En intressant och spännande Valborgsmässoafton då grupper av kristna har varit ute på stan på en rad olika ställen. Vi var ett jättestort gäng i Tantolunden, det var hela satsningen med Jesusfolket på Sergelplattan som fortsätter ända fram till lördagen och Jesusmanifestationen, ett gäng var vid Slussen, ett vid Vasaparken, och ett gäng i Rålambshovsparken. För min egen del var jag både vid Sergelplattan och Tantolunden. Höll en kort liten minipredikan på Sergelplattan klockan 00.30. I Tantolunden var det fullt pådrag med massor av tonårskrökande, droger och massa poliser, och en massa kristna som bjöd på kaffe och pratade om Jesus.

Jag tror på att kyrkan ska komma ur sin inlåsning i kyrkobyggnaderna och komma ut på stan där folk är och berätta om Jesus. Jag tror också på en socialt engagerad kyrka som möter människor där de befinner sig, och har ett svar på den sociala nöden. Att arbeta ute i stökiga tonårsmiljöer på fredagsnätterna, är ett mycket bra socialt engagemang från kyrkans sida, som uppskattas av både polis, social, föräldrar och ungdomarna själva.

Ikväll och i natt behövs många kristna ute på stan. Ska nu åka till Sergelplattan för att möta ”Jesusfolket”, förmodligen kommer jag att satsa på att vara i Tantolunden ikväll och i natt. Hinner därför inte tänka på några internkyrkliga debatter, återkommer i morgon. Vi ska be, dela ut många tusen biblar och bjuda en massa tonåringar på pannkakor och kaffe.

Nu har 50.000 Biblar anlänt till Stockholm för spridning, med anledning av Jesusfolkssatsningen inför Jesusmanifestationen på lördag. Mer info på www.jesusfolket.se

Häng med!

�

Efter senaste veckornas ganska sorgliga debatter, där man undrar hur stor troheten är till Kristus och hans ord i svensk kristenhet, har denna dag varit riktigt upplyftande. Det finns mycket av tro, framåtanda, och den äkta barnsliga tron på Kristus och hans ord – bland Sveriges kristna, har jag blivit påmind om idag.

Idag bjöd jag en av de latinamerikanska pastorerna i Stockholm på lunch, Hernan Clavijo. Jag fungerar som mentor för honom och som grundare av församlingen tillsammans med Hernan och hans fru Roxana. De leder en församling som heter Iglesia Icthus som är en av EFK:s nya församlingar i Stockholm. Jag beundrar deras nit, vision och framåtanda. Nu har man startat upp nya hemgrupper i södra Stockholm, i Salem, och på Lidingö, en kille från församlingen som inte varit kristen så länge har flyttat upp till Sundsvall för studier, och har redan hunnit starta en böne- och bibelstudiegrupp i sitt hem.

Och ikväll var jag på New Vine-konferensen i Stockholm, och lyssnade på pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike. Ett stärkande trosbudskap. Han betonade också betydelsen av mod.

Hans predikan kändes som oerhört utmanande. Jag tycker nog att jag ofta saknar mod, och är för diplomatisk och kompromissande, och lever för lite i den övernaturliga dimensionen i det kristna livet, även om jag är aktiv när det gäller profetia och att be för sjuka, inte minst i samband med gudstjänster när jag predikar.

Man behöver bli ständigt utmanad så att man inte slumrar in eller fastnar i otro. Jag blev rejält utmanad på New Vine-konferensen ikväll.

Och det är så kul när kyrkor i Sverige är överfulla. Jag kom något sent till den stora Immanuelskyrkan ikväll, och det fanns inte en enda plats kvar, och det satt massor av folk i vestibulen, en barmhärtig mötesvärd och tillika granne, broder Teglund, lyckades pressa in mig längst ut på en bänk, längst bak på läktaren. Det var en prestation.

Jag får bordlägga mitt inlägg och kommentar på frågan om församlingsmedlemskap tills i morgon. Håll ut kamrater, jag återkommer. Hade dock ett intressant samtal på väg hem efter mötet ikväll med David Johansson, studentpastor i Elim i Stockholm, om medlemskapsbegreppet.

Vill bara göra reklam för några bra initiativ närmaste veckan, med sådan sorts kristendom som jag tror är bra, och som vi behöver mer av i Sverige idag.

Idag börjar New Vine-konferensen i Immanuelskyrkan i Stockholm. Här presenteras en vital, dynamisk och levande kristendom, utan kompromiss. Konferensen pågår tisdag, onsdag, torsdag, prioritera att komma med. Så vitt jag vet finns det fortfarande platser kvar.

