Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jonas Gardell har skrivit en bok på 360 sidor om Jesus. Som kristen ser jag naturligtvis positivt på att Jesus uppmärksammas och diskuteras. Och det är inte farligt att brottas med frågorna i både den kristna tron och hur vi tolkar och förstår Jesus. Men jag upplever nog att Gardell är ganska färdig med sina ställningstaganden. Han har ganska bestämda uppfattningar om både Bibeln och Jesus. Och jag menar att både hans grundantaganden och slutsatser krockar rejält med konventionell kristen tro, både i katolsk, ortodox, luthersk och frikyrklig tappning. Jag vill ge vissa exempel på teser Gardell driver där jag tycker att det finns skäl att argumentera emot.

1. Gardells bibelsyn. Det är uppenbart att Gardell inte ser Bibeln som Guds ord, evangelierna är bara mänskliga dokument, skrivna av människor med en egen agenda och speciella syften. Bibeln varken är eller innehåller Guds ord, det Gardell kan acceptera i Bibeln är det som stämmer med utombibliska källor eller med Gardells egen Gudsbild och Jesusförståelse. Den kristna kyrkan har dock alltid sett Bibeln som Guds ord, och att evangelierna ger en sann bild av Jesu liv och verksamhet. Gud använder mänskliga redskap och deras kunskaper och förståelse, men Bibeln är inspirerad av Gud, och han har vakat över tillkomstprocessen. Gardell ger ingen antydan om att Bibeln på  något sätt är Guds ord. Det är bara den mänsliga sidan som dominerar i hans bedömning. Det Gardell kan acceptera i Biblen är det som stämmer med hans egna uppfattningar. Gardell skriver t.ex. på s. 25: ”Evangelierna är inte ögonvittnesskildringar! De är texter som vill få oss att tro på just det sätt författaren tror”. s. 17 ”Det vi vet om den historiske Jesus är så lite att varje forskare, teolog eller författare måste göra egna antaganden, förmodanden och sannolikhetsbedömningar”. ”Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade Markus, Matteus, Lukas och Johannes”.

2. Gardell förnekar Jesu gudom utan menar att Jesus som Gud har skapats efterhand av den kristna kyrkan. Han använder en historisk-kritisk metod vid genomgången av evangelierna. Evangelierna ges inomvärdsliga och historiska-naturliga förklaringar. På sid 28,29 läser vi: ”Jesus kallade inte sig själv Guds son eller Messias, så som den första kyrkan skulle göra. .. Med tiden kom hans anhängare att tro att han var den utlovade Messias, sänd av Gud, och så småningom kom de rent av att tro att han var betydligt större än så, att han var Gud själv.” Gardell lyfter också fram att vi den tiden var det vanligt att tala om jungfrufödslar, uppståndelser från det döda,  demonutdrivningar, helandeunder – det var en del av kulturen. Men han skriver också ”även om julevangelierna alltså inte är historiskt sanna kan de likafullt bära på en djupare och på många sätt viktigare sanning”.

3. Synen på Guds dom. Gardell avvisar Gud som domare och Jesus som domare. Det var efterhandskonstruktioner som kyrkan lade till. s. 144, 145: Människan måste själv välja vilken Gud hon åkallar, vad hon söker och förväntar sig av Gud. Det ansvaret ligger på människan. Sida vid sida står motsatsparen, kärleken och hatet, viljan att försonas och begäret att hämnas, den ödmjuke och den som inga oförätter tål. I bibeln löper bägge spåren. .. Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sig inte förenas: försoningens Gud och hämndesn, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.” Gud som domare finns med i alla kristna bekännelseskrifter. Och det är märkligt att Gardell inte försöker att visa på alla teologer under historiens gång som försökt att förena dessa olika sidor.

4. Jesu död och uppståndelse. Gardell tror inte på jungfrufödelsen, eller att Jesus var syndfri. Att Jesus har blivit så upphöjd och gudomligförklarad är mänskliga påfund långt senare. Han tror inte att Jesus dog för våra synders skull, Kristus var inget offerlamm. Han tror dock att korsfästelsen inträffade men lägger inte den innebörden i det som kristna kyrkan har gjort. Om uppståndelsen skriver han vagt. Han noterar att lärjungarna trodde på den, och det påverkade deras liv. Men tolkningarna om Jesu gudom lades till senare. En grundläggande tankegång hos Gardell är att skilja på den historiske Jesus som vi inte vet så mycket om, och den uppstånde Jesus, som i stor utsträckning är en konstruktion av den kristna kyrkan. Gardell skriver på s. 221: ”Varför dödades Jesus? För att han skulle försona världens brott och synder? För att det var en del av Guds märkliga och hemliga plan att frälsa mänskligheten? För att han skulle låsa upp dörren till dödsriket och släppa de döda fria? Allt det där är efterkonstruktioner som försöker hitta en mening, något meningsfullt, med Jesu död?”.

