Har idag rest till Poznan i Polen för att vara med på FN:s klimatkonferens. Jag är här i rollen som analytiker, forskare och utredare och kommer att skriva en del om hur FN-beslut fattas när alla världens länder ska försöka komma överens i gemensamma beslut. Alla världens miljöministrar kommer att vara här och den svenska delegationen leds av miljöminister Andreas Carlgren som dock anländer först nästa vecka. Framförallt ska jag försöka utmejsla utmaningarna för globala näringslivet, hur de ska kunna anpassa sin verksamhet till en mer resurssnål inriktning. Cirka 10.000 personer är med från hela världen på denna konferens, alla miljöministrar med staber och delagationer, världspressen, representanter från massor av internationella organisationer och FN-organ, näringslivsrepresentanter, forskare och miljörörelserepresentanter.

Om man tvivlar på klimatforskningen, klimatforskarna och de klimatmodeller de har utvecklat under många år, så bör man ändå notera att samtliga ledande vetenskapsakademier i världen har ställt sig bakom klimatforskningen. Vetenskapsakademierna i bland annat USA, England, Japan, Frankrike, Kina, Indien, Brasilien, Tyskland m.fl. ställer sig bakom klimatforskningen som menar att medeltemperaturen i världen långsamt stiger och att det beror på människans utsläpp av växthusgaser, bland annat koldioxid, och att man måste minska utsläppen av dessa gaser, annars kan det orsaka oerhörd skada för vår planet. Ingen människa vet idag omfattningen på de miljöskador som kan uppstå, och ingen vet hur omfattande uppvärmningen kommer att bli, men även den mest skeptiska personen borde inse att det handlar om att minska risken.

Vad detta har med religion att göra förstår jag inte. Vi har alla människor ett ansvar att vårda om vår planet, Gud har gett oss det ansvaret. Och som kristna borde vi vara mer medvetna än andra om detta.

Har idag knackat ner en  krönika till tidningen Världen Idag som de har bett mig att skriva. Den kommer att handla om vikten att hålla fast vid evangeliet, det autentiska evangeliet. Och inte låta tidsandan styra över kyrkan. Då trampar vi snett. Jag tror den publiceras på onsdag. Kommenterar på krönikan går att skriva här på bloggen.

Den här veckan sänds också inspelningarna för Kanal 10 som gjordes på bokmässan. Ikväll 19.05 är det en diskussion mellan mig, Sten-Gunnar Hedin och Torsten Åhman om frikyrkans framtid. På torsdag 20.40 diskuterar jag och riksdagsledamoten Eva Johnsson om familj och äktenskap.

Har haft en hektisk söndag. Var i Västerås och besökte en av Evangeliska Frikyrkans 315 församlingar i Sverige, Citykyrkan i Västerås. En fräsch och pigg församling som tagit över Baptistkyrkan i Västerås, som köptes häromåret. Jag tycker att det är så grymt fascinerande med alla dessa lokala församlingar, engagerade människor överallt, och en gemenskap över alla gränser och ålder, samma sak i Citykyrkan i Västerås. Församlingar är en unik del av det svenska samhällslivet. Det är märkligt att inte fler begriper det. Och jag tror att missnöjda kristna inte har begripit detta.

Predikade om att fullborda loppet från Heb. 12:1. Det kristna livet liknas av Paulus vid ett tävlingslopp, en löpning. Kunde berätta om mina rika erfarenheter som Maratonlöpare. Värst i Stockholm Marathon är Västerbron. Men tar man sig över Västerbron går det lättare sedan. Det är fantastiskt att gå i mål, den sista kilometern får man övernaturliga krafter, även ateister. Vi kan möta många olika sorts Västerbron i våra liv, det kan gälla församling, det kan gälla vårt äktenskap, det kan gälla vårt föräldraskap, vår ekonomi eller vår hälsa. Men det viktiga är att hålla ut, att inte ge upp i krisens stund. Gud har en lösning på allt. Ger vi inte upp når vi Västerbrons topp efter ett tag, och sedan går det lättare när banan går nedför.

Söndagskvällen ägnades åt besök på Huddinge Sjukhus, en av mina vänner har drabbats av obotlig och plötslig cancer. Vi var tre personer som träffade honom och enligt Bibelns ord bad till Gud för honom i sjukhussalen. Han var vid fantastiskt gott mod trots den svåra situationen.

Jag brukar aldrig lyssna på helgmålsringning, men eftersom jag hade skojat om dagens TV-helgmålsringning här på bloggen så var jag tvungen att lyssna. Tyckte att Emanuel K gjorde det lysande. (OBS nu skämtar jag inte för en gångs skull) Det var inget terapeutiskt och postmodernt förpackat evangelium, utan han lyfte fram att den avgörande frågan är om det är sant eller inte. Och om det är sant får det konsekvenser för mitt liv och utmanar mig.

