God morgon käre bloggläsare! (eller säger man kära bloggläsare?)
Ägnar morgonen åt livets höjdare nummer 1, umgås med Gud. Sitter och reflekterar över Psalm 34, där står en massa häftiga grejer. Psalmen handlar om hur Gud räddade David i en svår situation, och han uttrycker både sin tacksägelse och beskriver hur det känns när all rädsla och frustration släpper greppet om en. För mig är den personliga gemenskapen med Herren det allra mest centrala i kristna livet. Vi läser i Psalm 25:14 att Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom. En personlig och innerlig relation med Herren, universums skapare och upphovsman, det är helt sanslöst.
I går besökte jag en av EFK-församlingarna, Korskyrkan i Nyköping. Det är alltid så inspirerande att besöka en vanlig församling. Det är i församlingen där nästan allting händer i svensk kristenhet. Det sprudlar av liv i de svenska församlingarna. Efter gudstjänsten hade jag lunch tillsammans med församlingsledningen och det är så spännande att få höra om deras tankar, drömmar, brottningskamp inför framtiden. I min predikan försökte jag förmedla motivation, inspiration och tro till församlingen. Och talade om just detta, den personliga relationen med Herren och hur det behöver vara motorn i församlingen. Utgick från Uppenbarelseboken 1:8 att Jesus är den som var (imperfekt), den som kommer (futurum) och den som är (presens). Vi talar gärna om vad Jesus har gjort för, t.ex. när vi läser Apostlagärningarna, kyrkohistorien och svenska väckelsehistorien. Vi talar gärna om vad Jesus kommer att göra, det eskatologiska perspektivet. I min predikan strök jag under vad Jesus gör idag, och kan göra idag. Han är, det handlar om presens-formen. Idag vill han tala till oss, idag vill han besöka församlingen, idag vill han beröra och utmana mig.