Det är söndag. Har en ledig dag efter 11 intensiva dagar präglad av internationell och global politik. För kristna i 2000 år har söndagen varit en särskild dag, då man lägger annat åt sidan, stannar upp, är stilla, och inte minst ägnar sig åt gudstjänst, och att vara inför Gud. Att kyrkor och församlingar möts till gudstjänst på söndagen är en tusenårig kristen tradition. Jag besökte min egen hemförsamling idag, Söderhöjdskyrkan i Stockholm.

För mig är det en oas i tillvaron. För mig är kristendomen och mitt kristna liv inte i första hand aktiviteter, kristna moralsystem, kristna läror, församlingsliv etc. utan en relation med Gud själv. Det handlar också om känsla och upplevelse. En kristendom som bara är rationell blir urtråkig. I kyrkan idag upplevde jag bara som en stark känsla av ljus, ett starkt ljussken riktad just mot mig. Och det är ett ljus som ger kraft, ger kärlek, det inspirerar mig inte att vara ovänlig och hatisk, det inspirerar mig att vara kärleksfull, förlåtande och givmild.

Jag tror att  människans ständiga sökande efter kickar, berusning, upplevelser etc. och som man i för stor utsträckning försöker fylla med fel saker, som t.ex. droger, för mycket alkohol, partyliv, utomäktenskapliga sexupplevelser m.m. – är egentligen uttryck för att människans inre längtar efter ett möte med Gud. Det är bara det Gudsmötet som kan fylla vårt innersta tomrum.

I Bibeln läser vi ”honom (Jesus) älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje”. 1 Petr. 1:8. Så skrev aposteln Petrus för knappt 2000 år sedan, och det är precis så jag upplever det som kristen idag. I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, kan vi läsa om hur Jesus uppenbarar sig för aposteln Johannes, och på liknande sätt kan vi uppleva Jesus idag.

Har under dagen rest hem till Stockholm från Poznan. Resan tog väldigt lång tid för jag flög via Warszawa och jag fick vänta över fyra timmar på Warszawa flygplats. Skönt att vara hemma igen, efter att ha varit borta i elva dagar. Hade hoppats på att hinna hem för att kunna gå ut och jobba på stan under Lucianatten, men det sprack, jag kom hem för sent. Nästa större grej som jag siktar in mig på  blir utfrågningen med finansmarknadsministern Mats Odell på måndag kväll klockan 19.00 i Söderhöjdskyrkan, Blecktornsgränd 13 vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Alla är välkomna. Har någon bra tips på frågor får man gärna skriva en kommentar här på bloggen och nämna detta.

Pustar ut på hotellet efter en minst sagt intensiv dag på FN-konferensen i Poznan. Har bland annat hunnit med presskonferens med statsminister Reinfeldt, pratat lite med miljöminister Carlgren om den kommande svenska klimatpropositionen, lyssnat på tal av FN:s generalsekreterare Ban KI-Moon, lyssnat på tal av en av ministrarna i Bushregeringen i USA, Paula Dobriansky, hon är någon sorts biträdande utrikesminister, har pratat lite med svenske Europaparlamentarikern och kristdemokraten Anders Wijkman, och jag fick han senaste bok. Diskuterade med Wijkman kommande EU-beslutet om klimat- och energipaketet som Europaparlamentet ska ta ställning till nästa onsdag. Har också haft en pratstund med de svenska riksdagsledamöterna som är på plats, socialdemokraten Alexander Gabelic och folkpartisten Lars Tysklind.

Statsministern skulle iväg och träffa Obamas representant på FN-konferensen, blivande ordförande i amerikanska utrikesutskottet, John Kerry och sedan flyger han med regeringsplanet för att träffa EU:s regeringschefer.

