Noterar att det har blivit intensiv debatt med anledning av Pekka Mellergårds kommentar på min blogg, och att tidningen Dagen har tagit upp diskussionen. Fredagen är dock intensivt intecknad för min del, ska försöka samla ihop mig sent ikväll alternativt under lördagen och skriva ett svar. Håll ut kamrater, det kommer.

Idag har jag ätit lunch med en av de nya hjältarna i svensk kristenhet, pastor Hernan Clavijo, bördig från Chile, pastor för Iglesia Ichtus, en av EFK:s nya församlingar i Stockholm, som växer och där människor kommer till tro hela tiden. Nio personer har hittills blivit döpta detta år i församlingen, och en till grupp nya kristna står på tur. Ikväll ska jag och min fru äta middag med några andra nya hjältar, pastorsparet för Elimkyrkans etiopiska församling, också en församling som växer och där människor kommer till tro. Det händer mycket i Sverige på den andliga fronten.

Noterar att min gode vän och tillika rektorn på Örebro teologiska högskola, Pekka Mellergårdh, framför kritik på min blogg hur jag agerar som EFK-ordförande. Har dock haft huvudvärk hela kvällen så jag har inte ens klarat att läsa inlägget. Ska försöka återkomma under morgondagen, om jag nu hinner, det blir en intensiv dag.

Aletheia har uppmärksammat att Brian McLaren har skrivit på sin blogg att han ska fira Ramadan tillsammans med kristna och muslimska vänner. Mikael Karlendal har skrivit en bra analys om detta inlägg. Jag vill  bara kortfattat kommentera detta med utgångspunkt från texten på McLarens blogg.

1. Det är en grundläggande kristen princip med kulturanpassning för missionens och evangelisations skull. Att vara jude för jude och grek för grek är grundläggande missionsstrategi. Det finns inget som tyder på att McLaren har ett missionerande-evangeliserande syfte, han gör detta tillsammans med muslimer i respekt och delaktighet med deras tro – så tolkar jag hans text på bloggen. McLarens agerande i denna fråga är logiskt utifrån den teologi han redovisar i boken ”Kristen på ett nytt sätt”.

2. För att kunna presentera evangeliet om Jesus kan vi inte gå omkring och göra oss ovänner med allt och alla, vi behöver vinna muslimers förtroende och deras vänskap. Och ska detta ske behövs en ödmjukhet från vår sida, och vi behöver bli delaktiga i andras tänkande, ha förståelse för detta, men vi kan aldrig börja förhandla om innehållet i själva evangeliet. En evangelikal kristen tro innebär att frälsningen finns i Jesus Kristus, och alla människor behöver höra detta evangelium, och omvända sig till Kristus, oavsett religiös bakgrund. Mänskligheten har kommit bort ifrån Gud, synden har tagit över greppet om vår planet, Gud har tagit initiativet till att rädda oss, förlåta oss, försona oss, genom att sända sin son Jesus Kristus till världen, som dog för våra synders skull och har uppstått för att vi ska få del av det nya och eviga livet. Denna frälsning är inte förhandlingsbar för mig. Däremot kan jag gärna samtala med och lyssna på vem som helst av vilken tro som helst.

3. Det innebär inte att människor och kulturer i sin andliga längtan inte har hittat fram till någon del av sanningen om Gud, men enligt kristen tro är Kristus den fulla uppenbarelsen, och Bibeln är Guds ord som uppenbarar sanningen om evangeliet om Jesus. Gud möter oss där vi befinner oss.

4. Ramadan är en av de grundläggande pelarna i Islam, en del av muslimens frälsningsväg. Genom att hålla Ramadan kan man få förlåtelse för synder.

5. I många muslimska länder är det förenat med dödsfara att inte hålla Ramadan. För muslimer som omvänder sig till kristen tro, är det livsfara att inte hålla Ramadan. Kristna missionärer i muslimska länder brukar ofta uppmana konvertiter att delta i Ramadan, men inte på ett muslimskt sätt, utan på ett kristet sätt. Men uppmaningen beror ofta på att rädda personens liv och att man inte ska bli helt utstött i de samhälle man lever i. Som kristna är vi ju också uppmanade att fasta.