Och som äkta ur-Stockholmare med söder-touch njöt man av bakgrundsscenerna. Söders höjder, finns det någon bättre bakgrund när man pratar om Gud? Dessa berg är väl nästan i nivå med de berg runt Genesaret där Jesus stod och undervisade?

Så här blev bilden, tack för hjälpen Kattas son:

Ingenting är längre som förut. Jag är allvarligt bekymrad. Min äkta och enkla frikyrkliga fromhetssjäl med rötter i de gamla baptistkapellen och genomsyrad av den enkla pingstfromheten blir alltmer bekymrad. Pingströrelsens ledning möter katolska biskopen. Sten-Gunnar Hedin böjer i vördnad sitt huvud inför någon bild på Heliga Birgitta. Ulf Ekman blir kritiserad i USA för att han är för vänligt sinnad till Katolska kyrkan. Och nu har det helt osannolika inträffat, frälsningssoldaten Emanuel Karlsten ska leda helgmålsringning i TV. Jag är chockad. Denna relik av religiös tradition, liturgisk formalitet, och nu ska en ung och fjunig frälsningsarmévalp leda en sådan tillställning. Och till och med tre minuter i TV får han, det är mer tid än vad statsministern någonsin får i nyhetsintervjuer. Vart ska detta sluta?

På grund av bristande teknisk kompetens kan jag inte mixa ihop bilderna nedan, men avsikten är att klistra över fotot på Karlsten på biskopsdräkten. Bilden till höger föreställer katolska biskopen i Warszawa. Så kanske det ser ut framöver, när frälsningssoldaterna, pingstvännerna, och de äkta friförsamlingsmänniskorna närmar sig liturgin, de historiska kyrkorna och blir huvudaktörer i helgmålsringningar och annat. Det här tåget behöver väl inte Evangeliska Frikyrkan kliva på.

Eller är det kanske så att det här tjafsandet är uttryck för avundsjuka. TV har ringt Emanuel för de har läst hans blogg. Varför läser de inte på TV  min blogg. Och jag har aldrig blivit tillfrågad att leda någon helgmålsringning i TV. Urggg. Det är åldersdiskrimering, eller kanske till och med viktdiskriminering, måste man ha ett visst midjemått för att leda helgmålsringningar i TV. Fast det är nog fel att påstå att TV åldersdiskriminerar, de har ju nu släpat tillbaka ledarskribenten emeritus Thuresson på Dagen, in i TV-sofforna, och det är väl det sista som kan kallas åldersdiskriminering.

Hur som helst. Jag brukar aldrig titta på helgmålsringningar på TV, det låter urtråkigt. Den här gången kanske jag ska göra ett undantag.

Den här helgen kommer jag att predika i Citykyrkan i Västerås på söndag, där Mats Nordén är pastor. Det är en församling med bakgrund i trosrörelsen som sedan en del år tillbaka är med i Evangeliska Frikyrkan. Det blir första gången jag besöker dem som församling och det ser jag fram emot. Det är ju en församling som har skaffat sig ett gott rykte när det gäller arbete bland missbrukare, hemlösa, ungdomar på stan m.m. På söndag kväll ska jag och några vänner besöka en annan vän som nyligen har fått beskedet om att han har fått svår och förmodligen obotlig cancer. Ibland hamnar vi i lägen då vi inte kan göra någonting annat än att be till Gud, det finns inga mänskliga lösningar. Men det tycker jag är ett av det mest storslagna med kristen tro, att alltid kunna vända sig till Herren, både med små och stora saker, och inte minst när det handlar om liv och död. Lördagen kommer att vara en ledig dag då jag är hemma och fixar med lite av varje och umgås med hustru och barn.

På tisdag morgon kommer jag att resa ner till Poznan i Polen för att under 10 dagar vara med på FN:s klimatkonferens. Kommer bland annat att få träffa svenske miljöministern Carlgren där och alla andra miljöministrar i världen kommer också att vara där. Och ett antal tusen andra personer. Jag är där på uppdrag åt några av Nordens största företag som har bett mig att skriva en utförlig rapport om vad som händer vid denna konferens. Även Sveriges statsminister Reinfeldt kommer att vara med på slutet, och eventuellt kommer jag att få träffa honom också. Vi får se.

För mig är det viktigt att vi som kallar oss för evangelikala och karismatiska kristna också kan engagera oss i de stora frågor som berör vår planet. Jag noterar att både tidningen Dagen och Världen Idag har tagit upp miljöfrågor de senaste numren. Arbetslösheten och ekonomiska krisen är en annan aktuell fråga där vi som kristna behöver bry oss, utöva förbön, och även delta i det offentliga samtalet.