Är fortfarande kvar på FN-konferensen i Poznan. Idag kommer svenska statsministern hit och han kommer att hålla tal idag på förmiddagen. Jag kommer förmodligen att få vara med och träffa honom vid 12-tiden. Gårdagen ägnades åt att lyssna på ett antal EU-företrädare. Det blir ju ett EU-toppmöte närmaste dagarna då man bland annat ska försöka besluta om energi- och klimatpaketet.

Blir också påmind om hur ondskan har verkat i vår värld i modern tid. Huset bredvid mitt hotell var kommunistiska högkvarteret under åren 1945-89 då Polen styrdes av kommunistpartiet. Polackerna ser den perioden bara som ockupation och inget annat. Det folkliga val som gav kommunistpartiet stöd och mandat var enligt polackerna bara fusk och bedrägeri, 95 procent av polackerna var totalt emot kommunisterna. Två stenkast från hotellet ligger det monument som påminner om det polska upproret 1956, då 70 arbetare i Poznan dödades av kommunisterna för att de protesterade mot regimen. Bredvid hotellet ligger också det slott som nazisterna använde som bas när man intog Poznan 1939, och där har jag varit inne i Hitlers arbetsrum.

Jag som växte upp under vänstereran i Sverige, då kommunismen hyllades som den sanna läran istället för USA, västvärlden, kapitalism och marknadsekonomi (jag menar inte att det inte finns problem med dessa fenomen). För en polack är kommunism inget annat än totalitärt förtryck. Och detta som skulle vara arbetarens spjutspets, och man mördade arbetaren. Har det funnits något värre hyckleri i världen under de senaste 100 åren?

Är fortfarande på FN:s klimatkonferens i Poznan i Polen. Närmaste dagarna kommer konferensen mer att uppmärksammas i världspressen inklusive svenska media, ikväll kommer alla ministrarna hit. Idag var jag med på ett arrangemang som kallades för ”Global business day”. Företrädare från näringslivet i hela världen var med och inom näringslivet accepterar man klimatforskningen och inser behovet av teknisk utveckling och förändringar, för att minska utsläppen av växthusgaser. Bland annat fick jag tillfälle att hälsa på Vattenfalls koncernchef Lars G Josefsson. Han var en av dagens föredragshållare. Vattenfall är en av mina kunder. Det var bara några enstaka svenskar som var med på detta arrangemang.

Först en seriös kommentar, sedan en mindre seriös. En företrädare för franska regeringen höll tal vid lunchen. Frankrike har just nu ordförandeskapet i EU, så fransmännen har en större tyngd än vanligt. Det var en sak jag noterade i hans tal, han strök under att ”we need global governance”. Det finns idag globala världsproblem som bara kan lösas genom ett liknande organ som en världsregering var budskapet från Frankrikes företrädare. G 8 samarbetet är ju ett embryo till något sådant. Jag tror mer på G 8 som ett embryo till världsregering än FN. Det sistnämnda är ett ganska svagt organ som bygger på att alla länderna kommer överens, vilket är näst intill hopplöst omöjligt. Och framförallt tror jag inte på EU som begynnelse till den kommande världsregeringen, som en massa kristna trodde innan Euro-omröstningen i Sverige. Jag tycker att det är en mycket tveksam bibeltolkning, och det är en grov överskattning av Europas betydelse i världen. Det var 100 år sedan makten över världen förflyttades från Europa.

Någon världsregering har aldrig funnits i mänsklighetens historia även om vissa diktatorer under historiens gång har gjort försök att skapa gigantiska riken. Men det globala världsriket tycker jag finns skissat i Uppenbarelseboken, hela världen ska tillbe vilddjuret, motpolen till Jesus. I dessa tider är det viktigaste för oss kristna att ha vårt medborgarskap i himlen.

Äsch, hoppar över den mindre seriösa kommentaren, tar den i morgon. Det här inlägget blev ruskigt allvarligt.