6. Jag tycker att även här så svajar McLaren i en religionssynkretistisk riktning som nästan går längre än vanlig religionsdialog. Det var samma invändning jag hade mot hans bok ”kristen på ett nytt sätt”.

7. Nya Testamentet är mycket tydlig i betoningen på omvändelsen till tron på Kristus. Paulus skriver till församlingen i Tessaloniki att de ”omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden”. I Apg. 14:15 uppmanar Paulus folket att omvända sig från avgudarna till den levande Guden.

Den kristna kyrkan har judiska rötter, men ur religiös synpunkt innebär Nya Testamentet och kristna kyrkan en helt ny start, även om förberedelsen för uppenbarelsen av Kristus skedde i ett judiskt kontext. När det gäller den romerska religiositeten är det svårt att se någon kompromissvilja från kristna församlingens sida, varken i Nya Testamentet eller i kyrkohistorien.

8. Detta var en mycket kortfattad kommentar i ett stort ämne. Jag vill dock stryka under att jag i stor utsträckning delar McLarens samhällssyn, att vi kristna tillsammans med andra grupper på det politiska planet behöver förena oss med andra goda krafter för att göra vår värld bättre. Men detta är inte samma sak som religionssynkretism eller en religionsdialog där vi kompromissar med övertygelsen om evangeliets unika sanning.

9. Det spår McLaren är inne på är ju inte unikt, utan det finns massor av liknande typer av initiativ i västvärlden inom liberalt orienterade kyrkor. Religionsdialog som bygger på förutsättningslöshet och religionssynkretism är mycket vanligt, det är dock något nytt att personer som betecknar sig själva som evangelikaler går i denna riktning.

�

På söndag predikar jag i Uppsala pingstkyrka klockan 11.00. Jag tror att jag i predikan kommer att ta upp om försvaret för den kristna tron, och kanske anknyta till debatter här på bloggen senaste veckorna. Tron utmanas både inom kyrkan med dekonstruktioner, relativisering och sekularisering, men också i samhället i stort – där det finns religiös öppenhet, men där kriterierna är otydliga för hur man ska nå fram till en levande Gudstro. Ser fram emot denna söndag.

Är inbjuden av deras pastor Dan Salomonsson, som jag har haft en hel del att göra med i min roll som EFK-ordförande. Dan var bland annat styrelseordförande i tidningen Dagen under flera år, då jag representerade EFK i den styrelsen. Vi har båda varit med om och är engagerade i Claphaminstitutet, ett institut där idéer till bildandet smiddes hemma hos mig, och då var Dan med, samt Sten-Gunnar Hedin och Tuve Skånberg.

Noterade nu på måndagsmorgonen en bra artikel i Dagen i fredags, skriven av Anna Runesson kyrkoherde i Toronto, och Anders Runesson, professor. Den handlar om Svenska Kyrkan kan definieras utan Kristus. Utgångspunkten är ett presentationsmaterial från kyrkokansliet där kyrkan beskrivs som idéburen organisation och som utgår från kristna värderingar. Runesson påminner om att Kristus själv är kyrkans budskap, att vittna om den uppståndne, det var därför de första generationerna av kristna gav sina liv. Detta är relevant för alla kyrkor – jag tycker att Runessons påminner om något viktigt. Vi har så lätt att beskriva oss själva på ett populistiskt och gångbart sätt. Att Kristus är uppstånden, och att Kristus dog på korset för att vi syndare skulle bli förlåtna och försonade, det är vårt budskap. Och varför inte säga det klart och tydligt.

Bra krönika i Svenska Dagbladet av Göran Skytte i går, du hittar den här. Han skriver om betydelsen av kärnfamiljen i polemik mot begreppet stjärnfamiljen som lanserades av de röd-grönapartierna för några veckor sedan.

Kommer hem lite efter midnatt efter hela kvällen med Ungdomskyrkan Konnekt och närvaro i Tantolunden, ett av Stockholms stökigaste ställen på sena fredagskvällar. Det är bara Medborgarplatsen och Stureplan som matchar Tantolunden när det gäller polisnärvaro och polisingripanden på sena fredagskvällar.

Grundidén med alltsammans är att Jesus har sagt åt oss att ”gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Och han har också sagt ”att vi ska gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen”.