Jesusmanifestationen på lördag, och den satsning som görs ute på stan med utgångspunkt på plattan. Via www.streetchurch.se får man information, 48 timmars evangelisation i centrala Stockholm innan Jesusmanifestationen. Ungdomskyrkan Konnekt kommer att länka ihop med detta, och vi kommer särskilt att fokusera att vara ute på Valborgsmässoafton.

Onsdag den 6 maj besöker Los Angeles pastorn Erwin McManus Stockholm, och Willow Creek ordnar en hel utbildningsdag med honom i Filadelfia Stockholm, med fokus på evangelisation och hur vi kan presentera och leva ut evangeliet i vår tid. Klart spännande. Mer information och anmälan via denna länk; http://www.willowcreek.se/konferens/erwinmcmanus.

Tack för alla synpunkter som har kommit in på mitt förslag om lite nytt tänk kring församlingsmedlemskap. Har suttit med möte med Evangeliska Frikyrkans presidium under hela måndagskvällen så jag hinner inte ikväll titta på allt som har skrivits. Ska försöka skriva en kommentar under tisdagen. På återseende, och tack och godnatt för den här  gången.

Inom Evangeliska Frikyrkan pågår samtalsdagar runt om i Sverige angående medlemskap i en församling. Här följer mina reflektioner i denna fråga. Grunden för mina synpunkter är 20 års erfarenhet som pastor i Stockholm i en djupt sekulariserad miljö, och studiet i Bibeln.

Den stora utmaningen är att förena öppenhet, låga trösklar, vem som helst är välkommen i en församling, med att skapa en tydligt lärjungaformande miljö. Lärjungaskap handlar om livslångt lärande och ständiga förändringsprocesser. Målet är att bli alltmer lik Jesus.

Ett medlemskap på flera olika nivåer tror jag då är nödvändigt för att kunna förena öppenhet, låga trösklar, omvändelse, och att ständigt växa som kristen – i mognad och ansvarstagande.

Den första nivån handlar om att vara med. Att delta i församlingens verksamhet på ett eller annat sätt. Kanske vara med i en Alfa-grupp, en cellgrupp, delta i ungdoms- eller musikverksamhet, regelbunden gudstjänstbesökare. Och här föreslår jag total öppenhet. Enda kravet är att man är med, är man muslim, tibetanbuddhist, AIK-are, livstidsdömd mördare, ekonomisk brotttsling, amnestyaktivist,  har då ingen betydelse. Inga specifika krav på vare sig tro eller livsstil. I Jesu verksamhet kan det liknas vid alla människor som flockades kring Jesus och gärna lyssnade på honom. Denna grupp kan man formellt sett ingå i genom att stå med i församlingens adresslista, mailregister eller liknande. Frågan handlar bara om, vill du vara med i vår verksamhet, vill du stå med i vår mail- och adresslista. Är man inte längre med, och inte längre deltar i församlingens verksamhet, då stryks man från listan, är man inte med – då uppfyller man inte längre villkoren att höra till denna grupp. I formell kyrkostatistik idag kallas denna grupp för ”betjänade”. Jag föreslår att denna grupp tydligare definieras, och gärna definieras som första nivån i församlingsmedlemskapet.

2. Nästa nivå – då höjs ribban, det handlar om något mer än att bara besöka gudstjänster eller någon annan verksamhet i församlingen. Deltagandet i första gruppen ska förhoppningsvis skapa tro på Jesus som den uppståndne, som Herre och frälsare. Nästa steg i processen handlar om dop och omvändelse. Och den här processen kan behöva ta tid. Man kanske behöver jobba med fortsättningskurser på Alfa i denna fas. Vad jag förstår jobbade man i urkyrkan med dopklasser som man gick i flera år, i förberedelse för dopet. Här handlar det om växande tro, att lära sig grunderna i Bibeln, och få grepp om grunderna i det kristna livet. Och komma fram till en överlåtelse till Kristus och den berörda lokala församlingen. Jag tror att vi för mycket har trivialiserat dopet. Det ska bekräfta omvändelsen och överlåtelsen till Kristus. ”Eller vet ni inte att vi allasom har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi ska leva det nya livet”. Rom. 6:3,4.Dopet är kopplat till ett förvandlat liv, och att  ta emot Anden. I den undervisning man ger i denna fas, handlar det också om att ta upp kristna livsstilsfrågor, bl.a. om vad det innebär att leva i förlåtelse och försoning, kristen syn på ekonomi, kristen syn på samlevnad och äktenskap och mycket annat. Man är bara i början av processen, men behöver bejaka inriktningen. Att ta detta steg och fullt ut gå med i församlingsgemenskapen, innefattar också att lära känna den lokala församling som man går in i, och få kunskaper om dess vision, prioriteringar och inriktning. I exemplet med Jesu verksamhet – denna grupp handlar om alla de människor som följde Jesus, och räknade sig som lärjungar.