Det har ställts frågor här på bloggen om Sveriges Kristna Råd och varför Evangeliska Frikyrkan är med i SKR. Jag har bett EFK:s missionsdirektor Anders Blåberg att kommentera detta, han sitter i SKR:s styrelse och kan frågorna bättre. Här följer Anders Blåbergs inlägg:

Så till frågan om SKR, som EFK numera är medlem i, då vi gick med förra året tillsammans med Pingst. I dagsläget är så gott som alla kyrkor med i SKR förutom Sjundedagsadventisterna (observatörskap) och Livets ord. Vineyard gick med strax före oss.

 

Beslutet om medlemskap har varit en lång process. Det som öppnade upp frågan för vår del var när SKR på 90-talet ändrade sina stadgar och blev mer av en mötesplats för kristna. Eller som det uttrycks på hemsidan:

 

”Kyrkorna tillsammans” – det uttrycket använder vi för att berätta vad Sveriges Kristna Råd är, nämligen en öppen ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.

Till SKR kommer varje kyrka med sin speciella identitet och sina egna erfarenheter och prioriteringar. De kommer för att söka, uttrycka och fördjupa den kristna enheten, dela erfarenheter och tillsammans visa omvärlden på den tro som förenar och utmanar.

 

I stadgarna uttrycks det på följande sätt:

 

§1 Inledning

Sveriges kristna Råd SKR är en gemenskap av kristna kyrkor, samfund och församlingar i Sverige som med Bibeln som grund utifrån olika traditioner bekänner den treenige Guden, Fadern, Sonen och den heliga Anden.

 

I den heliga Andens kraft och enhet vill SKR fullfölja den gemensamma kallelsen att i ord och handling vittna om Guds rike och Jesus Kristus som Frälsare och Herre.

 

§2  Syfte

Rådets syfte är

att  vara uttryck för och verka för kristen enhet;

att  främja ett gemensamt kristet vittnesbörd i ord och handling;

att  vara mötesplats för kristna kyrkor, samfund och församlingar för gudstjänst, bön, dialog, samråd och samverkan;    

att  vara samlande och samordnande ekumeniskt organ på det nationella planet.

 

Vad innebär det i praktiken?

Att vi har ett väldigt brett forum för samtal om gemensamma frågor, både inomkyrkliga och det som gäller samhället i stort. Ibland kommer vi överens som t ex när den statliga utredningen om samkönade äktenskap lades fram och alla kyrkorna var överens om hålla äktenskapsbegreppet unikt för man och kvinna. Detta trots att det fanns många starka uppfattningar i frågan inom t ex Sv Kyrkan. I andra frågor är vi djupt oense, t ex dopfrågan (vi baptister döper de som är barndöpta) och nattvarden (Katolikerna delar inte nattvardsbordet med andra). För att nämna några exempel.

 

Man kan inte tala om en särskild SKR-teologi utöver den som uttrycks i de gemensamma trosbekännelserna. De skrifter eller underlag som tas fram i samtal, kommittéer och arbetsgrupper är inte bindande för medlemskyrkorna om man inte undertecknat dem. Betoningen ligger på mötesplatsen. Och det krockar rejält emellanåt vilket inte är så konstigt när våra åsikter och tolkningar av trossatser kan vara så olika.  Jag kan nog säga att min frimodighet att stå för en evangelikal och karismatisk kristendom har stärkts efter mina erfarenheter i SKR, snarare än motsatsen.

 

Ibland har det tolkats så att för att man är med i SKR måste man acceptera de andras åsikter. Men det handlar mer om att respektera varandra. En präst inom Sv k hörde av sig för ett tag sedan och var irriterad för att en EFK-pastor skulle döpa några ungdomar som var barndöpta inom Sv kyrkan. Han menade att vi nu var tvungna att acceptera deras dop eftersom vi var med i SKR. Det var en missuppfattning från hans sida och vi kunde förklara hur det förhöll sig.

 

Ibland uppstår nya konstellationer inom svensk kristenhet. I en fråga (t ex om homosexualitet) kan vi några frikyrkor stå tillsammans i övertygelse med både katoliker och ortodoxa medan andra frikyrkor och sv kyrkan har en mer liberal åsikt. De gamla gränserna mellan frikyrkor och övriga kyrkor är inte lika självklara längre.

