Kommer hem sen tisdagskväll efter möte med Söderhöjdskyrkans församlingsledning, Söderhöjdskyrkan ligger ju på Södermalm (nära där Jonas Gardell bor) nära Mariatorget.

Vill bara informera bloggläsarna om att en TV-kanal jobbar just nu att ordna middagssamtalet mellan mig och Gardell, och jag har sagt att jag gärna kommer. Vi får se om det går att ordna. Om det inte blir av, varken i TV eller privat, så beror det i varje fall inte på mig.

Noterar väldigt många olika synpunkter i debatten om Jonas Gardells bok. Det är omöjligt för mig att sammanfatta debatten. Jag vill dock ta upp några trådar.

En del reagerar på att jag placerar Gardells Jesustolkning utanför den kristna sfären. Gardell förespråkar ju en mycket fri Jesustolkning och Jesusförståelse, och tar i med brösttoner när han citerar Paulus försök att hålla ordning på läran i de kristna församlingarna. Och där undrar jag lite om Jonas Lundströms teser om tidiga Jesusrörelsen. Paulus var ju mycket strikt med den kristna läran i sina brev, och samma tendens ser vi i Hebreerbrevet, och Petri brev, och Johannes brev. Och Gardell läxar upp denna tidiga kristna dogmatismen som vi ser redan i Bibeln. Min hållning är i princip att tappar vi bort Nya Testamentet som orienteringspunkt för vad som är kristet, då kan vi hamna i vad som helst. Muslimerna tror också på Jesus, och ser honom som en unik profet, men räknas inte alls som kristna, och vill inte göra det. Samma sak är det med Jehovas vittnen, som bekänner sig till Bibeln mycket striktare än vad Gardell gör, men som förnekar Jesu gudom och treenighetsläran, och så vitt jag vet finns det ingen kristen kyrka som erkänner Jehovas vittnen som kristen kyrka. Så gränsdragningarna mellan vad som är kristet eller inte möter oss redan i Nya Testamentet, och vi har det även i modern kyrklig praxis. Och jag vill nog påstå att muslimernas Jesustro är mer distinkt än Gardells mycket vaga Jesustolkning. ”Att vara kristen handlar inte om att tro på kristna doktriner eller bekännelser så som sanna eller falska” skriver Gardell. Paulus skriver t.ex. i Rom. 10:9,10 ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren (det högsta gudomliga namnet) och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” Så frälsningen hänger ihop med att tro på doktriner, i detta fall lyfts fram tron på Jesu gudom och tron på Jesu uppståndelse.

Min rescension av Gardells bok var ett blogginlägg så därför var det kortfattat. Det finns längre avsnitt i boken som är mer neutralt skrivna och där jag inte har invändningar. Det jag framförallt diskuterar är Gardells utgångspunkter och slutsatser, där jag menar att han slirar rejält, inte minst i förhållande till de grundläggande kristna lärorna i NT och de klassiska kristna bekännelseskrifterna.

Sedan är jag medveten om att flera av de punkter jag tar upp, finns det olika kristna traditioner, inte minst när det gäller tolkningen av Jesu död och uppståndelse. Men att jämföra Gardell med PP Waldenström är att dra det alldeles för långt, Waldenström stod för en mycket konservativ bibeltolkning och försökte utifrån Bibeln argumentera för en kritik mot Luthersk försoningslära, det kan man knappast säga att Gardell gör.

