Sitter just nu på FN:s klimatkonferens och lyssnar på massor av gubbar. Det pågår konstanta samtal om hur världsproblemen med miljöhoten ska lösas. En massa EU-byråkrater, företrädare för USA:s regering, Japans regering, Kinas regering, Frankrikes regering, Tysklands regering. En massa gubbar. En sak har alla gemensamt. Det är att man har mörka kostymer, en vit skjorta. Variationen sitter i slipsen, den kan något variera i färgvalet. Tänk om någon skulle komma inknallande på denna konferens med röd kostym, eller röda byxor och gul kavaj, eller en grön kostym, det gröna skulle väl passa jättebra i detta sammanhang. Men ack nej, den manliga kreativiteten är något knapphändig. Och skulle någon avvika från mönstret då skulle man nog göra sensation. Gubbar med mörka kostymer och vita skjortor. Det är det som gäller.
Och gubbarna pratar år efter år om hur problemen ska lösas, men inte särskilt mycket händer i praktiken. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga år för år. Är inte kreativiteten större i världspolitiken än valet av klädsel?
Kan någon gissa vad jag har haft på mig för kläder idag. En mörk kostym med vit skjorta. Jag känner mig som en ljum kyrka i ett sekulariserat samhälle, som anpassar sig, och är som alla andra. Men jag har ett par halvslitna jeans i resväskan, tänk om jag ska gå omkring i dem i morgon? Vågar jag? Jag brottas med frågan.
Ägnade kvällen åt att vara ledig och tillsammans med hustrun besöka en polsk musikal på en musikteater, dit vi var inbjudna som konferensdeltagare. Hustrun tyckte det var fantastiskt, jag gäspade och drömde om ”Bajens” hemmamatcher.
Tack och gonatt för den här gången.