Jag hör till dem som kikar in på www.dagen.se i stort sett dagligen. Har dock blivit ganska störd över denna helg att det första som möter mig på Dagens hemsida är ett citat från Dagens kulturchef Inger Alestigs blogg. Hon skriver som en kommentar över NOD-debatten: Jag hoppas innerligt att Stefan Swärd aldrig läser något annat än kristen press och litteratur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna hända då.

Nu ska jag vara riktigt snäll med Inger Alestig, jag säger ingenting. Skulle jag säga någonting så skulle jag veva på ordentligt, och då är risken stor att det blir ett varv till med NOD-debatt. Däremot är kulturredaktör Alestig välkommen att besöka mitt arbetsrum vid något tillfälle så ska jag visa vilka tidningar och tidskrifter jag läser.

Och ska Alestigs utspel leda till att jag behöver skicka in en artikel till Dagen också, och kommentera senaste numret av NOD?

Den här söndagen har jag varit helt ledig och jag och hustrun gjorde ett oplanerat smygbesök i en EFK-församling, nämligen Elimkyrkan, som är den församling som ligger närmast vår bostad. En jättebra och framåtriktad församling som räknar med Guds aktiva närvaro. En av pastorerna, Martin Vänelid, höll en utmärkt predikan. Proppfullt, ja överfullt med folk, men så brukar det ju vara i EFK-församlingarna i Stockholm. Vi behöver inte åka till andra världsdelar för att lära oss hur en församling kan växa, och bygga ett omsorgsfullt och utåtriktat församlingsliv, vi har en hel del sådana församlingar i Sverige, som kan vara föredömen för andra församlingar.

Kommande vecka kommer jag att vara två dagar på en energikonferens i Bryssel. På lördag har vi styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan hela dagen, och nästa söndag kommer jag att predika i EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus. Den hyr in sig hos Adventskyrkan på Olof Palmes Gata.

Ber till Gud för kommande vecka, och lägger allt i Guds händer. På familjeplanet händer en spännande sak, den yngste sonen ska börja plugga i Schweiz, och åker dit på lördag. Det känns lite speciellt.

Fredagkväll på stan med Konnekt. I frontlinjen, möte med massor av ungdomar. Vi stekte pannkakor, gav bort bullar, bjöd på kaffe och choklad, främst åt tonåringar som var ute en sen och kylig kväll. Inget dramatiskt hände ikväll, varken det ena eller det andra, men så viktigt att vi kristna och kyrkan kliver ut på stan, finns där folk är, är synliga. Och bara välsignar folk. Fantastiskt gäng som engagerar sig i Konnekt fredag efter fredag och vid andra tillfällen.

En av alla som dök upp vid Slussen där vi stod, var en baptistpastor. Han tyckte att Evangeliska Frikyrkan borde bjudas in till tresamfundskonstellationen som växer fram.

Som samfundsordförande grubblar man ständigt över samfundens roll. Det kristna livet är för mig framförallt en lokal kristen gemenskap. Det är där vi får den direkta kontakten med människor. Och det är på den lokala nivån som det mesta händer och det är där som människor känner tillhörighet. Och jag märker att den unga generationen av kristna är mer eller mindre totalt ointresserade av samfund och samfundsetiketter. Jag tror att mer eller mindre varenda människa som är med i en EFK-församling i Stockholm, är med på grund av att man tycker att det är en bra församling, inte på grund av att det står en EFK-skylt utanför kyrkan. Samtidigt skulle vi inte klara en massa kristna verksamheter som fyller ett påtagligt behov, om inte lokala församlingar organiserade sig i mer övergripande strukturer. För att driva utbildning, teologisk utbildning, organisera mission, ordna konferenser, stötta församlingar och församlingsplanteringar m.m.

Samtidigt har de samfund som finns startats upp av apostlar och profeter. De har startats som andliga rörelser som har fyllt människors behov när det gäller deras andliga längtan. Människor som har haft gåvor och utrustning att sätta igång mer övergripande initiativ, starta bibelskolor, organisera konferenser, initiera nya inititiativ i mission, grunda församlingar. Hos Evangeliska Frikyrkans moderrörelser var bland annat John Ongman en sådan gestalt. I Pingströrelsen var det Lewi Pethrus. I modern tid är det framförallt Ulf Ekman i svensk kristenhet som har visat på de kvalitéerna. Vineyard är helt byggt efter ett sådant koncept.

