Det är söndag. Har en ledig dag efter 11 intensiva dagar präglad av internationell och global politik. För kristna i 2000 år har söndagen varit en särskild dag, då man lägger annat åt sidan, stannar upp, är stilla, och inte minst ägnar sig åt gudstjänst, och att vara inför Gud. Att kyrkor och församlingar möts till gudstjänst på söndagen är en tusenårig kristen tradition. Jag besökte min egen hemförsamling idag, Söderhöjdskyrkan i Stockholm.

För mig är det en oas i tillvaron. För mig är kristendomen och mitt kristna liv inte i första hand aktiviteter, kristna moralsystem, kristna läror, församlingsliv etc. utan en relation med Gud själv. Det handlar också om känsla och upplevelse. En kristendom som bara är rationell blir urtråkig. I kyrkan idag upplevde jag bara som en stark känsla av ljus, ett starkt ljussken riktad just mot mig. Och det är ett ljus som ger kraft, ger kärlek, det inspirerar mig inte att vara ovänlig och hatisk, det inspirerar mig att vara kärleksfull, förlåtande och givmild.

Jag tror att  människans ständiga sökande efter kickar, berusning, upplevelser etc. och som man i för stor utsträckning försöker fylla med fel saker, som t.ex. droger, för mycket alkohol, partyliv, utomäktenskapliga sexupplevelser m.m. – är egentligen uttryck för att människans inre längtar efter ett möte med Gud. Det är bara det Gudsmötet som kan fylla vårt innersta tomrum.

I Bibeln läser vi ”honom (Jesus) älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje”. 1 Petr. 1:8. Så skrev aposteln Petrus för knappt 2000 år sedan, och det är precis så jag upplever det som kristen idag. I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, kan vi läsa om hur Jesus uppenbarar sig för aposteln Johannes, och på liknande sätt kan vi uppleva Jesus idag.