Världen Idag har också fört fram kritik mot klimatforskningen. Det är bra att forskning prövas och granskas kritiskt. Men klimatforskningen är nog ett av de forskningsområden i världen där det finns mest omfattande samsyn bland forskarna om vad vetenskapen säger. Det råder konsensus om att vår planet blir varmare, det finns dock de som ifrågasätter att människan påverkar detta. Och att koldioxidhalten i atmosfären ökar är helt okontroversiellt att påstå. Sedan har det diskuterats om det är motiverat med den omfattande klimatpolitiken och åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. Jag har vid flera tillfällen på uppdrag av internationella företag granskat en del av kritiken mot klimatforskningen. Och jag upptäckte då att den i stor utsträckning var finansierad av amerikansk kol- och oljeindustri, och största motståndaren bland nationerna är Saudi-Arabien. Så det är inte självklart att kritiken mot klimatforskningen bara är neutralt sanningssökande.

Inom näringslivet råder det en omfattande tro på klimatforskningen, inte minst centrala personer som Vattenfallschefen Josefsson och Volvochefen Leif Johansson har gått i spetsen i denna debatt. Och inom politiken accepteras den av alla nationer och regeringar. Så det är ingen udda ståndpunkt.

Min inställning är den att även om det skulle visa sig om 10-20 år att klimatforskningen hade fel, så är det ändå helt riktigt att minska koldioxidutsläppen. Därför att dessa utsläpp beror på oljeanvändning, kolanvändning och avskogning, och allt detta orsakar miljöskador även av andra skäl. Och framförallt handlar det om knappa resurser, olja, kol och naturgas finns i begränsad mängd. Det är helt omoraliskt att vi under några generationer gör av med allt det som har lagrats i jorden. De som är kritiska till klimatpolitiken, menar de på fullt allvar att Kina och Indien ska bygga tusentals nya kolkraftsanläggningar? Menar man på fullt allvar att vi kan fortsätta köra bensínslukande bilar? Menar man på fullt allvar att avskogningen av våra tropiska skogar inte är något problem?

På torsdag kommer den kristna tidningen Hemmets Vän ut igen, och jag publicerar där en artikel som handlar om de utmaningar som den kristna kyrkan står inför i Sverige. Det är mycket som behöver förändras för att vi ska ha en framtid på längre sikt. Återigen utmanar jag till att flytta ut ur kyrkan och börja röra oss i de miljöer där tonåringarna rör sig. Jag nämner också om att vi behöver hitta nya vägar att vara kristen församling i framtiden. De tre huvudfrågorna jag upplever för Sveriges kristna är; församlingsgrundande, att nå ungdomarna som inte har kontakt med kyrkan, och arbetet bland invandrarna och alla människor som har flyttat till Sverige från olika delar av världen. De kyrkor och samfund som satsar på detta och prioriterar detta kommer att blomstra, växa och ha en låg medelålder efter år 2020. Min känsla är att detta inte bara är några åsikter som jag säger, eller några kloka ord, utan det är en profetisk känsla inom mig, en stark känsla av att dessa saker ligger på Guds hjärta.

Det betyder inte att jag tycker att allt annat är oviktigt. Jag tror starkt på de etablerade församlingarnas möjligheter. Jag tror också att det är viktigt att både de som är över 20, 30, en bit upp i medelåldern och äldre personer ska få höra om Jesus. Men det jag talar om är prioriteringar och tyngdpunkter. Och jag tror också att det är dessa grupper (barn, ungdomar och invandrare) som är mest mottagliga för evangeliet. Faktumet är att min egen generation i stor utsträckning har förkastat Jesus. Men det har inte barnen och tonåringarna gjort. Inte ännu. Problemen för dem är att få höra evangeliet när man inte har någon kristen anknytning på något sätt. Vem vill berätta för dem?

Jag tror också att nycklarna för att bygga den kristna kyrkan och nå dessa grupper, det är att bry sig om och visa kärlek, möta människor där de befinner sig utan en massa pekpinnar, att nå dem på dialog- och samtalsnivå. Tror inte att den enkelriktade förkunnelsen når fram, utan dialog- och samtalsformen är nödvändig. Och att hitta nya mötesplatser oftast långt utanför kyrkan. Behoven finns där, längtan finns där, frågorna och funderingarna finns där, det handlar om att man ska få höra, ska få kontakt med en vettig kristen person som på ett förtroendefullt sätt kan berätta om Jesus.