För etablerade samfund handlar det om att förnya den apostoliska och profetiska dimensionen. Att återigen vara rörelser som fyller behoven hos människors andliga längtan. Annars blir vi bara byråkratiska maskinerier som blir ointressanta för de flesta.

Och sedan måste vi fundera över strukturen hos överbyggnaden. Är vi äkta kongregationalister där allt är förankrat i den lokala församlingen, överbyggnaden, d.v.s. samfundet är endast ett komplement. Eller är vi tydligt kyrka även på den övergripande nivån, en episkopal struktur. I fornkyrkan växte ju biskopsämbetet fram som ett sätt att hålla ihop kyrkan. Det är  frågor jag brottas med.

Flera av våra samfund med rötter i de klassiska svenska väckelserörelserna, vi är något mellanting, vi är modifierade kongregationalister, lokala församlingarna är motorn, men överbyggnaden är strikt förankrat i svensk föreningsstruktur enligt sent 1800-talet. Och här tror jag att vi behöver reflektera, antingen vidareutveckla kongregationalismen och mer låta församlingar driva även övergripande verksamheter, eller också mer utveckla de episkopala strukturerna, bli mer av kyrka på den övergripande nivån. Och där vi erkänner gåvor och tjänster på ett mer tydligt sätt som är verksamma på en övergripande nivån. Dagens strikta föreningsstruktur – är det en halvmesyr? Hur ska vi vidare organisera EFK Ung t.ex.?

Ett koncept jag tror på är resursförsamlingar. Då förenar man kongregationalismen med insikt om behovet att det behövs övergripande initiativ. Församlingar som blir resurscentra, och som kan ta mer övergripande inititativ när det gäller konferenser, utbildning, församlingsgrundande, integrationsarbete och social verksamhet.

OBS! Dessa är lösa funderingar, jag tänker lite högt. Och jag är väl medveten om att det är ganska få kristna i Sverige som bryr sig om dessa frågor.

Men för att summera, det viktiga är att vara en andlig rörelse, en rörelse som fyller människors och församlingars andliga behov. Om det fungerar är det inte så noga med vad saker och ting kallas, eller om man har den ena eller andra strukturen.

För mig handlar det kristna livet först och främst om gemenskap med Gud. För mig är kristendom i första hand varken, en livsåskådning, religion, teologiska idéer, eller kristna verksamheter och aktiviteter – det handlar ytterst och främst om att lära känna Herren själv, och leva i nära gemenskap med honom. Allt annat är bara ett utflöde av den gemenskapen. ”Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus” läser vi i 1 Joh. 1:3. Och ordet gemenskap här, koinonia, betyder en djup gemenskap där man delar varandras liv. Vi läser i början av Gamla Testamentet, Hanok, ”han vandrade med Gud”. I Psalm 27:4 läser vi att ”ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter, Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel”.

Att vandra med Gud. Att leva i gemenskap med Gud. Att få bo i Herrens hus. Att se Herrens ljuvlighet. Allt det här pekar på ett kristet liv där vi möter höjdpunkterna i tron.

Och det dagliga andaktslivet tror jag är nyckeln. Att avsätta avskild tid varje dag för att umgås med Gud. Att hitta bra rutiner för detta. En stilla stund på morgonen, en stilla stund på kvällen, eller en livgivande pausen mitt på dagen. Det är möjligt i Sverige år 2009, att göra som Hanok, vandra med Gud.

Att älska Herren, av allt sitt hjärta, all sin själ, all sin kraft, allt sitt förstånd, – det är den sanna kristendomen.

�

Var i riksdagen i eftermiddags på ett seminarium om en civil samlevnadslagstiftning som alternativ till könsneutral äktenskapslagstiftning. Det var de olika krafter som stöder detta som hade kommit samman, en något ohelig allians med Humanisterna och Christer Sturmark, biskop Anders från Katolska kyrkan, pingstpastor Sten-Gunnar Hedin (han är nu på deltid EFK-pastor vilket är en andlig resa åt helt rätt håll och uttryck för fördjupad andlighet och andlig mognad som gör mig djupt imponerad), Barbro Hedvall från Dagens Nyheter och Madeleine Leijonhufvud, juridikprofessor. Samtalet leddes av Siewert Öholm, och förutom kristdemokraternas Stefan Attefall medverkade avvikande röster från de tre andra allianspartierna, centerpartisten Staffan Danielsson, moderaten Lars-Arne Staxäng och folkpartisten Cecilia Wikström.

