Det var mycket inspirerande att vara i Elimkyrkan idag, fullsatt, härliga människor, och mycket av glädje och entusiasm. Det är synd att inte fler Stockholmare har upptäckt den härliga gemenskap och brinnande passion som finns i ett stort antal församlingar i Stockholm. Församlingen är inte död, hon lever, och hon ska bli ännu mer levande, och ännu fler ska upptäcka den skatt som finns i henne, nämligen Kristus själv.

Min predikan handlade om Josua och de första nio versarna i Josuas bok. Det handlar om risktagande, bryta ny mark, ge sig ut i det okända, gå ur sin bekvämlighetszon. Och gå tillsammans med Gud. En församling som har blivit bekväm, slår sig till ro, tänker på sig själv, och undviker risker och djärva utmaningar – den har redan börjat dö. Uppmaningen till Josua att gå och inta landet, liknar Jesu uppmaning till lärjungarna 1500 år senare, att gå ut i hela världen och predika evangeliet för alla människor.

Vi ska sätta våra fötter som kristna, i nya stadsdelar, i nya förorter, bland nya folkgrupper, på nya mötesplatser. Bland annat nämnde jag om den kristna närvaron i bloggsfären. Har Gud någon motsvarighet till Blondinbella på gång? Vem tar den kastade handsken?

Och Josua handlar om vision, att leva i det profetiska, och att leva i Guds närvaro. Den kristna församlingen behöver mest av allt uppenbarelsen från Gud, det fräscha profetiska tilltalet, mer än något annat.

Och Josua var långsiktig. Redan 38 år tidigare hade varit med och bespejat och undersökt löfteslandet. Men otron och rädslan dominerade, och Guds folk fick bli kvar i öknen. Josua gav inte upp, drabbades av missmod och bitterhet, han väntade in en ny tid, och då fick han vara med och gå i spetsen för att inta landet. Så många kristna i Sverige har drömt, längtat, väntat, visionerat, sett fram emot något nytt, se Guds mäktiga rörelse och ingripande i vårt land. Kanske en ny tid är på gång.