”vatten ska bryta fram i öknen, strömmar på hedmarken. Den glödande sanden ska bli en sjö, den torra marken vattenrika källor.” Jes. 35:6,7. I den texten kopplas det samman med tecken och under och genombrott i kraftgärningar, det synliga tecknet på uppenbarelsen av Guds rike.
Jesus kopplar samman symboliken med vatten med den Helige Andens verksamhet i våra liv. ”Om någon är törstig, kom till mig och drick, den som tror på mig som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram. Detta sade han om Anden ….” Joh. 7:37, 38.
Öppna dig för den Helige Andes verk och verksamhet i ditt liv, och genom ditt liv.
I min senaste ledare i Världen Idag utgår jag från frågorna jag brottades med i mina böcker ”Efter detta” och ”Inte utan korset”. Hur kan man som kristen tro på en Gud som dömer synden och syndaren men som också är oändlig i kärlek. Hur får man ihop den ekvationen. Gör ett försök i denna kortfattade ledare.
Aposteln Paulus ägnade sig åt att vara tältmakare för att periodvis finansiera sitt missionsarbete. Jag har ägnat dagen åt granskning av Europaparlamentets beslut förra veckan om ett nytt förnybartdirektiv, och granskat de 285 ändringsförslag som man beslutade om i förhållande till EU-kommissionens ursprungsförslag. Det finns många sätt att finansiera modernt missionsarbete.
Bibeln talar mycket om betydelsen av att vara flitig i kontrast till att vara lat. Tankegången är utmejslad framförallt i Ordspråksboken men märks även som en viktig tankegång i andra bibeltexter. Att värna om flit är rimligtvis en central kristen värdering. Men begreppet är relativt, och kan därför anpassas efter olika förmågor och livssituationer. Fliten är viktig oavsett om vi är gymnasister, studenter, hemma för att vårda barn, driver ett eget företag, har ett vanligt lönearbete, är pensionärer, är pastorer, eller har ideella uppdrag i församlingen.
Driver man ett eget företag kan man för det mesta utläsa ganska påtagligt hur flitig man är, genom att se hur det går för företaget.
Jag har kommit på en egen enkel definition av flit kontra lättja – lathet.
Den late gör vad som helst i morgon för att slippa göra det idag. Den flitige gör vad som helst idag för att slippa göra det i morgon.
Har man detta som en livsprincip kommer det att ge påtagliga effekter under ett liv.
Jag är inne i en spännande omställningsfas och en resa i mitt kristna liv för närvarande där jag inte vet var man exakt kommer att hamna. Gud kallade Abraham att dra ut i tro på Gud, till ett land, som han aldrig hade varit i, och han visste inte var han skulle hamna. Men han förtröstade på att Gud skulle leda honom och vara med honom.
I december 2016 utsändes jag och min hustru från Folkungakyrkan på Söder för att vara missionärer på Östermalm. Det är en gigantisk missionsutmaning, Östermalm är en växande stadsdel och är på väg upp mot en befolkning på 85.000. Tanken är att arbeta missionellt, att integreras med lokalbefolkningen och utifrån nätverkande och kontakter sprida evangeliet. Den traditionella frikyrkligheten är utdöd på Östermalm, det som finns kvar är Frälsningsarméns Templet.
Med detta utsändande släppte jag också ansvaret för Elimnätverket och Folkungakyrkan, och det vi har byggt upp utifrån Elim. Martin Wärnelid sköter nu utmärkt pastorsfunktionen i Folkungakyrkan, och i övriga församlingar finns det dugliga pastorer som driver arbetet vidare, och vi samarbetar nu mer informellt och via EFK:s pionjärhubb i Stockholm.
Karriären gick spikrakt neråt som Carl-Erik Sahlberg sade om när han började i Klara kyrka. Jag har släppt mycket av ansvar i kristenheten för att leda ett arbete på två personer, jag och hustrun.
Enligt min mening är Östermalm det strategiskt viktigaste missionsområdet i Sverige, därför att en mycket stor del av nyckelpersonerna i Sverige bor i detta område. Artister, kändisar, näringslivspersonligheter, framgångsrika företagare, ledare, framstående konsulter m.m., det är en stor andel av befolkningen, men Östermalm består av alla kategorier av människor, det finns även fattiga Östermalmsbor.
Hela mitt liv har jag ägnat mig åt församlingsgrundande arbete med syftet att nå nya människor, och etablera kristen närvaro och församlingsliv där det inte finns. Vår situation just nu påminner mycket om vår situation 1981 när vi blev utsända från Järfälla Pingstförsamling för att jobba pionjärt i södra Stockholm, i Vendelsömalm-Brandbergen.
Vi började nu på Östermalm med bara jag och min fru, en mikroförsamling på två personer, ingen budget, inga resurser, ingen församling, inga medarbetare, ingen kyrka.
Jag kände att vi skulle börja från noll, för att bara vara beroende av Gud, inte av några människor.
Den första noteringen jag gjorde för ett drygt år sedan var att jag kände mycket få personer på Östermalm, i min stadsdel. Jag hade engagerat mig i min bostadsrättsförening, så jag hade bra kontakter med grannarna, men för övrigt var kontaktnätet noll. Även om jag jobbat som konsult inom näringslivet i många år, så noterade jag att bland mina klienter var det knappt några som var Östermalmsbor.