5. Synden, omvändelsen och förlåtelsen. Det finns en sida hos Jesus som Gardell helt bejakar, att Jesus umgicks med syndare. Han menar inte bara att Jesus hade kontakt med dem, han accepterade till fullo deras liv och hur de var, han uteslöt ingen. Gardell menar att vi inte behöver bekänna synder, vi behöver inte omvända oss, vi är inga syndare, vi kan göra dumma saker och vi är inte perfekta men behöver ingen omvändelse. ”Kyrkan är emellanåt – inte minst frikyrkorörelsen som jag själv stammar ur – besatt av idén om att vi skall bekänna våra synder och be om förlåtelse.” Gardell säger vidare att synd är ett relativt begrepp som varierat från tid och plats. ”Jag vet att många som anser sig kristna reagerar häftigt på tanken att sådana som de uppfattar som syndare, som ägnat sig åt sådant som de definierar som synd, kan omfattas av riket utan att dessa vederbörligen gjort bot och bättring.”

6. Gardells syn på kristna kyrkan. Gardell har en mycket skeptisk inställning till kristna kyrkan. Vi har aldrig varit eniga, från första kristna tiden, och olika tolkningar av kristendomen har alltid konkurrerat. Att det finns vissa gemensamma kristna nämnare, som kristna är överens om, har Gardell inte mycket till övers för. Och att det faktiskt har funnits hög nivå av enhet i kristna kyrkans historia. Budskapet och teologin har skiftat. På s. 329 skriver han: ”I dag lever vi med ett otal olika kyrkor och inriktningar, varje kyrka är i sin tur indelad i grupper och fraktioner, som i regel är rörande oense i det mesta – och ändå uttalar sig ideligen präster, biskopar och lekmän tvärsäkert om Guds vilja, säger sig representera en samlad och enad kristenhet och de enda, sanna och ursprungliga kristna värderingarna”.

7. Vad tror egentligen Gardell? Varför intresserar sig egentligen Gardell för kristendomen, för Bibeln och för Jesus, när han är så skeptisk och ifrågasättande? Kristendomen och kristna kyrkan är inget enhetligt, ingen bestämd tro, för Gardell, utan vi väljer vår egen Jesusbild och uppfattning om vad som är kristet, det är något fullständigt relativt. SAmtidigt är han här inte riktigt konsekvent, det är inte riktigt relativt, för han är kraftigt fördömande mot kristna som står för en mer konservativ kristen tro och praxis.

Gardell skriver ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skugg-gestalt. .. Han är mina föreställningars Jesus Kristus, jag vet det.”

Så här sammanfattar han sin religion och uppfattning om Jesus: ”Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”

Detta tycker jag sammanfattar Gardells tänkande. Hans grundantaganden och slutsatser krockar med vad kristna kyrkan har trott och undervisat i 2000 år. Det har funnits diskussioner, och man har brottats med frågorna, och det har funnits nyansskillnader. Men Gardell förnekar i stor utsträckning grundläggande kristen tro.

Jag gör nog bedömningen att Gardell mer är panteist än kristen, så här skriver han på s. 352: ”Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv – lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

Det finns mycket mer att säga, och Gardells religion kan också kritisk granskas, på liknande sätt som han har granskat Bibeln och kristendomen. Men jag överlåter övriga jobbet till alla våra skickliga NT-teologer som kan analysera detta mycket bättre än vad jag kan. Min bedömning är dock att han går långt över gränsen för vad som kan kallas för kristet.

Och min fråga har förstärkts medan jag har läst boken. Jag kan förstå att han bjuds in till Svenska Kyrkan, där taket ofta är så högt, så att det inte existerar. Men att framföra applåderat tal i Norrmalmskyrkan??? Baptisternas rikshelgedom. Kan någon förklara detta för mig?

Till sist, jag hoppas att Jonas Gardell svarar ja på min middagsinbjudan.



Subscribe to Stefan Swärd