Halleluja!

Givetvis ska församlingen be och arbeta för att fler människor får lära känna Jesus och ta emot frälsningens gåva och leva i lärjungaskap. Samtidigt har man hört det där väckelsepratet i så många årtionden nu att förtroendet för dem som säger det är borta. Detta vågar man knappast säga eftersom man då genast blir påhoppad och påstås ta bort modet på folk, sakna tro, vara motståndare till väckelse etc etc. Guds Ord talar ju dessutom om ett avfall i den sista tiden, vilket ju tveklöst är det vi ser inför våra ögon idag. Den ena kristna grenen efter den andra avfaller från Guds Ord. Man kan förstås inte utesluta att det hinns med fler väckelser innan den absolut sista tiden är här. Men jag känner ärligt talat ingen andlig vårtid. Jag kan se människors behov och andliga trasighet. Men jag kan inte se att människor vill överge sin egoism och börja gå den smala korsvägen. Det är lite av en andlig myt att så många i Sverige vill bli kristna om de bara visste vad det innebär. Det har under flera hundra år funnits möjligheter och kunskaper i detta land. I varje by och stad finns kyrkor och kristna människor som faktiskt både förkunnar, ber och lever ut det kristna livet, så skyll inte på att de är dåliga arbetare. Ändå söker sig inte särskilt många människor till Jesu närhet i Sverige. Vem vill i dessa egodagar ge upp sitt ego och vandra en obekväm, låt vara välsignad, väg?

Håkan: Ja, nog borde kyrkan i högre grad gå utanför kyrkväggarna, men om man är sökt av Gud och har synanöd så söker man upp kyrkans folk om de nu har missat att gå ut. I min värld är de flesta ungdomar inte intresserade av att ta emot frälsningen. Det kan förstås i någon mån bero på kyrkans metoder och inställning, Men också i en genuin ovilja. När man är ung vill man sällan ge upp sitt jag, utan tvärt mom satsa på egot. Men jag är glad att du lever i en annan verklighet.

Jonny Nilsson,

tvärtom visar ju statistiken att de allra flesta blir frälsta i rätt unga år. Att tro att det beror enbart på folks egon att de inte blir frälsta tycker jag är ganska hemskt. En stor del av sanningen är att många svenskar idag aldrig har fått talas om Jesus på ett sätt som de begriper. Visst söker Gud upp människor ändå men nog är det många, många kristna idag (däribland jag) som sviker sitt uppdrag och inte gör Jesus tillräckligt tydlig för mina medmänniskor så att de har en chans att se bortom det de tror att kristen tro handlar om.

Har vi kärlek till våra medmänniskor? Tillräcklig kärlek för att ge upp våra egna bekväma liv, våra egna egon? Vad är vi beredda att offra?

PS: Stefan, tack för idag! Du vet var jag finns om du vill veta vad jag menade med min fråga. DS

Bristfällig är en sak, likgiltig en helt annan sak! Många av oss kristna idag är mer eller mindre likgiltiga för om våra medmänniskor lär känna Gud eller inte. Att inte tro att vår brist på tjänande har ett samband med hur många människor i vårt samhälle som blir kristna tycker jag är att luta sig tillbaka och rulla tummarna.

Sedan har du helt rätt i att det inte spelar så stor roll hur mycket vi gör om inte Gud kallar människor. Dock tror jag att Gud gör det precis hela tiden men du och jag är inte där och hjälper dem. Gud var villig att bli människa, så intensivt var han intresserad av att nå fram till människor men vi kan inte ens ändra vårt sångval för den sakens skull?

Den kristna kyrkan i Sverige har definitivt en roll i att samhället är så religionsfientligt som det är, tyvärr! Tänk på alla 50-60 åringar idag som många är uppväxta i kristna hem som de upplevt som kärlekslösa och skrämmande och som därefter tagit avstånd från tron och framför allt från kyrkan. Är det de som inte är tillräckligt överlåtna eller är det vi?

Intressanta och utmanande frågor. Är vi kristna för bekväma av oss eller blir vi uppgivna när vi ser dom stora behoven? Jag tror att det finns ett samband mellan hur vi behandlar varandra och bryr oss om varandra inom våra egna led och det engagemang vi visar mot dem som står utanför församlingen. Låt oss börja med att visa varandra kärlek och omsorg så kanske denna kärlek liksom rinner över och spills ut i vårt samhälle. Vi är ju trots allt alla människor. För alla gäller ju att antingen har man sitt namn skrivet i Livets bok eller inte. Läs Uppenbarelseboken! En del kommer att få sina namn utsuddade ur livets bok, andra får sina namn inskrivna i denna bok.

Det är i alla fall ett sundhetstecken om man brottas med sin egen otillräcklighet och sina tillkortakommanden och ber Gud om nåd att sträcka sig ut över sina naturliga begränsingar.

David Å:

Pingstväckelsen fördes till Sverige från Amerika (Azusa Street) genom några få personer som blivit ”tända” av denna väckelse. Eftersom denna väckelse var från Gud fanns en kraft som gjorde att pingstelden kunde få fäste också i Sverige. Tillräckligt många från Sverige har väl ändå varit på besök i Lakeland i Florida och sedan återkommit till Sverige för att denna väckelse skulle ha kunnat få spridning här på samma sätt som det skedde med pingstväckelsen? Men denna floridaväckelse var kanske av mer lokal karaktär?

Vi får hoppas att du har fel. Det är ju väldigt allvarligt att säga nej till det som Gud vill ge oss. Kanske var församlingarna mer fria förut att fatta egna beslut än dom i praktiken är i dag, trots allt tal om ”fria församlingar i samverkan”. Det krävs mod att gå emot strömmen.

Jonny

Det finns inget perfekt ledarskap…
Kolla in Bentelys upprättelseprocess – här med Bill johnsson som talar om Guds nåd; http://www.youtube.com/watch?v=PNHHClfilAY

/d