På torsdag kommer den kristna tidningen Hemmets Vän ut igen, och jag publicerar där en artikel som handlar om de utmaningar som den kristna kyrkan står inför i Sverige. Det är mycket som behöver förändras för att vi ska ha en framtid på längre sikt. Återigen utmanar jag till att flytta ut ur kyrkan och börja röra oss i de miljöer där tonåringarna rör sig. Jag nämner också om att vi behöver hitta nya vägar att vara kristen församling i framtiden. De tre huvudfrågorna jag upplever för Sveriges kristna är; församlingsgrundande, att nå ungdomarna som inte har kontakt med kyrkan, och arbetet bland invandrarna och alla människor som har flyttat till Sverige från olika delar av världen. De kyrkor och samfund som satsar på detta och prioriterar detta kommer att blomstra, växa och ha en låg medelålder efter år 2020. Min känsla är att detta inte bara är några åsikter som jag säger, eller några kloka ord, utan det är en profetisk känsla inom mig, en stark känsla av att dessa saker ligger på Guds hjärta.
Det betyder inte att jag tycker att allt annat är oviktigt. Jag tror starkt på de etablerade församlingarnas möjligheter. Jag tror också att det är viktigt att både de som är över 20, 30, en bit upp i medelåldern och äldre personer ska få höra om Jesus. Men det jag talar om är prioriteringar och tyngdpunkter. Och jag tror också att det är dessa grupper (barn, ungdomar och invandrare) som är mest mottagliga för evangeliet. Faktumet är att min egen generation i stor utsträckning har förkastat Jesus. Men det har inte barnen och tonåringarna gjort. Inte ännu. Problemen för dem är att få höra evangeliet när man inte har någon kristen anknytning på något sätt. Vem vill berätta för dem?
Jag tror också att nycklarna för att bygga den kristna kyrkan och nå dessa grupper, det är att bry sig om och visa kärlek, möta människor där de befinner sig utan en massa pekpinnar, att nå dem på dialog- och samtalsnivå. Tror inte att den enkelriktade förkunnelsen når fram, utan dialog- och samtalsformen är nödvändig. Och att hitta nya mötesplatser oftast långt utanför kyrkan. Behoven finns där, längtan finns där, frågorna och funderingarna finns där, det handlar om att man ska få höra, ska få kontakt med en vettig kristen person som på ett förtroendefullt sätt kan berätta om Jesus.
Kan vi räkna med förändringar i våra etablerade församlingar och samfund i denna riktning. Jag måste uttrycka mina ärliga tvivel på detta. När man säger dessa saker håller alla med, men det är väldigt få som drar ut konsekvenserna i sina praktiska handlingar. Vi har nu antagit en budget för Evangeliska Frikyrkan för år 2009. Och vilka prioriteringar gör vi där? Vår etablerade och befintliga verksamhet slukar resurserna. Ska vi få fram resurser till dessa gigantiska nya satsningar som vi behöver göra behövs radikala omprioriteringar som medför att vi behöver lägga ned mycket av vår etablerade verksamhet. Alternativt att vi kan få mycket mer pengar och resurser så att vi har råd med både etablerad verksamhet och en massa nya satsningar på ungdomar, invandrare och nya församlingar. Jag sörjer över att vi i Evangeliska Frikyrkan inte kan satsa mer resurser på församlingsgrundande, barn- och ungdomsarbete och invandrararbete – även om vi naturligtvis gör litegrann.
Men jag tror att Jesus vill det här, så jag tror att han kallar glada entusiaster som gör detta ändå, runt om i hela Sverige, oavsett samfundsbudgetar, kyrkobeslut, anställningsavtal och etablerade verksamhetsplaner. Dessa glada entusiaster är spjutspetsarna i svensk kristenhet. Jag vill följa med dem ut på gatorna, torgen, parkerna, klubbarna – och berätta om Jesus. Det är den nya Jesusrörelsen, det nya Jesusfolket.