Svar till Pekka Mellergård – del 1

~ stefan

Det har varit många kommentarer både på denna blogg och andra bloggar med anledning av Pekka Mellergårds kommentar på mitt inlägg om Brian McLaren som ska hålla-fira Ramadan, muslimernas fastemånad. Jag har inte haft möjlighet annat än att ögna igenom alla kommentarer så jag väljer att bara kommentera det Pekka har skrivit. Detta blir ju en ganska intern debatt inom Evangeliska Frikyrkan, men jag tycker att det är bra att debatter och samtal förs öppet, inte minst inom kristna samfund, som i regel har rejäla svårigheter med både den interna och externa kommunikationen. Jag försöker därför att vara tydlig och förklara mig, så att de som inte har detaljkunskaper om Evangeliska Frikyrkans interna förhållanden kan hänga med i resonemanget. Det blir ett ganska omfattande svar, så i detta inlägg koncentrerar jag mig på kritiken mot hur jag agerar som EFK-ordförande. Återkommer i ett annat inlägg om Pekkas kritik mot min hållning till Islam.

1. Pekka nämner om en diskussion vid Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte i Korskyrkan, Stockholm i maj i år. Han skriver att: ”Denna din roll –- uppfattad eller självpåtagen (eller en kombination av båda) – var ju uppe till diskussion i samfundets senaste årsmöte ( i Korskyrkan Stockholm i maj), där jag själv inte var närvarande, men där några av mina sagesmän uppfattade att diskussionen inte riktigt fick föras till punkt – delvis på grund av att du själv höll i ordförandeklubban.” En punkt på dagordningen handlade om medlemskapsdebatten som har varit under våren inom EFK. Det var en punkt ganska sent på eftermiddagen så det var en mycket kortfattad debatt. Det var ett inlägg i debatten från Håkan Kenne, som framförde kritik mot dem som kritiserade Saron-församlingen i Göteborgs agerande i medlemskapsfrågan. Det är sant att jag satt ordförande under den punkten (om jag minns rätt) men att jag på något sätt skulle strypa debatten kan jag inte inse, om jag minns rätt sade jag ingenting under denna punkt utan endast fördelade ordet. Alla som begärde ordet fick yttra sig. Jag uppfattade inte Kennes inlägg som kritik mot mig personligen, han nämnde inte mitt namn vad jag minns, utan det var en generell kritik mot EFK-företrädare som kritiserat Saron, och att vi använt våra titlar i dessa inlägg. Kritiken gällde lika mycket Anders Blåberg, och borde rimligtvis gälla även ordförande för medarbetareförbundet, Christer Roshamn. Så jag har en annan bild av detta möte än vad Pekka har.

2. Sedan kritiserar Pekka mig för att sammanblanda rollerna. Jag har svårt för att uppträda i olika roller. Jag är hela tiden en och samma person, vad jag än gör. Sedan har jag olika uppdrag, och gör olika saker. Jag valdes in i tidigare Örebromissionens styrelse, jag tror att det var år 1994, och har sedan valts om årsmöte efter årsmöte, kongress efter kongress, och som ordförande valdes jag av styrelsen år 2002, och har sedan av en enhällig styrelse valts om ett antal gånger. Allt mitt kristna engagemang, oavsett om jag är ute i Tantolunden en fredagnatt, predikar i Elimkyrkan i Stockholm, eller håller i en ordförandeklubba på ett EFK-styrelsemöte, så handlar alltsammans om min överlåtelse till Kristus, passionen för evangeliet, för missionen och för Guds rikes utbredande i Sverige och i hela världen. Och den passionen driver mig i allt jag gör, och där kan jag inte skilja på mina roller. Jag utgår ifrån att det förtroende jag fått från Evangeliska Frikyrkan i detta ordförandeuppdrag, är ett uttryck för att man har ett förtroende för mig som person och det jag står för. Jag kan inte fungera i detta förtroendeuppdrag om jag gör våld på mig själv, den kallelse som jag tror att jag har fått från Gud, och de gåvor jag har. Om Evangeliska Frikyrkans alla härliga engagerade medlemmar och församlingar inte tycker att jag är lämplig för detta uppdrag, och tycker att det jag står för inte stämmer med vad man står för inom vår rörelse, då har jag svårt att begripa varför jag har valts om gång efter gång, dessutom helt enhälligt. Inom styrelsen har det inte varit något ifrågasättande av mig som ordförande och så vitt jag känner till har det aldrig varit något ifrågasättande av mig som lämplig styrelseledamot. Om EFK ville ha en tystlåten ordförande som bara leder styrelsemöten och som aldrig agerar i media, aldrig hamnar i blåsväder, och inte driver några bestämda ståndpunkter – då hade man knappast valt mig som ordförande – antar jag.