Sedan är jag den förste att erkänna en del av Gardells frågor och sättet att brottas med både bibeltexten och den kristna traditionen. Vem har inte gjort det? En av hans huvudfrågor handlar om motsättningen mellan Gud som god och barmhärtig, och den som älskar oss alla, och Gud som domaren, som är vred över synden. Gardells lösning på problemet är att detta är en motsättning, vi måste välja vilken Gud vi tror på. Den kristna teologin i två tusen år har dock brottats med frågan, och försökt få en helhetsförståelse av detta. Gud älskar syndaren men avskyr synden. Gud avskyr det onda, men vill befria oss från det onda. Problemet med Gardells lösning, förutom att den inte stämmer med Nya Testamentet, är att det löser inte problemet med ondskan. Om vi alla redan är älskade precis som vi är, och vi behöver ingen omvändelse, är då mobbaren, pedofilen, kvinnomisshandlaren, skolmördaren, den som medvetet smittar andra med HIV, Hitler, Pol Pot, Mao, Stalin – om Gud inte dömer dem, och alla annan ondska som kanske inte är lika känd, innebär det att Gud ser mellan fingrarna på deras brott? Innebär Guds rike att vi alla är tillsammans, utan omvändelse? Om vi avskaffar Guds dom, när ska då rättvisa skipas? Om vi avskaffar Guds dom, innebär det att jag kan hänge mig åt alla dolda destruktiva böjelser som rör sig inom mig? Om man enligt kristen tro tänker sig en evighet tillsammans med andra, hur hanteras då människans ondska i denna evighet?

Så även om jag erkänner Gardells frågor, tycker jag att hans svar är förenklat, och löser inte de djupa problemen.

Det finns mycket mer att säga, detta var allt för denna gång. TAck och godnatt, nu är klockan 24.00, min fru väntar i sängen, jag dras dit.

 

 

�

Tack för alla inlägg i debatten om Jonas Gardells bok. Noterar att det var besöksrekord på min blogg under måndagen. Och att ett antal bloggar har hakat på debatten. Behöver läsa alla kommentarer i lugn och ro, och också de olika blogginläggen, så ska jag försöka senare under tisdagen återkomma med en kommentar på alla kommentarerna.

Nu ska jag åka och lämna en trasig bil på verkstaden, har på morgonen kikat på de gamla kristna bekännelseskrifterna, och på vad Svenska Kyrkan tror på och hur vi har formulerat gemensam tro i Charta Ecumenica, det har ju gjorts försök att fomulera någon form av minsta gemensamma nämnare i kristna tron.

Där utgår man från Niceanska trosbekännelsen från 381 som en gemensam kristen nämnare för de olika kristna kyrkorna. Den formulerar Jesustron på följande sätt:

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände

Jonas Gardell har skrivit en bok på 360 sidor om Jesus. Som kristen ser jag naturligtvis positivt på att Jesus uppmärksammas och diskuteras. Och det är inte farligt att brottas med frågorna i både den kristna tron och hur vi tolkar och förstår Jesus. Men jag upplever nog att Gardell är ganska färdig med sina ställningstaganden. Han har ganska bestämda uppfattningar om både Bibeln och Jesus. Och jag menar att både hans grundantaganden och slutsatser krockar rejält med konventionell kristen tro, både i katolsk, ortodox, luthersk och frikyrklig tappning. Jag vill ge vissa exempel på teser Gardell driver där jag tycker att det finns skäl att argumentera emot.

1. Gardells bibelsyn. Det är uppenbart att Gardell inte ser Bibeln som Guds ord, evangelierna är bara mänskliga dokument, skrivna av människor med en egen agenda och speciella syften. Bibeln varken är eller innehåller Guds ord, det Gardell kan acceptera i Bibeln är det som stämmer med utombibliska källor eller med Gardells egen Gudsbild och Jesusförståelse. Den kristna kyrkan har dock alltid sett Bibeln som Guds ord, och att evangelierna ger en sann bild av Jesu liv och verksamhet. Gud använder mänskliga redskap och deras kunskaper och förståelse, men Bibeln är inspirerad av Gud, och han har vakat över tillkomstprocessen. Gardell ger ingen antydan om att Bibeln på  något sätt är Guds ord. Det är bara den mänsliga sidan som dominerar i hans bedömning. Det Gardell kan acceptera i Biblen är det som stämmer med hans egna uppfattningar. Gardell skriver t.ex. på s. 25: ”Evangelierna är inte ögonvittnesskildringar! De är texter som vill få oss att tro på just det sätt författaren tror”. s. 17 ”Det vi vet om den historiske Jesus är så lite att varje forskare, teolog eller författare måste göra egna antaganden, förmodanden och sannolikhetsbedömningar”. ”Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade Markus, Matteus, Lukas och Johannes”.