 

 

 

Anders Blåberg

missionsdirektor

 

Evangeliska Frikyrkan

Box 1624, 701 16 Örebro

�

Besökte idag en av de katolska kyrkorna i Poznan, Polen. Här är 90 procent av befolkningen katoliker och ungefär hälften av dem är aktiva katoliker och regelbundna gudstjänstbesökare. Det har ställts frågor här på bloggen om min inställning till Katolska kyrkan. Frågan har ju också diskuterats med anledning av intervjun med Ulf Ekman i amerikanska Charisma och pingstledningens möte med Katolska kyrkans ledning i Sverige.

Min spontana känsla är att det odlas för mycket konspirationsteorier och myter kring denna fråga. Att hävda att Sten Gunnar Hedin och Ulf Ekman mer eller mindre håller på att bli katoliker eller katoliceras, på grund av att man har vissa kontakter med Katolska kyrkan, det är väl ändå att dra det hela till sin spets. Jag uppfattar det som ett normalt uttryck för kristen enhet. Det är väl självklart att kyrkor och organisationer som tror på Jesus som världens frälsare och tror på hans frälsningsverk – att man har ett visst samarbete och gemenskap. Och det innefattar att olika kyrkor och kristna traditioner har något att lära av varandra. Ett visst mått av ödmjukhet behöver vi ha när vi möter andra kristna, och inte bara se oss själva som dem som har mer rätt än alla andra. Tycker att både Sten Gunnar Hedin och Ulf Ekman har gjort det mycket bra när man har öppnat upp sina respektive rörelser för bredare samarbete och kontaktytor med andra kristna traditioner.

Däremot är det bra med debatt och kritisk granskning kring hur vår teologi är utformad och vår inriktning som kyrka. Det innefattar naturligtvis även Katolska Kyrkan. Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i flera av de böcker som har kommit ut senaste tiden med kritisk granskning av katolicismen, men tycker att det är viktigt att kritiken är saklig, välunderbyggd, och där man också har gett motparten möjlighet att ge sin syn på frågan. Jag tycker att mycket av så kallad sektkritik och även kyrkokritik, ofta är osaklig och onyanserad. Om man bara lyssnar på avhoppare, nidbilder och skeva beskrivningar av den kyrka man kritiserar blir hela analysen fel. För en del år sedan skrev jag ett kritiskt inlägg i Läkartidningen när det gäller en studie av Livets Ord, där man bara hade intervjuat s.k. avhoppare. Det blev en vetenskaplig metod, som blev ren kvacksalveri, märkligt att ett så pass seriöst organ som Läkartidningen kunde publicera den aktuella studien.

Däremot tycker jag att svenska frikyrkliga mer behöver studera och lära sig av sitt eget arv, innan man för mycket fördjupar sig i det klassiska kristna arvet och dess traditioner. Baptismen t.ex. var en mycket radikal rörelse som växte fram parallellt med reformationen och fick genomslag i Sverige i mitten av 1800-talet. Synen på omvändelse, en församling av troende och heliga, det allmänna prästadömet, och den passionerande drivet att ständigt grunda nya församlingar – tycker jag är ett fantastiskt arv som vi behöver värna om och vidareutveckla.

En sak jag uppskattar hos den Katolska Kyrkan är att man har en tydlighet i sin inställning, inte minst i många kontroversiella frågor. Protestantismens svajighet lyser med sin frånvaro bland företrädare för katolska kyrkan. Gärna hög nivå av flexibilitet när det gäller yttre formerna av vår kristna verksamhet, men det finns en inre kärna som inte är förhandlingsbar. Detta har Katolska kyrkan bättre lyckats värna än många protestantiska kyrkor.

