Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Här följer mitt svar till Pekka Mellergårds gästblogginlägg, jag kommenterar även den kommentar han skrev under kvällen.

1. Den ursprungliga diskussionen handlade om en kristen kan delta i Ramadanfirande. Innan jag skrev det inlägget hade jag samråd med min gode vän Lars Mörling som är en av EFK:s islamexperter. Min slutsats var att det är helt okey att använda Ramadanperioden för att be för muslimernas frälsning (det är väl självklart). Jag tycker inte heller att det finns anledning att klandra kristna trossyskon i muslimska länder som deltar i Ramadan utifrån en kristen syn, vilket naturligtvis även missionärer i berörda länder kan göra. Ramadan är då inte någon religiös frälsande handling som det är enligt islam, utan man använder det för kristna praktiker som fasta, goda gärningar m.m. Jag menar dock att Brian McLaren går längre än så. Jag kan inte se något evangeliserande syfte i det han gör, och eftersom han strikt sammankopplar sitt Ramadanfirande med troende muslimer så menar jag att det blir ett religionssynkretistiskt handling från hans sida. Här har Pekka M en annan uppfattning. Det är bara att konstatera. Jag är dock något förvånad över att en rektor för en evangelikal teologisk högskola behöver gå i polemik mot detta blogginlägg, tycker att jag skrev ganska nyanserat.

2. Pekka M skriver att EFK är en sammanslutning av fria församlingar i samverkan, det finns inget biskopsämbete. Det är OK om missionsdirektorn pekar med hela handen i lärofrågor m.m. men inte styrelsens ordförande. Jag har ingen roll som ”riktkarl” men jag har samma ansvar för att stå för EFK:s värderingar och teologiska grundsyn, på samma sätt som Pekka M har i egenskap av att vara rektor för vår teologiska högskola. Att jag är en aktiv skribent och driver en blogg gör tydligen enligt Pekka M att jag uppfattas som en som pekar ut vad en EFK:are ska tro och göra. Försöker jag uppträda som en biskop bara för att jag driver en blogg och skriver enstaka tidningsartiklar med jämna mellanrum? Problemet är nog varken bloggen eller artiklarna utan problemet är att många läser min blogg och mina artiklar och de väcker uppmärksamhet långt utanför kyrkans led. Hade jag varit lite mer medioker i detta hade nog inte Pekka reagerat. Men Pekka har ju själv inom ramen för EFK dragit igång en tidskrift som med åtskilliga artiklar per år försöker reflektera och peka ut riktlinjer. Är det också ett försök att utföra biskopsfunktion? Och dessutom tycks han bli ganska störd över om man någon gång framför synpunkter på innehållet i denna tidskrift, vilket jag råkade ut för, för en tid sedan. Att klandras för att utöva illegitim biskopal utövning för att man skriver någon artikel per månad och driver en blogg, för mig låter det något långsökt. Det är ju betydligt fler EFK-ledare än jag som driver en blogg.

3. När det gäller rollfrågan så ser jag ingen lösning på den. Jag är en och samma person hela tiden. Problemet är att det får så pass mycket genomslag det jag skriver så att det uppfattas som EFK:s hållning, ska jag klandras för att många läser det jag skriver? Den lösning jag har gjort upp med styrelsen om vid tidigare diskussioner är att genom titel m.m. försöka ”privatisera” det jag skriver och säger. Vid en TV4-soffa för ett par år sedan markerade jag i direktsändning att det var min personliga uppfattning, inte EFK:s – när vi diskuterade bojkott av Israel. Eftersom jag är en aktiv debattör och skribent och tydligen uppfattas det jag säger och skriver som EFK:s position oavsett vilka titlar eller presentationer som används, så ser jag knappast någon lösning på detta – om en del EFK:are ser det problematiskt. ”Om ni vill ha mig får ni ta mig som jag är” var en gammal schlager, och det gäller nog även mig i detta fall.

