Besökte idag en av de katolska kyrkorna i Poznan, Polen. Här är 90 procent av befolkningen katoliker och ungefär hälften av dem är aktiva katoliker och regelbundna gudstjänstbesökare. Det har ställts frågor här på bloggen om min inställning till Katolska kyrkan. Frågan har ju också diskuterats med anledning av intervjun med Ulf Ekman i amerikanska Charisma och pingstledningens möte med Katolska kyrkans ledning i Sverige.
Min spontana känsla är att det odlas för mycket konspirationsteorier och myter kring denna fråga. Att hävda att Sten Gunnar Hedin och Ulf Ekman mer eller mindre håller på att bli katoliker eller katoliceras, på grund av att man har vissa kontakter med Katolska kyrkan, det är väl ändå att dra det hela till sin spets. Jag uppfattar det som ett normalt uttryck för kristen enhet. Det är väl självklart att kyrkor och organisationer som tror på Jesus som världens frälsare och tror på hans frälsningsverk – att man har ett visst samarbete och gemenskap. Och det innefattar att olika kyrkor och kristna traditioner har något att lära av varandra. Ett visst mått av ödmjukhet behöver vi ha när vi möter andra kristna, och inte bara se oss själva som dem som har mer rätt än alla andra. Tycker att både Sten Gunnar Hedin och Ulf Ekman har gjort det mycket bra när man har öppnat upp sina respektive rörelser för bredare samarbete och kontaktytor med andra kristna traditioner.
Däremot är det bra med debatt och kritisk granskning kring hur vår teologi är utformad och vår inriktning som kyrka. Det innefattar naturligtvis även Katolska Kyrkan. Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i flera av de böcker som har kommit ut senaste tiden med kritisk granskning av katolicismen, men tycker att det är viktigt att kritiken är saklig, välunderbyggd, och där man också har gett motparten möjlighet att ge sin syn på frågan. Jag tycker att mycket av så kallad sektkritik och även kyrkokritik, ofta är osaklig och onyanserad. Om man bara lyssnar på avhoppare, nidbilder och skeva beskrivningar av den kyrka man kritiserar blir hela analysen fel. För en del år sedan skrev jag ett kritiskt inlägg i Läkartidningen när det gäller en studie av Livets Ord, där man bara hade intervjuat s.k. avhoppare. Det blev en vetenskaplig metod, som blev ren kvacksalveri, märkligt att ett så pass seriöst organ som Läkartidningen kunde publicera den aktuella studien.
Däremot tycker jag att svenska frikyrkliga mer behöver studera och lära sig av sitt eget arv, innan man för mycket fördjupar sig i det klassiska kristna arvet och dess traditioner. Baptismen t.ex. var en mycket radikal rörelse som växte fram parallellt med reformationen och fick genomslag i Sverige i mitten av 1800-talet. Synen på omvändelse, en församling av troende och heliga, det allmänna prästadömet, och den passionerande drivet att ständigt grunda nya församlingar – tycker jag är ett fantastiskt arv som vi behöver värna om och vidareutveckla.
En sak jag uppskattar hos den Katolska Kyrkan är att man har en tydlighet i sin inställning, inte minst i många kontroversiella frågor. Protestantismens svajighet lyser med sin frånvaro bland företrädare för katolska kyrkan. Gärna hög nivå av flexibilitet när det gäller yttre formerna av vår kristna verksamhet, men det finns en inre kärna som inte är förhandlingsbar. Detta har Katolska kyrkan bättre lyckats värna än många protestantiska kyrkor.
Till sist lite gnäll. Vilka journalistiska kriterier används när kristen press bevakar pingströrelsens predikantvecka i jämförelse med Evangeliska Frikyrkans medarbetardagar? I och för sig har EFK bara 31.000 medlemmar. Men granskar man våra församlingar upptäcker man en i förhållande till svensk frikyrklighet mycket låg medelålder. Man upptäcker också att siffran 31.000 ganska väl återspeglar hur många som faktiskt är med i våra församlingar.