Jag har börjat kalla mig för ”Östermalmspastorn”, att vara en pastor för dem som inte går till kyrkan och inte har en kristen tro.
Ska du vara pionjärpastor, den första stora frågan man bör ställa sig, när jag promenerar ute på stan i den stad, stadsdel eller bostadsområde där jag ska vara verksam, hur många hälsar på mig och känner mig? Det är en basfråga. Det räcker inte att vara sprängfylld med Bibeln och vara fylld av den Helige Ande, och ha en massa visioner, man måste också ha kontakt med vanligt folk, och ha ett mått av förtroende hos vanliga människor.
För mig har senaste året varit detta som Jesus talade om när han talade om herden som lämnade de 99 fåren för att söka efter det förlorade fåret. Min bedömning är att de kristna klarar sig utan mig, jag vill vara Östermalmspastorn för den breda majoritet av Östermalmsbor som inte har en bekännande kristen tro och inte går i kyrkan.
I vår mikroförsamling på 2 personer får inte kristna komma med. Vi vill bara arbeta med att nå dem som inte är kristna. De enda kristna som är välkomna är de som bor på Östermalm och delar vår vision om att nå Östermalmsborna. Just nu är vi är grupp på cirka 8 personer som möts utifrån den premissen.
Första året 2017 har inneburit mycket tid för bön, nätverkande, kontaktskapande, att utforma en strategi.
Min och hustruns bedömning var att skulle vi utvidga vårt kontaktnät, jobba missionellt, nå fram till Östermalmsborna, måste vi börja samverka med de mötesplatser som redan finns. Därför ställde vi upp i kyrkovalet i Oscars församling i september. I december blev jag invald i kyrkorådet och dess arbetsutskott och min fru Eva blev invald i ett av kyrkorådets utskott.
Östermalmsborna har enligt min mening nästan obefintlig kontakt med frikyrkligheten, man vet sällan vad det är. Däremot är kontaktytan mot Svenska kyrkan betydligt större. Min bedömning har därför varit att ska jag nå Östermalmsborna kan jag inte räkna bort Svenska kyrkan. Den är mycket viktig för Östermalmsborna. Hur organisationen slutligt ska se ut för vårt arbete vet vi inte än. Men samverkan med Svenska kyrkan blir en viktig pusselbit i vårt missionella tänkande. Genom detta engagemang har jag kraftigt utökat mitt kontaktnät bland Östermalmsborna.
För mig är det inget stort steg. Jag har alltid samarbetat med Svenska kyrkan. Jag blev invald i Järfälla kristna råd redan som 20-åring och har ekumeniskt i alla år samverkat med Svenska kyrkan och varit aktiv i olika ekumeniska råd. Vi kristna måste alltid samverka och i vissa lägen bortse från teologiska skillnader, för evangeliets sak och för att nå ut med evangeliet.
Som jag sade till Carl Erik Sahlberg i Klara vid ett tillfälle, bra frikyrkor och Svenska kyrkan bör samarbeta och komplettera varandra, frikyrkan är bäst på att skapa överlåtelse, gemenskap, utmana till omvändelse, Svenska kyrkan är överlägset i kontaktnät och att nå ut till den breda allmänheten. Frikyrkan är ibland så inskränkt gemenskap att det liknar en sekt, Svenska kyrkan är en så bred gemenskap så att det saknar överlåtna församlingslivet. Att låta dessa krafter samverka och komplettera blir optimalt.
Det tilltal vi nu har fått från Gud är att storsatsa på Alphakurser, att det ska vara nyckelverktyget för att nå Östermalmsborna med evangeliet. Vi planerar nu för första Alphakursen. Ett annat fokus blir satsning på kommunikation och sociala medier, vi har inte kommit igång där än, men arbetar intensivt med att komma igång på dessa områden.
Det var en liten glimt av vad jag håller på med, fortsättning följer.
Jag har ju ägnat en hel del tid senaste åren att skriva om korset, kristen försoningslära och himmel och helvete.
En central fråga handlar om Guds vrede över synden. Guds vrede framställs inte i Bibeln som problemet, det är lösningen. Den innebär att ondskan, även i situationer när den får härja fritt, till slut måste stå till svars och får bära konsekvenserna av sitt handlande. Det är Gud som sköter om detta.
Gospel Coalition i USA lägger fram utmärkta texter i dessa ämnen och denna artikel av Gavin Ortlund om Guds vrede tycker jag är utmärkt och sammanfattar mycket väl tänkandet i mina två böcker ”Efter detta” och ”Inte utan korset”.
Idag på morgonen besökte jag begravningsbyrån. Vi har nu gjort klart med planeringen av begravningen av min mor. Begravningsgudstjänsten blir måndag 29 januari 14.00 i Söderhöjdskyrkan, Blecktornsgränd 13, Södermalm Stockholm.
Alla som är närvarande bjuds in på kaffe och tårta direkt efteråt vid en minnesstund. Det behövs inte någon anmälan, utan har du någon anknytning till min mor är du välkommen med.