3. Dessutom kritiserar Pekka mig för att jag går utöver mitt mandat, framträder som teologisk talesman för EFK och uppträder som en röst för EFK som jag inte har mandat för. Som styrelseordförande i EFK väljs man av styrelsen. Hur en styrelseordförande ska agera och ha för ett mandat, avgörs helt och hållet av styrelsen. Det är en överenskommelse mellan styrelsen och dess ordförande. Jag var tydlig från början när jag valdes 2002  att jag hade inget intresse av att vara styrelsens ordförande om det bara medförde att administrera styrelsemöten. Jag har haft styrelsens förtroende sedan år 2002 att vara aktiv debattör, kommunikatör och att delta i samhällsdebatten på olika sätt. Jag har dock lovat styrelsen att använda min titel ordförande i EFK på ett försiktigt och varsamt sätt, och undvika titeln i frågor som kan tänkas vara kontroversiella inom EFK, eller inte ligga i linje med vad vi står för som rörelse. I media styr man dock inte helt och hållet över titulaturen. Det har funnits situationer där jag har presenterats som ordförande i EFK där jag kan kanske hellre hade presenterats som fil.dr., statsvetare, eller ordf i Claphaminstitutet, presentationer som förekommer i media med jämna mellanrum. Det har funnits situationer där jag valsat runt i debatten och där man kan ha synpunkter på att jag presenteras som ordf i EFK. T.ex. förra sommaren då jag förekom i nästan varenda tidning i hela Sverige, inklusive radio och TV, på grund av min kritik mot FRA-lagen och man kan fråga sig vad EFK har att göra med FRA-frågan. Men inte en enda av EFK:s drygt 31.000 medlemmar har kritiserat mig för att EFK förknippades så tydligt med FRA-kritik. En betydligt större anledning att kritisera mig borde gälla mina offentliga samtal med Jonas Gardell i början av sommaren. Flera ledande evangelikaler har icke-offentligt kritiserat mig för att vara för flat mot Gardell och att det kan uppfattas som ett accepterande av hans teologi och synsätt (anledningen till min flathet var inte att jag var flat utan att jag prioriterade att få ett bra samtal med Gardell och försöka vinna hans förtroende). Jag tycker att det på denna punkt fanns betydligt större anledning att kritisera mig, mycket mer än mina kritiska analyser av Brian McLaren. Pekka Mellergård har dock applåderat mina Gardellsamtal och kritiserat min McLaren-kritik, vilket gör mig något förvånad. Pekka är ju lika förpliktigad som jag är att stå för och försvara de grundläggande värderingar som EFK står för, och som vi gemensamt har kommit överens om vid olika årsmötes- och kongressbeslut, bland annat vår grund i Lausannedeklarationen och i evangelikal och karismatisk kristen tro.

4. Pekka tycker tydligen att jag går utöver mitt mandat när jag lägger mig i teologiska frågor. Han citerar något jag skrev på bloggen den 8 augusti: “För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till”.

Jag tycker att det är självklart att jag i min roll som ordförande för EFK ska stå för den teologi och värderingar som vi har beslutat om. Att jag i min roll som samhällsdebattör, bloggare och skribent på olika sätt lyfter fram och försvarar EFK:s värderingar och teologi – det ser jag som en självklar förpliktelse, men hur Pekka kan tolka det som att jag anser att det bara jag som har detta uppdrag, det är verkligen att läsa in något i texten som jag inte har skrivit. Jag tycker att det är självklart att Pekka Mellergård har samma uppdrag, liksom alla andra som företräder EFK på olika sätt, inte minst alla våra lokala pastorer. Vad är problemet? Jag borde kritiseras om jag förordar något som  EFK inte står för.