Ett initierat samtal som handlade om att låta staten sköta sitt, d.v.s. det juridiska, och att låta kyrkor och andra att sköta sitt, att viga människor inför Gud i ett äktenskap, eller om det är något annat man vill göra. Tanken är att plocka bort begreppet äktenskap från lagstiftningen och kyrkorna kan sedan återerövra begreppet.

Kristdemokraterna har idag också lagt fram en partimotion med ett eget förslag. Ska läsa den ikväll.

Frågan kommer att bli het. Noterade bland annat att TV-4 nyheterna var med på seminariet.

Nästa lördag 31 januari möts Evangeliska Frikyrkans styrelse och då kommer vi att ta upp denna fråga. Dagens seminarium blir ett viktigt underlag för oss i vårt beslutsfattande.

�

Idag har jag en krönika införd i Världen Idag som handlar om kristen enhet. Jag pekar på betydelsen av att skilja på sådant som är väsentligt och mindre väsentligt och utkristallisera en gemensam kristen nämnare. Jag pekar på tre områden där jag ser en gemensam kristen nämnare, och som förenar olika kyrkotraditioner. Ett område handlar om kristen etik, lärjungaskapet och hur vi lever i efterföljelsen av Jesus. Detta förenar fromma kristna med olika bakgrunder. Jag lyfter särskilt fram tre områden; att vara god, barmhärtig och förlåtande, äktenskap och sexualitet och det tredje området handlar om ekonomi. Att vara givmild och generös, fri från girighet och materialism m.m.

Ett annat område av gemensam kristen nämnare handlar om synen på evangelisationen och missionen. Jesus som världens unika frälsare, korset och uppståndelsens betydelse för vår frälsning, och behovet av evangeliets förkunnelse för alla människor, Jesu uppmaning till oss vara att gå ut till hela världen.

Ett tredje område av gemensam kristen nämnare som jag pekade på handlar om den karismatiska sidan av det kristna livet. Fokus på Andens gåvor och kraft, och andens aktiva verk i kyrkan och i den troende idag.

Dessa tre områden tycker jag förenar troende från olika bakgrunder och traditioner, och det handlar inte så mycket om doktriner, utan mer om hur vi lever som kristna.

Sedan pekade jag på brottningskampen i NT, framförallt hos Paulus, att utmejsla vår gemensamma kristna tro.

Även om man tycker att man är en hyfsat from person och ens ateistiska och religionskritiska grannar och konsultkunder tycker att man är en juste och seriös kristen, så strular man ändå till det ibland.

Skulle åka hem med tåg i söndags från Nyköping efter predikobesök. Saknade biljett men det kan man köpa på tåget. Satt och halvsov på tåget när konduktören gick förbi, hon märkte mig inte, och eftersom jag var halvsovande gjorde jag inget större väsen av mig. Jag satt där utan biljett.

Fem minuter senare kommer det fyra storvuxna och barska män intravande i kupén, biljettkontrollanterna. Jag säger fromt att jag saknar biljett och frågar om jag får köpa en biljett. Deras svar var att konduktören gick förbi för fem minuter sedan, varför köpte du ingen biljett då. Jag mumlade om att konduktören märkte mig inte, och jag satt och halvsov. De upplyste mig om att det är min skyldighet att säga till konduktören att jag måste köpa en biljett, och det gäller första gången konduktören går förbi. Du får böta 800 kronor och betala pengarna omedelbart. Och jag satt i en fullpackad kupé, och dessa biljettkontrollanter är ju inte direkt lågmälda. Så inför en fullpackad tågkupé fick jag snällt betala mina böter, något röd i ansiktet.

I en sådan situation hade det varit roligare att ha lite olika roller och hattar på sig. Det hade varit så skönt att bara vara privatpersonen Stefan Swärd, och inte EFK-ordföranden Stefan Swärd. För att anknyta till debatten i förra blogginlägget om Joel Halldorfs text.

Men det är lika bra att bekänna sina synder på en gång, och varför inte använda bloggen som biktstol. Jag lovar att jag ska vara mer noggrann i fortsättningen och se till att jag har tågbiljetten i ordning.

Joel Halldorf, en ung teolog och med ett välkänt efternamn i kristna kretsar, har roat sig med en analys av en aspekt av NOD-debatten. Han analyserar mitt svar på Håkan Arenius synpunkter som fördes fram i en gästkommentar.