3. Den tredje nivån handlar om en fördjupad överlåtelse till tjänst och ansvarstagande i den lokala församlingen. Nu har lärjungen kommit en bit på vägen, man har lärt känna Kristus, man är förankrad i sin församling och fått förtroende, man har kommit en bit på vägen i efterföljelsen, och Andens frukt är en karaktäristisk del av ens liv. Jag tycker att denna höjning av ribban, också ska få ta tid, och ska kopplas till mentoring, coaching, vägledning, och särskild undervisning. Det handlar om förberedelse för ledaruppgifter i församlingen, men kan också handla om en fördjupad överlåtelse på annat sätt. Om vi jämför med evangelierna och Jesus – denna grupp handlar om dem som Jesus gav förtroende, de som tog ansvar, och de som gick in i en tydligt definierad tjänst.

Man skulle kunna kalla detta för en mer dynamisk modell av församlingsmedlemskap som mer fokuserar lärjungaskap, efterföljelse, utveckling mer än något statiskt. Och sedan är det den lokala församlingen som ytterst definierar var gränserna går och hur man kan gå vidare i fördjupat församlingsmedlemskap.

Och den här modellen handlar inte om juridik och ideella föreningar. Det är en annan sak. Jag tycker dock att det är en praktisk modell att organisera församlingen juridiskt som en ideell förening, och att grupp 2 och 3 i modellen är formella medlemmar med full rösträtt. Men grupp 1 skulle kunna inbjudas att få vara med på även slutna församlingsmöten (utan rösträtt), om man så bestämmer. Vill man hitta en annan juridisk konstruktion är det fullt möjligt.

Och att man jobbar med olika nivåer på församlingsmedlemskap, då behöver det inte bli så dramatiskt om man skiftar nivå. En som lever på nivå 3, men helt går i väggen, kan då gå ner till nivå 2, tills man känner att det är dags att ta mer ansvar. Den som lever på nivå 2, men hamnar i livskriser så att man inte längre lever som kristen, men ändå vill hålla kontakten med församlingen, då kanske man backar tillbaka till nivå 1.

I dagens församlingar finns det dock många medlemmar som bara står i en adresslista och som inte är med alls. Enligt denna dynamiska modell kan de inte räknas som medlemmar i någon av de tre nivåerna.

Mycket mer finns att säga om detta. Modellen ovan är ju inte originell, men min idé är att tydliggöra modellen, och hitta en praktisk strategi för att tillämpa detta i en församling.

Eftersom det är en dynamisk modell, så utgår det också ifrån att man inte är församlingsmedlem år ut och år in med mer eller mindre automatik, utan medlemskapet bör förnyas, helst varje år.

En mer traditionell modell där man bara är församlingsmedlem eller inte församlingsmedlem, då skapas mer turbulens kring vem som är utanför eller innanför.

OBS! Dessa synpunkter är mina högst personliga reflektioner, och mitt bidrag till det samtal som pågår inom EFK. Det är inte hugget i sten. Bloggläsaren får gärna bidra med konstruktiv kritik och förbättringssynpunkter.

 

Har upplevt en härlig lördag och bl.a. varit ute i solen och joggat runt Djurgården, utan att få någon stroke. Fantastiskt. Bland annat sprang jag raskt förbi tennislegenden Björn Borg som var ute och promenerade i vårsolen, har var säkert jätteimpad över den enorma spänst och hastighet jag rusade förbi honom (min något subjektiva tolkning), jag och Borg är ju nästan jämngamla. En 16-årig tjej i Tantolunden i natt blev chockad när hon såg mig där, du måste vara minst 80 sade hon, man blir jätteuppmuntrad av att vara ute med tonåringarna. Sen sitter jag naturligtvis och deppar över att Hammarby har förlorat, men blev uppmuntrad när jag förbereder morgondagens predikan i Skarpnäckskyrkan klockan 10.00, om Josef. Hans liv gick ju också lite upp och ner, men Gud var med och välsignade ändå, även när det  verkade gå totalt åt pipan, och jag tycker att det finns stora likheter med Hammarby.

Fast vi får be till Gud för AIK:arna, de blir helt odrägliga och jättedryga när AIK någon gång vinner, och vi är ju i det läget just nu.

Sitter också och skriver tillsammans med Anders Blåberg, ett svar till Nerikes Allehanda, som påstår på ledarplats att Evangeliska Frikyrkan är sexfixerad?? Vilken vass analys av NA – de får nog räkna med lite svar på tal.

