Har hört synpunkter både här på bloggen och i andra sammanhang om ärkebiskopens klimatmöte i Uppsala. Jag var inte där och har inget program tillgängligt så jag kan inte yttra mig om detaljer kring upplägget. Jag vill dock ge en allmän kommentar kring denna fråga.
1. Som evangelikal och karismatisk kristen kan jag inte på något sätt ställa mig bakom religionsblandning. Jag tycker att det är fel med interreligiösa böner och gudstjänster. Då signalerar man för tydligt att man inte ser Kristus som världens frälsare, och enda vägen till Gud. Däremot tycker jag inte att vi kristna ska isolera oss, vi kan samarbeta med vem som helst utan rädsla, inklusive ateister, i frågor där vi har gemensamma intressen. Så min slutsats är; Uppsalamötet är okey om ärkebiskopen inbjuder företrädare för olika delar av samhället, inklusive andra religioner för samtal om hur vi kan hjälpas åt med att lösa världens problem. Att blanda in gudstjänster, mässor, böner tycker jag dock är helt fel. Om detta inträffade i Uppsala så skrämmer det bort evangelikala kristna från denna typ av arrangemang, och jag har väldigt svårt att begripa hur det kan vara i samklang med en luthersk tradition. Är också mycket skeptisk till att utforma interreligiösa böner, hade jag suttit i Sveriges Kristna Råds styrelse hade jag reserverat mig skriftligt mot sådana förslag.
När det gäller religionsblandning för övrigt, tycker jag att vi kristna ska ha en ödmjuk attityd i hur vi bemöter andra människor, inklusive företrädare för andra religioner. Jag har själv deltagit i möten med samarbete med muslimer kring äktenskapslagstiftning och kampen mot kvinnlig könsstympning. Praktiskt samarbete i konkreta frågor där vi har samma uppfattning är helt oproblematiskt för min del.
2. Vilken inställning man har till klimatforskningen är ingen kristen fråga. Jag tycker dock inte att vi kristna ska vara vetenskapsfientliga, att acceptera klimatforskarnas teorier är inte på något sätt emot kristen tro. Och jag har väldigt svårt med en teologi som utgår ifrån att vi kristna ska strunta i denna världen, den går ändå mot sin undergång, och Jesus kommer snart. Som kristen väntar jag på Jesu ankomst och uppenbarelse synligt här i världen. Jag tror också på skapelsen upprättelse, den är nu lagd under förgängelsen. Men ska vi kristna vara trovärdiga måste vi engagera oss i denna världens problem, och hjälpa till med att bidra till lösningar. Annars blir det Marx som får rätt när han sade att religion är ett opium för folket.
3. Jag är dock mycket skeptisk till en inomvärldslig kristendom där hela fokus blir att jobba med etiska frågor, minska världsfattigdomen, motverka miljöförstöringen, kämpa mot globala orättvisor, värna om heterosexuell äktenskapslagstiftning, bekämpa aborter etc. Allt detta är bra och viktigt, vi ska engagera oss i vårt samhälle, men det viktigaste av allt är att evangeliet om Jesus predikas för hela världen. Högsta prioritet är att människor ska möta Kristus, bli omvända, frälsta, bli försonade med Gud och börja ett nytt liv i vandringen med Kristus i den helige Andes kraft. Inklusive formandet av kristna församlingen som kan fungera som alternativa samhällen, en stad på berget, ljus i mörkret, salt i föruttnelsen.
4. Det finns också kristna som uttrycker skepsis mot ärkebiskopen för att prioriteringen blir de inomvärldsliga frågorna. Jag håller med om kritiken om inte ärkebiskopen inte också tar ändå mer kraftfulla initiativ för att främja att Jesus ska bli förkunnad, trodd och efterföljd i Sverige. Jag räknar med att han kommer att göra det också. Vi får se.