Halldorf skriver att: ”Därför kan Swärd byta roll mellan EFK-ledare, konsult och bloggare och liksom tyckas mena att vi ska hålla i sär dessa tre Stefan Swärd. Som han skriver i sitt svar till Arenius försöker han själv markera ”vilken hatt han har på sig” (hatt-metafor istället för roll-metafor, men innebörden är densamma) genom att underteckna insändare med olika titlar. För Swärd är, liksom de flesta av oss, en modern, liberal individualist!”

Halldorf menar tydligen att jag tycker att man kan skilja på sitt verkliga jag och de olika roller man har i olika yrkesfunktioner, inklusive funktioner som pastor och andra former av kristna ledaruppdrag. Hans slutsats är:�
”Denna syn på arbetet som en roll är problematisk för var och en som vill kalla sig kristen. Men det faktum att kyrkoledare och pastorer tagit till sig detta synsätt (och här är Swärd bara ett exempel på en väldigt, väldigt utbredd trend) visar hur i grunden liberala, moderna och sekulariserade vi som kyrka är idag.”

Eftersom jag ändå är igång och gnäller på teologer så är det väl lika bra att jag fortsätter. Jag fattar inte hur Halldorf kan tolka mitt blogginlägg på detta sätt. Jag säger precis motsatsen. Mitt blogginlägg börjar på följande sätt: ”När det gäller olika roller så eftersträvar jag för min egen del att försöka se mitt liv som en helhet. Jag tjänar Kristus med allt vad jag är och kan och förmår, oavsett om jag sitter i ett styrelsemöte för EFK, håller en predikan i en församling, skriver en rapport åt Volvo, pussar min fru eller övningskör med ett av mina barn. Så jag har svårt för att ha olika hattar som jag har på mig vid olika tillfällen.” Det är min inställning. Jag är samma person hela tiden.

Jag uttrycker skepsis mot att se sig själv som en person som har olika roller, man måste se sitt liv som en helhet. Det jag dock skriver är att i den praktiska situationen när man skriver artiklar i sekulär press undertecknar man dem lite olika beroende på hur innehållet i texten är relaterat till vad Evangeliska Frikyrkan som helhet står för. Och det beror på det enkla faktum att folk kan lätt tolka det jag säger som att det är hela Evangeliska Frikyrkans uppfattning, i frågor där EFK kanske inte har någon uppfattning, eller kanske väldigt olika uppfattningar. Att jag säger att min blogg är min privata blogg, är inte uttryck för att jag delar in mitt liv i olika roller, det är bara uttryck för att den inte administreras av Evangeliska Frikyrkans kontor i Örebro. Detta borde framgå med all tydlighet när man läser mitt inlägg.

Med tanke på Halldorfs ytterst kraftfulla slutsats att mitt inlägg var ett exempel på hur sekulariserade, liberala och moderna vi är som kyrka – hade det varit värdefullt om han först lite mer noggrant läst igenom det jag skrivit.

God morgon käre bloggläsare! (eller säger man kära bloggläsare?)

Ägnar morgonen åt livets höjdare nummer 1, umgås med Gud. Sitter och reflekterar över Psalm 34, där står en massa häftiga grejer. Psalmen handlar om hur Gud räddade David i en svår situation, och han uttrycker både sin tacksägelse och beskriver hur det känns när all rädsla och frustration släpper greppet om en. För mig är den personliga gemenskapen med Herren det allra mest centrala i kristna livet. Vi läser i Psalm 25:14 att Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom. En personlig och innerlig relation med Herren, universums skapare och upphovsman, det är helt sanslöst.

I går besökte jag en av EFK-församlingarna, Korskyrkan i Nyköping. Det är alltid så inspirerande att besöka en vanlig församling. Det är i församlingen där nästan allting händer i svensk kristenhet. Det sprudlar av liv i de svenska församlingarna. Efter gudstjänsten hade jag lunch tillsammans med församlingsledningen och det är så spännande att få höra om deras tankar, drömmar, brottningskamp inför framtiden. I min predikan försökte jag förmedla motivation, inspiration och tro till församlingen. Och talade om just detta, den personliga relationen med Herren och hur det behöver vara motorn i församlingen. Utgick från Uppenbarelseboken 1:8 att Jesus är den som var (imperfekt), den som kommer (futurum) och den som är (presens). Vi talar gärna om vad Jesus har gjort för, t.ex. när vi läser Apostlagärningarna, kyrkohistorien och svenska väckelsehistorien. Vi talar gärna om vad Jesus kommer att göra, det eskatologiska perspektivet. I min predikan strök jag under vad Jesus gör idag, och kan göra idag. Han är, det handlar om presens-formen. Idag vill han tala till oss, idag vill han besöka församlingen, idag vill han beröra och utmana mig.