4. Pekka är bekymrad över min roll i EFK och eftersom han dessutom för fram detta i ett offentligt forum som detta så kan jag inte tolka det han säger på annat sätt än att han tycker att jag är delvis en belastning för EFK. Och han har uppenbarligen haft samtal och lyssnat in samtal på olika sätt som stöder hans reflektioner. Pekka skriver: ”jag har hört problemet behandlas på ett liknande sätt som i mitt inlägg bland EFK-pastorer, bland Frizon-profiler, studenter på Örebro missionsskola, cheferna för EFK:s olika skolor och i EFK:s chefsforum.” Så uppenbarligen pratar man om mig som ett problem i en rad olika EFK-sammanhang. Och denna upplysning får jag nu av Pekka, i ett offentligt blogginlägg. Jag är dock förvånad över att ingen av alla dessa som har deltagit i dessa diskussioner och problematiserat  ordföranderollen, på något sätt har hört av sig till mig om detta. Och att synpunkterna aldrig har förts fram till styrelsen, eller i styrelsen, till valberedningen, i brevform, inte ens i tidningsartiklar. Men tack Pekka att du informerar mig om något som jag inte visste sedan tidigare. Om det är en sådan utbredd uppfattning inom Evangeliska frikyrkan att mitt agerande som ordförande för EFK är ett problem så ser jag ingen annan lösning än att jag måste avgå från mitt ordförandeuppdrag med omedelbar verkan. Jag måste dock få Pekkas påståenden verifierade från fler källor. Och jag är förvånad över att granskning av förtroendevalda ledare inte sker genom de demokratiska processer som vi har beslutat om, utan att det sker genom samtal bakom ryggen på den berörda personen. Och att jag är synnerligen förvånad över att dessa diskussioner som pågår bakom min rygg, att jag informeras om detta genom att vår högskolerektor skriver ett blogginlägg. Som EFK-ordförande är det många människor som hör av sig till mig från alla tänkbara håll med åsikter om det mesta, och det innefattar naturligtvis också missionsskolan i Örebro. Jag skulle nog aldrig komma på tanken att använda dessa samtal som grund för offentliga utspel.

5. Och Pekka menar att mitt agerande skapar problem för hur EFK uppfattas externt. Jag vet inte vilka källor han har för detta, jag lever ju i min egen lilla värld i vår huvudstad. Tycker dock att jag har fått ett omfattande förtroende från ett antal instanser utanför EFK. Inte minst från riksmedias håll som vid ett stort antal tillfällen har kontaktat mig för att få artiklar och få mina åsikter om aktuella frågor. Jag kan hänvisa till ledande redaktörer i både etermedia och rikspressen som har uttryckt sig mycket uppskattande om mina insatser. Jag tycker också att jag har ett hyfsat förtroende inom svensk kristenhet, är styrelseledamot i Svenska evangeliska alliansen, sitter med i Sveriges kristnas råds miljögrupp, sitter med i religionsfrihetskommittén hos Svenska Missionsrådet, har inbjudits att skriva i Diakonias tidning, och inte minst är jag ordförande i det av Pekka nedvärderade Claphaminstitutet, som dock har fem samfundsledare i sin styrelse, och företrädare för i stort sett samtliga kyrkor och samfund bland sina stiftare. Jag tycker att det är ett ganska tungt förtroendeuppdrag att vara ordförande för denna tankesmedja, som jag möter betydligt större uppskattning för, långt utanför kyrkväggarna, än i broder Mellergårds värld. Det hör också till saken att jag har blivit tillfrågad om fler engagemang än detta, men jag har begränsat med tid. Jag beklagar att denna punkt blev en försvarspunkt, men ibland blir man pressad till att försvara sig, vilket inte känns särskilt roligt. Jag tycker också att jag möts av ett stort förtroende inom näringslivet, där jag under hösten ska jobba med en ingående framtidsanalys åt ett av Europas största företag. Sammanfattningsvis så stämmer inte Pekkas bild med min, men det kanske gör detsamma. Att vinna människors aktning och godkännande kan aldrig vara en kristens mål, utan det avgörande är att på domens dag bli godkänd av Kristus. Att rektor Mellergård och hans meningsfränder har ett antal synpunkter på mig på resan till domens dag, det får jag leva med. Men stämmer denna bild som Pekka för fram, att jag skadar EFK:s goda namn och rykte, då bör jag avgå, men jag vet inte vad det finns för grund för denna bild.