Till sist lite gnäll. Vilka journalistiska kriterier används när kristen press bevakar pingströrelsens predikantvecka i jämförelse med Evangeliska Frikyrkans medarbetardagar? I och för sig har EFK bara 31.000 medlemmar. Men granskar man våra församlingar upptäcker man en i förhållande till svensk frikyrklighet mycket låg medelålder. Man upptäcker också att siffran 31.000 ganska väl återspeglar hur många som faktiskt är med i våra församlingar.

Jag tycker absolut att man kan tala om synd när man talar om miljöproblem. Skapelsen och naturen tillhör Gud. Att bedriva rovdrift på naturen och förstöra miljön är att ge sig på Guds tillgångar. Han gav uppdraget till Adam och Eva att förvalta jorden, inte att förstöra den. Man bör komma ihåg att världens befolkning nu med god marginal har passerat 6 miljarder och vi närmar oss 7 miljarder. Samtidigt är det en växande levnadsstandard i stora delar av världen, där inte minst den gigantiska befolkningen i Kina och Indien vill få del av västvärldens livsstil. Motorn i all ekonomisk tillväxt och välfärd är energitillgång och energianvändning. Energiförsörjningen i världen är till 80 procent kol, olja och gas, fossila bränslen. Det är ändliga tillgångar och användningen har stora miljöeffekter, inte minst utsläppen av koldioxid. Världen måste ställa om sitt energisystem för att ekvationen ska gå ihop. Visst handlar det om synd. Vår generation gör slut på de begränsade energitillgångarna under några generationer. Sedan lämnar vi efter oss ett miljöarv, som mänskligt sätt kan ta ett antal hundra år att ställa tillrätta. Miljörörelsen och framsynta forskare började lyfta fram dessa frågor under tidigt åttiotal. På den tiden tyckte vi i kristna kyrkan att talet om miljöfrågor var flummigt och oandligt. Vill också påminna om att min pastor under åren 1973-81, och med en fortsatt relation till hans död 1996, Kjell Sjöberg, lyfte fram miljöförstöringen som synd. Kjell hade ju under en längre period kontakt med Harry Månsus, och Harry tror jag påverkade Kjells tänkande i denna fråga. Framförallt minns jag hur Kjell citerade bibelordet från Uppenbarelseboken om dem ”som fördärvade jorden”.

Sitter just nu på FN:s klimatkonferens och lyssnar på massor av gubbar. Det pågår konstanta samtal om hur världsproblemen med miljöhoten ska lösas. En massa EU-byråkrater, företrädare för USA:s regering, Japans regering, Kinas regering, Frankrikes regering, Tysklands regering. En massa gubbar. En sak har alla gemensamt. Det är att man har mörka kostymer, en vit skjorta. Variationen sitter i slipsen, den kan något variera i färgvalet. Tänk om någon skulle komma inknallande på denna konferens med röd kostym, eller röda byxor och gul kavaj, eller en grön kostym, det gröna skulle väl passa jättebra i detta sammanhang. Men ack nej, den manliga kreativiteten är något knapphändig. Och skulle någon avvika från mönstret då skulle man nog göra sensation. Gubbar med mörka kostymer och vita skjortor. Det är det som gäller.

Och gubbarna pratar år efter år om hur problemen ska lösas, men inte särskilt mycket händer i praktiken. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga år för år. Är inte kreativiteten större i världspolitiken än valet av klädsel?

Kan någon gissa vad jag har haft på mig för kläder idag. En mörk kostym med vit skjorta. Jag känner mig som en ljum kyrka i ett sekulariserat samhälle, som anpassar sig, och är som alla andra. Men jag har ett par halvslitna jeans i resväskan, tänk om jag ska gå omkring i dem i morgon? Vågar jag? Jag brottas med frågan.

Ägnade kvällen åt att vara ledig och tillsammans med hustrun besöka en polsk musikal på en musikteater, dit vi var inbjudna som konferensdeltagare. Hustrun tyckte det var fantastiskt, jag gäspade och drömde om ”Bajens” hemmamatcher.