Nu vill jag försöka sammanfatta den intensiva debatt om tidskriften NOD som har varit på denna blogg. Detta innebär inte att debatten är slut, det går naturligtvis utmärkt att fortsätta skriva kommentarer på de inlägg som finns publicerade här på bloggen. Jag kommer inte att diskutera innehållet i NOD, det har jag redan gjort i tre inlägg.

1. Ett konstaterande från min sida är att debatten har väckt stort intresse. Enligt www.blogglista.se hade jag totalt cirka 22.000 besök på min blogg under en 11-dagarsperiod då debatten har pågått. Och inläggen har kommenterats på ett stort antal bloggar, jag har nog hittat ett 10-tal. Debatten är uttryck för att bloggsfären nu håller på att skapa sig ett rejält utrymme även i den kristna mediasfären, inte minst som debattforum. Det uttrycker en snabb omsvängning i kristen media. Och en konsekvens är att papperstidningarnas redaktörer snabbt får växande konkurrens. Det blir mer och mer bloggarna som bestämmer vilka frågor som ska diskuteras. Hur den nya mediesituationen ska hanteras behöver vi allvarligt fundera över inom kristna sektorn. Både traditionella media och samfundens traditionella informationskanaler behöver ses över och anpassas till den nya verkligheten. Tidningen Dagen har snabbt ställt om, och Världen idag har börjat egna bloggar. Men vem ska betala kalaset? Det kostar ingenting att läsa en blogg. En reflektion är dock att bloggarna återför idealiteten som en gång präglade väckelserörelserna. Nästan alla bloggare är fritidsbloggare. Det är väl bara kristna pressens bloggare som kan blogga på betald arbetstid.

2. Sedan har det diskuterats hur jag som styrelseordförande i ett av våra samfund ska hantera bloggen och om jag får använda den för att komma med synpunkter på vad som händer inom mitt eget samfund. Jag är inte dummare än att jag inser att jag måste behandla min blogg med betydligt större varsamhet än en vanlig fritidsbloggare som inte representerar mer än sig själv. Den varsamheten försöker jag också tillämpa. Anledningen till varför jag skrev om detta NOD-nummer är just därför att jag är ordförande i EFK. Jag ska naturligtvis inte offentligt tillrättavisa någon av våra anställda, det har jag aldrig gjort. Men det handlade inte om det i detta fall. Det handlade om att jag kom med synpunkter på enstaka delar i innehållet i en tidskrift som visserligen hör till EFK-sektorn, men som är självständig och har en egen ansvarig utgivare. Hade NOD varit en strikt samfundstidning styrd från vårt kontor och där EFK-ledningen hade ansvar för innehållet, då hade det varit fel av mig att agera på detta sätt. Men jag tycker att jag i min position har all rätt i världen att uttrycka synpunkter på innehållet i vilken tidning eller tidskrift som helst inklusive NOD.

3. Sedan måste både jag och alla andra lära oss hur snabbt bloggen nu blir ett mycket uppmärksammat och avgörande debattforum. Jag uppfattade mitt blogginlägg om NOD som att ganska diskret ställa några kritiska frågor för att inleda en diskussion. Jag inser med facit i hand, att skriva på min blogg, har lika högt om inte högre uppmärksamhetsvärde än om jag hade publicerat detta som en artikel i den kristna pressen. Har hittills sett mina blogginlägg som mindre officiella än när jag skriver i en tidning, men jag måste nog fundera över om det stämmer med verkligheten.

4. Man behöver också ha överseende med att jag både är nybörjarbloggare och fritidsbloggare. Jag började i juni 2008, och första tre veckorna hade jag 10-20 läsare per dag. Skrev dock en del väldigt bra inlägg under första veckorna som de flesta har missat. Jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska använda denna plattform, och hur den ska hanteras när man har ett officiellt ansvar som jag har. Däremot tror jag att det är helt nödvändigt att vi som fungerar som kristna ledare är snabbfotade och anpassar oss till den nya situationen. Inte minst för alla som är under 30 är den digitala kommunikationen helt avgörande, men den börjar bli mycket betydelsefull även för folk som är 30+. Bloggen är ett oslagbart kommunikationsverktyg i ett samhälle präglat av postmoderna värderingar.