Dessa bibelord är inte så komplicerade att tolka. Vi kan också läsa vidare i Apostlagärningarna om hur första generationen kristna tillämpade denna befallning från Jesus. Jag tolkar det som att Jesus vill att vi inte ska stänga in oss i några kyrkor utan den kristna församlingen ska leva mitt i samhället, bland vanligt folk, och där berätta om Jesus och förkunna evangeliet. För att anknyta till McLaren och postmodernitetsdebatten – vår kyrkliga praxis behöver ständigt dekonstrueras, men trons kärna och innehåll behöver inte omtolkas eller dekonstrueras, men behöver ständigt förnyas och återupptäckas.

Att vara ute i Tantolunden på sena fredagskvällar är varken modernt eller postmodernt – fullständigt meningslösa begrepp i detta sammanhang – utan det handlar bara om vår längtan att följa Jesus, och han vill att vi ska gå ut. Det handlar både om evangelisation, att berätta om evangeliet om Jesus, men det handlar lika mycket om kristet socialt engagemang, vi behöver som kristna bry oss om det samhälle som vi lever i, och engagera oss i de stora sociala utmaningarna. Och fredagnätter och ungdomar är en av de stora sociala utmaningarna i Sverige idag.

Och teologin är viktig, för det avgör varför vi saker och hur vi gör dem. Den liberala kristendomen har suddat ut begreppet frälsning och omvändelse och den kristna trons unikhet. Evangelikal kristendom handlar om att evangelium om Jesus är räddningsplankan och det eviga livet, att erbjudas alla människor, för att vi inte ska gå förlorade utan uppleva befrielse, förlåtelse, omvändelse, nyfödelse och redan nu få del av det eviga livet. Så vi går inte ut bara för att vara trevliga och snälla som kristna, utan vi tror att vi har något unikt att komma med.

Och i kväll fick jag och mina vänner säga lite till ett stort antal ungdomar vad Jesus betyder för oss och varför vi är kristna. Och jag hade svårt att gå hem från Tantolunden, för det var så många som ville prata, jag fick nästan slita mig loss för att kunna ta mig till tunnelbanan och åka hem. Jesus sa åt oss att gå ut, när vi lyder honom – då börjar det kristna livet bli spännande och utmanande.

Jesus kallar oss som mediokra, halvtrötta, borgerliga, kyrkcentrerade kristna, att gå ut ur våra kyrkor och våra tråkiga komfortzoner, och gå ut i världen, gå ut till de sargade, gå ut till de marginaliserade, gå ut till de som verkar vara långt borta från Jesus – men kanske i själva verket är jättenära. Där bland fotbollshuliganerna, tuppkammarna, punkarna, missbrukarna, kommunisterna, rejvarna, svartrockarna, och alla vanliga, dit ska vi gå – och Jesus är redan där före oss.

Träffade förresten en ung kille ikväll som kallade sig för övertygad kommunist, lusläser Karl Marx och som vill förändra samhället genom blodig revolution – och han menade allvar. Det kändes nästan som att 1968 är på väg tillbaka, en ny militant vänster börjar sakta växa fram bland ett viss skikt av ungdomar. Jag pekade över vattnet bort mot Liljeholmen, och berättade att där borta bor numera vänsterledaren Lars Ohly. Men han är kapitalist enligt min nye vän.

Tycker att www.dagen.se är det ledande nyhetsforumet i svensk kristenhet. Och jag fattar ingenting-att jag skrev några rader på min blogg att jag blev medicinskt omskuren vid 19 års ålder och det  är det mest lästa senaste månaden efter dykhoppet i Filadelfias dopgrav. ??? Det är verkligen storm i ankdammen, det är en väl en nyhet på samma nivå som att prinsessan Madeleine har förlovat sig. Och att ängsliga män som ska göra ”snopp-operationer” hör av sig och vill ha uppmuntran och goda råd. Det är en ny själavårdsnisch för mig.

Och jag noterar om EFK-pastorn i Borlänge, Joachim Elsander undrar över om han kan vara EFK-pastor efter att ha läst min krönika i Världen Idag, idag. Men han skriver att han tror att den kristna tron är unik i förhållande till andra religioner, talet om omvändelse är oerhört viktigt, Bibeln är trovärdig, vi behöver förstå vår samtid och samhällets trender men det ska inte styra över vår tro.