5. Sedan tycks Pekka insinuera att jag på något sätt skulle vilja strypa debatten, inte vilja ge utrymme för andra ståndpunkter, att folk kan känna rädsla att säga något etc. Jaså. I jämförelse med vadå. Jag har roat mig med ikväll att läsa igenom bloggar, hemsidor, krönikor, etc. som olika samfundsledare, samfundsordföranden, kyrkoledare har. Kan Pekka hitta något exempel på någon samfunds- eller kyrkoföreträdare som inbjuder till en sådan öppen debatt som jag gör. Du talar om rädsla, jag blir sågad på min egen blogg åtskilliga gånger varje vecka. Jag tycker att denna kritik är djupt orättvis, jag vill veta vilka kristna ledare som Pekka jämför med när han gör detta påstående. Bloggen är ett nytt och unikt redskap för att skapa närhet, vem som helst kan höja rösten, tonfallet blir ofta för hårt i kommentarerna, men människor får framföra sina åsikter. Ska Pekka nödvändigtvis kritisera kristna ledare på denna punkt, tycker jag att jag är den sista som bör kritiseras.�
 

6. Pekka Mellergård hör till de EFK:are som allra mest har kommenterat mitt skrivande och min roll som offentlig debattör. Ofta har han hyllat mig nästan mer än någon annan inom EFK. Ibland är han bekymrad över vad jag har skrivit. Skriver jag något han gillar tycker han att det jag gör är jättebra, skriver jag något han inte gillar är han djupt bekymrad och tycker att jag går utöver mitt mandat. Jag tycker då att bedömningen blir något godtycklig. Min fråga till Pekka är, gick jag över mitt mandat när jag förde samtal med Jonas Gardell? Varför inte i så fall. Och varför gick jag över mitt mandat när jag kritiserade Brian McLaren?


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michaels G. Helders

    Detta kan inte vara lätt för dig och andra Stefan.

    Är det något jag har lärt mig under mitt korta kristna liv, är att teologi båda splittrar som förar människor tillsammans.
    Bara ta mitt senaste dygn, i går kväll var jag i Stockholm och besökte Aletheia gänget, det finns ingen i blogg världen som jag har haft så hårda debatter med som dessa, och vi har vid flera anledningar haft skarp kritik gentemot varandra, och otaliga gångar har vi sågat varandras åsikter. Men här har vi en gemensam grund, vi alla tror på Bibeln som Guds Ord, därför blir det inga ”hard feelings” i längden, eftersom man i bunden och botten utifrån sin gemensamma grund har respekt för varandras tro. Samma gäller också andra inom bloggsfären, t.ex inte länge sen Mikael Karlendal sågade mig totalt, men det är ok- vi båda tror på Bibeln som Guds Ord, så jag tror inte nån av oss argumenterar utifrån känslor eller annat, utan vi alla har ett genuint intresse för vad kristen tro går ut på.

    Skillnad blir det när det kommer till fundamentala (alltså kristna som står på en fast grund) kristna kontra liberala. Här är det inte längre tal om olika trosuppfattningar, var man kan respektera varandras åsikter- utan här är det i mina ögon kort och gott helt enkelt krig, utifrån det perspektivet Margret Sundin delar med sig i din förra blogpost.
    Bara ta och fundera ett sekund, hur många finns det inte där ute som är biblisk okunniga men som ändå har starka åsikter om Gud?
    Om vi ska bara kort utgå från EC, så utgår dessa mer eller mindre ut ifrån att det finns ingen form av absolut sanning. Detta kan kanske jämföras med bibelkritiken som från början avfärdar Bibelns egen syn på historien, Guds handlande genom övernaturlig uppenbarelse och under, profeternas förmedling av Guds ord genom Guds direkta ingripande etc som mytiskt och ohistoriskt, nu är inte EC lite skarp som bibelkritiken i stort är, men istället för att endast fokusera på att såga bibeln så fokuserar man ju på att såga klassiska kristna doktriner, man önskar komma med något nytt, en förbättring, men då de inte tror på någon form av absolut sanning, så måste de ju även i sitt förnyelse arbete även gå till attack på Bibeln, vilket de i stor utsträckning indirekt gör, och här måste man välja sida, till skillnad till exempel Bibeltrogna som bråkar med varandra. Eftersom detta handlar om mer än själva tron, nej det handlar om Bibelns integritet, auktoritet, sanningsenlighet, och inspiration, om man inte tror Bibeln är Guds Ord och att bibeln därmed inte är auktoritativ och bindande, så måste man ju attackera Bibeln för att nå fram med sin teologi, eller för att citera Margret Sundin ”Det är förstås dit liberalteologin bär, urvattning och synkretism.
    Glad att du ändrat dig angående EC-kyrkor Stefan. Vi behöver dig inom EFK. Men vi behöver också en pastorskår som vågar lyssna in Herrens röst i en tid av avfall och synkretism.”
    Men en sådan hållning kommer ju självklart att splittra, även om det aldrig skulle ha varit målet.
    Jag själv är av den överbevisning att sann enhet bottnar i enhet i doktriner, eller för att citera Paulus: ”en Herre, en tro, ett dop” och för att komma ditt så måste det finnas en enhet i själva doktrinerna.
    Nu kan man dock påpeka att fokus på doktriner splittrar, och fokus på erfarenheter ledar till enhet. Vilket jag kan säga mig enig i, men problemet består i att då doktriner handlar om vad som är sant kontra vad som är falskt, oäkta eller fel, så har ju faktiskt doktriner som uppgift att portionera ut och skapa skiljelinjer. Detta eftersom doktriner ledar till att man kan skilja mellan namnkristna och kristna.

