Jag tycker absolut att man kan tala om synd när man talar om miljöproblem. Skapelsen och naturen tillhör Gud. Att bedriva rovdrift på naturen och förstöra miljön är att ge sig på Guds tillgångar. Han gav uppdraget till Adam och Eva att förvalta jorden, inte att förstöra den. Man bör komma ihåg att världens befolkning nu med god marginal har passerat 6 miljarder och vi närmar oss 7 miljarder. Samtidigt är det en växande levnadsstandard i stora delar av världen, där inte minst den gigantiska befolkningen i Kina och Indien vill få del av västvärldens livsstil. Motorn i all ekonomisk tillväxt och välfärd är energitillgång och energianvändning. Energiförsörjningen i världen är till 80 procent kol, olja och gas, fossila bränslen. Det är ändliga tillgångar och användningen har stora miljöeffekter, inte minst utsläppen av koldioxid. Världen måste ställa om sitt energisystem för att ekvationen ska gå ihop. Visst handlar det om synd. Vår generation gör slut på de begränsade energitillgångarna under några generationer. Sedan lämnar vi efter oss ett miljöarv, som mänskligt sätt kan ta ett antal hundra år att ställa tillrätta. Miljörörelsen och framsynta forskare började lyfta fram dessa frågor under tidigt åttiotal. På den tiden tyckte vi i kristna kyrkan att talet om miljöfrågor var flummigt och oandligt. Vill också påminna om att min pastor under åren 1973-81, och med en fortsatt relation till hans död 1996, Kjell Sjöberg, lyfte fram miljöförstöringen som synd. Kjell hade ju under en längre period kontakt med Harry Månsus, och Harry tror jag påverkade Kjells tänkande i denna fråga. Framförallt minns jag hur Kjell citerade bibelordet från Uppenbarelseboken om dem ”som fördärvade jorden”.