Tack och gonatt för den här gången.

Har hört synpunkter både här på bloggen och i andra sammanhang om ärkebiskopens klimatmöte i Uppsala. Jag var inte där och har inget program tillgängligt så jag kan inte yttra mig om detaljer kring upplägget. Jag vill dock ge en allmän kommentar kring denna fråga.

1. Som evangelikal och karismatisk kristen kan jag inte på något sätt ställa mig bakom religionsblandning. Jag tycker att det är fel med interreligiösa böner och gudstjänster. Då signalerar man för tydligt att man inte ser Kristus som världens frälsare, och enda vägen till Gud. Däremot tycker jag inte att vi kristna ska isolera oss, vi kan samarbeta med vem som helst utan rädsla, inklusive ateister, i frågor där vi har gemensamma intressen. Så min slutsats är; Uppsalamötet är okey om ärkebiskopen inbjuder företrädare för olika delar av samhället, inklusive andra religioner för samtal om hur vi kan hjälpas åt med att lösa världens problem. Att blanda in gudstjänster, mässor, böner tycker jag dock är helt fel. Om detta inträffade i Uppsala så skrämmer det bort evangelikala kristna från denna typ av arrangemang, och jag har väldigt svårt att begripa hur det kan vara i samklang med en luthersk tradition. Är också mycket skeptisk till att utforma interreligiösa böner, hade jag suttit i Sveriges Kristna Råds styrelse hade jag reserverat mig skriftligt mot sådana förslag.

När det gäller religionsblandning för övrigt, tycker jag att vi kristna ska ha en ödmjuk attityd i hur vi bemöter andra människor, inklusive företrädare för andra religioner. Jag har själv deltagit i möten med samarbete med muslimer kring äktenskapslagstiftning och kampen mot kvinnlig könsstympning. Praktiskt samarbete i konkreta frågor där vi har samma uppfattning är helt oproblematiskt för min del.

2. Vilken inställning man har till klimatforskningen är ingen kristen fråga. Jag tycker dock inte att vi kristna ska vara vetenskapsfientliga, att acceptera klimatforskarnas teorier är inte på något sätt emot kristen tro. Och jag har väldigt svårt med en teologi som utgår ifrån att vi kristna ska strunta i denna världen, den går ändå mot sin undergång, och Jesus kommer snart. Som kristen väntar jag på Jesu ankomst och uppenbarelse synligt här i världen. Jag tror också på skapelsen upprättelse, den är nu lagd under förgängelsen. Men ska vi kristna vara trovärdiga måste vi engagera oss i denna världens problem, och hjälpa till med att bidra till lösningar. Annars blir det Marx som får rätt när han sade att religion är ett opium för folket.

3. Jag är dock mycket skeptisk till en inomvärldslig kristendom där hela fokus blir att jobba med etiska frågor, minska världsfattigdomen, motverka miljöförstöringen, kämpa mot globala orättvisor, värna om heterosexuell äktenskapslagstiftning, bekämpa aborter etc. Allt detta är bra och viktigt, vi ska engagera oss i vårt samhälle, men det viktigaste av allt är att evangeliet om Jesus predikas för hela världen. Högsta prioritet är att människor ska möta Kristus, bli omvända, frälsta, bli försonade med Gud och börja ett nytt liv i vandringen med Kristus i den helige Andes kraft. Inklusive formandet av kristna församlingen som kan fungera som alternativa samhällen, en stad på berget, ljus i mörkret, salt i föruttnelsen.

4. Det finns också kristna som uttrycker skepsis mot ärkebiskopen för att prioriteringen blir de inomvärldsliga frågorna. Jag håller med om kritiken om inte ärkebiskopen inte också tar ändå mer kraftfulla initiativ för att främja att Jesus ska bli förkunnad, trodd och efterföljd i Sverige. Jag räknar med att han kommer att göra det också. Vi får se.