    Så hela EC debatten ledar till en enkel fråga: Önskar vi att kyrkan ska vara en social klubb/förening (jämför med med andra samfund som har blivit som en kultur institution) eller önskar vi att församlingen ska vara en kyrka som överlåtet till Kristus, kännetecknas för sin passion för evangeliet, för missionen och för Guds rikes utbredning i Sverige och i hela världen?

    http://www.youtube.com/watch?v=IRNQtRDG5sU

    Gud välsigna och bevara dig Stefan- kom ihåg att vila också!

  • Margret Sundin

    Jaså, Pekka Mellergård gillade din lunch med Gardell. Min läsning av det arrangemanget gjorde mig förtvivlad på grund av den flata tonen och för risken att för ett enda ögonblick tro att EFK står för den teologi som Gardell representerar, det skulle göra att jag avstod från lunchen. Guds Ord är skarpt som ett tveeggat svärd. Jag skrev det då också på denna blogg.

    Som EFK-pastor får jag faktiskt frågan många gånger, vart är EFK på väg? Precis som Karlendal frågar sig på sin blogg. Vad är motiven, vilka motiv har jag med det jag gör – det är min ständiga fråga i alla olika situationer som jag som pastor hamnar i. Det förutsätter jag att alla kristna ledare utsätter sig för. Om mina motiv är för Kristi skull och för Guds Rikes utbredandes skull gör jag det. Jag vill inte ha dubbla agendor. Jag ber för mig själv, att som pastor göra vad den Helige Ande manar och det är främst att vaka och be. Beskydda Ordets förkunnelse och beskydda hjorden och då kan det i det korta perspektivet väcka debatt eller verka fel, men i det lång perspektivet förväntar jag mig att se ett pussel läggas för mina ögon som är Herrens – jag har då löpt det lopp som är mitt. Att våga gå sin väg och löpa sitt lopp oavsett om jag sitter i EFK:s ledning eller är en pastor, det är vad Gud förväntar sig. Blåberg har väl samma chans att säga sin åsikt, men jag hör inget. Låser man varandra eller håller varandra om ryggen då lever man inte det nya livet i Kristus. Så är det väl inte i EFK?

    Att gensvara i tro till Gud är långt mer viktigt än att inte få sitt lopp gjort. Stefan, ibland tycker jag att du tycker lite hit och dit, inte konsekvent direkt, men du rör dig i alla fall hela tiden och det vill Gud, det gjorde Paulus också och den Helige Ande sa också, nej inte dit, utan däråt. Det var i frimodigheten och rörelsen som Gud verkade då och verkar idag. De allra flesta troende gör inget, en del tycker och kritiserar i stället för att själva röra sig i Guds planer för sina liv. Det finns alltid ett pris, en prövning som vi måste ta oss igenom. Många kristna är bittra och tycker synd om sig själva och när det kommer ord ur deras mun är de förgiftade av själviskhet och vi måste ha urskillningsförmåga att bedöma vad orden står för. Deras bitterhet är kanske den prövning Gud sände dem. De tog inte Guds utmaning, de gick inte igenom utan rundade den av fruktan eller ovilja till förändring. Ovilja till att växa till. Jag har sett mycket av detta. I själavården blir det uppenbart och där kan ske mirakel om hjärtat är öppet. Gud ger alltid en ny chans att vilja gå. Rörelse framåt tillsammans med Gud utan att flörta med denna tidsålders anda ber jag för, för alla som av Gud fått mandat och förtroende att predika. Det är Gud vi tjänar inte ett samfund.