2. Gardell förnekar Jesu gudom utan menar att Jesus som Gud har skapats efterhand av den kristna kyrkan. Han använder en historisk-kritisk metod vid genomgången av evangelierna. Evangelierna ges inomvärdsliga och historiska-naturliga förklaringar. På sid 28,29 läser vi: ”Jesus kallade inte sig själv Guds son eller Messias, så som den första kyrkan skulle göra. .. Med tiden kom hans anhängare att tro att han var den utlovade Messias, sänd av Gud, och så småningom kom de rent av att tro att han var betydligt större än så, att han var Gud själv.” Gardell lyfter också fram att vi den tiden var det vanligt att tala om jungfrufödslar, uppståndelser från det döda,  demonutdrivningar, helandeunder – det var en del av kulturen. Men han skriver också ”även om julevangelierna alltså inte är historiskt sanna kan de likafullt bära på en djupare och på många sätt viktigare sanning”.

3. Synen på Guds dom. Gardell avvisar Gud som domare och Jesus som domare. Det var efterhandskonstruktioner som kyrkan lade till. s. 144, 145: Människan måste själv välja vilken Gud hon åkallar, vad hon söker och förväntar sig av Gud. Det ansvaret ligger på människan. Sida vid sida står motsatsparen, kärleken och hatet, viljan att försonas och begäret att hämnas, den ödmjuke och den som inga oförätter tål. I bibeln löper bägge spåren. .. Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sig inte förenas: försoningens Gud och hämndesn, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.” Gud som domare finns med i alla kristna bekännelseskrifter. Och det är märkligt att Gardell inte försöker att visa på alla teologer under historiens gång som försökt att förena dessa olika sidor.

4. Jesu död och uppståndelse. Gardell tror inte på jungfrufödelsen, eller att Jesus var syndfri. Att Jesus har blivit så upphöjd och gudomligförklarad är mänskliga påfund långt senare. Han tror inte att Jesus dog för våra synders skull, Kristus var inget offerlamm. Han tror dock att korsfästelsen inträffade men lägger inte den innebörden i det som kristna kyrkan har gjort. Om uppståndelsen skriver han vagt. Han noterar att lärjungarna trodde på den, och det påverkade deras liv. Men tolkningarna om Jesu gudom lades till senare. En grundläggande tankegång hos Gardell är att skilja på den historiske Jesus som vi inte vet så mycket om, och den uppstånde Jesus, som i stor utsträckning är en konstruktion av den kristna kyrkan. Gardell skriver på s. 221: ”Varför dödades Jesus? För att han skulle försona världens brott och synder? För att det var en del av Guds märkliga och hemliga plan att frälsa mänskligheten? För att han skulle låsa upp dörren till dödsriket och släppa de döda fria? Allt det där är efterkonstruktioner som försöker hitta en mening, något meningsfullt, med Jesu död?”.

5. Synden, omvändelsen och förlåtelsen. Det finns en sida hos Jesus som Gardell helt bejakar, att Jesus umgicks med syndare. Han menar inte bara att Jesus hade kontakt med dem, han accepterade till fullo deras liv och hur de var, han uteslöt ingen. Gardell menar att vi inte behöver bekänna synder, vi behöver inte omvända oss, vi är inga syndare, vi kan göra dumma saker och vi är inte perfekta men behöver ingen omvändelse. ”Kyrkan är emellanåt – inte minst frikyrkorörelsen som jag själv stammar ur – besatt av idén om att vi skall bekänna våra synder och be om förlåtelse.” Gardell säger vidare att synd är ett relativt begrepp som varierat från tid och plats. ”Jag vet att många som anser sig kristna reagerar häftigt på tanken att sådana som de uppfattar som syndare, som ägnat sig åt sådant som de definierar som synd, kan omfattas av riket utan att dessa vederbörligen gjort bot och bättring.”