5. När det gäller själva debatten är det min bedömning att jag inte alls har ”vunnit” debatten. Väldigt få personer som noga har läst NOD har gett mig sitt stöd i mina kritiska reflektioner. Några ledande personer inom EFK har gjort det som har hört av sig till mig personligen, noterar också Andreas Holmbergs inlägg där han ger mig fullt stöd, men Andreas Holmberg är EFS-are så vitt jag vet. Så jag anser att NOD-redaktionen har ingen större anledning att deppa över debatten. Men har jag bidragit till en mer öppen och livligare debatt om samlevnadsfrågor inom EFK och gärna även i andra sammanhang, tycker jag ändå att jag har lyckats.

6. Jag vill inte börja diskutera NOD:s innehåll en gång till. Men det är viktigt att förstå att anledningen till mina reaktioner är den ganska snabba omsvängning som pågår inom delar av frikyrkosektorn, inte minst i inställningen till samlevnadsfrågor. Och jag ser det som extra olyckligt om den omsvängningen sker utan debatt, utan teologisk reflektion, att omsvängningen bara innebär att kyrkan anpassar sig efter omgivande samhällets etik. Ett annat kanske ännu mer flagrant område handlar om de ekonomiska frågorna, om inställningen till materialism, givande och girighet – frågor som jag berör med jämna mellanrum här på bloggen. Etiska omsvängningar utan debatt och teologisk reflektion är mycket ödesdigra. Då tappar vi efterföljelsen och troheten till Kristus. Och tystnad från teologer och pastorer i de frågor som är mest heta idag, betyder att vi accepterar denna omsvängning genom vår passivitet och tystnad. Detta är mitt huvudproblem. Självfallet hade jag kunnat använda någon annan utgångspunkt än detta NOD-nummer för att sätta igång denna debatt, men dessa reflektioner gjorde jag när jag läste NOD. Min huvudfråga är vilken undervisning och vägledning vi ska ge inte minst till alla ungdomar som kommer att komma till tro närmaste tio åren. Vilket föredöme och vägledning ger vi dem, hur de ska leva som radikala lärjungar till Jesus. Det borde vara huvudfrågan för varje kristen församling.

7. Jag vill också uttrycka min stora uppskattning för NOD-redaktionens arbete, det är ett spännande och kreativt arbete de bedriver. Det kan hända att jag på min blogg kommer att kommentera mer om det jag läser i NOD, men det gör jag för att jag är intresserad och läser tidskriften med stort intresse. Jag beklagar djupt att en del har uppfattat mina frågor och reflektioner som påhopp. Det har aldrig varit min avsikt. Att det uppfattas som påhopp av en del beror på min raka debatteknik (och kanske helt krockar med frikyrkokulturen), och där jag väldigt konkret pekar på problem i en text, det är både en styrka och en svaghet från min sida. Jag är övertygad om att NOD-redaktionen delar mina grundvärderingar i dessa frågor. Beklagar också att Roland Spjuth på ett olyckligt sätt hamnade i skottgluggen i mitt första inlägg. Mitt enda egentliga problem med hans artikel var inte dess innehåll utan den allmänna redaktionella inramningen.

8. Har också fått en del kritik både här på bloggen och andra bloggar för mina slarviga omdömen om teologin i allmänhet. Beklagar detta. Jag kommer nog att återkomma till ämnet och diskutera teologins roll och frikyrkosamfundens teologiska utbildningar i allmänhet. Det är för viktiga frågor för att bara skötas av de professionella teologerna.

9. Sedan överväger jag allvarligt att försöka skriva en ny version av min klassiska bok ”Ungdomar och kärleksproblem”. Hoppas att jag ska kunna samla ihop mig för detta skrivande. Bloggläsaren får i så fall följa den processen. Och det gör ju inte så mycket om inget kristet förlag vill ge ut boken, det är väl bara att lägga den som en PDF-fil här på bloggen, som man kan tanka ner. Men är någon intresserad av att vara utgivare är det bara att höra av sig.

10. Sedan inser jag min brist på bildning, och behovet av att läsa in mig på aktuella strömningar i modern teologi, och evangelikal teologi. Bloggläsaren får gärna komma med bra litteraturtips, och lämpliga länkar på texter ni tycker är bra (någon har redan gjort det). Men inte för krångliga texter, då tar jag mig inte igenom.

Tack för idag. Klockan är bara 24.00, det är alldeles för tidigt att säga godnatt.