6. Sedan har Pekka skrivit en till kommentar under mitt söndagskvällsinlägg, där han säger att mitt skrivande och min teologiska hållning – uttryckt i fotbollstermer- lockar fram läktarvåld. Den kraftiga och i vissa fall oförskämda kritik som han utsatts för senaste dagarna, på grund av kritiken mot mitt blogginlägg, menar han är relaterat till min hållning och mitt skrivande. Detta är en mycket kraftig kritik och ifrågasättande av en person. Jag tycker att Pekkas meningar mellan varven där han uttrycker förtroende för mig, och inte tycker att jag ska avgå som ordförande – inte hänger ihop, när han drämmer till med att jag i kristna världen skulle orsaka något som motsvaras av fotbollsvåld, utlösa polarisering, motsättningar, hårda ord etc. Efter 35 års arbete i Kristi tjänst var det nog bland de svåraste och mest dräpande kritik jag någon gång har utsatts för av en kristen ledare – på den offentliga arenan.

7. Situationen för mig inom EFK känns nu nästan ohållbar efter detta. Som förtroendevald ordförande har man bara sitt förtroende och inget annat, och jag kan inte tolka Pekka på annat sätt än att chefstjänstemän inom EFK ser mig som en belastning. Visserligen är det styrelsen som väljer mig och det är deras förtroende som är avgörande, men jag ser det också som nödvändigt att man har förtroende hos de chefstjänstemän som vi i styrelsen har tillsatt, och naturligtvis inom församlingsrörelsen i stort. Jag arbetar ju mycket utanför kyrkans värld och jag jämför ofta våra kristna organisationer med andra ideella organisationer, fackföreningsrörelse, politiska partier, företag m.m. Det finns både likheter och skillnader. Men att en ledande tjänsteman för fram en så vass offentlig kritik mot en styrelseordförande skulle nog inte accepteras någonstans bland organisationer och företag, i vissa lägen skulle det kunna accepteras i ett politiskt parti, när en viss falang vill fälla en partiledare.

Ja, det var nog inget av mina roligare inlägg, men trots allt

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN, JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN

Godnatt för den här gången.

  • Läsare

    John Nilsson hur kan du plus några andra ändra er så och skriva att P.M har ett ödmjukt förhållningssätt.

    Det är så lätt att ändra sig i efterhand när man ser vad man ställt till med.

    Det är det som jag alltid tyckt varit så bra med det S.W skrivit, han står till minst 99% av det han skriver.

    Men förtalet han har fått utstå här är ju helt vidrigt och jag förstår till fullo hans reaktion.

    Stefan, vi ber för dig och hoppas att allt skall lösa sig till det bästa för sådana som du behövs mer än någonsin i den svenska kristenheten idag.

    Vi ber även för P.M och alla andra som försöker sätta munkavel för människor som tar Guds ord på heligt allvar

  • Daniel Rausch

    ”Jesus, välsigna mina bröder i dig – Pekka och Stefan. Låt dem få komma in i en djupare kunskap om vem du är. Djupet i din kärlek. Låt en vilja få växa ännu dupare i deras hjärtan om vad det innebär att följa dig. Att söka dig av hela sitt hjärta. Att bli upptagen av vem du är. Tack för de sätt som du använder dem båda på. Genom din nåd”.

  • martin kihlström

    Alltså nu får vi nog skärpa oss lite. Vi lever i en kultur då saker gärna sätts på sin spets och där orden gäller. Våran kultur bygger på argument i ord. Det gäller att ha en klar argumentation och medierna hänger på direkt då det gäller svart och vitt. MIn syn bygger på att vi försöker att se bortom argumentationen i orden, och älskar varandra. Så snälla swärd och ni andra. Låt inte orden avgöra eran sak. Fortsätt verka i Gud.
    Avgå inte utan se framåt, ett litet gräl uppförstoras i media där man vill ha vinnare och förlorare.
    Be och sök Anden och Gud.

  • Pingback: Förtydliganden och fokusering « Mikael Karlendal()



Subscribe to Stefan Swärd