6. Gardells syn på kristna kyrkan. Gardell har en mycket skeptisk inställning till kristna kyrkan. Vi har aldrig varit eniga, från första kristna tiden, och olika tolkningar av kristendomen har alltid konkurrerat. Att det finns vissa gemensamma kristna nämnare, som kristna är överens om, har Gardell inte mycket till övers för. Och att det faktiskt har funnits hög nivå av enhet i kristna kyrkans historia. Budskapet och teologin har skiftat. På s. 329 skriver han: ”I dag lever vi med ett otal olika kyrkor och inriktningar, varje kyrka är i sin tur indelad i grupper och fraktioner, som i regel är rörande oense i det mesta – och ändå uttalar sig ideligen präster, biskopar och lekmän tvärsäkert om Guds vilja, säger sig representera en samlad och enad kristenhet och de enda, sanna och ursprungliga kristna värderingarna”.

7. Vad tror egentligen Gardell? Varför intresserar sig egentligen Gardell för kristendomen, för Bibeln och för Jesus, när han är så skeptisk och ifrågasättande? Kristendomen och kristna kyrkan är inget enhetligt, ingen bestämd tro, för Gardell, utan vi väljer vår egen Jesusbild och uppfattning om vad som är kristet, det är något fullständigt relativt. SAmtidigt är han här inte riktigt konsekvent, det är inte riktigt relativt, för han är kraftigt fördömande mot kristna som står för en mer konservativ kristen tro och praxis.

Gardell skriver ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt. .. Han är mina föreställningars Jesus Kristus, jag vet det.”

Så här sammanfattar han sin religion och uppfattning om Jesus: ”Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

Detta tycker jag sammanfattar Gardells tänkande. Hans grundantaganden och slutsatser krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år. Det har funnits diskussioner, och man har brottats med frågorna, och det har funnits nyansskillnader. Men Gardell förnekar i stor utsträckning grundläggande kristen tro.

Jag gör nog bedömningen att Gardell mer är panteist än kristen, så här skriver han på s. 352: ”Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv – lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

Det finns mycket mer att säga, och Gardells religion kan också kritisk granskas, på liknande sätt som han har granskat Bibeln och kristendomen. Men jag överlåter övriga jobbet till alla våra skickliga NT-teologer som kan analysera detta mycket bättre än vad jag kan. Min bedömning är dock att han går långt över gränsen för vad som kan kallas för kristet.

Och min fråga har förstärkts medan jag har läst boken. Jag kan förstå att han bjuds in till Svenska Kyrkan, där taket ofta är så högt, så att det inte existerar. Men att framföra applåderat tal i Norrmalmskyrkan??? Baptisternas rikshelgedom. Kan någon förklara detta för mig?

Till sist, jag hoppas att Jonas Gardell svarar ja på min middagsinbjudan.

Idag på eftermiddagen har jag läst färdigt Jonas Gardells bok om Jesus, det är ett imponerande arbete på 360 sidor. Han har jobbat hårt med frågan i ett antal år, och försökt få grepp om Jesuspersonen. Och jag undrar om vi har någon artist i Sverige med Gardells intellektuella kapacitet. Och han brottas med frågorna, frågor som även många ”mainstream”-kristna brottas med. Jag tycker dock att Gardell har hamnat i ganska tydliga ställningstaganden kring frågorna, ställningstaganden som jag anser inte vara kristna enligt de allmänna kristna traditionen och förhållningssättet. Skulle vilja klassificera Gardells religiositet som någon variant av panteism med viss kristen-biblisk terminologi. Utvecklar tesen i nästa blogginlägg.