    Margret Sundin
    pastor Citykyrkan Örkelljunga

  • Patrik A

    Har följt med intresse diskussionen om Emergent Church (EC). Även om fokus i diskussionen mycket har varit frågan om postmodernismens syn på sanningsanspråk och Brian McLaren så är EC vidare än dessa två faktorer. Jag fann en intressant artikel i Christinaity Today från february 2007, där en annan företrädare för EC, Scot McKnight, som förklarar 5 trender inom EC. Jag tycker att det är viktigt att man är lite nyanserad i den här diskussionen, allt är inte så svart-vitt som ibland vill måla upp. För även om man, med rätta tror jag, kritiserar de inom EC som har en postmodern syn på sanning, så betyder inte det att det inte finns gott att hämta i EC.

    http://www.christianitytoday.com/ct/2007/february/11.35.html

    mvh
    Patrik

  • BW

    Tack, bra skrivet Margret: ” .. men du rör dig i alla fall hela tiden och det vill Gud, det gjorde Paulus också och den Helige Ande sa också, nej inte dit, utan däråt. Det var i frimodigheten och rörelsen som Gud verkade då och verkar idag.”

    Vi behöver leva i rörelsen i Gud, i den dubbla strömmen och inte fastna i något bakvatten. Vi behöver vara lyhörda för Guds andes röst. Vi kan inte ägna oss åt för mycket aktiviteter om vi ska hinna lyssna in Guds röst. Någon kanske behöver avstå från bloggandet. Vi lever i varje stund i utmaningen att lämna över allt till Gud och säga: ske din vilja Gud.

    Jag kan inte glömma årets Jesusmanifastation i Stockholm, speciellt det ”elektrifierade” inledningsmötet i Filadelfiaförsamlingen, där Gud talade om de ”andliga kraftvågor” som ska svepa över Sverige. Jag tror att årets Jesusmanifestation var den viktigaste och har känslan av att ytterligare evenemang av detta slag inte är avgörande. Låt oss inte glömma de profetiska tilltalen vi fått utan tänka på dom och ”ruva på dem” i tro och tacksamhet. Vi får inte tappa detta bort detta när vi brottas med de aktuella frågorna i våra liv och i bloggosfören.

    /
    I dödsskuggans dal,

    i skuggan av den grymme,

    där brottas jag med Gud,

    vinner seger i mitt nederlag. /

  • http://helapingsten.wordpress.com/ micael

    Förstår att det kan vara jobbigt ibland att vara offentlig person.Gud välsigne dig, Stefan.

  • O.K

    Stefan

    Jag hoppas att du aldrig tystnar när det gäller Saron och liknande församlingar vi som är drabbade (och har i vår släkt 5 generationer i samma församling)känner att vi har förlorat vår församling vi vet inte var vi skall ta vägen ledningen undrar var vi finns men vi kommer när dom hittat tillbaka till En Herre en tro ett dop en Gud som är allas fader

  • http://polaritet.blogspot.com John Nilsson

    Jag blir sällan arg å andras vägnar när de är så kompetenta att svara för sig som du är. Men när jag såg att Pekka anklagade dig för att strypa debatten så blev jag väldigt arg. Det är som du säger, djupt orättvist, för att inte säga ”lögn” även om jag förstår om du vill avstå ifrån att använda det sistnämnda ordet.

    Ofta jämförs du i bloggosfären, med den kände Livets Ord-pastorn Ulf Ekman. På hans blogg var det hård censur i början, men då du föregått med gott exempel är jag benägen att tro att han ändrat sig just på grund av detta. Jag tror snarast att du är det föredöme i bloggosfären som kristna ledare behöver, när det gäller att öppna upp debatten. Du ska ha en eloge för att du så naket tar debatten inför allt och alla, fullt medveten om att det kan leda till att du förr eller senare måste krypa i smutsen och ödmjukt be om förlåtelse om du skulle göra bort dig. Men den risken tar du gladeligt, och det är värt beundran. Din blogg är ett exempel på hur en öppen debatt ska tas. Skitsnacket emot dig gör mig, för att dra en upprepning, rent utsagt förbaskad.