Men vad är då problemet? Tycker att Joachim hoppar högt över ribban. Jag är helt överens med pastor Elsander. Att vår uppskattning över viss amerikansk litteratur varierar är väl inget större problem.

Idag har jag en krönika i Världen Idag som ger en enklare variant av sammanfattning av det jag har skrivit om Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Du hittar krönikan här.

Men kommentarerna fortsätter strömma in, även direkt till mig, en del tycker det är jättebra det jag skriver, en del tycker det är jättedåligt, och en del är mer nyanserat mittemellan. Men nu har det blivit så mycket McLaren så jag nästan kräks när jag hör ordet.

Men jag kommer att fortsätta på olika i sätt i samtalet om hur samhällsutvecklingen påverkar kristna kyrkan och hur kristna församlingen ska hitta nya vägar inför framtiden, och hur vi ska leva ut och kommunicera evangeliet i vår tid. Och jag kommer säkert att läsa fler av McLarens böcker.

�

Nu har jag blivit rejält laddad efter två hela dagar med Elimkyrkans pastorsteam, ett vasst gäng jag ska jobba med från 1 oktober. I detta dream team på 10 personer kommer jag nog att bli den teologiskt mest outbildade personen. Teologisk kompetens är ju inte alltid särskilt uppskattat inom EFK alla gånger, vi hade en kock och rallyförare som missionsdirektor under nio år, vi har en hjärnkirurg som rektor för vår teologiska högskola och en avdankad statsvetare som ordförande. Men jag har läst en hel del i Bibeln i varje fall.

Noterar att jag drunknar i inlägg med anledning av mina reflektioner efter att ha läst Brian McLarens bok. Jag har svårt att begripa varför folk hetsar upp sig så mycket över att jag läst en bok och skriver några rader om den. Blir man trött av sin egen blogg, är det ju inte så bra. Tycker att Fredrik Wenell, EFK-pastorn i Johanneskyrkan i Linköping har skrivit ett bra inlägg, han sitter ju också med i Frizonledningen. Tycker att Fredrik hör till de riktigt duktiga teologerna inom EFK. Men noterar att han tydligt markerar att han inte ser sig som en postmodern kristen, eller bygger en postmodern kyrka. Han var ju organisatören av McLaren besöket häromåret. Men Fredrik Wenell tyckte i varje fall att McLaren var trevlig även om han inte höll med honom om en hel del, men jag tror inte han är lika trevlig som Jonas Gardell.  Skulle för övrigt gärna bjuda McLaren på lunch om han kommer till Sverige, han kan ju ändå inte läsa mina bokrescensioner, så han kan ju knappast ha några bad feelings gentemot mig.

Synpunkterna har ju varierat mycket, men trots både Fredrik Wenells och Frizonsledningens distanserande från McLaren och postmodernismen märker jag på kommentarerna både på denna och andra bloggar en omfattande support för tänket och där man inte på något sätt håller med om min kritiska analys.

Olof skriver på Carl-Henric Jaktlunds blogg att jag skriver korkat och är resistent mot andra åsikter än mina egna. Johannes skriver på samma blogg att ”Swärd kan så lite om postmodernism så ingen har tid eller ork att förklara allt för honom innan ett samtal skulle kunna tas. Swärd missuppfattar ju begreppen gång på gång…”. Och så låter det från en del. Det är verkligen schyssta snubbar de postmoderna McLaren-supportrarna. Men jag kan ju inte kasta sten här, för då börjar folk citera en massa från mina supportrar, och det är ju inget helgongäng alla gånger. Det är som att som Hammarbyare klaga på att AIK-arna är för bråkiga, man vinner aldrig en sådan moraldebatt.

Men som vanligt tycker jag att mina argaste kritiker ofta är sura tråkmånsar och de verkar dessutom vara totalt humorbefriade. Där fick jag till det – jag måste ju inte försöka vara helgon jämnt.

Tack och godnatt för den här gången. Min fru väntar säkert på en utdragen puss. Det ni. Life is fun.