Det är inte så dramatiskt med denna klassificering. Vi har religionsfrihet i Sverige och många religioner och trosuppfattningar lever sida vid sida, samtidigt som agnosticismen och ateismen fungerar som någon sorts övergripande statsideologi. Jag umgås ständigt med folk med olika religiositet och livsåskådningar, så det är inget dömande av Gardell, utan snarare en analys av hans bok, och inget annat. Vi som är kristna är en begränsad minoritet i Sverige. De flesta tycker inte som vi.

Har tillgång till någon hemlig mailadress till Jonas Gardell, och har just skickat iväg ett mail till honom, där jag bjuder honom på middag, bl.a. för att diskutera vårt gemensamma baptistiska arv. Vi får se om han svarar. Vi hade ju ett riktigt kraftigt meningsutbyte i Svenska Dagbladet för ett par år sedan, och jag vet inte vad Jonas tycker om mig efter det.

Ska försöka skriva ned ett inlägg med analys av boken senare idag, det blir främst ett försök att klassificera Gardells religiösa tänkande, och framförallt blir det en polemik mot de kyrkor som tycker att Gardells Jesusbild kan räknas in bland det kristna allmängodset.

Min morfar dog 1947. Han föddes 1872 i Södermanland och hans föräldrar hörde till första generationen baptister i Sverige. Morfar blev döpt i Stockholms första baptistförsamling, Betel, kring år 1890. Baptistförsamlingarna i Stockholm då, levde i väckelse och många blev döpta varje år och anslöt sig till församlingarna. Sedan kom morfar med i en annan baptistförsamling som hette Tabernaklet, den låg i vasastaden och upplevde också väckelse, och nådde över 1000 medlemmar efter en del år. Betel hade som mest över 2000 medlemmar. Morfar var också med en period i en annan baptistförsamling som hette Saron. Jag har läst årsberättelserna från dessa församlingar under dessas storhetstid, och blivit djupt berörd. Under senare delen av sitt liv hamnade morfar med min mormor, och deras två döttrar, min mor och min moster, i det som sedan kom att kallas City Pingstförsamling, eller Fenix.

De tre baptistförsamlingar min morfar var verksam i, fusionerades 1961 och blev Norrmalmskyrkan.

Jag håller nu på att läsa Jonas Gardells bok om Jesus. Gardell är en briljant och mångbegåvad artist, han kan dessutom skriva bra. Och det märks att han är mycket intresserad av Jesus. Samtidigt krockar hans Jesus-syn fullständigt med den Jesus som jag tror på. Gardell har uppenbarligen helt köpt den liberala teologin och klipper och klistrar i evangelieberättelserna som många teologer gör. Och jag som tror att Bibeln är Guds uppenbarade ord, Gud har uppenbarat sanningen för oss, och vi kan förstå den, och vi kan förstå Bibeln genom att studera den som helhet, och också hämta vägledning från hur man under kyrkans historia har förstått och tolkat Bibeln. Gardell klipper och klistrar och slutsatsen är att vi egentligen inte vet så mycket om Jesus, och i ett äkta postmodernt manér kan vi välja och vraka, vilken Jesusbild vi vill tro på. Jag återkommer om Gardells bok. Men en slutsats är att den Jesus han förkunnar, är inte den Jesus som Katolska kyrkan förkunnar, eller som den lutherska kyrkan av tradition förkunnar, eller som vi i frikyrkorna har predikat.

För någon vecka sedan höll Jonas Gardell föredrag i Norrmalmskyrkan. Under applåder. Som djupt uppskattad gäst. Och som inte blev emotsagd, eller fick några kritiska frågor om sin Jesusbild. Och där boken nu ska användas i studiegrupper i församlingen, för att lära sig mer om Jesus.

Jag undrar vad min morfar skulle tycka om detta. Skulle medlemmarna i Tabernaklet och Betel applådera Gardell? Eller har Jesus förändrats sedan 1890?

Eller kan man tro vad som helst och tolka Jesus hur som helst och kalla sig baptistförsamling nu för tiden?