Medlemskapsdebatten inom EFK rullar vidare, noterar att Anton Fagerstedt har skrivit om det på sin blogg, Joakim Elsander på sin blogg, och Götabrobloggen har också skrivit om det och en pingstpastor som heter Stefan Beimark. Jag har ju knappt deltagit i denna debatt, utan bara något försynt, diskret och lågmält kommenterat Joakim Hagerius utspel i frågan. Tänkte skriva några rader om hur jag ser på detta, utifrån mina erfarenheter som pastor i Stockholm 20 år. Det kommer någon gång under helgen. Jag gör ju aldrig några utspel om någonting, och det här kommer att bli jättediskret, jättelågmält, jag tror knappt någon kommer att läsa det.

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn. Det är detta jag menar med att ”höja ribban”.

Hur vill jag att det ska vara? Tänkte skriva om det här på bloggen senare under helgen.

Nu är det fredag natt. Har kommit hem efter att ha varit ute med Ungdomskyrkan Konnekt i Tantolunden. Vi jobbar med att flytta ut kyrkan på stan, och som kristna vara närvarande på fredagskvällar- och nätter i stökiga tonårsmiljöer. Nu har vi flyttat tillbaka verksamheten till Tantolunden på söder i Stockholm, för där träffas ett antal hundra tonåringar på fredag- och lördagskvällar under den varmare delen av året. Syftet med Konnekt är att få kontakt med tonåringar som inte har någon kontakt alls med kristna kyrkan, och när de ställer frågor få de första inledande samtalen om Jesus och kristen tro. I Tantolunden är det mycket poliser, mycket fylla, mycket droger, och mycket av gemenskap, och en plats där vi kristna bör vara.

Ikväll har jag pratat med ett antal tonåringar om hur man ska förhålla sig till sina föräldrar, om vad man gör när ens tjej har gjort slut, hur man ska hantera sitt hat och våldsbenägenhet, vad gör man när föräldrarna separerar, vad gör man när kompisar knarkar, jag har pratat med dem som just har rymt hemifrån, och när jag som kristen ska peka på något svar på frågorna så är det omöjligt att inte hamna hos Gud. Det är många frågor, mycket bekymmer, och jag riktigt njuter när jag får sitta under ett träd i Tantolunden en sen fredagkväll och be till Gud för en kille. Gud är där.

Om du finns i Stockholm, häng med ungdomskyrkan Konnekt ut på fredagskvällarna, vi har också börjat med tonårscafé på lördagskvällarna.

Det är en mycket mer spännande del av kristna livet än ganska introverta internkyrkliga debatter, som ibland står mig upp i halsen.

Hade klockan 17.00 en debatt med Christer Sturmark i en välfylld hörsal A2 på Stockholms universitet. Christer är en härlig kille som jag tycker att jag har en bra kontakt med, så våra debatter blir mer samtal och vänliga meningsutbyten, mer än en tuff debatt. Jag lyfte också fram att vi har en hel del gemensamma uppfattningar, och bland annat skrivit tre tidningsartiklar ihop senaste året, så vi är inte bara motpoler.

Tycker också att han är mer nyanserad idag än för några år sedan i kritiken av kyrkan och kristen tro. Vi diskuterade bland annat hur sekulariserat Sverige är, där hade vi olika uppfattningar. Christer tycker att Sverige fortfarande är mycket kristet präglat, och jag tycker att det är fullständigt sekulariserat och vi kristna är en udda minoritetsröst. Jag hävdade att länder som testat stats-ateism helt har spårat ur, som kommunistiska Sovjetunionen, Nordkorea, kommunistkina m.m. medan Christer hävdade att det berodde på kommunismen, inte på det ateistiska tänkesättet.

Jag tyckte att den ateistiska vågen kulminerade i Sverige på 60-70-talet och att det idag finns ett visst religiöst intresse, inte minst främjat av invandringen, medan Christer menade att ateismen och agnosticismen vinner terräng i världen.

Jag förde fram mitt vittnesbörd om att min kristna tro ger en bra etisk kompass, och ger mig hjälp i svåra situationer, medan Christer menade att humanismen är en ännu bättre etisk kompass. Jag berättade också om mina egna upplevelser av Gud, och där tyckte jag inte att Christer hade så mycket att säga. Han lyfte också fram Saron-debatten för att försöka styra in på ett sidospår där jag försökte glida undan (Christer hade läst tidningen Dagen senaste dagarna), jag tyckte det var för internkristet, men försökte ändå föra fram resonemang jag har haft här på bloggen. Märkte dock att studenterna inte hade något intresse att lyfta fram den aspekten, tiderna förändras.

Hade bra samtal med många nyfikna studenter efteråt. Mer nyfikenhet och funderande frågor än agressiv kristendomskritik.

Vi som är evangelikala kristna ledare, vi kan inte sitta undangömda i våra kyrkor, vi måste vara med i samtalet där människor möts. Det kändes jättebra att vara på universitetet och diskutera religion med Christer Sturmark.