Kan vi räkna med förändringar i våra etablerade församlingar och samfund i denna riktning. Jag måste uttrycka mina ärliga tvivel på detta. När man säger dessa saker håller alla med, men det är väldigt få som drar ut konsekvenserna i sina praktiska handlingar. Vi har nu antagit en budget för Evangeliska Frikyrkan för år 2009. Och vilka prioriteringar gör vi där? Vår etablerade och befintliga verksamhet slukar resurserna. Ska vi få fram resurser till dessa gigantiska nya satsningar som vi behöver göra behövs radikala omprioriteringar som medför att vi behöver lägga ned mycket av vår etablerade verksamhet. Alternativt att vi kan få mycket mer pengar och resurser så att vi har råd med både etablerad verksamhet och en massa nya satsningar på ungdomar, invandrare och nya församlingar. Jag sörjer över att vi i Evangeliska Frikyrkan inte kan satsa mer resurser på församlingsgrundande, barn- och ungdomsarbete och invandrararbete – även om vi naturligtvis gör litegrann.

Men jag tror att Jesus vill det här, så jag tror att han kallar glada entusiaster som gör detta ändå, runt om i hela Sverige, oavsett samfundsbudgetar, kyrkobeslut, anställningsavtal och etablerade verksamhetsplaner. Dessa glada entusiaster är spjutspetsarna i svensk kristenhet. Jag vill följa med dem ut på gatorna, torgen, parkerna, klubbarna – och berätta om Jesus. Det är den nya Jesusrörelsen, det nya Jesusfolket.

Jag arma människa, vem ska frälsa mig från denna dödens kropp. Det skrev Paulus en gång i tiden. Nu har jag varit sockerfri sedan i torsdags och jag sitter nu och drömmer om gräddbakelser, gelehallon, lakritsbåtar, belgisk choklad, prinsesstårta, coca-cola, dammsugare, biskvier, gräddkola, chokladtryffel, lakritsglass, Magnum m.m. Jag var och uppvaktade min far som fyllde 82 i söndags, och tackade nej till både coca-cola, belgisk choklad och tårta – det var smärtsamt. I smyg försökte jag ha på lite marmelad på ett kex häromdagen, men min fru tog mig på bar gärning, och ertappad med brallorna nere försökte jag då föra en debatt om att marmelad får man äta, men hon hävdade att det bara innehåller socker, så jag förlorade debatten hemma – som vanligt. Tänk om man såg ut som Dagens bloggare, Emanuel Karlsten, tänk om man hade hans midjemått, då behövde man ju inte ha några restriktioner på vad man stoppade i sig. Vad kul – nu fick jag chansen att skriva om Manne Karlsten, jag har inte gjort det på över en månad, men han verkar bara skriva jätteseriösa bloggpostar nuförtiden så det finns inte så mycket att skoja om längre. Det är väl lågkonjunkturen som lägger sordin på humorn på Dagen kanske.

Låt mig avsluta detta jätteseriösa inlägg med att citera pingstpastorn George Gustafsson, ”Halleluja, Pris ske Gud”.

Noterar en hel del debatt kring mitt senaste inlägg om Lakeland och Todd Bentley. Som jag har sagt många gånger, vi behöver mycket mer av karismatisk kristendom i Sverige. Den profetiska gåvan, helandets gåvor, kraftgärningarnas gåva m.m. behöver vi mycket mer av. Men när gåvor missbrukas, så skrämmer det bara bort folk, inklusive många kristna, och det gör mer skada än nytta. Men det är ju inte gåvorna vi söker, utan den person som ger gåvorna, Jesus.

Var en del av måndagen på Industridagen, en näringslivskonferens i Stockholm, och fick då bland annat en liten pratstund med vice statsministern och näringsministern Maud Olofsson. Men vi pratade inte om Gud, utan om vad hon och svenska regeringen tänker göra när Sverige har EU-ordförandeskapet under hösten 2009. Jag tycker att Maud Olofsson är en duktig politiker, och skicklig talare. Mycket kunnig och påläst. Amerikanske ambassadören i Stockholm, Michael Wood, som är kompis med George Bush, sade idag att hon är en politiker i världsklass. Wood var med på samma konferens.

Under industrikonferensen skrev jag också en beställd artikel till Hemmets Vän, om att vi som kristna i Sverige behöver prioritera församlingsgrundande och att nå den unga generationen med budskapet om Jesus. Återkommer kanske till det och ger en summary av artikeln. Jag känner nog att den innehåller ett profetiskt budskap till Sveriges kristna (så får man inte säga i Sverige, men jag gillar att vara religiöst inkorrekt), men jag har en stark känsla av att inte särskilt många lyssnar. Jag tror att det publiceras i torsdagens tidning, jag är nästan säker på det.