Det vore en annan sak om Norrmalmskyrkan bjöd in Gardell till debatt eller till utfrågning – det skulle jag inte ha synpunkter på, det skulle även jag kunna göra själv. Men att vara föredragshållaren som utmejslar Jesusstudierna i församlingen.

Det jag kan konstatera är att det var mycket mer folk i Betel och Tabernaklet på morfars tid, än vad det är idag. Den liberala teologins Jesus tycks inte locka några stora anhängarskaror.

Gardells Jesus är inte min Jesus. Och jag är totalt övertygad om att min morfars församlingar håller med – då.

Eftersom mitt namn nämns som kandidat att bli pastor i en av Stockholms gamla baptistförsamlingar, Elim (som nu också är en EFK-församling), är frågan inte helt ointressant för mig. Norrmalmskyrkan är inte vilken församling som helst, det kallades en gång i tiden för Stockholms första baptistförsamling. Och var den ledande baptistförsamlingen. Kan man idag kalla sig för baptistförsamling och släppa tolkningen om Jesus helt fri, är inte han hela kristna trons fundament och grund.

Och jag undrar också, är det ingen som bryr sig, är det ingen som reflekterar över vart moderna frikyrkan är på väg. Jag har inte hört ett knyst om detta. Eller tycker alla som kallar sig för baptistförsamlingar att det är okey att Gardells Jesusbild får predikas rakt av?

�

Jag vill återigen tacka för allt stöd, förbön och engagemang med anledning av att jag för några veckor sedan drabbades av en så kallad TIA-attack, den lindrigaste graden av stroke. Har varit på nytt läkarbesök denna vecka för uppföljning, och jag kommer nu att skickas till stroke-enheten på Danderyds sjukhus för närmare utredning om vad som orsakade denna attack, och hur ytterligare attacker ska kunna förebyggas. Jag jobbar dock normalt nu, utan sjukskrivning, men drar ner på tempot (försöker).

Men när man under någon timma upplever att hjärnan inte fungerar normalt, som jag gjorde i detta fall, jag tappade tidsorienteringen och delvis rumsorienteringen, det gör en mycket ödmjuk inför livets gåva och storhet, och inte minst skörhet. Vi tar för givet att hjärnan får det syre den behöver varje sekund, men klickar det minsta lilla under några få sekunder kan det få mycket ödesdigra konsekvenser. Livet är ett gigantiskt mirakel, för mig är det orimligt att inte tro på en skapare.

Friskvård är ett annat viktigt inslag för mig. Jag har ju tränat flera pass i veckan tidigare, jag kommer nu också att lägga till fem rejäla motionspromenader varje vecka.

Ikväll var jag på Evangeliska Alliansens årsmöte i riksdagshuset. Och blev omvald i Alliansens styrelse. Stefan Gustavsson höll ett lysande föredrag om Jonas Gardells senaste bok om Jesus. Har köpt boken idag och håller på att läsa den. Stefan har ju en fantastisk förmåga att uttrycka sig ödmjukt, analytiskt och med en mycket stor bibelkunskap och teologisk insikt. Återkommer om Gardell.

Ikväll ska vi mötas i ledningsgruppen för Ungdomskyrkan Konnekt. Arbetet går vidare, vi är ute på stan varje fredagskväll och står nu både vid Slussen och vid Mariatorget. Snart blir det säsong för Tantolunden igen. Vi brottas nu med frågan om hur vi ska följa upp alla kontakter och samtal vi får ute på stan, har försökt dra igång tonårsalfa, har börjat med cafékväll på lördagskvällarna. Men vi räknar med att i varje fall 3000-4000 av Stockholms tonåringar som inte har någon kontakt med någon kyrka, har fått kontakt med kristna genom vårt arbete, och fått höra de allra första glimtarna av vem Jesus är.

Spännande energi- och miljödebatt, jag återkommer med något inlägg i den frågan.