  • http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=168126 Metodistpastor Berndt Isaksson

    Instämmer i den John Nilsson säger om att Stefan Swärd är ett föredöme i bloggvärlden vad gäller öppenhet och oräddhet för debatt. Den öppenheten behövs, men ofta vill etablerade ledare strypa möjligheten för ”alla” att komma till tals.

    Mvh

    Berndt Isaksson

  • http://www.jesustro.se Kenneth Hermansson

    Jag var med på EFK:s representantskapsmöte i Stockholm den 16 maj och har inget minne av att Stefan Swärd försökte strypa debatten. Pekka Mellergård var ju inte själv närvarande, så kommentaren om att Stefans ordförandeklubba förnindrade diskussionens slutförande var kanske lite skruvad. Jag har alltså en annan minnesbild och tolkning än Pekkas sagesmän i det fallet. Förövrigt uppskattar jag både Stefan och Pekka och tycker det är friskt med en öppen debatt mellan EFK:s ordförande och missionsskolerektor. Fortsätt ni – i all broderlighet!

  • Pekka Mellergård

    Ursäkta, men jag förstår inte riktigt det där om anklagelsen att strypa debatten? Har jag verkligen skrivit så?

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michaels G. Helders

    De av er som är duktiga på engelska, men som inte förstår vad som är problemet med att kristna firar ramadan- för gärna ta och ljusna genom denna bibliska genomgången: http://jdfk-kefas.blogspot.com/2009/08/rob-bells-brian-mclarens-gospel-less.html

  • http://www.jesustro.se Kenneth Hermansson

    ”Strypa debatten?”
    Det kanske var en alltför vild tolkning av dessa Pekka-ord:
    ”…några av mina sagesmän uppfattade att diskussionen inte riktigt fick föras till punkt – delvis på grund av att du själv höll i ordförandeklubban.” (Kommentar 11 under 19 Aug Kan en kristen hålla Ramadan)
    :-)

  • Inge

    En person som var expert på att avslöja falska sedlar fick frågan hur han med sådan exakthet kunde skilja de falska från de äkta? Han avslöjade att hemligheten var att han hade lärt sig allt om hur en äkta sedel såg ut! Han behövde därmed inte studera de falska, det räckte att studera de äkta!

    Jag är varken insatt i Ramadan, Pekka Mellgård eller Brian McLaren.s bakgrund och syften, men ett vet jag vi behöver inte delta och fördjupa oss i allt för att förstå att vissa saker är fel, en massa fina tittlar och utmärkelser räcker inte och attraherar få att söka sig närmare sanningen och det äkta i den Kristna tron.
    Lewi Pethrus skriver i sin bok Brytningstider att ett villkor för pngstväckelsens framgång var att varje pionjär haft en genomgripande gudsupplevelse. Jag får en känsla av att genomgripande gudsupplevelser börjar bli en bristvara i ledarskapet i vårt land!

    Personer som verkligen mött Gud och själva kan vittna om en genomgripande gudsupplevelse i deras egna liv blir attraktiva och skapar en längtan hos oss enkla människor att få tag på det äkta.
    Om vi Kristna lägger mer tid på att lära känna det äkta rena och sanna så som Jesus själv undervisar, kan vi troligen lättare avslöja alla halvsanningar som nu försöker göra sig gällande, och därmed lägga mindre tid på det som är fel.

    Lewi Pethri är inte nådig mot den etablerade kristenheten när han skriver om förklaringen till den snabba och uthålliga väckelse han fick vara med om, det var de enskilda pionjärerna som mött Gud, alltså inte den etablerade kyrkan som var nyckeln, när han skriver att:

    ”Det har inte skett genom kyrkorna och samfunden. De har i stort sätt gjort vad de kunnat för att hindra den. Teologer, organisationer och inflytelserika personligheter har i många fall satt in all sin kraft för att motarbeta denna andeutgjutelse, men den har med en naturkrafts styrka banat sig väg genom alla spärrar.” Brytningstider Segertider sid 116.

    Vad är det som får oss att tro att den väckelse alla nu väntar och hoppas på skall komma skall bli väl mottagen av våra etablerade kyrkor och församlings ledare denna gång?