Senaste månaden har jag ägnat en del energi åt att analysera den svenska energipolitiken, inom ramen för min konsultverksamhet. Regeringen har ju lagt fram energi- och klimatpropositioner, och kommit fram till en energiöverenskommelse. Oppositionspartierna har också försökt samla ihop sig kring en gemensam linje.

Detta innebär en storsatsning på att bygga ut vindkraften i Sverige. Och det kan bli möjligt att bygga nya kärnkraftverk i framtiden. Och vattenkraften ska inte byggas ut, annat än marginellt där den redan finns. Och skogens resurser använder vi rikligt, bl.a. i form av biobränslen. Sverige använder ju knappt fossila bränslen för att producera el- och värme, det är framförallt naturgas i syd- och västsverige, och lite kol finns kvar.

Kan man ha en kristen syn på energifrågorna? Och hur ska man då resonera? Energianvändningen som förstör naturen borde vara etiskt tveksamt ur kristen synvinkel, det handlar ju om Guds skapelse, och även miljöfarligt avfall. Och hur ska man se på naturingreppen med vattenkraften? Och hur påverkas naturen och Guds skapelse av att vi bygger tusentals vindkraftverk i värdefulla naturområden? Och i den snabba ekonomiska tillväxt som pågår i vissa fattiga länder, som t.ex. Kina och Indien, medför lyftet från fattigdomen att man bygger massor av nya kolkraftverk som förstör miljön.

Vad tycker Gud om kärnkraft? Vad tycker Gud om vattenkraft? Och kan han ha någon synpunkt på vindkraftsexpansionen. Som evangelikal kristen söker jag mig hela tiden till Bibeln för vägledning i ett ställningstaganden. Men det är inte så lätt i detta fall. Man byggde varken kärnkraftverk, vindkraftverk eller vattenkraft på Jesu tid.

Vad tycker bloggläsaren?

Det var mycket inspirerande att vara i Elimkyrkan idag, fullsatt, härliga människor, och mycket av glädje och entusiasm. Det är synd att inte fler Stockholmare har upptäckt den härliga gemenskap och brinnande passion som finns i ett stort antal församlingar i Stockholm. Församlingen är inte död, hon lever, och hon ska bli ännu mer levande, och ännu fler ska upptäcka den skatt som finns i henne, nämligen Kristus själv.

Min predikan handlade om Josua och de första nio versarna i Josuas bok. Det handlar om risktagande, bryta ny mark, ge sig ut i det okända, gå ur sin bekvämlighetszon. Och gå tillsammans med Gud. En församling som har blivit bekväm, slår sig till ro, tänker på sig själv, och undviker risker och djärva utmaningar – den har redan börjat dö. Uppmaningen till Josua att gå och inta landet, liknar Jesu uppmaning till lärjungarna 1500 år senare, att gå ut i hela världen och predika evangeliet för alla människor.

Vi ska sätta våra fötter som kristna, i nya stadsdelar, i nya förorter, bland nya folkgrupper, på nya mötesplatser. Bland annat nämnde jag om den kristna närvaron i bloggsfären. Har Gud någon motsvarighet till Blondinbella på gång? Vem tar den kastade handsken?

Och Josua handlar om vision, att leva i det profetiska, och att leva i Guds närvaro. Den kristna församlingen behöver mest av allt uppenbarelsen från Gud, det fräscha profetiska tilltalet, mer än något annat.

Och Josua var långsiktig. Redan 38 år tidigare hade varit med och bespejat och undersökt löfteslandet. Men otron och rädslan dominerade, och Guds folk fick bli kvar i öknen. Josua gav inte upp, drabbades av missmod och bitterhet, han väntade in en ny tid, och då fick han vara med och gå i spetsen för att inta landet. Så många kristna i Sverige har drömt, längtat, väntat, visionerat, sett fram emot något nytt, se Guds mäktiga rörelse och ingripande i vårt land. Kanske en ny tid är på gång.